Hej världen!
Viktigt meddelande till alla er som använder Bloglovin'.
Jag har sett att det finns ett antal som följer min blogg via Bloglovin'. Vilket är nice.

Vad som är mindre nice är att de flesta av er är kopplade till den gamla adressen, d.v.s. ollehallberg.blogg.se.
Denna kommer att tas bort om några dagar vilket innebär att ni inte längre får meddelanden om när jag uppdaterar bloggen.

Den nya adressen är kort och gott ollehallberg.se

Och som tur är kan detta lösas lika enkelt som att värma en panpizza: klicka helt enkelt på länken här nedanför.

Eller välj att följa bloggen manuellt genom att söka på "ollehallberg.se" på Bloglovin'.

Det fanns en gång en hederskodex inom människosläktet. En oskriven bestämmelse. Det här var på den tiden då heder, ära och stolthet ännu var attribut som ansågs fina. Men det smärtar mig djupt att behöva säga att detta är en svunnen tid. Människan är inte vad hon en gång var. Kodexen är bruten. Avtalet hedras inte längre.

Det är vi, människor av det tjugonde hundratalet som är skyldiga till detta.
Skyldiga till att rättvisa inte längre skipas.
Skyldiga till att människor får lida.
Skyldiga till att killar blir tagna i håret.

Man tar inte en kille i håret. Så enkelt är det. Men likförbannat är det tydligen väldigt svårt för somliga att hålla fingrarna i styr. Det ska pillas och klappas, det ska virvlas och rufsas.

Det är såhär, vi killar har inte så mycket att glädjas åt i livet. Vi har våra motorer, vi har Champions League och vi har öl. Sen är det inte så mycket mer. Med vad händer om man som kille inte gillar doften av tvåtakt, om man inte ser tjusningen i att fullvuxna män jagar en fotboll, eller om man inte uppskattar blandningen av malt, humle, jäst och vatten?

Som sagt, vi har inte så mycket att glädjas åt i livet. Men vi har en sak. Vi har vårt hår (vilket vi förövrigt kommer att tappa en vacker dag).

Håret är vår stolthet, vårt crescendo, vår heliga Graal. Det besitter en kraft som inte går att beskriva i ord. Men som vi alla vet (efter att ha sett Spindelmannen) så: ”With great power comes great responsibility”. Och vårt ansvar (responsibility) är att se efter vårt hår och, om nöden kräver, även lamslå eventuella angripare.

Jag tror att det i grund och botten handlar om psykologi. Och det har en enorm inverkan, även om det bara rör sig om mikroskopiska förändringar. Om du rufsar mig i håret kanske du tror att du bara förflyttar mina hårstrån någon millimeter. Men vad du i själva verket gör är att du raserar min världsbild. Världen såsom jag en gång kände till den förändras i samma ögonblick som du för handen mot min kalufs.

Hur många hårstrån måste krökas? Hur många frillor måste massakreras? Hur långt ska det behöva gå innan mänskligheten än en gång tar sitt förnuft till fånga och respekterar det som en gång uppkom i syfte att hålla oss varma?

Det här är större än både dig och mig. Och i slutändan handlar det om en otroligt liten uppoffring för en otroligt stor vinst. Kanske kan man åtminstone vänta till slutet av dagen innan man petar sönder någons frilla.

För kom ihåg, nästa gång du ser en råblond nordisk prins med förföriska lockar som fladdrar i morgonbrisen, tag dig då en funderare. Kanske är det okrökta håret hans allt, kanske är den oförstörda frisyren det enda som får honom att orka kämpa vidare i denna mörka, onda värld.

För 23 år och 18 dagar sedan kom jag till Sverige för första gången. Och det var mig en jävla upplevelse. Snålblåst, köttbullar och IKEA. Men jag har börjat att acklimatisera mig nu.

För alla er som har det svårt med allt vad Sverige heter, och till alla er som vill lära er mer, har jag nu satt ihop en liten guide. Jag kallar den "Vad varje svensk bör veta". Den innehåller allt från kuriosa om vårt avlånga land till matnyttig fakta som gemene man borde besitta för att vara en sann svensk.

