Appropå Facebook. Vi älskar ju skiten. Det går inte att sticka under stolen. Jag vet att 90 % av er är Facebook-beroende. 5 % är socialt missanpassade och hänger på Helgon istället. Och resterande 5 % utgörs av min mamma och pappa som fortfarande är nöjda över att ha bemästrat MMS-teknologin och ännu lever lyckligt ovetande om sociala medier. Tacka fan för det.
Min kärlek till Facebook är en romans som nästan blir jobbig. Det är som den gode Håkan brukar säga:
“...och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.”
Facebook alltså. Värst är nästan när jag ska försöka få det att framstå som att jag inte använder Facebook så frekvent som jag faktiskt gör. Så jag sitter där, fredag kväll, och kollar news feedsen. Helt plötsligt tjongar det till och se på fan, Pelle Jansson från klass 2 C har addat mig. Men jag kan omöjligen acceptera hans vänförfrågan. Inte för att jag har något emot Pelle Jansson, han var alltid rolig och dansade snoppdansen i omklädningsrummet efter gympan. Nej, jag kan inte acceptera hans vänförfrågan eftersom Pelle Jansson då skulle förstå att jag sitter online på Facebook en fredagkväll. Så vad gör man? Jo, jag gör som varje vettig man och kvinna i min situation skulle ha gjort. Jag låter det gå ett par dagar, en sisådär fem-sex stycken. Sedan kan jag med gott samvete acceptera Pelle Janssons vänförfrågan. Och jag är övertygad om att Pelle Jansson imponerat tänker “den där Olle, han har fan fullt upp IRL alltså” när han en vecka senare får mejlet som bekräftar mitt bekräftande.
Lite samma princip kan appliceras på Facebook-chatten. Det är fanimig dödssynd att svara för fort om någon öppnar en chatsession. Bäst är nästan att lite halvnonchalant svara “har besök, skriver sen”. Vad som inträffar då är ett polskifte. Man vänder på steken. Helt plötsligt framstår istället den andra personen som en Facebook-nörd. Där sitter han/hon i sin ensamhet och väntar på att få chatta med mig medan jag, i hans/hennes värld, har besök av någon spännande person. Jag låter det gå en stund. Två låtar eller så. Sedan kliver jag in i handlingarnas centrum och berikar den andre personens leverne genom mitt deltagande i chatten. Och ingen kunde någonsin ana att jag kollade Facebook-grupper under tiden.
Jodå, som ni säkert redan har listat ut är jag på många plan en mycket, mycket sjuk människa.
Jag är bara sjukt bra på att spela frisk.
De briljanta idéerna
2011-02-22 @ 20:30:58 Jag är lite kluven inför hela det här konceptet med snilleblixtar. Precis som för Spindelmannen känns det som både en gåva och en förbannelse. Nu handlar det ju i Spindelmannens fall om att det sprutar nät ur hans handleder, och i mitt fall att jag får briljanta idéer i otid. Men ja, same shit - different name.
Briljanta idéer ja. Gudarna skulle bara veta vilka sinnrika, magkittlande, ja nästan extraordinära lösningar jag har klurat ut under åren. I min tankesmedja, som jag bedriver på hobbynivå, har jag ordnat världsfred, botat aids och fått bukt på den sociala olägenheten “Foppatofflor” flera gånger om. Problemet? De bästa idéerna dyker alltid upp i otid, i tillfällen då jag inte kan sätta idéerna i aktion direkt.
Jag har löst detta genom att alltid skriva ner allt bra jag kommer på. Vilken fenomenal idé som än må poppa upp i skallen plitar jag ner i mitt elektroniska anteckningsblock så att jag kan läsa det i efterhand när jag har tid att förverkliga mina drömmar. För ska sanningen fram ploppar de bästa idéerna upp antingen på fyllan eller mitt i natten. Detta har resulterat i två saker. 1) Min mobiltelefon är antagligen fylld med mer, för mänskligheten, viktig och intressant information än NASA:s huvuddator och Jesus hemliga dagbok tillsammans. 2) Innehållet i min mobiltelefon är helt jävla omöjligt att tolka, även för mig.
