Så jag står där i min monter på utbildningsmässan i Stockholm. Håret fläktar som om det vore fångat av en stormvind, strålkastarna i taket reflekteras i mina vackra, mörka ögon. Och för alla som vill och orkar ta sig tid har de en fantastisk saga att berätta. Mina ögon alltså.

Jag står där och rekryterar elever till höger och vänster, bjuder på matlagningstips och delar med mig av mina studentlivserfarenheter. Helt plötsligt rycker någon mig i armen och utropar ”Olle!”

Där står en råblond nordisk prins, två dagars skäggstubb, varken t-shirt eller avklippta jeans. Han presenterade sig såsom Mats. Eller ja, det gjorde han inte alls. Jag minns faktiskt inte vad han hette, vilket är en stor skam. Förlåt.

Bredvid ”Mats” står två tjejer. Denna trio förklarar att de känner igen mig och att de läser min blogg och att de gillar den. Ett lyckorus går genom min kropp. Det är nämligen inte så många som läser min blogg. Förutom de tre vännerna är det ungefär mamma, mammas jobbarkompis samt Karin. Vem Karin är ska vi strax få veta.

Jag blir lätt rörd men tackar så hjärtligt. Sen händer något underligt. Jag börjar helt sonika att sälja in dem på Karlstads universitet. Kalla mig arbetsskadad men så kan man ju för fan inte hålla på. Så jag skärper mig. Sen får jag skriva en autograf. Pizzabagarna på Valentino i Mariestad har en livsförbrukning av Olle-autografer, men utöver kvittosammanhang händer det inte särskilt ofta att jag får signera något. Autografen är till deras vän Karin. Hej Karin!

Karin går under pseudonymen hallonsorbet. Det tycker jag är en sjukt bra pseudonym. Dels för att hallonsorbet är gott, men kanske framförallt för att det inte är så många nu levande, och mentalt säkerställt friska människor, som presenterar sig som hallonsorbet. Feta creds.

Innan vi skiljs åt blir jag förevigad på en bild med mina läsare. Hade jag inte hybris tidigare fick jag det garanterat nu. Att bli förfrågad att vara med på kort med folk som gillar det jag skriver är lite av en flickdröm för mig. Storhetsvansinnet flödar, men slutligen skiljs våra vägar åt. Jag dansar bort mot lunchlokalen, svävandes på rosa moln, lycklig över att ha få skrivit en autograf.

Jag vill tacka er, de tre vännerna och Karin. Jag vill tacka er för att ni sa hej. För att ni sa att ni tyckte om min blogg. Jag blev genuint och genomärligt glad. Det är för människor som er som jag skriver den här bloggen.

Livet är bra som fan. Hälsan är med mig, jag har underbara vänner och idag är min födelsedag. Men jag ska inte förneka att jag har lite ångest angående det här med att fylla år. 23 var ju en sån härlig ålder. Lekfull, lagom ålderdomlig och alldeles, alldeles underbar.

Men nu är det ju som så att när man har nått upp den notabla åldern av 24 har man hunnit lära sig en massa saker och samtidigt blivit jävligt vis.

På 24 år har jag lärt mig så många olika saker att det borde räknas som ett smärre mirakel. Bara i år har jag blivit fullkomligen överöst med nyvunnen kunskap. Jag har till exempel lärt mig att vattnet inte ska koka när man kokar korv, jag har lärt mig att fylle-sms kräver mer avancerad dechiffrering än tyskarnas Enigma-maskin, jag har lärt mig att jag hatar Twilight, jag har lärt mig att Håkan Mild inte alls har klarat hela beep-testet, jag har lärt mig att det är mycket tidskonsumerande att öppna konservburkar med mejsel och hammare, och senast i förrgår lärde jag mig vilket fantastiskt äcklig maträtt kåldolmar är.

Jag skulle kunna gå igenom hela listan över vad jag har lärt mig under mina 24 år, men det hade blivit minst en hel roman så jag ska bespara er det eländet. Den kommer dock som pocketutgåva om några år.