Verket i sin helhet kommer nog aldrig att publiceras, men ni ska få ett axplock ur det.



#53 - Vad varje svensk bör veta om väder
En sann svensk älskar väder. Framförallt älskar han att diskutera väder. Jag vågar påstå att många äro de äktenskap som har räddats tack vare blott endast detta gemensammma intresse - väderdiskussioner.
En sann svensk är heller aldrig nöjd med det nuvarande vädret. Helst vill svensken år efter år klaga på att det aldrig är vita jular. Och när det sedan faktiskt blir en vit jul, då tvärvänder svensken och börjar istället klaga på hur kallt, snöigt och halt det är.
Sa jag förresten att svenskarnas topp tre absoluta favoritlåtar handlar om just väder - "Sommartider", "Sol vind och vatten" samt "Det blir en smurfig sommar".

#115 - Vad varje svensk bör veta om kösystem
En sann svensk tältar gärna i fem dagar för att vara första i kön till den nya Iphone-mobilen. Men tvingas svensken sitta i mer än 20 minuter i vänterummet hos tandläkaren börjar han skruva på sig och frenetiskt titta på klockan.

En sann svensk gillar att klaga på köer i samband med utgång. Är det ingen kö utanför krogen blir svensken förbannad och kastar ur sig djävulsrop då han anser att detta är ett tecken på att ingen är ute. Är det däremot kö blir svensken förbannad och kastar ur sig djävulsrop då han anser att det "alltid är för mycket folk på det här jävla skitstället".

En sann svensk tror inte på kösystem såvida det inte går att bevisa turordningen med en nummerlapp (såna som används i charkdisken på ICA). Svensken tror framförallt inte på kösystem 1) i rondeller, 2) vid påstigning av bussar, 3) klockan 12 på natten när denne ska in på krogen.

#91 - Vad varje svensk bör veta om godisregler
En sann svensk tycker att det är okej att gräva i en godispåse för att hitta de goda salmiakbalkarna i botten. Däremot är det överhängande risk att du blir mördad om du tar choklad från det undre lagret i en Aladdin-ask innan det översta lagret blivit tömt.

#319 - Vad varje svensk bör veta om ordet balle
En balle är, som du säkert redan vet, något man vill eller inte vill ha i munnen. Men visste du också att "balle" i Skåne betyder skinka. Alltså "skinka" som i röv/rumpa. Du kan alltså med gott samvete säga "vilken präktig balle" om du är på ett skånskt julbord och syftar på julskinkan.

"Balle" är dessutom 1) en stad i Nigeria, 2) en runristare som var verksam på 1000-talet.

Slutligen, "balle" betydde ursprungligen "den djärve". Varför är okänt, men jag har en teori: bara den riktigt djärve vågade ta en annan man på tasken, och genom detta fick ordet "balle" den betydelse det har idag - task.

Jag hatar bussar. Jag hatar lukten av dem, jag hatar att de aldrig är i tid, jag hatar att det alltid är för varmt i dem på sommaren, jag hatar att man alltid fryser i dem på vintern, jag hatar att de stannar överallt, jag hatar att det tar lång tid att åka en kort bit, jag hatar att de inte är begåvade med fungerande ljuddämpare, jag hatar att man får öronskador av hydrauliken som öppnar dörrarna, jag hatar att vänta utanför i kylan medan de byter chaufför och jag hatar att folk inte duschar innan de sätter sig bredvid mig.

Oj, jag kan känna att jag möjligen var lite väl hatisk där ett tag. Egentligen är jag ju inte en sån person som går runt och hatar allting. Vi börjar om.

Jag ogillar bussar. Jag ogillar lukten av dem, jag ogillar att de aldrig är i tid, jag ogillar att det alltid är för varmt i dem på sommaren, jag ogillar att man alltid fryser i dem på vintern, jag ogillar att de stannar överallt, jag ogillar att det tar lång tid att åka en kort bit, jag ogillar att de inte är begåvade med fungerande ljuddämpare, jag ogillar att man får öronskador av hydrauliken som öppnar dörrarna, jag ogillar att vänta utanför i kylan medan de byter chaufför och jag ogillar att folk inte duschar innan de sätter sig bredvid mig.