Och detta leder oss osökt till mitt delikata problem. När jag i efterhand läser mina minnesanteckningar har jag inte en susning om vad jag ursprungligen menade. Att läsa mitt klotter är som att försöka dechiffrera tyskarnas Enigma-krypterade meddelanden under andra världskriget, utan att ha en kodmanual till handa.
Jag är övertygad om att idéerna var helt fantastiska på tiden då jag skrev dem. Men såhär i efterhand känns de något svårhanterade. Här är ett axplock:
“Dödssyndernas dödssynd”
“Sötsalt, inte sötsur”
“Skär inte sallad”
“Grodperspektiv nej”
“Försök inte att ändra mänskligheten, försök istället att ändra mänskligheten”
“Femton rykande pumpor”
“Fråga efter knapphålstricket”
“Klipp ej jag ringer”
Många framgångsrika människor pratar om det där specifika ögonblicket som kom att förändra hela deras liv. Jag tror att om jag bara lyckas avkoda mina meddelanden, om jag bara lyckas förstå vad det är jag menar i mina minnesanteckningar, så ska det gå vägen även för mig.
För det är som jag brukar säga (skriva):
“Försök inte att ändra mänskligheten, försök istället att ändra mänskligheten”
Genialt. Genomtänkt. Epic.
Briljanta idéer ja. Gudarna skulle bara veta vilka sinnrika, magkittlande, ja nästan extraordinära lösningar jag har klurat ut under åren. I min tankesmedja, som jag bedriver på hobbynivå, har jag ordnat världsfred, botat aids och fått bukt på den sociala olägenheten “Foppatofflor” flera gånger om. Problemet? De bästa idéerna dyker alltid upp i otid, i tillfällen då jag inte kan sätta idéerna i aktion direkt.
Jag har löst detta genom att alltid skriva ner allt bra jag kommer på. Vilken fenomenal idé som än må poppa upp i skallen plitar jag ner i mitt elektroniska anteckningsblock så att jag kan läsa det i efterhand när jag har tid att förverkliga mina drömmar. För ska sanningen fram ploppar de bästa idéerna upp antingen på fyllan eller mitt i natten. Detta har resulterat i två saker. 1) Min mobiltelefon är antagligen fylld med mer, för mänskligheten, viktig och intressant information än NASA:s huvuddator och Jesus hemliga dagbok tillsammans. 2) Innehållet i min mobiltelefon är helt jävla omöjligt att tolka, även för mig.
Och detta leder oss osökt till mitt delikata problem. När jag i efterhand läser mina minnesanteckningar har jag inte en susning om vad jag ursprungligen menade. Att läsa mitt klotter är som att försöka dechiffrera tyskarnas Enigma-krypterade meddelanden under andra världskriget, utan att ha en kodmanual till handa.
Jag är övertygad om att idéerna var helt fantastiska på tiden då jag skrev dem. Men såhär i efterhand känns de något svårhanterade. Här är ett axplock:
“Dödssyndernas dödssynd”
“Sötsalt, inte sötsur”
“Skär inte sallad”
“Grodperspektiv nej”
“Försök inte att ändra mänskligheten, försök istället att ändra mänskligheten”
“Femton rykande pumpor”
“Fråga efter knapphålstricket”
“Klipp ej jag ringer”
Många framgångsrika människor pratar om det där specifika ögonblicket som kom att förändra hela deras liv. Jag tror att om jag bara lyckas avkoda mina meddelanden, om jag bara lyckas förstå vad det är jag menar i mina minnesanteckningar, så ska det gå vägen även för mig.
För det är som jag brukar säga (skriva):
“Försök inte att ändra mänskligheten, försök istället att ändra mänskligheten”
Genialt. Genomtänkt. Epic.
