Förändringar. Ibland på gott, ibland på ont. Någon sa en gång till mig att förändringar alltid är till det bättre. Att de behövs för att balansera upp universum. Att de behövs för att man ska kunna komma till ett nytt kapitel.

Men tänk om jag inte vill balansera upp universum. Tänk om jag inte vill komma till ett nytt kapitel.

Fast egentligen gläds jag åt dem. Av hela mitt hjärta. Det är bara tanken som är lite jobbig just nu. Och jag kommer sakna allt. Inte minst tryggheten att alltid ha dem bara en minut härifrån. Jag antar att det är såhär en mor känner sig när hon släpper iväg sina barn till skolan första gången. Ovissheten. Saknaden. Men ändå en känsla av stolthet.

Förändringar. På gott och ont. Ibland gör det ont att komma till det där nya kapitlet. Kapitlet i vilket goda vänner flyttar.
Men jag tror, och hoppas, nej jag vet att nästa kapitel kommer att bli bra trots allt.

Helvete vad jag hatar Extreme Home Makeover. Världens mest påklistrade och replikintränade tv-program.


...men likförbannat får man alltid tårar i ögonen ändå. Fan.

Någon frågade mig en gång vad meningen med livet var.
Jag visste inte vad jag skulle svara då - ung, dum, blåögd (fast egentligen brunögd) och omedveten om världen som jag var. Jag ska inte påstå att jag är så mycket klokare idag (och jag har fortfarande bruna ögon). Men jag har i alla fall ett svar på frågan nu.

På tv lär man sig att meningen med livet handlar om att supa och slåss, ligga runt, göra karriär, ligga runt lite mer, gärna föröka sig, bli gammal och gaggig i en villa med vitt staket och en Volvo parkerad utanför.

Jag antar att det egentligen inte är någon särskilt dum plan. Men om jag ska försöka konkretisera svaret på frågan - vad är meningen med livet - blir det något djupare än att bara ligga runt och åka Volvo.

I livet finns det vissa speciella ögonblick.
Nu pratar jag inte om vilka ögonblick som helst, utan väldigt specifika sådana. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dem, för mig veterligen finns det inget etablerat namn för just de här speciella ögonblicken. Därför tar jag mig friheten att kalla dem för "I'm the king of the world"-ögonblick. Orsaken till namnet har att göra med filmen Titanic. Ni vet den där scenen där Jack står i fartygets för och skriker "IM THE KING OF THE WORLD!", med armarna uträckta och vinden blåsandes genom hans hår.

I livet finns det vissa speciella ögonblick. Ögonblick där man, om än för bara några sekunder, känner sig helt fri, genomlycklig, ja rentav oslagbar. Som om man vore kung över världen. Ögonblick då man för stunden lämnar alla vardagens problem. Glömmer bort alla sorger och bekymmer. Och bara lever, andas och njuter av stunden.  

GLÄDJENS ÖGONBLICK

I livet finns det vissa speciella ögonblick. De är få, men när de väl inträffar betyder de så mycket mer. Jag kallar dem "I'm the king of the world"-ögonblick. Ni har alla varit med om sådana. Tänk efter. Tillfällen som fick er själ att skina av leende. Jag minns flera. Ett av dessa inträffade någon gång under mellanstadietiden när man fick matteböcker med eget facit längst bak. Det var glädje.

Ett annat sådant ögonblick hände någon gång under gymnasietiden. Vi hade börjat ha så pass långa prov att vi fick ta med oss mat och dryck till provtillfällena. Mat och dryck = godis och cola. Under ett prov! Det kanske är svårt för er dagens barn att inse hur stort det här var på den tiden. Men för oss 86:or som hela högstadiet hade varit tvungna att ha med lapp från mamma bara för att få använda halstabletter var detta en otrolig landvinning. Det var glädje.

Ytterligare ett "I'm the king of the world"-ögonblick utspelade sig någon gång i slutet av mellanstadiet. Jag fick äntligen lov att cykla utan hjälm. Det var glädje. Men något ännu roligare var att se alla de som fortfarande hade hjälmtvång. De flesta av dessa cyklade med hjälmen hängandes på styret när deras föräldrar inte såg. Det är nog det fulaste som finns.

Det finns en hel rad ögonblick som är värda att nämna: första cykeln med "bakåttramp", målgången i första Dunder-maran (ett lopp för fritidsbarn, kanske 4 km, men kändes som tre maratonlopp på den tiden), varje McDonald's-besök som barn, den första kyssen, när vi fick parabol (ungefär sist i Sverige), göra två mål i sin första match som center, när finaste Kevin blev vår, körkortet o.s.v.

