Brännboll är en onekligen en spännande sport. Kanske framförallt tack vare dess utövares regeltolkningar. För precis som med Kubb har brännboll lika många utövare som regelvarianter. Vissa kör på tid, andra med saker. En del räknar extrapoäng på enhandslyra, andra menar att man blir bränd om man missar tredje slaget.
Men det kanske viktigaste inom brännbollens alla regler är den bestämmelse som står över alla andra. Man kan jämföra det med Sveriges grundlagar, USA:s konstitution eller Judy i ”Judys domstol”. Lagen över alla andra i brännboll. Den stavas ”Han var i luften”. För det spelar ingen roll hur jävla långt borta en person är från att ha hunnit in i mål. Om någon åberopar ”Han var i luften” är det inte så mycket att göra. Om personen i fråga sedan var i luften är mindre relevant.
Detta fascinerar mig. På många olika plan.
1) Det är intressant att se hur människor lider av väldigt allvarliga synfel eftersom de ropar att deras lagkompis är i luften när personen i fråga i själva verket är ungefär 10 meter från konen samtidigt som de glider på marken.
2) Vem var idioten som outade att luften är en frizon? Det är ungefär århundradets största lögn. Jag har konsulterat med de högst officiella brännbollreglerna i Sverige och de säger att det är personens bröstkorg som måste ha passerat konen. Om man sedan glider längs marken eller befinner sig tvåtusen meter över havet spelar ingen roll.
När jag spelar brännboll nuförtiden drömmer jag mig alltid bort till ungdomens glansdagar. Kommer ni ihåg högstadiementaliteten på gymnastiklektionerna? Åh vad jag saknar den. Hur alla killar rusade fram så fort det kom en tjej på utslagsplattan. Hur man som kille vägrade svälja stoltheten och välja ”tjejträet” trots att man hade missat de två första slagen. Och hur de bästa i klassen alltid ställde sig på varannan plats i indelningsledet för att hamna i samma lag.
Nog fan var det bättre förr.
