Det fanns en gång en hederskodex inom människosläktet. En oskriven bestämmelse. Det här var på den tiden då heder, ära och stolthet ännu var attribut som ansågs fina. Men det smärtar mig djupt att behöva säga att detta är en svunnen tid. Människan är inte vad hon en gång var. Kodexen är bruten. Avtalet hedras inte längre.

Det är vi, människor av det tjugonde hundratalet som är skyldiga till detta.
Skyldiga till att rättvisa inte längre skipas.
Skyldiga till att människor får lida.
Skyldiga till att killar blir tagna i håret.

Man tar inte en kille i håret. Så enkelt är det. Men likförbannat är det tydligen väldigt svårt för somliga att hålla fingrarna i styr. Det ska pillas och klappas, det ska virvlas och rufsas.

Det är såhär, vi killar har inte så mycket att glädjas åt i livet. Vi har våra motorer, vi har Champions League och vi har öl. Sen är det inte så mycket mer. Med vad händer om man som kille inte gillar doften av tvåtakt, om man inte ser tjusningen i att fullvuxna män jagar en fotboll, eller om man inte uppskattar blandningen av malt, humle, jäst och vatten?

Som sagt, vi har inte så mycket att glädjas åt i livet. Men vi har en sak. Vi har vårt hår (vilket vi förövrigt kommer att tappa en vacker dag).

Håret är vår stolthet, vårt crescendo, vår heliga Graal. Det besitter en kraft som inte går att beskriva i ord. Men som vi alla vet (efter att ha sett Spindelmannen) så: ”With great power comes great responsibility”. Och vårt ansvar (responsibility) är att se efter vårt hår och, om nöden kräver, även lamslå eventuella angripare.

Jag tror att det i grund och botten handlar om psykologi. Och det har en enorm inverkan, även om det bara rör sig om mikroskopiska förändringar. Om du rufsar mig i håret kanske du tror att du bara förflyttar mina hårstrån någon millimeter. Men vad du i själva verket gör är att du raserar min världsbild. Världen såsom jag en gång kände till den förändras i samma ögonblick som du för handen mot min kalufs.

Hur många hårstrån måste krökas? Hur många frillor måste massakreras? Hur långt ska det behöva gå innan mänskligheten än en gång tar sitt förnuft till fånga och respekterar det som en gång uppkom i syfte att hålla oss varma?

Det här är större än både dig och mig. Och i slutändan handlar det om en otroligt liten uppoffring för en otroligt stor vinst. Kanske kan man åtminstone vänta till slutet av dagen innan man petar sönder någons frilla.

För kom ihåg, nästa gång du ser en råblond nordisk prins med förföriska lockar som fladdrar i morgonbrisen, tag dig då en funderare. Kanske är det okrökta håret hans allt, kanske är den oförstörda frisyren det enda som får honom att orka kämpa vidare i denna mörka, onda värld.