Studera i Kina
2011-02-15 @ 21:00:59 Hej! För er som inte vet det heter jag Olle Hallberg. Jag är född i Sydkorea men adopterades till Sverige när jag var en liten bäbis.
Med vetskapen om detta blir det extra spännande att vandra runt i korridorerna på Karlstads universitet. Där kan man nämligen numera beskåda såna här affischer:
"Studera i Kina", och så en bild på mig.
Vad i helvete?! Först trodde jag att det var ett skämt. Sedan förstod jag att det inte var det.
De kan ju för fan inte smälla upp första bästa asiat på bild och hoppas på att han är kines. Jag har ju inte ens varit i Kina och pluggat som utbytesstudent.
Typiskt att vi asiater alltid ska råka i trubbel.
Jag ska dock erkänna att jag tycker att det är jävligt roligt. Men på många plan känner jag mig lite som turkiska yoghurt-turken. Eller grek som det visade sig att han var.
Undrar om Aftonbladets löpsedlar imorgon kommer att lyda:
KINESEN VAR KOREAN
Karlstads universitet bjuder på vardagshumor!
Tackar!
Med vetskapen om detta blir det extra spännande att vandra runt i korridorerna på Karlstads universitet. Där kan man nämligen numera beskåda såna här affischer:
"Studera i Kina", och så en bild på mig.
Vad i helvete?! Först trodde jag att det var ett skämt. Sedan förstod jag att det inte var det.
De kan ju för fan inte smälla upp första bästa asiat på bild och hoppas på att han är kines. Jag har ju inte ens varit i Kina och pluggat som utbytesstudent.
Typiskt att vi asiater alltid ska råka i trubbel.
Jag ska dock erkänna att jag tycker att det är jävligt roligt. Men på många plan känner jag mig lite som turkiska yoghurt-turken. Eller grek som det visade sig att han var.
Undrar om Aftonbladets löpsedlar imorgon kommer att lyda:
KINESEN VAR KOREAN
Karlstads universitet bjuder på vardagshumor!
Tackar!
De osociala medierna
2011-02-14 @ 20:55:55 Berättelsen om hur Facerapes kom att bli 2000-talets hartsfiol.
Det finns en jävulsk övertro i nya prylar bland jordens invånare. Så fort en ny teknisk landvinning ploppar upp sjunger alla halleluja som om Jesus Kristus hade uppstått. Men det har han ju inte, i alla fall inte på de senaste tusen åren. Vi såg det med miniryggsäcken, vi såg det med Buffaloskon och vi såg det med Tarkan. Men jag frågar er, var är de nu? Var i helvete är Buffaloskon nu?
*Förvisso en retorisk fråga, men i praktiken finner vi nog Buffaloskon på fötterna tillhörande en 40-årig blond fjortismamma, boendes i någon liten bruksort i Värmland, som fortfarande tror att hon är 18 år.
Som vi borde ha lärt oss vid det här laget är trender något som kommer och går. Det som var populärt igår kommer med allra största sannolikhet inte att vara det imorgon. Agning av barn till exempel - jävligt standard på det glada 30-talet, inte lika politiskt korrekt idag.
Med vetskapen om detta ska vi undersöka ett av de kanske mest framträdande fenomenen idag – de sociala medierna. Sociala medier är, för er som inte känner till begreppet, interaktiva webbsidor där användarna genererar innehållet. Ni vet, Facebook, Twitter, Wikipedia, YouTube, bloggar, McFeast och allt vad de heter.
Jag har inget problem med mediet som sådant. Facebook erbjuder stalkermöjligheter som världen inte skådat sedan teleskopkikaren såg dagens ljus, och YouTube låter mig njuta av samma tokroliga klipp som visas på America Funniest Home Videos bara att jag slipper plåga mig själv med Tom Bergerons närvaro i vardagsrummet.
