Någon sa en gång att det enda män behöver för att bli bästa vänner är ett gemensamt fotbollslag att heja på.
Samme person fortsatte sedan med att säga att kvinnor å andra sidan har en mycket mer komplex och svåranalyserad vänskapsprocedur. Och visst ligger det något i det där. Det visar sig inte minst då promillehalten överstigit 0,2. För på fyllan, då kan vi män skaffa oss vänner för livet på bara ett ögonblick.

För att kunna förstå det här fenomenet måste vi såga ner det i molekyler. Och den första frågan man måste ställa sig är: var sker den här "bondningen"? Var äger mötet mellan främmande män plats?

Svaret är egentligen lika glasklart som det är hygieniskt ifrågasättbart - på skethuset. Närmare bestämt vid pissoarerna. Och käre läsare, lär du dig bara en sak det här året, lär dig då detta: det är vid pissoarerna som vi män utbyter visdom, kunskap och livserfarenheter. Pissoaren är vårt eget Mekka. Det är där vi kan ta en paus i raggandet och bara vara oss själva för en stund. Det är faktiskt ganska fascinerande. Om ni bara visste hur många världsproblem, allt ifrån ekonomiska kriser till farsoter i Afrika, som har blivit lösta under diskussioner på pissoarer Sverige över.

Men nu ska jag inte bryta den uråldriga kodexen, för ni vet väl att "what happens in the pissoar, stays in the pissoar". Och tacka fan för det, annars hade det väl legat urin på dansgolvet.

MÄN OCH KVINNORS TOALETTRUTINER

Vad jag ville komma till var följande. Vi män urinerar med fördel i främmande mäns sällskap. Vi gör det med stolthet, och vi är inte rädda för att starta en konversation med andra män som också behöver tömma blåsan. Det är så det hela börjar. "The bonding process". Gemenskapsbildandet. Kanske visar det sig att ni hejar på samma fotbollslag, känner en gemensam vän i Lidköping, varit på samma hockeyläger eller blivit nobbade av samma blondin. Och likt ett trollslag så är ni buddies for life. Eller i alla fall för kvällen.

Damer å andra sidan, har lite annorlunda toalettrutiner. Uppenbarligen är det inte praktiskt tillämpbart med pissoarer. Men det fungerar ändå på ett annat sätt när en kvinna behöver "pudra näsan". Till exempel är det omöjligt för en tjej att gå på toa ensam. Det finns liksom inte deras värld. Minst en kompis måste följa med in, gärna flera. Nu kanske ni tänker: men vafan, då är ju tjejer precis som killar. Men där hade ni fel, mina kära vänner. Medan män kan rada upp sig vid pissoaren bredvid helt främmande människor tar tjejer bara med sina närmaste kumpaner in på toa. Ni förstår, att bli anförtrodd med att följa med på ett toalettbesök är ungefär som att få en reservnyckel till en lägenhet. Höjden av förtroende.

KONKLUSION

Och min poäng, jo för det finns en sådan, är att myten om att män skulle ha lätta att få vänner av det egna könet mycket väl kan vara sann. Men det bygger inte på fotbollslag. Det bygger på toalettrutiner. Kollektivpissande män kontra parvis urinerande kvinnor. Ett tiotal grabbar som aldrig träffat varandra vs. två-tre tjejer som redan är vänner. Ja det är ju ren och skär matematik att det är männen som skapar mest nya vänner.

EPILOG

Som en liten avstickare till det här inlägget skänker jag eder denna tanke. För den här frågan slog mig då jag skrev denna text och jag blir inte riktigt klok på den.

Har det någonsin under historien hänt att två män gått in på en toalett (inte en pissoar utan en "damtoalett", dvs. toalettstol och lås på dörren) ihop?

Jag tror faktiskt inte det. Ja möjligen i sexuellt syfte, men jag tror absolut inte att det har hänt med urinering som primärt mål. Vilket ju, om man tänker på det, är helt sjukt ologiskt. Jag menar, vi har ju redan klargjort att vi män helt utan hämningar kan rada upp oss vid en pissoar bredvid främmande män. Om man är ute och grillar och någon av det manliga könet blir lite nödig så stegar denne kanske två, tre meter bort för att sedan bevattna den närliggande floran. Och på fyllan i stadsmiljö är det ju åtskilliga statyer som fått agera toalettstolar, inte sällan i andra människors närhet.

Så är det inte konstigt, att vi män, som kanske är moders jords minst "pissehämmade" skapelse, totalvägrar att gå in på en toalett med en annan man?

Det mina vänner, är den sanna gåtan.

LIFE TASTES GOOD
Det är gott att leva nu! Fullproppat kylskåp, solstrålar som kittlar i nacken och sjukt befogade sovmornar. I alla fall i en veckas tid.

  Föregående vecka var sju fantastiska dagar. Fantastiska om man gillar grammatik. Jag gillar inte grammatik. Så för min del var de mindre fantastiska. Ofantastiska skulle man kunna säga. Ja om ni inte redan har fattat det så hade vi alltså tenta inom språkvetenskapens grunder.

