Gymnasie- och högstadieelever kan mycket väl vara världens härligaste människor. Så sprudlande av liv, så törstande efter kunskap, och inte minst så fulla av ren och skär ironi.
De må se oskyldiga ut, likt blomplockande änglar på en böljande äng. Men lika plötsligt som ett öga svartnar när det blir skjutet med en champagnekork, lika plötsligt kan gymnasieeleven ändra beteende.
Allt händer i matsalen.
Någon har precis lassat på en stor portion spaghetti- och köttfärssås. Personen vandrar långsamt mot mjölkbaren men trampar på en hal fläck som städerskorna missat. Sekunder blir till minuter, minuter blir till en evighet. En portion italiensk husmanskost flyger genom luften och landar sedan ganska osofistikerat på golvet. Kort därefter dunsar även tallriken ned i backen.
Först tystnad.
Sedan bryter det ut. Applåderna.
Dessa fantastiska och entusiastiska applåder som man inte kan höra någon annanstans. Det spelar ingen roll om Sverige skulle skicka iväg en astronaut till Mars, vinna VM i futsal eller bota döda. Matsalsapplåderna skulle likförbannat överrösta alla andra tänkbara applåder.
Jag var på en gymnasieskola idag. Det var ingen som tappade sin matbricka vad jag såg. Men jag fylldes av minnen. Härliga minnen. Minnen från tiden då folk ännu klappade händerna när någon tappade mat.
Och fan, kalla mig sjuk i huvudet, men jag saknar det lite. Denna renaste form av ironi.
Det händer att folk tappar mat även på universitetet. Och det roliga är att jag faktiskt inte tror att jag är ensam om att vilja ställa mig upp och bara släppa lös en applådsalva.
Jag tror att världen skulle vara lite, lite vackrare om vi alla mindes våra rötter, våra ungdomsår, tiden som formade oss till de vi blev.
Kanske skulle vi då våga göra det allra vackraste vi människor kan göra tillsammans…
…applådera när någon tappar mat.
20 år senare
2010-02-16 @ 08:27:51 Det är med risk för att bli hatad av hela svenska folket som jag skriver det här inlägget. Men jag står helt enkelt inte ut längre. I 20 år har de förpestat den svenska musikscenen. 20 år! Det är nästan lika länge som jag har levat, och det är fan ingen liten stund det.
Jag pratar givetvis om fenomenet Kent. Eller ”Sveriges största rockband” som de har kallats. Och jag vill förtydliga att jag inser och anser att Kent är skickliga musiker som gör och framför genomarbetad musik. Jag är inte dum i huvudet. Mitt problem med Kent har att göra med deras val av musik. Eller kanske snarare att de inte varierar sig lite mer.
För i ärlighetens allra ärligaste namn, har ”Sveriges största rockband” någon gång under deras 20-åriga historia lyckats spela en enda glad ton? Jag tror fanimig inte det. Istället representerar de genom sin musik allt depressivt som finns i världen. Och det är inte lite det!
Sen kanske man inte ska vara alltför snabb att såga ”deppmusik”. Det kan vara skönt att höra annat än ”Walking on sunshine” ibland. Men jag kan känna att 20 år med depp-Kent kan bli lite långrandigt. För lite jävla solsken nån gång då och då har väl ingen dött av?
Hur man kan ha misslyckas med att träffa en enda glad pianotangent under så lång tid är en gåta större än livet. Och kolla bara deras låttitlar, det är ju inte muntert direkt:
Töntarna, Ingenting, Krossa allt, Sjukhus, Svarta linjer, Ensamheten, Spökstad, Våga vara rädd, Ensammast i Sverige, Du är ånga, Den döda vinkeln, Klåparen, Kungen är död, Ett tidsfördriv att dö för, Ingenting någonsin osv.
Är jag den ende i världen som inte älskar Kent?
Jag pratar givetvis om fenomenet Kent. Eller ”Sveriges största rockband” som de har kallats. Och jag vill förtydliga att jag inser och anser att Kent är skickliga musiker som gör och framför genomarbetad musik. Jag är inte dum i huvudet. Mitt problem med Kent har att göra med deras val av musik. Eller kanske snarare att de inte varierar sig lite mer.
För i ärlighetens allra ärligaste namn, har ”Sveriges största rockband” någon gång under deras 20-åriga historia lyckats spela en enda glad ton? Jag tror fanimig inte det. Istället representerar de genom sin musik allt depressivt som finns i världen. Och det är inte lite det!
Sen kanske man inte ska vara alltför snabb att såga ”deppmusik”. Det kan vara skönt att höra annat än ”Walking on sunshine” ibland. Men jag kan känna att 20 år med depp-Kent kan bli lite långrandigt. För lite jävla solsken nån gång då och då har väl ingen dött av?
Hur man kan ha misslyckas med att träffa en enda glad pianotangent under så lång tid är en gåta större än livet. Och kolla bara deras låttitlar, det är ju inte muntert direkt:
Töntarna, Ingenting, Krossa allt, Sjukhus, Svarta linjer, Ensamheten, Spökstad, Våga vara rädd, Ensammast i Sverige, Du är ånga, Den döda vinkeln, Klåparen, Kungen är död, Ett tidsfördriv att dö för, Ingenting någonsin osv.
Är jag den ende i världen som inte älskar Kent?
Lite kyla har väl ingen dött av
2010-02-02 @ 18:16:31 När det är kallt ute, och det är det nu, är det inte läge att vara nån jävla hurtbulle. Jag stör mig på käcka människor som verkar oberörda av kylan. Vi är väl för fan inga eskimåer heller? Det hör ju till att man ska frysa och gnälla under vinterhalvåret. Är inte det en del av att vara svensk?
Värst är i alla fall de som kläcker ur sig kommentarer som ”Äh, lite kyla har väl ingen dött av”.
Vadå ”lite kyla har väl ingen dött av”?!
Jo din dumme jävel, jag kan känna att det är just ”lite kyla” som är den avgörande, OCH ENDA, faktorn till att folk fryser ihjäl! Inte fan går jag omkring och kastar bestick inne på ICA i tron om att ”lite knivar har väl ingen dött av”.
Svälj stoltheten era jävlar. Jag vet att ni fryser.
Värst är i alla fall de som kläcker ur sig kommentarer som ”Äh, lite kyla har väl ingen dött av”.
Vadå ”lite kyla har väl ingen dött av”?!
Jo din dumme jävel, jag kan känna att det är just ”lite kyla” som är den avgörande, OCH ENDA, faktorn till att folk fryser ihjäl! Inte fan går jag omkring och kastar bestick inne på ICA i tron om att ”lite knivar har väl ingen dött av”.
Svälj stoltheten era jävlar. Jag vet att ni fryser.