Summa summarum. Om jag nu har lärt mig såhär sjukt mycket på 24 år, hur jäkla mycket kunskap väntar då inte under de nästkommande 24 åren?

Fan jag kommer ju bli visare än Fader Forah.

Är det en sak jag gillar här i världen så är det att forska. Det är ingen lögn att påstå att jag blev lycklig som ett barn när det var forskningsdags på låg- och mellanstadiet. Det kan förvisso ha att göra med att jag faktiskt var ett barn. Men hur som helst, forskningshysterin höll i sig även under högstadiet. Jag forskade med en frenesi som forskarvärlden sällan hade skådat. Under min snart 24-åriga levnadstid har jag hunnit beta av yberintressanta ämnen såsom Triceratops, Brachiosaurus, Tyrannosaurus Rex, Stegosaurus, Pteranodon , Grekland, Spanien och Kanada. Om någon undrar var jag dinosauriefrälst på mellanstadiet.

Jag har under flera år tänkt tillägna ämnet forskning ett blogginlägg, men det har aldrig riktigt känts rätt i tiden. Förrän nu. Ni förstår, att skriva C-uppsats är ungefär höjden av forskning. Det blir inte mer skarpt läge än så här. Och efter snart tre år på universitet har jag lärt mig otroligt mycket om hur det är att forska ”på riktigt”. Men det finns en bister sanning: ju mer jag lärde mig om forskningens alla regler, ju mer saknade jag mellanstadieforskningen. Ni förstår, att forska på universitetsnivå är allt annat än en dans på rosor. Man måste ha belägg för allt man skriver. Man måste referera till mossiga gamla teoretiker. Och Gud förbjude om man skulle råka lägga in sin egen åsikt. Det är som pissa i mormors rabatt, det blir ett jävla rabalder.

Jag hatar mig själv, samt får åldersnoja, när jag behöver säga det här, men det var faktiskt bättre förr.

När man forskade på mellanstadiet, ja till och med under högstadiet, var det ingen som brydde sig om källförteckningar eller litteraturhänvisningar. Nej det enda som betydde något var att man hade med de obligatoriska elementen. Bäst var det när man forskade om länder. Då var allt irrelevant utom:

1) Yta
Landets yta skulle med fördel presenteras i kvadratkilometer. Att sen inte en jävel av 13-åringarna i klassen kunde relatera till hur stort 9 984 670 km² faktiskt var, det spelade mindre roll. Jag menar, jag hade kunnat dra till med vilka siffror som helst, Daniel hade ändå nickat instämmande åt Stina och sagt ”ja, det är ett riktigt stort land Kanada”.

2) Befolkning
Att höra om ett lands folkmängd var ganska intressant eftersom det var mer förståeligt än arealen. Men det stannade tyvärr inte där, vi föreläste även om befolkningstätheten, d.v.s. invånarantalet per kvadratkilometer. Vi rabblade upp procentuella fördelningar gällande etniska undergrupper. Och det var också viktigt att understryka hur många kvinnor respektive män som föddes varje år.

3) BNP
Ytterligare en favorit när det gäller landsforskning var BNP (Bruttonationalprodukten). Denna skulle läsas upp jävligt tidigt i presentationen för att folk skulle få ett grepp om landet. Det bör kanske tilläggas att detta utspelade sig ungefär två år innan vi lärde oss vad BNP var.

4) Större städer
Detta element är kanske det mest motiverade. Tyvärr nöjde vi oss inte med att enbart berätta om de större städerna, vi gick givetvis in på molekylnivå och berättade om invånarantal i städerna, yta i kvadratkilometer och ibland även koordinaterna (jag antar att det var ifall någon i klassen behövde mata in dem på sin iPhone).

Utöver dessa tre rubriker hade man också alltid med statskick, officiella språk, större vattendrag, nationaldag, utmärkande djur, % av ytan som är täckt av vatten, nationaldag samt tidszon.

