Det finns ett antal saker som vi män aldrig vill råka ut för.
– Bli vald sist på gympan.
– Bli påkommen med att sjunga YMCA när man tror att man är ensam.
– Eller att tvingas be en tjej att laga cykeln åt en.

Jag har blivit utsatt för samtliga av dessa traumatiska upplevelser. Men jag överlevde, och kanske är det just dessa händelser som definierar mig, kanske är det just dessa ögonblick i livet som har format mig till den man jag är idag. Hopplös på fotboll, smyghomosexuell musiksmak och helt jävla inkompetent när det kommer till att vara händig.

Men ingen av de här sakerna kan ens mäta sig med det scenario som den här bloggen egentligen handlar om. Du förstår, käre läsare, det absolut värsta en kille kan råka ut för i livet är om han glömmer att packa rena kalsonger när han åker på träning eller match.

Du står där, svettig och jävlig efter en sjuhelsikes holmgång i något så manligt som badminton. Kläderna stinker, du stinker, och den 40-åriga gubben som tittar alldeles för mycket på dig vid pissrännan, han stinker också. Men där och då spelar sådana triviala ting ingen roll, för du vet att en uppfriskande dusch väntar. Mycket riktigt, duschen får dig att känna dig fräsch som en nyutklämd bäbis. Men det är i ögonblicket efteråt som du uppdagar det fatala missödet. Du har glömt att packa rena kallingar.

Du ställs nu inför två val. Det ena lika motbjudande som det andra. 1) Du kan dra på dig de svettiga kalsongerna från badmintonmatchen och bara hoppas på att du inte får bortamatch inom den närmsta halvtimman, eller 2) du kan dra på dig byxorna utan att köra några underkläder under.

Det är scenario #2 som fascinerar mig mest. Inte så mycket för att jag är intresserad av män som inte bär underkläder, utan snarare för att jag har uppmärksammat att detta fenomen kallas roliga saker.

Där jag kommer ifrån, inte Kina utan Mariestad, kallar vi det ”live”. Om man inte har några kalsonger under byxorna heter det att man ”kör live”. Fram till ungefär ett halvår sedan var denna livsuppfattning lika mycket sanning för mig som att solen går upp i öst (var tvungen att Googla) eller att jorden är rund. Men världen såsom jag kände den skulle för alltid komma att ändras.

En vän till mig hävdade bestämt att det heter ”commando”.  Jag tillät mig själv att fnissa högljutt i minst tio minuter. Men efter detta har flera andra vänner också påstått att det heter ”commando”. Men den stora bomben släpptes i förra veckan. Då fick jag berättat för mig att det i Falköping heter ”italiano”. Jag dog i några minuter. Av skratt. Av förundran.

Det är jobbigt när ett och samma fenomen kallas olika saker. Ett annat exempel på detta är ”mulning”. Ni vet, när man trycker upp en handfull snö i ett lämpligt offers ansikte och mosar runt. Återigen, där jag kommer ifrån säger vi att man ”mular någon”. Men jag har även hört uttryck från mindre orter i Värmland där de säger ”pula”. Och självklart ska Falköpingsborna vara säregna och ha ett eget uttryck, som med allt annat. I det här fallet ”grosa”. Varför kan vi inte enas om ett ord?

Jag inser ju själv att det finns större problem i världen än att lösa dessa ordskiljaktigheter. Men jag drömmer ändå om den dag då jag kan springa omkring live och mula folk, och människor från hela Sverige faktiskt förstår vad det är jag gör.

Den som ändå finge se den dagen.