SVARET PÅ FRÅGAN

I livet finns det vissa speciella ögonblick. Jag kallar dem "I'm the king of the world"-ögonblick. Och svaret på frågan - vad är meningen med livet?

Ja, jag antar att meningen är att uppleva så många såna här ögonblick som det bara är möjligt. De formar oss som människor. De ger oss livsgnista och energi. Och inte minst, de ger oss möjlighet att äta godis under matteproven.

I livet finns det vissa speciella ögonblick. Jag hoppas bara att de inte är slut nu.

Det finns en jakt som aldrig upphör.
En jakt som kan vara både hänsynslös och grym.
En jakt som har förundrat människan ungefär sedan hon första gången insåg att kastrullen inte bara var ett ypperligt redskap i köket utan även det perfekta verktyget att dunka i huvudet på kvarterets snuskgubbe.

  Och nej, jag pratar inte om älgjakten eller jakten på de perfekta tiocentimeterspumpsen. Jag pratar om jakten på världens mest onödiga uppfinningar. Man skulle kunna säga att jag är en drivkraft i den jakten; en ledsagare; en frontfigur. Sen skulle man även kunna säga att GB Glass nyhet Magnum Temptation är värd sitt hutlösa pris på 22 kr. Båda påståendena är hursomhelst jävligt felaktiga, med den skillnaden att om du köper en Magnum Temptation för 22 spänn så står du där med en slickepinne till chokladglass och en bajsbrun papplåda. Ljuger du om att du är en ledfigur i jakten på världens mest onödiga uppfinningar slipper du både chokladglass och bajsbrunfärgad låda.

PLÖTSLIGT HÄNDER DET

Hursomhelst, onödiga uppfinningar var det. För sådana finns det gott om. En av dessa blir vi alla utsatta för, ja kanske inte dagligen men i alla fall någon gång i veckan. Ni känner säkert igen situationen. Ni har lagt er till rätta i er nybäddade säng. Rummet är svalt och täcket böljar skönt över era trötta ben. I fjärran hörs det aldrig vacklande stadsljudet, men ni finner likväl harmoni. Det mörknar, snart ska ni somna in. Då, för att citera Triss-reklamen, "plötsligt händer det".

*PIIIIIIP PIIIIIIP SURR SURR*

Det satans förplåtade mobileländet börjar pipa och surra. Jag flyger upp, klarvaken och jävlig, i tron om att det är ryssen som knackar på dörren eller åtminstone att morsan ringer och frågar om jag vill gå med på teater. Pest eller kolera. Men till min besvikelse, eller vad vi ska kalla det, är det varken ryssen eller morsan. Nej orsaken till att min lilla svarta koreanska plasthög började pipa som om Ragnarök stundade var helt enkelt av följande anledning:

"Batteriet är svagt. Ladda!"

REN OCH SKÄR IDIOTI

Jag har tänkt mycket på det här. Nästan all intelligent teknisk apparatur som innehåller batterier, och dit räknar jag mobiltelefoner, laptops, elektriska tandborstar, tamagotchis, bärbara telefoner, och mp3-spelare, har någon slags funktion som indikerar när batteriet håller på att ta slut.

Bra kan man tycka. Idioti tycker jag. Vad tusan, det räcker väl med att man själv ser att batterimätaren börjar närma sig noll. Men nej nej, tydligen måste det annonseras ut med pompa och ståt, med pip och tut så att hela världen vet att min tandborste behöver laddas.

Och här kommer poängen. Eftersom det är ett sånt jävla pådrag med lampor och ljud, inser ni hur mycket extra batteri det drar varje gång teknikprylen ska varna för låg batterinivå? Jag är helt övertygad om att min mobiltelefon skulle kunna ha en vecka längre standbytid om den inte hade levt så mycket jävel varje gång den ska varna för låg batternivå.

Nej, lite jävla vett får det finnas i den här världen. Och har man inte intelligens nog att själv läsa av batterimätaren, utan att prylen ska behöva spela upp "Für elise" och blinka internationella nödsignaler när den behöver laddas, ja då är man tamejtusan inte berättigad att äga en elektronisk tandborste. Och därmed basta.

---

Jag minns den tiden då rulltrappor fortfarande var något magiskt. När batteridrivna apparater helt enkelt gav upp när batteriet var slut, utan förvarning. Och framförallt minns jag den tiden då glass inte kostade mer än 15 spänn. Det var Daimstrut.

Mormor har rätt. Det var bättre förr.