Så nu när jag spenderar dagarna i ända med att skriva C-uppsats är det inte för inte som jag drömmer mig tillbaka till ungdomens glansdagar.

Till tiden då godis intogs på lördagar.
Till tiden då cykling var nöje, inte nytta.
Till tiden då ”yta i km²” var allt som betydde något i forskning.

Det finns ett antal saker som vi män aldrig vill råka ut för.
– Bli vald sist på gympan.
– Bli påkommen med att sjunga YMCA när man tror att man är ensam.
– Eller att tvingas be en tjej att laga cykeln åt en.

Jag har blivit utsatt för samtliga av dessa traumatiska upplevelser. Men jag överlevde, och kanske är det just dessa händelser som definierar mig, kanske är det just dessa ögonblick i livet som har format mig till den man jag är idag. Hopplös på fotboll, smyghomosexuell musiksmak och helt jävla inkompetent när det kommer till att vara händig.

Men ingen av de här sakerna kan ens mäta sig med det scenario som den här bloggen egentligen handlar om. Du förstår, käre läsare, det absolut värsta en kille kan råka ut för i livet är om han glömmer att packa rena kalsonger när han åker på träning eller match.

Du står där, svettig och jävlig efter en sjuhelsikes holmgång i något så manligt som badminton. Kläderna stinker, du stinker, och den 40-åriga gubben som tittar alldeles för mycket på dig vid pissrännan, han stinker också. Men där och då spelar sådana triviala ting ingen roll, för du vet att en uppfriskande dusch väntar. Mycket riktigt, duschen får dig att känna dig fräsch som en nyutklämd bäbis. Men det är i ögonblicket efteråt som du uppdagar det fatala missödet. Du har glömt att packa rena kallingar.

Du ställs nu inför två val. Det ena lika motbjudande som det andra. 1) Du kan dra på dig de svettiga kalsongerna från badmintonmatchen och bara hoppas på att du inte får bortamatch inom den närmsta halvtimman, eller 2) du kan dra på dig byxorna utan att köra några underkläder under.

Det är scenario #2 som fascinerar mig mest. Inte så mycket för att jag är intresserad av män som inte bär underkläder, utan snarare för att jag har uppmärksammat att detta fenomen kallas roliga saker.

Där jag kommer ifrån, inte Kina utan Mariestad, kallar vi det ”live”. Om man inte har några kalsonger under byxorna heter det att man ”kör live”. Fram till ungefär ett halvår sedan var denna livsuppfattning lika mycket sanning för mig som att solen går upp i öst (var tvungen att Googla) eller att jorden är rund. Men världen såsom jag kände den skulle för alltid komma att ändras.

En vän till mig hävdade bestämt att det heter ”commando”.  Jag tillät mig själv att fnissa högljutt i minst tio minuter. Men efter detta har flera andra vänner också påstått att det heter ”commando”. Men den stora bomben släpptes i förra veckan. Då fick jag berättat för mig att det i Falköping heter ”italiano”. Jag dog i några minuter. Av skratt. Av förundran.

Det är jobbigt när ett och samma fenomen kallas olika saker. Ett annat exempel på detta är ”mulning”. Ni vet, när man trycker upp en handfull snö i ett lämpligt offers ansikte och mosar runt. Återigen, där jag kommer ifrån säger vi att man ”mular någon”. Men jag har även hört uttryck från mindre orter i Värmland där de säger ”pula”. Och självklart ska Falköpingsborna vara säregna och ha ett eget uttryck, som med allt annat. I det här fallet ”grosa”. Varför kan vi inte enas om ett ord?

Jag inser ju själv att det finns större problem i världen än att lösa dessa ordskiljaktigheter. Men jag drömmer ändå om den dag då jag kan springa omkring live och mula folk, och människor från hela Sverige faktiskt förstår vad det är jag gör.

Den som ändå finge se den dagen.