Spenderade eftermiddagen framför tv:n. Det var gudstjänst från Växjö domkyrka. Rätt trevligt sätt att fördriva tiden på. Allt är stämningsfullt, fint och jävligt heligt. Men en grej blir jag inte riktigt klok på. Avsaknaden av applåder i kyrkan.

Hela mitt liv har jag sökt efter svar på denna uråldriga gåta. Varför får man inte klappa händerna i kyrkan? Jag menar, vad tror de ska hända? Att Jesus tittar fram bakom orgeln, flyförbannad över att publiken vill visa sin uppskattning till människorna på scenen?

Jag kan ändå leva med att en vuxenkör i Växjö domkyrka inte får några applåder. Däremot lackar jag fan på att man inte fick klappa händerna när man gick i skolan.

Tänk er själva. En liten tjej på nio vårar har tagit mod till sig att sjunga solo på julavslutningen. Hon står där, framför hela skolan, och sjunger ”Välsignad vaaaaaareeeee haaaaaaan. Som kom i herrens namn.” Låten är slut och det är helt tyst. Det kan ju inte vara överdrivet roligt att stå uppe på en scen efter att ha kört en sång och sen mötas av total tystnad?

Men tragiskt nog var det ju faktiskt så det var. För när jag var liten fanns det få saker som var så förbjudna som att applådera i kyrkan. Skolmassaker och gruppvåldtäkt låg möjligen på samma nivå. Men jävlar i min låda vad det blev liv på fröknarna om någon började klappa händerna. Ujuj.

Så, jag frågar mig än en gång. Varför får man inte applådera i de heligaste av byggnader?

Och jag blir inte klokare.  

- De sju dödssynderna säger inget om det: Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja.

- Judas, den jäveln, förrådde Jesus. Men det står inget om att han klappade händerna.

- Adam och Eva blev utslängda från Edens lustgård, men det hade väl med ett äpple snarare än applåder att göra?

Jag kommer inte fram till något annat än att detta kan vara världshistoriens största scam. Någon gång, i svunnen tid, var det en högt uppsatt person som var så jävla dålig att han inte kunde applådera. Således införde han applådförbud, och på den vägen är det.

Men det är dags för ändring.

När jag får egna barn och de står i kyrkan och sjunger ”Hosianna”, då ska jag tamejfan applådera så högt att änglarna pinkar snett. Hur falskt de än må sjunga.

Yes we can!

Regnet har slutat att falla men dropparna rinner ännu från trädens kvistar. Nattens drottning har sänkt sin mörka slöja över land och rike. Men fåglarna viskar om en svag strimma ljus i öst. Om några timmar ska solen åter stiga mot den klarblåa skyn. Kronoparkens evigt gröna ängar skall än en gång spira av liv. Pånyttfödelse. Livets cirkel.

Jag sitter i min morgonrock, lite lagom naken och vacker, och lyssnar på John Lennons låt Happy christmas (war is over). Jag vet, det är någon månad för tidigt. Men vad vore väl livet om man inte fick vara lite rebellisk och fucka systemet då och då.

”Another year over and a new one just begun” sjunger han, den gode Lennon. Och visst stämmer det. För imorgon är det 8395 dagar sedan jag första gången såg dagens ljus, med lite felmarginal för eventuella skottår. 8395 dagar – 23 år. Inte helt bekväm med den siffran. Inte än i alla fall.

21 var himla bra. Det var liksom mognare än 18, sexigare än 20, men ändå mer ungdomligt än 25. 23 är förvisso också ungdomligare än 25 men det är alldeles för nära.

Det har gått jävligt fort. Livet alltså.

Det känns som att jag tog studenten igår, men det är fan fyra år sen. Galet. Har förövrigt inte rört den vegetariska kokboken som jag fick då. Förlåt mor.

Nej, jag ska inte göra detta till ett klagande inlägg.

Det är fan dags att njuta. 23 funkar kanske trots allt. Om sju år, då är det möjligen befogat att gnälla. Men just nu, när det största problemet i livet är att komma på dagens middag, då är man tamejtusan inte i position att klaga.

Så Olle. Kör hårt. Gör något bra av det här året.
Det är ju trots allt bara 365 dagar kvar till nojan kommer igen.

Många tror att jag är världens vanligaste människa.

Många har fel.

Visste ni till exempel att jag har jätteproblem med att åka buss och lyssna på musik samtidigt? Inte för att jag är dålig på att åka buss, inte heller för att jag är dålig på att lyssna på musik. Nej det har med kombinationen att göra. Det samt medresenärer.

Låt mig förtälja min saga.

 Jo det är såhär. Vi lever i en tidsålder där var man och kvinna äger någon form av portabel musikspelare samt tillhörande öronsnäckor. Vad jag har märkt under mina många buss- och tågresor är att människor inte är medvetna om att det de lyssnar på i sina lurar faktiskt hörs ut, alltså utanför lurarna. Till andra medresenärers förtjusning eller fasa.

Jag är dock en av få människor som känner till det här fenomenet. Och det är lite därför jag har detta jätteproblem med att åka buss och lyssna på musik samtidigt.

Det är såhär. Min musikspelare innehåller en del... vad ska vi kalla det… ifrågasättbar musik. Till exempel Sven-Ingvars – Sommar i Sverige. Den låten är ifrågasättbar i min spellista bland annat på grund:

1)      Det är inte sommar.

2)      Jag är inte en 70-årig pensionär som heter Elsa.

Jag tror att ni förstår mitt problem nu. Så fort någon snygg eller farlig människa sätter sig bredvid mig måste jag byta låt. Till något mer passande.

Som häromdagen. Jag satt där i godan ro och diggade Sommar i Sverige när en livsfarlig MC-kille plötsligt slog sig ned bredvid mig. Eller ja, livsfarlig och livsfarlig… han hade rakat hår, solglasögon och MC-jacka. Och är det något jag har lärt mig så är det att aldrig lita på människor som har solglasögon i november efter skymningen.

Jag kände att det inte riktigt var hållbart att sitta där och poppa Sven-Ingvars. Risken att åka på stryk verkar högre om man lyssnar på ”töntmusik”. Så jag gjorde det enda rätta, det som superhjältar genom historien alltid har gjort när fara hotar. Jag bytte till den tuffaste, coolaste och hårdaste låten jag hade.

Nu blev det tyvärr inte någon jättekontrast eftersom jag inte hade något tuffare, coolare eller hårdare än Blink 182 – All the small things. Men till tonerna av ”…carry me home. Na na na na na…” tror jag att vår skinnhuvade vän mjuknade något.

Och jag kom av bussen. Utan att ha blivit nedslagen.

Så dagens visdom är denna.

Ha en bred musiksmak, det kan rädda liv!