Inte sällan provar jag nya saker i köket. Igår tillagade jag exempelvis en riktigt magnifik läckerhet. Stekta nudlar, stekt kyckling och hemmagjord jordnötssås. Resultatet? Chockerande gott! Därför tänkte jag berika era liv med kunskapen om hur ni själva kan åstadkomma denna kulinariska smakorgasm.

Vi behöver:
Maträtten
- En jävligt småvuxen kyckling alternativt några större kycklingfiléer
- 1 paket äggnudlar
- Lite, lite sweetchilisås

Såsen
- 3 dl kokosmjölk
- 4 msk jordnötssmör
- 1 tsk soja
- 1 krm farinsocker

Vi börjar med såsen vars bas består av kokosmjölk. Viktigt att känna till är att kokosmjölk inte är som vanlig mjölk. När du väl har fått upp locket på burken, och tro mig – bara själva öppnandet är en jävla vetenskap, kommer du att mötas av en grådaskig lerliknande substans. Först blir man lite förvirrad, men sedan inser man att den goda kokosmjölken gömmer sig under leran. Så tag en skruvmejsel i lämplig storlek, penetrera leran likt en forntida runskrivare och häll upp en sisådär 3 dl kokosmjölk i en kastrull.

Kokosmjölk. Locket saknar ett "handtag" att dra loss det med.
Konservöppnare är med andra ord nödvändigt.

Eftersom inte alla singelhushåll i Sverige äger en konservöppnare demonstrerar
jag här hur det går till när man öppnar en burk med mer manliga verktyg.

En timma senare. Notera "leran".

Kokosmjölken ska vara ganska varm, som ett trevligare jacuzzibad, men den bör inte koka. Därefter dunkar man i ett par skedar jordnötssmör och en skvätt soja. Tydligen ska man även ha i ett kryddmått farinsocker. Varför vet jag inte, men eftersom jag struntade i både sambal oelek och ingefära från grundreceptet kände jag att det inte var läge att freestyla ytterligare.

Med den goda jordnötssåsen klar är det dags att ta sig an den faktiska maträtten.

Äggnudlarna kokar du upp i en kastrull. Denna process tar mellan fyra till tjugo minuter, det senare alternativet om du som jag jobbar med Stalins gamla spis. När nudlarna är mjuka och härliga dunkar du ner de i en stekhet stekpanna. I med lite, lite sweetchilisås för att få mer tryck i skiten.

Som ni ser använder jag ytterst lite sweetchili. Detta eftersom jag inte tål starkare mat än svartpeppar. Ni är givetvis välkomna att på egen risk använda fri mängd sweetchilisås, men kom inte och säg att jag inte varnade er.

Tag därefter den jävligt småväxta kycklingen och lägg ner den i samma stekpanna. Låt alltihop fräsa en bra stund eftersom vi 1) inte har bråttom, och 2) helst vill undvika diverse sjukdomar.

Ringla över den hemmagjorda jordnötssåsen som nu, på grund av en något för lång väntetid i en kall skål, antagit aggregationstillståndet trögflytande jord/cement.

Smaklig måltid!

För mina kaninvänner har jag även utvecklat en icke-animalisk variant på receptet.

Vegetarisk variant.
Du behöver:
- En handfull grönsaker

Ät skiten.

Brännboll är på många sätt en av världens bästa sporter. Få stunder i livet överträffar känslan av ett perfekt utslag, en omöjlig lyra eller lagkompisarnas jubel efter en varvning. Men det finns också tillfällen då brännboll kan vara en världens sämsta sporter. Ilskan när man blir bränd, ångesten när slår en perfekt lyrboll till motståndarlaget, eller smärtan när lagkompisen råkar slunga tre kilo brännbollsträ rakt i skallen på en.

Brännboll är en onekligen en spännande sport. Kanske framförallt tack vare dess utövares regeltolkningar. För precis som med Kubb har brännboll lika många utövare som regelvarianter. Vissa kör på tid, andra med saker. En del räknar extrapoäng på enhandslyra, andra menar att man blir bränd om man missar tredje slaget.

Men det kanske viktigaste inom brännbollens alla regler är den bestämmelse som står över alla andra. Man kan jämföra det med Sveriges grundlagar, USA:s konstitution eller Judy i ”Judys domstol”. Lagen över alla andra i brännboll.  Den stavas ”Han var i luften”. För det spelar ingen roll hur jävla långt borta en person är från att ha hunnit in i mål. Om någon åberopar ”Han var i luften” är det inte så mycket att göra. Om personen i fråga sedan var i luften är mindre relevant.