Nej mitt problem, och gudarna ska veta att det inte är ett litet sådant, ligger i namnet som givits fenomenet. Smaka på det - SOCIALA medier.
Jag ser mig själv som en ganska stor människa. Stor, i den bemärkelsen att jag låter störande småsaker i vardagen passera mig fridfullt förbi. Det kan vara idioter som inte stänger dasslocket, muppar som tar den sista kakan, eller ni pestens bärare som sätter er på de yttre sätena i bussen. Hur mycket jag än må störa mig på de här sakerna kniper jag käft, ler lite gulligt och lever vidare med mitt liv. Jag gör detta, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Jag gör det i mänsklighetens tjänst. Kalla mig Jehova och var gärna mina vittnen, någonstans måste alla människor dra sin gräns. Man kan omöjligt gnälla på allt och alla och ändå leva ett lyckligt liv.
Men nu jävlar är det saltade russinet gratinerat! Sociala medier – såsom Facebook, Twitter osv. - är allt annat än sociala. Den som namngav fenomenet måste ju vara helt jävla dum i huvudet, alternativt full på heltid. För påminn mig gärna igen, vari ligger det sociala när man sitter online ensam hemma 24 timmar om dygnet på ett satans webbcommunity i jakten på den perfekta kommentaren att like:a*?
*Till mamma: Om man tycker om något på Facebook kan man ”like:a/gilla” det för att visa andra vad man tycker. Läs gärna min och Sofies C-uppsats om detta fenomen.
Det Facebook och liknande sidor har gjort är snarare motsatsen. Allt som någonsin var gott och vördnadsfullt här på jorden har genom ”sociala” medier blivit... osocialt!
Jag vet att det här kan låta helt sinnessjukt, men en gång i tiden när jorden ännu var ung, kunde människor ge varandra en klapp på axeln och viska uppmuntrande ord i örat om de tyckte att någon hade sagt något bra. Detta, mina vänner, är en svunnen tid. Om man tycker att någon säger något bra idag, ja då 1) re-tweetar man det, 2) like:ar det, eller 3) re-tweetar OCH like:ar det.
Den kanske mest sociala folkrörelsen i modern tid är skolgårdsmobbningen. Men inte ens en kulturskatt som denna har mäktat med att stå upprätt mot de sociala medierna. Lille Per som brukade bli utsatt för upphängning i lyktstolparna av ett större gäng på 15 personer får nu nöja sig med att nämnas i elaka blogginlägg från en anonym fjortistjej. Den sociala interaktionen är noll. Hur mänskligheten kunde låta något så klassiskt, anrikt och traditionellt som skolgårdsmobbning förfalla lär de lärda tvista om i tusende år framöver.
Lägerelden - en gång den centrala punkten för berättelser i byn. Det var vid lägerelden som kunskap, seder och bruk fördes vidare från generation till generation. Men nej nej, idag ska vi prompt jobba med ”sociala” medier istället. Man tar helt enkelt traditionsfanskapet, laddar upp det i en artikel på Wikipedia, sen är det klart. Jamen det är ju jävligt socialt! De enda som fortfarande jobbar med lägereldar är hobbypyromaner och indianer, och de senare hittar nog snart en iPhone-app att ersätta elden med.
2000-talets hartsfiol
När min farfar var ung, och det ska gudarna veta inte var igår, spelade man ofta folk ett spratt, detta genom så kallade pojkstreck. Ett pojkstreck kunde i princip vara vilket enklare spratt som helst, exempelvis äppelpallning eller att säga ”pilutta dig” till någon annan. Ett typisk pojkstreck skulle resultera i att den arga mannen som blev utsatt för strecket efter en stund lugnade ner sig och tänkte ”pojkar är ju pojkar”. Ett av de mer avancerade pojkstrecken var hartsfiolen. Man spände fast en tråd från utsidan av ett fönster och gned sedan med harts (kåda) på tråden. Detta resulterade i ett öronbedövande ljud som fick husets inneboende att tro att Göteborgs Symfoniker hade öppna uttagningar i sovkammaren. Hade man tur blev pojkgänget jagat över ängarna av de upprörda husägarna.
