Jag tror att många där ute drömmer om att bli kända.
Att göra sig ett namn. Att bli... någon.

Och när man väl är denne någon gäller det att man skapar sig en stämpel. Någonting som allmänheten associerar med ens namn. Med fördel något positivt.

Mahatma Gandhi - frihetskämpe
Wayne Gretzky - hockeygeni
Bill Gates - rik

Jag har alltid hoppats på att jag någon gång ska bli känd för något bra, något gott. Ni vet, i stil med att uppfinna hjulet, landa på månen eller åtminstone koka soppa på en spik.

Så häromdagen blev jag uppmärksammad av en god vän till mig att jag numera har fått en stämpel.
Roligt nog blev den kanske inte riktigt såsom jag hade hoppats.

Inte för att använda kraftuttryck, men hor-Google ger "Olle Hallberg hatar twilight" som förslag när man söker på mitt namn. Vad i helvete hände där?

Nog för att jag kanske har stört mig lite på vampyrhysterin och möjligen skrivit ett något irriterat blogginlägg. Men inte i ska man väl bli uthängd som Twilight-hatare för det? Jag har väl för fan bloggat om blommor och skit också, men det finns inte en anstymmelse till ens en sketen pelargon bland Google-förslagen.

Jag kan se en avlägsen framtid i en lågstadieklass:
Fröken: - Det var alltså Gandhi som ledde Indien till självständighet.
Kalle 7 år: - Vem var Olle Hallberg?
Fröken: - Jo det var ju han som hatade Twilight.

Tack jävla Google.

Det här var förvisso en förbannat bra dag, MEN den bjöd på två stora besvikelser.
Den ena större än den andra.

Först och främst satte jag nästan morgonkaffet i halsgropen när jag läste att det inte blir något bröllop för prinsessan Madeleine och hennes Jonas i år. Notera att jag skrev nästan, detta på grund av att jag inte dricker kaffe.

Och nej, besvikelsen ligger inte i att det inte blir något bröllop i år. Besvikelsen ligger i att Expressen når nya höjder av bottnar och sjunker lägre än (höll på att skriva Titanic men man ska inte skämta om olyckor) en icke-fungerande flytboj när de publicerar en sån här fenomenalt ointressant nyhet som topprubrik på morgonkvisten.

Som om jag inte hade bättre saker för mig än att följa di kungligas romanser. Det är väl illa nog att systra hennes ska gifta sig för 100 miljoner senare i år.

Håkan jävla Mild
Nåja, nog om de blåblodiga. Nu ska vi rikta blickarna mot dagens andra besvikelse. Och faktum är att besvikelse nästan är ett för milt ord. Den sanning jag idag fick höra raserade hela min världsbild. Allt jag en gång trodde mig veta visade sig vara blott en lögn.

Det handlar om beep-test. Du vet, ett sånt där löptest man gör i skolan för att mäta kondition. Vet du inte vad jag snackar om, kolla här. Hursomhelst, beeptest är i princip standard på varje gymnasie/högstadieskola i Sverige. Det är också den lektion som flest personer skolkar från.

Till saken. Där jag kommer ifrån, Mariestad, har vi alltid fått höra samma berättelse varje gång det har vankats beeptest. Antingen från läraren:
- Och ungar, bli nu inte besvikna om ni inte klarar hela. Det är faktiskt bara Håkan Mild (fd. fotbollspelare, red.anm.) som har klarat hela.

Eller från kamrater:
- Asså, jag har hört att det bara är Håkan Mild som har klarat hela.

Från generation till generation har denna berättelse vandrat. Och alla har vi tagit den för sanning. Att Håkan Mild är den enda som har klarat ut hela beeptestet var för mig lika självklart som att solen går upp i öst.

Men idag föll allt samman. Idag fick jag följande skickat till mig:

Utdrag från en chatt med Håkan Mild från 2007:
Matte: - Jag har hört ett rykte att du har sprungit ut Beep-testet. Stämmer detta?
Håkan Mild: - Nej, jag har inte sprungit ut det, men kommit ganska långt för 15 år sedan. 19.20 tror jag jag sprang på.



Hur fan går man vidare från nåt sånt här? Vad händer nu?
Kommer solen att gå upp i väst imorgon?

Man får genomlida mycket skit när man som jag uppskattar en god sovmorgon. Skit i form av kritik från föräldrar, skit i form av kristna undergrupper som kommer och ringer på dörren okristligt tidigt, och skit i form av… skit… för man blir ju lätt lite nödig av att ligga och sova sådär länge.

Men jag hade inte tänkt debattera huruvida sömn är legitimt eller ej. Istället vill jag ställa mig, och kanske även dig, en funderare. Hur kommer det sig att jag är i princip den enda bloggaren som tar sömn på allvar och har det som ett av de absolut vanligast återkommande ämnena?

För om man tänker till lite, zoomar in och går in på molekylnivå, inser man att sömn är något jävligt vitalt. Man brukar ju säga att en människa har några primitiva behov: äta, föröka sig och sova.

