Gymnasie- och högstadieelever kan mycket väl vara världens härligaste människor. Så sprudlande av liv, så törstande efter kunskap, och inte minst så fulla av ren och skär ironi.

De må se oskyldiga ut, likt blomplockande änglar på en böljande äng. Men lika plötsligt som ett öga svartnar när det blir skjutet med en champagnekork, lika plötsligt kan gymnasieeleven ändra beteende.

Allt händer i matsalen.

Någon har precis lassat på en stor portion spaghetti- och köttfärssås. Personen vandrar långsamt mot mjölkbaren men trampar på en hal fläck som städerskorna missat. Sekunder blir till minuter, minuter blir till en evighet. En portion italiensk husmanskost flyger genom luften och landar sedan ganska osofistikerat på golvet. Kort därefter dunsar även tallriken ned i backen.

Först tystnad.

Sedan bryter det ut. Applåderna.

Dessa fantastiska och entusiastiska applåder som man inte kan höra någon annanstans. Det spelar ingen roll om Sverige skulle skicka iväg en astronaut till Mars, vinna VM i futsal eller bota döda. Matsalsapplåderna skulle likförbannat överrösta alla andra tänkbara applåder.

Jag var på en gymnasieskola idag. Det var ingen som tappade sin matbricka vad jag såg. Men jag fylldes av minnen. Härliga minnen. Minnen från tiden då folk ännu klappade händerna när någon tappade mat.

Och fan, kalla mig sjuk i huvudet, men jag saknar det lite. Denna renaste form av ironi.
Det händer att folk tappar mat även på universitetet. Och det roliga är att jag faktiskt inte tror att jag är ensam om att vilja ställa mig upp och bara släppa lös en applådsalva.

Jag tror att världen skulle vara lite, lite vackrare om vi alla mindes våra rötter, våra ungdomsår, tiden som formade oss till de vi blev.  


Kanske skulle vi då våga göra det allra vackraste vi människor kan göra tillsammans…

…applådera när någon tappar mat.