Och det finns mycket man kan säga om reglerna som styr vårt språk.

Det kanske bästa med grammatik är att det är utformat för att man ska förstå språket bättre.

Det kanske sämsta med grammatik är att det är helt jävla omöjligt att förstå sig på.

Eller nej, nu överdrev jag. Inget är omöjligt. Men det är ett elände. Det är precis vad det är. Ett elände! Och ständigt är det "de gamla grekerna" som har hittat på alla regler och undantag. Någon gång i en svunnen värld, i en tid då gladiatorsandaler ännu bars av män. Jäkla sadister, de där gamla grekerna.

VECKANS BOKTIPS

Den jäveln som sa att grammatik var roligt kan ju sätta sig och läsa Jan Einarssons bok, Språksociologi. 340 sidor om sociolekter, schibboletfunktioner och genuina dialekter. Ja ni hör ju själva, det är upphetsande så det förslår. Läs den, ditt as. Sen kan vi prata om hur jävla kul det är med grammatik.

---

En sak slog mig när jag var inne på en Telia-butik idag. Ni vet såna där kölappar med nummer på som vissa butiker har. Är det inte rätt märkligt att vi människor har så sjukligt svårt att komma ihåg två, kanske tre siffror? Jag menar, varenda gång maskinen piper och ett nytt nummer visas i displayen så tittar ALLA på sina kölappar, enbart för att konstatera att det inte var deras tur den här gången heller. Och så håller det på, i all evighet. *PIP* Titta på lappen, konstatera att det inte var rätt nummer...

Vissa blir så inkörda i det där beteendet att de knappt förstår när det faktiskt är deras tur. Inte sällan hinner butiksbiträdet byta till nästa nummer innan de kopplar situationen och löper fram till kassan för att förklara att de faktiskt hade föregående nummer.

VILKEN ÖLSORT ÄR DU?

Slutligen, jävlar vad trött jag är på Facebook. Inte direkt för att de har ny design, den får man helt enkelt lära sig att leva med. Nej jag är trött på innehållet. Det är så sjukt störande att man vid varje inloggning överöses med uppskattningsvis femhundra notiser om att "X är lik den här Beck-karaktären" eller "X är den här glassen". Ja ni som använder Facebook vet säkert vad jag menar. Och inte för att vara sådan, men jag ger faktiskt blanka fan i vilken hockeyspelare du liknar, vad du är för ölsort, eller vilket 80-talsband som karaktäriserar dig.

Sådärja. Då har jag fått avreagera mig också. Sjukt bra.
Life tastes good!

Så ligger jag här igen, i mitt gamla pojkrum i Mariestad. Denna städernas stad som kanske är mest känd för ett öl som inte ens bryggs här, eller för modeikonen Elin Kling som förövrigt har gjort allt hon kunnat för att jobba bort sin mariestadsdialekt.

Jag gillar dock staden. Men just nu vill jag härifrån. Ni förstår, det här är inte vilken kväll som helst. Det är kvällarnas kväll. Lite som dan före dopparedan. Fast utan julskinka. Faktum är att just den här dagen, den sjunde mars, är av historiskt värde:

Det är på dagen 133 år sedan Alexander Graham Bell tog patent på telefonen.

112 år sedan Hammarby IF bildades.

Och inte mindre än 78 år sedan riksdagshuset i Helsingfors invigdes.

Nu ska jag dock erkänna, hur otroligt nervpirrande och upphetsande en invigning av ett finskt riksdagshus än må vara är det inte därför jag ligger här och är spänd.

BAGUETTENS HEMLAND

Nej orsaken till min sömnlöshet har att göra med morgondagen. För imorgon bär det av. Mot friheten. Mot baguettens hemland. Mot vita vidder och vidsträckta alptoppar. Ja det vankas skidåkning alltså. I Val Thorens för att vara precis. Ett väldigt trevligt ställe och i år kan det bli hur bra som helst. Det känns så. Och magkänslan är inte att underskatta. Den enda egentliga frågetecknet inför resan är nog bara hur många gånger vi ska tvingas att se Sällskapsresan: Snowroller innan vi når vår slutdestination. Min kvalificerade gissning är fyra.

Nåja, jag ska inte vara bitter över svenska kultfilmer. Bara det faktum att jag ännu en gång kommer att utsättas för flygplansapplåderande charterturister ger ju glädjeenergi nog att göra det tyska hoppet baklänges i pikerad stil.

Hursomhelst, meningen med hela det här inlägget var egentligen att meddela att jag inte kommer att vara särskilt aktiv på bloggfronten den kommande veckan. Men misströsta icke, kamrater.
Om dagarna sju skola vi än en gång förenas.

Till dess, lev väl. Le mycket. Och lufttorka ditt hår. Fönandet gör lätt håret torrt och tråkigt.

Jag bjuder eder alla farväl.

Eller, på återseende. För ses igen, det kommer vi att göra.

