Svängdörrar är ett elände. I teorin är svängdörrar kanske den bästa uppfinningen som finns. Men i praktiken är de fanimig ett elände. Det problematiska med svängdörrar är just att de svänger. Varje gång jag ska gå genom en svängdörr blir jag jättetveksam. Kommer jag att hinna med det nuvarande ”utrymmet” eller måste jag invänta nästa? Jag tvekar alltid och håller inte sällan på att gå en för tidig död till mötes.

 

Idag var jag på gott humör. Det kändes som att ingentings kunde stoppa mig. Så när jag kom fram till den förbannade svängdörren var det liksom inget att tveka över. Jag bara skulle hinna med ”utrymmet” som blev allt mindre och mindre. Det gjorde jag inte. Olle klämdes istället fast i tidigare nämnd svängdörr till biblioteksinvånarnas förtjusning.

 

Man kan säga mycket om mitt liv, men nog svänger det alltid :)  

Så jag sitter här framför min dator denna stillsamma måndagskväll. Foten är åt helvete efter innebandyn. Hjärnan är överbelastad efter dagens universitetshäng. Plötsligt får jag en uppenbarelse. Men det är inte Gud som visar sig. Nej istället är det de två roligaste skämten jag någonsin kommit på som uppenbarar sig i min hjärna.

Tyvärr är båda politiskt inkorrekta, men ni får leva med det.

---

Hur förklarar man att en kille tycker om en annan kille på latin?
Homo homo sapiens

Vad kallas det när en person har två manliga könsorgan?
Multi-tasking

 

Förlåt Gud.

 

Det finns en handfull personer som på ett eller annat sätt har berört mitt hjärta under min uppväxt. En av dessa är killen i den vita mössan. Ni minns honom säkert om ni tänker efter ordentligt. I slutet på varje Hajk-avsnitt sjöng de alltid ”Sommar och sol”, och en sjujäklarns massa skitungar stod i bakgrunden och såg allmänt efterblivna ut. Den kanske minst estetiskt tilltalande av dessa var killen i den vita mössan.

Jag minns att jag som barn funderade över om killen i den vita mössan faktiskt led av någon svårare sjukdom. Men jag förstår nu att han bara var levnadsglad som få. Egentligen var nog killen i den vita mössan den lyckligaste personen i världen, bara att ingen annan förstod det.

Så denna saliga söndagskväll den 20 september 2009 kan jag inte låta bli att fundera.

Vad gör killen i den vita mössan idag? Har han barn och familj? Vad jobbar han med?

 

Och den största frågan av de alla, bär han fortfarande sin vackra, vita mössa?

http://www.youtube.com/watch?v=8IXjE4a5Tj4 
Återuppleve glädjen, passionen och den vita mössan. Bäst är 0:47 sek.

 

Med risk att bli lynchad av förbannade fjortisar skriver jag det här inlägget. Men jag gör det likväl, ty sanningen måste fram.

 

Fy fan vad jag är trött på vampyrer!

 
Jag vet inte om ni har missat det, jag har definitivt inte gjort det, men på senare tid har mänskligheten fullkomligen dränkts i vampyrfilmer- och serier. Och det som stör mig mest är att det inte verkar vara en förbigående trend. Jag menar, buffaloskon överlevde nåt år, miniryggsäcken försvann även den ganska hastigt, och spikmattan hann vi knappt bekanta oss med innan det visade sig att det var en bluff. Men de här jävla vampyrfilmerna, de tar aldrig slut.

Det började med Buffy 
Man borde ha anat något 1997. Det var på tiden då världen ännu lyssnade (seriöst) på Barbie Girl, och Buffy the Vampire Slayer var alla tonårsflickors (och min) idol. Men blåögd som jag var såg jag inte varningssignalerna förrän det var för sent. Aqua försvann ned i djupet (se: ordvits) men vampyrfilmerna hade kommit för att stanna. Ett år senare dök Wesley Snipes upp på vita duken som den goda vampyren i filmen Blade, en film som än idag sannerligen suger (se: ordvits igen)

 

Sedan skulle det dröja till 2004 innan vampyrfilmerna återigen fick blodad tand (se: ordvits ännu en gång) genom filmen Van Helsing.

 

Och efter det ballade det ur. Först var det nån jävel som lät den rätte komma in, Markus Krunegård proklamerade att han minsann är en vampyr”, förbannade jävla Twilight där vampyrerna glittrar (!!), True blood som innehåller ¼ drama och ¾ vampyrsex, och nu senast serien Vampire Diaries som jag ärligen talat inte vet vad den handlar om. Förutom att det av namnet framgår att det är vampyrer med. Och att de skriver dagbok.

