Jag står där och rekryterar elever till höger och vänster, bjuder på matlagningstips och delar med mig av mina studentlivserfarenheter. Helt plötsligt rycker någon mig i armen och utropar ”Olle!”
Där står en råblond nordisk prins, två dagars skäggstubb, varken t-shirt eller avklippta jeans. Han presenterade sig såsom Mats. Eller ja, det gjorde han inte alls. Jag minns faktiskt inte vad han hette, vilket är en stor skam. Förlåt.
Bredvid ”Mats” står två tjejer. Denna trio förklarar att de känner igen mig och att de läser min blogg och att de gillar den. Ett lyckorus går genom min kropp. Det är nämligen inte så många som läser min blogg. Förutom de tre vännerna är det ungefär mamma, mammas jobbarkompis samt Karin. Vem Karin är ska vi strax få veta.
Jag blir lätt rörd men tackar så hjärtligt. Sen händer något underligt. Jag börjar helt sonika att sälja in dem på Karlstads universitet. Kalla mig arbetsskadad men så kan man ju för fan inte hålla på. Så jag skärper mig. Sen får jag skriva en autograf. Pizzabagarna på Valentino i Mariestad har en livsförbrukning av Olle-autografer, men utöver kvittosammanhang händer det inte särskilt ofta att jag får signera något. Autografen är till deras vän Karin. Hej Karin!
Karin går under pseudonymen hallonsorbet. Det tycker jag är en sjukt bra pseudonym. Dels för att hallonsorbet är gott, men kanske framförallt för att det inte är så många nu levande, och mentalt säkerställt friska människor, som presenterar sig som hallonsorbet. Feta creds.
Innan vi skiljs åt blir jag förevigad på en bild med mina läsare. Hade jag inte hybris tidigare fick jag det garanterat nu. Att bli förfrågad att vara med på kort med folk som gillar det jag skriver är lite av en flickdröm för mig. Storhetsvansinnet flödar, men slutligen skiljs våra vägar åt. Jag dansar bort mot lunchlokalen, svävandes på rosa moln, lycklig över att ha få skrivit en autograf.