Äta
Mat och ätande skrivs det ju om till fördärvelse. Varenda bloggare kommer med sina egna varianter på köttbullerecept och alla tror sig veta den perfekta metoden för att äta sunt.

Föröka sig
Med tanke på att det är svenskens favoritfritidssyssla och att ”sex” på Google ger smått otroliga 605 miljoner träffar tror jag inte att jag behöver säga så mycket mer.

Sova
Nu jävlar blir det åka av! En normal människa sover ungefär en tredjedel av sitt liv. EN TREDJEDEL! Inser ni hur mycket det är? Om man lever i hundra år så sover man i 33 år, det är ju smått fantastiskt. Och missförstå mig rätt. Jag påstår inte att det är BRA att vi sover så mycket. Tvärtom. Det enda jag vill uppnå här är att BELYSA det faktum att sömn ändå är en förbannat utbredd syssla som förtjänar exponering och uppmärksamhet därefter.

The Olle Hallberg theory
Så, om man nu sover en tredjedel av sitt liv, förtjänar det då inte åtminstone lite jävla uppmärksamhet i bloggsfären?

Men nej, nej, det går tydligen inte. Bloggtjejerna har nämligen fullt upp med att skriva om jorden-runt-resor, depression och nyinköpta klänningar.

Det roliga är att sömn varar en tredjedel av livet medan:
Nyinköpta klänningar varar ungefär ett halvår innan de går sönder och bloggerskan går in i
Depression eftersom hon tycker att hon är för tjock som spräcker klänningar till höger och vänster, vilket leder till en
Jorden-runt-resa för att trösta sig själv. Och under resan hittar hon massa nya fina klänningar som hon köper, och vi är tillbaka i fas 1.

Men man kanske inte ska misströsta helt och hållet.
Du förstår, i alla tider har det alltid funnits sådant som ansetts fint och sådant som ansetts fult.

På medeltiden var det inte så jävla rockigt att vara träl.
Under 1800-talet var det fint att vara blek.
Under 1900-2000 var det fult att vara blek.
Under 2000-talets början var det fint att ha en mobil med Snake.
2008 blev det återigen inne att vara blek, tack Twilight.

Så med lite tur är det här bara en tillfällig fas. Kanske om hundra år kan vi alla dyrka och beundra de människor som sover ut om mornarna.

Jag hoppas dock innerligt att det inte ska behövas en vampyrfilm för att få detta till stånd.

Tänk dig följande scenario:
Du ligger i din säng, insjunken i den djupaste av sömnar.
Plötsligt ringer det på dörren. Du vaknar lite halvt, men fy helvete vad trött du är. Du förmodar att det är Jehovas vittnen, en grupp med hobbyn att terrorisera dig tidiga mornar, så du ger blanka fan i att öppna.
Det fortsätter att ringa på dörren. Inte bara en eller två gånger till, utan smått ofattbara tre plingningar.
Du är i din trötthet fortsatt övertygad om att det är Jehovas så du fortsätter att göra det du är bäst på - sova.
Sen tystnar det. Personerna utanför dörren verkar ge upp.

Om sagan hade slutat här hade det här varit en av de där lyckliga sagorna. En sån där man berättar för barnen innan de ska sova.

Men det här är ingen lycklig saga.

Det var nämligen inte Jehovas. Och personerna utanför dörren tystnade inte för att de gav upp.
De tystnade för att de tog fram ett par nycklar. Ett par nycklar som roligt nog fungerade till min dörr, huvudnyckel kallas det tydligen.

Jag ligger där i min säng, halvt sovandes och ser, jag ser nämligen ytterdörren från mitt sovrum, hur en främmande man med en halv toalettstol under armen kommer in i min lägenhet. Han följs av en annan man, denne har varken en halv eller hel toalettstol under armen eller någon annanstans för den delen.

Jag kan ju säga såhär, hur jävla trött man än må vara så är en man med en halv toalettstol under armen inte den synen man förväntar sig.

De säger "Hej!". Jag säger "Hej!". Sedan uppstår den där pinsamma tystnaden. Ni vet, en sån där tystnad som uppstår när man springer in i en snygg tjej på Konsum och inte kommer på någon bra fortsättningen på konversationen. Nu råkade det dock vara så lustigt att den snygga tjejen i det här fallet var en medelålders man med en halv toalettstol under armen.

- Ja det är vi som ska fixa toan, säger den andre mannen efter en alldeles för lång stund.

Och då slår det mig. Mitt bostadsbolag skulle ju laga min något dysfunktionella toalett idag.

- Hittar ni själva? frågar jag från min säng, fortfarande naken och vacker och lätt skyld av ett täcke.
- Jo, det ska vi nog klara av, svarar de och går in på toaletten som är en meter innanför ytterdörren.

Och ja, ungefär här slutar sagan. Slutet gott, allting gott brukar man ju säga. Och visst, jag fick min toalett reparerad. Men det psykologiska traumat från den här morgonen är nog sår som aldrig läker.