Så jag ställer mig frågan: vad i hela Helsingborgs heliga herrkör är det med vampyrer som folk tycker finner så spännande?

- Vampyrer är ju i princip myggor i människoformat, och myggor är det ju ingen som tycker om.
- Vampyrer sover på dagen och lever på natten, ungefär som vår tids datanördar och den folkgruppen är ju inte särskilt uppskattad.

Nej det enda positiva jag kan komma på är att vampyrer är begåvade med stora tänder, precis som Sofie Fahrman, och hon är ju förjävla söt.

Så att ja, kanske kan vi tacka (beskylla) Sofie Fahrman för att ha lärt mänskligheten att uppskatta stora tänder och därmed skapat vampyrtrenden. Tack Sofie, tack.

Girls, your favorite stylist is back!

Jag vet, det var länge sen sist men jag har varit sjuuukt upptagen med att hjälpa Klingan och Fahrman med att klubba ihjäl sälungar till vinterns pälsar.

 

Hösten är här, och girls, ni vet vad det betyder! Höstlöv!

 

Och höstkollektioner såklart!
Gud, affärerna börjar fyllas nu, och jag säger bara OH MY GOD! Såhär vågat mode har vi inte sett sedan Adam och Eva streakade i lustgården för ungefär fem miljarder år sen typ liksom bah.

 

Check out this supersexiga piratoutfit!
Helt rätt i höst. Knäppningen ska vara vågad, samtidigt ska man inte visa för mycket. Vi vill ju inte få horstämpel på statt. Den som tittar ska vilja se mer, så jag rekommenderar att man har uppknäppt till naveln max.

 

Döda djur är det hetaste på catwalkarna i Paris just nu. Ju dödare ju bättre. Men absolut inget blod tjejer, vi vill inte framstå som osofistikerade. Papegojor är tacksamma, de stelnar ganska snabbt om man bankar skiten ur dem med en golfklubba.

 

2005 var the year of bling bling. Well, det här året tar vi ”blingandet” till en ny nivå. Svärd, dolkar, knivar, ja allt som blänker. Men vi gör det med stil. Ingen metall, hallå det är inte järnåldern?! Nej, i år är det 100% rostfri plast som gäller. Lätt att bära med sig och ingen risk att man förstör naglarna. För alla har ju inte råd med salongsmanikyr… hatar fattiga människor…

 

Att bära hatt har varit inne ända sedan Kate Winslet med sin gigantiska huvudbonad vann våra hjärtan i filmen Titanic. Tänk stora, slokande hattar. Ju större ju bättre, vi vill ju ogärna visa det där torra, sönderfärgade håret. Helst ska de lukta illa också. För ni vet att killar dras ju till allt som luktar babianarsle: omklädningsrum, öl, 40-minuters toalettbesök, svettiga fotbollströjor osv.

 

Accessoaren alla pratar om stavas K-A-R-T-A. På bilden har jag den uppstucken i hatten. Att skriva ned sitt mobilnummer på ett kvitto är sååå 200 f.Kr. Nej i år är det karta som gäller. Den stoppar man försiktigt ned i bakfickan en ungkarl som kan tänkas vara kapabel nog att tolka den. Givetvis ska den leda hem till Dig.

 

Okej girls det här var allt för den här gången. I nästa inlägg ska vi lära oss hu….

 

Helvete Cissi ringer på dörrn… den där jävla Blankens alltså. Efter 20 år har hon fortfarande inte lärt sig hur man trycker sig ned i en XX-small korsett. SUCK!
Måste dra. PUSS!

 

xoxo

Ol(le)inda

Satt och såg på tv häromdagen. Krabbfiske i Berings hav. Tydligen ska det vara ett av världens hårdaste yrken.

 

Kom att tänka på min barndom och hur jag själv brukade fiska krabbor om sommaren på sommarstugan. Visst det fanns väl en och annan brännmanet och vattnet var ju salt och så… men världens hårdaste yrke?


Kom igen…

Vi har bråttom. Alldeles för bråttom. Vi skyndar genom livet som om det vore något jävla hundrameterslopp. Men vid mållinjen väntar inte pressfotografer, sponsorkontrakt eller odödlighet genom statyer. Nej vid livets mållinje väntar dystra saker; död, kistor, kanske lite aska.