Idag ser vi inga hartsfioler längre. Istället jobbar 2000-talets ungdomar med Facerapes. En Facerape är lika enkel som tråkig, det går helt enkelt ut på att någon glömmer att logga ut från Facebook varpå dennes humorbefriade vän skriver något så ondskefullt som ”jag gillar päron!” trots att Mårten, som är den riktige ägaren till kontot, egentligen hatar päron. En hartsfiol var, på tiden då det begav sig, något man aldrig gjorde ensam. Faceprapes däremot begås med fördel i total ensamhet. Otroligt tråkigt, osofistikerat och fruktansvärt osocialt. Facerapes har kommit att bli 2000-talets hartsfiol. Farfar hade vänt sig i graven om han visste detta.
Så ja, med vetskapen om allt detta, är det inte lite smått idiotiskt att kalla något så osocialt som sociala medier för just… sociala medier?
Nu ska jag like:a något på Facebook, tjabba!
Det finns en jävulsk övertro i nya prylar bland jordens invånare. Så fort en ny teknisk landvinning ploppar upp sjunger alla halleluja som om Jesus Kristus hade uppstått. Men det har han ju inte, i alla fall inte på de senaste tusen åren. Vi såg det med miniryggsäcken, vi såg det med Buffaloskon och vi såg det med Tarkan. Men jag frågar er, var är de nu? Var i helvete är Buffaloskon nu?
*Förvisso en retorisk fråga, men i praktiken finner vi nog Buffaloskon på fötterna tillhörande en 40-årig blond fjortismamma, boendes i någon liten bruksort i Värmland, som fortfarande tror att hon är 18 år.
Som vi borde ha lärt oss vid det här laget är trender något som kommer och går. Det som var populärt igår kommer med allra största sannolikhet inte att vara det imorgon. Agning av barn till exempel - jävligt standard på det glada 30-talet, inte lika politiskt korrekt idag.
Med vetskapen om detta ska vi undersöka ett av de kanske mest framträdande fenomenen idag – de sociala medierna. Sociala medier är, för er som inte känner till begreppet, interaktiva webbsidor där användarna genererar innehållet. Ni vet, Facebook, Twitter, Wikipedia, YouTube, bloggar, McFeast och allt vad de heter.
Jag har inget problem med mediet som sådant. Facebook erbjuder stalkermöjligheter som världen inte skådat sedan teleskopkikaren såg dagens ljus, och YouTube låter mig njuta av samma tokroliga klipp som visas på America Funniest Home Videos bara att jag slipper plåga mig själv med Tom Bergerons närvaro i vardagsrummet.
Nej mitt problem, och gudarna ska veta att det inte är ett litet sådant, ligger i namnet som givits fenomenet. Smaka på det - SOCIALA medier.
Jag ser mig själv som en ganska stor människa. Stor, i den bemärkelsen att jag låter störande småsaker i vardagen passera mig fridfullt förbi. Det kan vara idioter som inte stänger dasslocket, muppar som tar den sista kakan, eller ni pestens bärare som sätter er på de yttre sätena i bussen. Hur mycket jag än må störa mig på de här sakerna kniper jag käft, ler lite gulligt och lever vidare med mitt liv. Jag gör detta, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Jag gör det i mänsklighetens tjänst. Kalla mig Jehova och var gärna mina vittnen, någonstans måste alla människor dra sin gräns. Man kan omöjligt gnälla på allt och alla och ändå leva ett lyckligt liv.
Men nu jävlar är det saltade russinet gratinerat! Sociala medier – såsom Facebook, Twitter osv. - är allt annat än sociala. Den som namngav fenomenet måste ju vara helt jävla dum i huvudet, alternativt full på heltid. För påminn mig gärna igen, vari ligger det sociala när man sitter online ensam hemma 24 timmar om dygnet på ett satans webbcommunity i jakten på den perfekta kommentaren att like:a*?
