I min ungdoms glansdagar hade jag två stora förälskelser. Den ena hette Petra. Den andra hette Melitta. Egentligen är de varandras olikheter men de har en sak gemensamt. Båda är fiktiva karaktärer i SVT-produktioner.
Året var 1996. Jag var nio år, Madeleine Albright hade nyligen utsetts till USA:s första kvinnliga utrikesminister och årets julkalender var Mysteriet på Greveholm. Och jävlar i min stuprörsbyxa vilket mysterium vi bjöds på. Sällan har jag suttit så fastklistrad framför en serie. Spöken, skelett, och skränig skånska - det är tydligen receptet för lyckad television. Och så Melitta. Melitta... denna ljusets drottning. Denna undersköna uppenbarelse. Denna Skånes gåva till mänskligheten. Helvete vad jag kär jag blev. Så kär man kan bli i en låtsasfigur döpt efter ett kaffefilter. Jävligt kär med andra ord. Än idag rycker det i baguetten när jag ser Melitta kring jul då vi samlas hos Emelie P för att återuppleva Mysteriet på Greveholm.
Vi hoppar fram fem år. Året är 2001. Jag är fjorton år och har precis sett Eva & Adam: Fyra födelsedagar och ett fiasko. Fantastisk film förövrigt. Inte minst eftersom Shebang är med. Åh Shebang, ett av mina många musikaliska tonårssnedsteg. Dr Bombay var ytterligare ett. Smurf-Hits vol 1-12 var ett annat. Men för att göra en lång historia kort. Jag föll som en fura för Petra, den högljudda snorungen som flörtar skiten ur Adam. Det blev tyvärr ingenting mellan oss. Det hade kunnat bli lite av en Romeo och Julia-saga tror jag. Jag: ung, ovetande och hyfsat klipsk. Hon: skrikig och helt jävla dum i huvudet.
På många sätt och vis är mina två stora förälskelser riktigt otippade människor. Men samtidigt, är inte kärlek galen? When you’re crazy in love, som Jill Johnsson brukar säga.
Så ja, finge jag dejta två valfria kvinnor idag skulle det utan tvekan bli Greveholm-Melitta och Adam&Eva-Petra.
Någon som har en syster som har en vän som känner någon som känner dem?
