Berättelsen om hur Facerapes kom att bli 2000-talets hartsfiol.

Det finns en jävulsk övertro i nya prylar bland jordens invånare. Så fort en ny teknisk landvinning ploppar upp sjunger alla halleluja som om Jesus Kristus hade uppstått. Men det har han ju inte, i alla fall inte på de senaste tusen åren. Vi såg det med miniryggsäcken, vi såg det med Buffaloskon och vi såg det med Tarkan. Men jag frågar er, var är de nu? Var i helvete är Buffaloskon nu?

*Förvisso en retorisk fråga, men i praktiken finner vi nog Buffaloskon på fötterna tillhörande en 40-årig blond fjortismamma, boendes i någon liten bruksort i Värmland, som fortfarande tror att hon är 18 år.

Som vi borde ha lärt oss vid det här laget är trender något som kommer och går. Det som var populärt igår kommer med allra största sannolikhet inte att vara det imorgon. Agning av barn till exempel - jävligt standard på det glada 30-talet, inte lika politiskt korrekt idag.

Med vetskapen om detta ska vi undersöka ett av de kanske mest framträdande fenomenen idag – de sociala medierna. Sociala medier är, för er som inte känner till begreppet, interaktiva webbsidor där användarna genererar innehållet. Ni vet, Facebook, Twitter, Wikipedia, YouTube, bloggar, McFeast och allt vad de heter.

Jag har inget problem med mediet som sådant. Facebook erbjuder stalkermöjligheter som världen inte skådat sedan teleskopkikaren såg dagens ljus, och YouTube låter mig njuta av samma tokroliga klipp som visas på America Funniest Home Videos bara att jag slipper plåga mig själv med Tom Bergerons närvaro i vardagsrummet.

Nej mitt problem, och gudarna ska veta att det inte är ett litet sådant, ligger i namnet som givits fenomenet. Smaka på det - SOCIALA medier.

Jag ser mig själv som en ganska stor människa. Stor, i den bemärkelsen att jag låter störande småsaker i vardagen passera mig fridfullt förbi. Det kan vara idioter som inte stänger dasslocket,  muppar som tar den sista kakan, eller ni pestens bärare som sätter er på de yttre sätena i bussen. Hur mycket jag än må störa mig på de här sakerna kniper jag käft, ler lite gulligt och lever vidare med mitt liv. Jag gör detta, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Jag gör det i mänsklighetens tjänst. Kalla mig Jehova och var gärna mina vittnen, någonstans måste alla människor dra sin gräns. Man kan omöjligt gnälla på allt och alla och ändå leva ett lyckligt liv.

Men nu jävlar är det saltade russinet gratinerat! Sociala medier – såsom Facebook, Twitter osv. - är allt annat än sociala. Den som namngav fenomenet måste ju vara helt jävla dum i huvudet, alternativt full på heltid. För påminn mig gärna igen, vari ligger det sociala när man sitter online ensam hemma 24 timmar om dygnet på ett satans webbcommunity i jakten på den perfekta kommentaren att like:a*?

*Till mamma: Om man tycker om något på Facebook kan man ”like:a/gilla” det för att visa andra vad man tycker. Läs gärna min och Sofies C-uppsats om detta fenomen.

Det Facebook och liknande sidor har gjort är snarare motsatsen. Allt som någonsin var gott och vördnadsfullt här på jorden har genom ”sociala” medier blivit... osocialt!

Jag vet att det här kan låta helt sinnessjukt, men en gång i tiden när jorden ännu var ung, kunde människor ge varandra en klapp på axeln och viska  uppmuntrande ord i örat om de tyckte att någon hade sagt något bra. Detta, mina vänner, är en svunnen tid. Om man tycker att någon säger något bra idag, ja då 1) re-tweetar man det, 2) like:ar det, eller 3) re-tweetar OCH like:ar det.

Den kanske mest sociala folkrörelsen i modern tid är skolgårdsmobbningen. Men inte ens en kulturskatt som denna har mäktat med att stå upprätt mot de sociala medierna. Lille Per som brukade bli utsatt för upphängning i lyktstolparna av ett större gäng på 15 personer får nu nöja sig med att nämnas i elaka blogginlägg från en anonym fjortistjej. Den sociala interaktionen är noll. Hur mänskligheten kunde låta något så klassiskt, anrikt och traditionellt som skolgårdsmobbning förfalla lär de lärda tvista om i tusende år framöver.

Lägerelden - en gång den centrala punkten för berättelser i byn. Det var vid lägerelden som kunskap, seder och bruk fördes vidare från generation till generation. Men nej nej, idag ska vi prompt jobba med ”sociala” medier istället. Man tar helt enkelt traditionsfanskapet, laddar upp det i en artikel på Wikipedia, sen är det klart. Jamen det är  ju jävligt socialt! De enda som fortfarande jobbar med lägereldar är hobbypyromaner och indianer, och de senare hittar nog snart en iPhone-app att ersätta elden med.

2000-talets hartsfiol
När min farfar var ung, och det ska gudarna veta inte var igår, spelade man ofta folk ett spratt, detta genom så kallade pojkstreck. Ett pojkstreck kunde i princip vara vilket enklare spratt som helst, exempelvis äppelpallning eller att säga ”pilutta dig” till någon annan. Ett typisk pojkstreck skulle resultera i att den arga mannen som blev utsatt för strecket efter en stund lugnade ner sig och tänkte ”pojkar är ju pojkar”. Ett av de mer avancerade pojkstrecken var hartsfiolen. Man spände fast en tråd från utsidan av ett fönster och gned sedan med harts (kåda) på tråden. Detta resulterade i ett öronbedövande ljud som fick husets inneboende att tro att Göteborgs Symfoniker hade öppna uttagningar i sovkammaren. Hade man tur blev pojkgänget jagat över ängarna av de upprörda husägarna.

Idag ser vi inga hartsfioler längre. Istället jobbar 2000-talets ungdomar med Facerapes. En Facerape är lika enkel som tråkig, det går helt enkelt ut på att någon glömmer att logga ut från Facebook varpå dennes humorbefriade vän skriver något så ondskefullt som ”jag gillar päron!” trots att Mårten, som är den riktige ägaren till kontot, egentligen hatar päron. En hartsfiol var, på tiden då det begav sig, något man aldrig gjorde ensam. Faceprapes däremot begås med fördel i total ensamhet. Otroligt tråkigt, osofistikerat och fruktansvärt osocialt. Facerapes har kommit att bli 2000-talets hartsfiol. Farfar hade vänt sig i graven om han visste detta.

Så ja, med vetskapen om allt detta, är det inte lite smått idiotiskt att kalla något så osocialt som sociala medier för just… sociala medier?


Nu ska jag like:a något på Facebook, tjabba!