Men mest av allt ogillar jag när det helt plötsligt väller in en hel mellanstadieklass i bussen. Skriken kan jag ta, trängseln kan jag ta, fan jag kan till och med uthärda att behöva sitta bredvid någon frågvis tioåring som undrar vad jag lyssnar på för musik och om jag gillar hästar. Men något jag inte klarar är snorungarna längst bak i bussen som ska trycka på stoppknappen vid varenda jävla hållplats.

Det är ganska sjukt det där. För en sisådär tio år sedan var just att bustrycka på stoppknappen det roligaste jag visste. Och nu, ett decennium senare, blir jag förbannad när ungarna gör samma sak som jag gjorde. Det är sjukt och det stör mig lite. Det som stör mig är inte att kidsen trycker på knappen, utan att jag faktiskt blir arg över det.

Jag måste skärpa mig lite. Hitta barnet inom mig. Fan jag är ju bara 23.
Jag måste nog börja bustrycka på stoppknappen igen.


Men jag kommer nog alltid att ogilla bussar i allmänhet. Och lukten av dem. Och att de aldrig är i tid. Och att de alltid är för varma på sommaren…

Barn, ungdomar, åldringar och ni i mittemellanåren!
Är ert liv meningslöst och grått?
Saknar ni en anledning att gå upp på morgonen?
Är ni på jakt efter variation i livet?

Gör som killen på bilden:
FÖRÄNDRA FRAMTIDEN!


Jävligt otippat att hitta sig själv på en affisch mitt i stan. Men såhär i efterhand känner jag mig rätt nöjd. Jag noterade att inte mindre än fyra främmande människor tittade lite extra på mig idag när jag gick på torget. De tittade sådär länge att man förstår att de funderar över något. Och jag log mot dem och viskade "Ja, det är jag."

Äh, jag vet inte. De kanske bara var fascinerade att se en livs levande asiat i Värmland. Vad vet jag. Men dagen då jag blir så känd att jag kan säga "Ja, det är jag" ska jag med gott samvete gå i förtidspension. För visst fan är det precis just det som livet handlar om - att bli en "Ja, det är jag"-person. Sen kan man ju alltid hoppas på att ha hälsan i behåll också.

Den 15 april är sista ansökningsdagen för höstens kurser och program på högskolor och universitetet landet över.
Missa't inte!

Dagens upptäckt: jag har en udda gaffel i min besticksamling.
Vet inte när, var, hur eller varför. Jag vet bara att.

Jag gjorde detta fynd när jag för några minuter sedan stod och diskade undan det nästintill Mount Everest-höga diskberg som hade vuxit upp i mitt kök. Helt plötsligt - udda gaffel!

På baksidan står på min vanliga gafflar att läsa:
"IKEA Stainless Steel"
Lite kuriosa, det är inte stainless för fem öre. Eller så har jag lyckats med en bedrift som ingen tidigare gjort.

På den udda gaffelns baksida står det bara:
"ROSTFRITT STÅL."

Vi kan alltså med säkerhet konstatera att detta är en gaffel från en helt annan serie eller tillverkare än mina egna.

Kan det ha varit en tjuv härinne som har tappat en gaffel i min besticklåda?
Har jag av misstag fått med mig en gaffel hem från... krogen?
Eller har mina gafflar börjat trygga återväxten och skapat egna avkommor?

Detta mysterium skall klarna. Upplösning följer.

Kära läsare, det jag idag kommer att avslöja är en av de bäst bevarade hemligheterna i mänsklighetens historia. En hemlighet större än mig, en hemlighet större än dig, en hemlighet större än livet. Jag pratar givetvis om den nästintill svunna konsten att ordbajsa.

Att säga att det är en konst att ordbajsa är ingen överdrift. Många tror sig kunna behärska ordbajsning, men ska sanningen fram är det nog bara en handfull människor på vår jord som faktiskt besitter den sanna kunskapen om detta uråldriga fenomen.