Detta fascinerar mig. På många olika plan.
1)    Det är intressant att se hur människor lider av väldigt allvarliga synfel eftersom de ropar att deras lagkompis är i luften när personen i fråga i själva verket är ungefär 10 meter från konen samtidigt som de glider på marken.

2)    Vem var idioten som outade att luften är en frizon? Det är ungefär århundradets största lögn. Jag har konsulterat med de högst officiella brännbollreglerna i Sverige och de säger att det är personens bröstkorg som måste ha passerat konen. Om man sedan glider längs marken eller befinner sig tvåtusen meter över havet spelar ingen roll.

När jag spelar brännboll nuförtiden drömmer jag mig alltid bort till ungdomens glansdagar. Kommer ni ihåg högstadiementaliteten på gymnastiklektionerna? Åh vad jag saknar den. Hur alla killar rusade fram så fort det kom en tjej på utslagsplattan. Hur man som kille vägrade svälja stoltheten och välja ”tjejträet” trots att man hade missat de två första slagen. Och hur de bästa i klassen alltid ställde sig på varannan plats i indelningsledet för att hamna i samma lag.

Nog fan var det bättre förr.

Spam-mejl är ett djävulens påfund. Det tror jag nästan att alla tycker. Daglig mejlbombardering att folk vill visa upp sina nakna semesterbilder om man bara klickar på den inte alls suspekta länken http://thiswillinfectyourcomputer.ru/?43987GSAGDb. Eller såna där mejl som berättar att man är den hundratusende besökaren och därför ska belönas med en resa till Ostasien om man bara skickar in sitt Visa-kortnummer och gärna kompletterar med pinkoden.

Hotmail* har ett inbyggt filter som, enligt utsago, automatiskt ska känna av om mottagna mejl är spam. Jag brukar dock ibland läsa de här mejlen, dels för att de oftast är ganska underhållande, men kanske framförallt för att jag har för mycket fritid.

*Hotmail är en mejltjänst, mamma. Och en mejltjänst är är vår tids motsvarighet till brevbäraren.

Nu senast var det en shejk som ville att vi skulle bli partners. Han hade ett konto på ”Hang Seng Bank Hong Kong” innehållande inte mindre än $24,500.000. Min vän shejken ville dela dessa pengar med mig, jag behövde bara klicka på en länk för att mottaga dem. Varför shejken ville dela sina pengar med mig framgick inte. Det är också oklart varför shejken inledde brevet med ”Dear Mr. or Mrs.” när han senare i brevet berättade hur extremt noga han hade följt min karriär. Spontant kan jag känna att om en person har följt en annan människa så noggrant att han är redo att dela på 24 miljoner dollar så bör man rimligtvis veta om den andre personen är man eller kvinna. Betyder detta att 1) jag ser ut som en tjej?, eller 2) shejkfanskapet vet inte vad babblar om?

Här kommer twisten.

Vore det inte sagolikt roligt om några av dessa miljontals så kallade spammejl faktiskt inte alls var spam utan helt genomseriösa utskick från godhjärtade shejker?
Tänk om man faktiskt var den där hundratusende besökaren. Tänk om man faktiskt kunde se sin kompis naken på dennes semesterbilder.

Tänk om det på andra sidan jorden faktiskt sitter shejker med alldeles för mycket pengar som de vill skänka till oss fattiga stackars européer. Och så är vi såna otacksamma jävlar att vi filtrerar deras gåvor som spam.

Vore inte det humor?

Sen kan jag även känna att en av världens mest lukrativa rörelser vore att starta en lotteriverksamhet där vinnarna meddelas per mejl. Väldigt överexalterade mejl som med fördel författas på knackig engelska.

”CONGRATULETIENS!!!!!!!!!!!1 You are lucky winner of contest!!!! To recive your lucky, lucky prize of $1.000 PLEASE click on this link.”

Högst skeptisk till att någon faktiskt skulle klicka på länken för att casha ut sin vinst. Med andra ord, jävlar vad man skulle tjäna pengar som lotteriägare.

Det får jag ta tag i om informatörsyrket skulle skita sig för mig.