 

Den bästa tiden är nu.
Det må vara ett slitet uttryck men man gör nog bäst i att fånga dagen, varje dag.

 

Så ibland måste man bara ta sig i kragen. Stanna upp. Andas. Tänka efter.
Och bara… bara… gå på toa och lägga en kabel eller två.

 

BRB – bajsar.

Jag har drabbats av en väldigt lokal åldersnoja i ena lilltån. Detta fick mig att tänka. Tänka på livet, åldern, ja och på lilltån också. Detta tänkande resulterade i följande lista:

 

Du vet att du börjar bli gammal…
…om du visar örat på din passbild.

Det gör man tydligen inte längre.

 

Du vet att du tillhör det äldre gardet om du fortfarande har en ”bästis”.

Det heter tydligen ”BFF” numera.

 

Du vet att du inte var född igår om du inte har små hål i ditt körkort.

Det har man tydligen numera.

 

Du vet att du inte längre kan räkna dig till ”de unga” om du fortfarande åker sparkcykel.

Det heter tydligen kickboard numera.

 

Du vet att du borde börja pensionsspara när folk reagerar då du säger uttryck som ”Nu blommar löken!”.

Det heter tydligen ”OMG” (Oh My God, red. anm.) numera.

 

Och du vet att ålderdomshemmet nalkas om du fortfarande försöker köpa 50-örestuggummin.

De kostar tydligen 1 krona numera. Jävla skit-Konsum!

 

---

 

Så vad kan vi dra för slutsats av allt detta?

 

Ja… fan… man är ju inte 21 längre…

ARLA MORGONSTUND
Ja det var inget vackert uppvaknande som undertecknad utsattes för. Att svära på svenska räcker inte, så: For helvede mads! Vilken jävulsk morgon.

 

Samtal och sms haglade in, om allt från bakböcker och kurslitteratur till engångsgrillar och förvirrade felringande damer. Vad hände med tiden då folk ännu respekterade gryningstimmarna? Arla morgonstund, jag hatar dig!

 

Med det sagt tänkte jag dela med mig av något som slog mig vid frukostbordet. Väldigt många människor är väldigt osäkra. Det märks på vad de säger och vad de gör. Jag har framförallt noterat två exceptionellt belysande fall som verkligen lyfter fram denna osäkerhet som svenska folket går och bär på.

 

KÖRKORTSBILDENS MYSTERI
Det händer inte sällan att folk jämför körkort eller passbilder med varandra. Men har du någonsin hört en människa säga att denne faktiskt var nöjd med sin bild? Nej, jag tror faktiskt aldrig att det har hänt under mänsklighetens tid här på jorden. Det är alltid ”jag ser så dålig ut på bilden”, ”mitt hår var jättefult den dagen”, ”jag ler ju som en missbildad apa” och så vidare.

 

Chansen för att 99,9% av alla svenska pass/körkortsbilder faktiskt skulle vara dåliga är lika liten som Natacha Peyres bröst är stora, ja innan bröstförminskningen alltså. Fan nu blev det invecklat. Summa summarum, det är omöjligt att alla bilder är dåliga. Konklusion – folk i allmänhet är för osäkra på sitt eget utseende och drar därför till med en ”jag är jätteful på den här bilden”.

 

Man kanske skulle chockera någon gång, och svara med ett ”Näefan, det är så du ser ut. Live with it.”

 

SAGAN OM DET OSTÄDADE RUMMET
Fall nummer två i min, ska vi kalla det studie, inträffar ungefär varje gång en person lite oplanerat bjuder hem någon annan. Precis innan dörren låses upp kommer det numera klassiska uttrycket ”det är lite ostädat men…”

 

Ja alltså, det är egentligen inte uttrycket i sig jag stör mig på. Utan det faktum att det i 99 fall 100 inte alls är ostädat. Det är ju som att vandra in i ett rum hämtat från första bästa Ajax-reklam. Jag kan ju för fan spegla mig i kaklet! Och kan man spegla sig i ett kakelgolv ska det jävlarimig inte vara någon som står och säger att ”det är lite ostädat”, bara för att det råkar ligga EN tröja på golvet.

 

Ska man nödvändigtvis säga att det är ostädat, ja då vill jag att det ska se ut som att ett småskaligare inbördeskrig har utkämpats i hallgången. Då, och endast då, är uttrycket befogat.

 

Därja, nu har jag fått avreagera mig lite. Så skärp er nu, ingen bryr sig om ni ler lite fult på ert körkort eller om er matta råkar ligga snett.