/Olle Hallberg on tour

Det var länge sedan nu. Länge sedan jag satt uppe, in the middle of den jävulska natten, och bara tänkte. På framtiden. På nuet. På minnen från fornstora dagar.
Fan jag blir rädd för mig själv. Det kanske ligger något i den där klyschan ändå. Att man inte ska leva i det förgångna. Ändå är det svårt att inte göra det. Speciellt på natten.
Det är då man tänker som bäst. Som mest.

Men nu låter det som att jag sitter här som en eländig föredetting sugandes på en antidepressiv tablett. Riktigt så är det inte. Inte alls faktiskt. Jag har bara, som så många gånger förr, nått den där punkten i livet där man är lite osäker på vad det är man vill göra. Fel. Man ska inte skriva "man". Jag har nått den där punkten i livet där jag är osäker på vad det är jag vill göra. Eller egentligen vet jag precis vad det är jag vill göra. Jag vill skriva. För konung och fosterland. För tant Agda med vänner. Ja, för varenda jäkla unge. Det är mer tillvägagångssättet som jag är lite, vad ska man säga... kluven inför. Hur blir man en sån där som skriver för konung och fosterland, för tant Agda med vänner, och för varenda jäkla unge?

STRESS OCH PRESS
Jag är klar med min utbildning om två år. Två år. Det kan kanske låta som en lång tid om man är fyra år. Ja då är det ju halva livet för tusan. Men när man börjar komma upp i min respektabla ålder, då är två år en fantastiskt liten tidsrymd. Det är inte för inte som känner mig lite stressad. Eller pressad kanske. Vad är det för skillnad egentligen? Skit sak samma. Ordpetitesser är mitt minsta problem. Vad ska göra när jag står där, färdigutbildad och vacker? Med en omvärld som genomgår den värsta ekonomikrisen i mannaminne.

Kommer alla studietimmar av mediekommunikation och paradigmdiskussioner att bära frukt? Eller kommer jag stå där, ensam och rädd, utan jobb, utan villa, och utan brunetten i mitt liv? Det är lite sådana tankar som forsar igenom mitt hjärnkontor denna ljuva torsdagsnatt.

DEN RULLANDE STENEN

Det är någonstans här den visa Olle gör entré. Som i en tecknad film där man har en djävul och en ängel på var axel. Fast tydligen har jag en vis Olle och en sönderstressad Olle istället. Jag gillar den visa Olle. Han vet att historien har visat det förr. Det gäller att gilla läget. Lägga ner lite arbete, lite jävlaranamma. Två år, det är ju hur lång tid som helst. Människor har uträttat mirakel på kortare tid. Kolla bara på Gandhi. Den jäveln visste vart skåpet skulle stå. Och han käkade inte ens. Så varför ska jag bli nojig och börja hyperventilera över saker som jag ändå inte kan göra någonting åt?

Jag tror inte på ödet. Jag tror inte att saker och ting är förutbestämda. Och med risk för att låta som att jag citerar valfri Hollywood-produktion: Vi är alla mästare över morgondagen. Det är vi, jag, du, som bestämmer hur sagan ska sluta. Det ska ju tilläggas att det kanske inte alltid blir såsom man har tänkt sig. Men låt mig säga såhär. Den enskilde människan har alltid makten att sätta stenen i rullning. Därefter är det upp till andra faktorer att bestämma vilken väg som stenen ska rulla. För jag är ju ingen blåögd femåring längre. Ja för det första har jag aldrig varit blåögd. Men jag inser ju att oavsett hur mycket jobb, slit, svett och tårar man lägger ned så kan man aldrig vara säker på att lyckas. Det finns alltid osäkerhetsfaktorer. Oflyt, kallar vissa det. Kanske är det så. Kanske valde stenen bara en annan väg att rulla.

EN EVIGHET FÖR EN DAGSSLÄNDA

Men lyssna nu barn. För det här är viktigt. Lär ni er bara en enda sak under er levnadstid, lär er då detta (och möjligen ICA's egna varor-låten). Om man inte vågar sätta den där förbaskade stenen i rullning. Om man inte har modet att svettas lite i uppförsbacke. Då blir det jävligt svårt att nå sitt mål. Oavsett vad det gäller. Drömjobb. Drömtjej. Vaniljdröm.

Två år. En evighet för en dagsslända.

Kanske har jag fått upp suget för journalistik när jag är färdigutbildad. Kanske har jag skrivit en bok. Och man ska nog inte balla ur helt bara för att man känner press eller stress ibland. What the hell, det är ju det som gör oss mänskliga. Vi måste bara se till att vi bemästrar den känslan så att den inte påverkar vårt sunda förnuft. Och ibland kan det räcka med en så enkel sak som att sätta sig ned, skriva lite och låta den visa halvan av oss komma fram.

Så från nutida Olle, till Olle för en kvart sedan:

Frukta intet min vän. En dag skall lyckan stå dig bi.

Olle Hallberg - den gode, den onde, den stressade