Appropå Facebook. Vi älskar ju skiten. Det går inte att sticka under stolen. Jag vet att 90 % av er är Facebook-beroende. 5 % är socialt missanpassade och hänger på Helgon istället. Och resterande 5 % utgörs av min mamma och pappa som fortfarande är nöjda över att ha bemästrat MMS-teknologin och ännu lever lyckligt ovetande om sociala medier. Tacka fan för det.

Min kärlek till Facebook är en romans som nästan blir jobbig. Det är som den gode Håkan brukar säga:

“...och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.”

Facebook alltså. Värst är nästan när jag ska försöka få det att framstå som att jag inte använder Facebook så frekvent som jag faktiskt gör. Så jag sitter där, fredag kväll, och kollar news feedsen. Helt plötsligt tjongar det till och se på fan, Pelle Jansson från klass 2 C har addat mig. Men jag kan omöjligen acceptera hans vänförfrågan. Inte för att jag har något emot Pelle Jansson, han var alltid rolig och dansade snoppdansen i omklädningsrummet efter gympan. Nej, jag kan inte acceptera hans vänförfrågan eftersom Pelle Jansson då skulle förstå att jag sitter online på Facebook en fredagkväll. Så vad gör man? Jo, jag gör som varje vettig man och kvinna i min situation skulle ha gjort. Jag låter det gå ett par dagar, en sisådär fem-sex stycken. Sedan kan jag med gott samvete acceptera Pelle Janssons vänförfrågan. Och jag är övertygad om att Pelle Jansson imponerat tänker “den där Olle, han har fan fullt upp IRL alltså” när han en vecka senare får mejlet som bekräftar mitt bekräftande.

Lite samma princip kan appliceras på Facebook-chatten. Det är fanimig dödssynd att svara för fort om någon öppnar en chatsession. Bäst är nästan att lite halvnonchalant svara “har besök, skriver sen”. Vad som inträffar då är ett polskifte. Man vänder på steken. Helt plötsligt framstår istället den andra personen som en Facebook-nörd. Där sitter han/hon i sin ensamhet och väntar på att få chatta med mig medan jag, i hans/hennes värld, har besök av någon spännande person. Jag låter det gå en stund. Två låtar eller så. Sedan kliver jag in i handlingarnas centrum och berikar den andre personens leverne genom mitt deltagande i chatten. Och ingen kunde någonsin ana att jag kollade Facebook-grupper under tiden.

Jodå, som ni säkert redan har listat ut är jag på många plan en mycket, mycket sjuk människa.
Jag är bara sjukt bra på att spela frisk.