*Till mamma: Om man tycker om något på Facebook kan man ”like:a/gilla” det för att visa andra vad man tycker. Läs gärna min och Sofies C-uppsats om detta fenomen.
Det Facebook och liknande sidor har gjort är snarare motsatsen. Allt som någonsin var gott och vördnadsfullt här på jorden har genom ”sociala” medier blivit... osocialt!
Jag vet att det här kan låta helt sinnessjukt, men en gång i tiden när jorden ännu var ung, kunde människor ge varandra en klapp på axeln och viska uppmuntrande ord i örat om de tyckte att någon hade sagt något bra. Detta, mina vänner, är en svunnen tid. Om man tycker att någon säger något bra idag, ja då 1) re-tweetar man det, 2) like:ar det, eller 3) re-tweetar OCH like:ar det.
Den kanske mest sociala folkrörelsen i modern tid är skolgårdsmobbningen. Men inte ens en kulturskatt som denna har mäktat med att stå upprätt mot de sociala medierna. Lille Per som brukade bli utsatt för upphängning i lyktstolparna av ett större gäng på 15 personer får nu nöja sig med att nämnas i elaka blogginlägg från en anonym fjortistjej. Den sociala interaktionen är noll. Hur mänskligheten kunde låta något så klassiskt, anrikt och traditionellt som skolgårdsmobbning förfalla lär de lärda tvista om i tusende år framöver.
Lägerelden - en gång den centrala punkten för berättelser i byn. Det var vid lägerelden som kunskap, seder och bruk fördes vidare från generation till generation. Men nej nej, idag ska vi prompt jobba med ”sociala” medier istället. Man tar helt enkelt traditionsfanskapet, laddar upp det i en artikel på Wikipedia, sen är det klart. Jamen det är ju jävligt socialt! De enda som fortfarande jobbar med lägereldar är hobbypyromaner och indianer, och de senare hittar nog snart en iPhone-app att ersätta elden med.
2000-talets hartsfiol
När min farfar var ung, och det ska gudarna veta inte var igår, spelade man ofta folk ett spratt, detta genom så kallade pojkstreck. Ett pojkstreck kunde i princip vara vilket enklare spratt som helst, exempelvis äppelpallning eller att säga ”pilutta dig” till någon annan. Ett typisk pojkstreck skulle resultera i att den arga mannen som blev utsatt för strecket efter en stund lugnade ner sig och tänkte ”pojkar är ju pojkar”. Ett av de mer avancerade pojkstrecken var hartsfiolen. Man spände fast en tråd från utsidan av ett fönster och gned sedan med harts (kåda) på tråden. Detta resulterade i ett öronbedövande ljud som fick husets inneboende att tro att Göteborgs Symfoniker hade öppna uttagningar i sovkammaren. Hade man tur blev pojkgänget jagat över ängarna av de upprörda husägarna.
Idag ser vi inga hartsfioler längre. Istället jobbar 2000-talets ungdomar med Facerapes. En Facerape är lika enkel som tråkig, det går helt enkelt ut på att någon glömmer att logga ut från Facebook varpå dennes humorbefriade vän skriver något så ondskefullt som ”jag gillar päron!” trots att Mårten, som är den riktige ägaren till kontot, egentligen hatar päron. En hartsfiol var, på tiden då det begav sig, något man aldrig gjorde ensam. Faceprapes däremot begås med fördel i total ensamhet. Otroligt tråkigt, osofistikerat och fruktansvärt osocialt. Facerapes har kommit att bli 2000-talets hartsfiol. Farfar hade vänt sig i graven om han visste detta.
Så ja, med vetskapen om allt detta, är det inte lite smått idiotiskt att kalla något så osocialt som sociala medier för just… sociala medier?
Nu ska jag like:a något på Facebook, tjabba!