Jag vet inte exakt när ordbajseriet första gången såg dagens ljus. Men det var troligen under den tidsera då människan ännu använde sig av stenblock för att rista in budskap och meddelanden. Plötsligt kom en klok stenåldersmänniska på att det såg för jävligt ut om man skrev ett kärleksbrev på en stenbumling och meddelandet inte täckte hela stenen. Han funderade lite. Sedan lade han till lite utfyllande text, text som i själva verket inte fyllde någon funktion, och kunde på så sätt täcka hela stenen.

För det är ungefär det som ordbajsning handlar om – att skriva så mycket som möjligt om så lite som möjligt.

Jag har funnit att detta är användbart framförallt i skoluppgifter men kan givetvis appliceras på i princip vilket världsproblem som helst. Så länge du måste skriva en relativt lång text och inte har särskilt mycket att säga är ordbajsandet din bästa vän. Uppsatserna från min gymnasietid är i princip ordbajseri i sin allra renaste form – de är skitbra. 

Så hur går man då till väga för att göra den där perfekta skitningen av ord?
Det man först måste förstå är att ordbajsning är något mycket komplext och inte alls så enkelt som det låter. Det går liksom inte att bara dra ner byxorna och köra igång. Ordbajseri kräver planering, strukturering och faktiskt en hel del tur. För glöm aldrig detta - hela poängen med att ordbajsa är att läsaren aldrig ska förstå att du faktiskt har ordbajsat. Med detta sagt förstår du säkert att det därför inte går att skriva en massa ogenomtänkt trams bara för att fylla ut texten. Man måste göra det med stil. Och ännu lättare går det om läsaren är lite efterliven.

Ordbajsning handlar om att hitta vägar. Vägar runt problemen. Och notera att jag skriver runt problemen. Vi vill inte lösa problemen, vi vill kringgå dem. Och finns det inga problem – skapa dem!

Låt mig förklara. Skriver du ett stycke om ett gammalt hus i Österlen får du absolut inte nöja dig där. Du måste skapa problem. Kanske en spricka i väggen, en mystisk arom eller en stickande känsla av oro. Detta leder dig då in på ett sidospår. Ett spår som i slutändan visar sig helt jävla onödigt för fortlöpandet av berättelsen, men som ger dig kanske 800 extra ord. Man ska aldrig nöja sig med att skriva om bara ett hus. För ett hus, mina vänner, har många andra sagor att berätta.

Kuriosa är ett annat viktigt verktyg som den erfarne ordbajsaren flitigt använder sig av. När du skriver om ett område där du känner att det kommer bli fattigt med ord ska du plocka fram detta trumfkort. Kuriosa kan kort och gott sammanfattas som onödigt vetande. Ponera att du skriver en hårresande thriller om det amerikanska flygvapnet och plötsligt behöver lite utfyllnadstext. Då kan du väldigt subtilt smyga in lite faktabaserad kuriosa såsom att:

”Jaktpiloter oftare får döttrar än söner därför att X-kromosonerna (som ger flickor) i spermierna bättre tål den hårda påverkan av gravitationen än Y-kromosonerna (som ger pojkar).”

Lite kuriosa som sagt. Personligen anser jag att man kan basera hela sitt skrivande på just kuriosa. Men det är ju bara jag.

Sist men inte minst, det absolut viktigaste redskapet man har som ordbajsare är fantasi. Det må vara lite klyschigt, men det är fantasin som sätter gränser. Glöm inte att du är en konstnär. Pennan är din pensel och orden är din färg. Och med hela världen som ditt staffli är det bara att gå loss, wild and crazy.

För i slutändan, vad fan vet jag om ordbajsning egentligen? Det är ju inte så att jag har en doktorsexamen inom Orbajserivetenskap hängandes på väggen.

Nej jag är bara en vanlig grabb med ovanligt mycket fritid.
Å andra sidan, det kommer man ganska långt på.
I alla fall när man skriver ett inlägg om ordbajsning.