Det vackraste av transportmedel

Jag sitter och drömmer mig bort till storslagna bergstoppar och orörd pudersnö när det plötsligt slår mig;
- Vilken fantastiskt uppfinning flygmaskinen är!
Efter ryggkliaren och skithuspapper med mönster på är nog flygplan vår tids absolut bästa påhitt. Att kunna sväva uppe i det blå likt hormonstinna fåglar på parningsjakt, det var något som gårdagens människor blott drömde om. Idag är det ingen som höjer på ögonen då de ser ett 200 ton metallåbäke susa fram bland molnen.

Det finns dock två lustiga saker gällande flygplan.

Lustighet nummer ett - tekniknojan på låg höjd
Du förstår, den största synden man kan begå på ett flygplan är nämligen att ha sin mobil, laptop eller kamera påslagen under start och landning. Det är verkligen en dödssynd, och när man flyger får man upprepade förmaningar om att ha all elektronisk apparatur avstängd när flygplanet lyfter och landar. Och nödutgångar finns till vänster vid toaletten.

Detta i sig är egentligen inte särskilt lustigt. Faktum är att det låter ganska vettigt att de ber passagerarna att stänga av medtagen elektronik eftersom jag antar att det kan störa flygplanets tekniska utrustning. MEN det är nu det lustiga kommer in i bilden. Efter flygplanet har startat, dvs. när man är uppe i luften, då är det fett lugnt att sätta på mobil, kamera, laptop, ja vadhelst man behagar i princip. Man skulle nästan kunna säga att de faktiskt uppmuntrar passagerarna att slå på sina apparaturer.

Så jag ställer mig frågan; om det nu är så att medhavda teknikprylar kan störa flygplanets utrustning, är det då inte bättre att detta inträffar under start, dvs. när flygplanet fortfarande är nära marken, istället för 10 000 meter upp i luften? Jag menar, vid start och landning har man ju i sämsta fall kanske ett par hundra meter ned till marken, och brandbil, ambulans och Wayne's Coffe i närheten. Men 10 000 meter upp i luften, därifrån gör det fan ont att störta alltså...

Lustighet nummer två - applåderandet.

Ja det är ett fenomen som lever kvar än idag, fascinerande nog. Ni vet, när planet har landat ska varenda jävel börja klappa händerna. Och visst, för hundra år sedan när flygmaskiner fortfarande var främmande och läskiga, då kan jag förstå att passagerarna hurrade när de landade. Men idag, hundra år av teknisk utveckling senare, inte fan ska man väl behöva tacka kapten för att man överlevde resan? Känns som att det borde ingå i priset liksom. Jag ger ju inte direkt busschauffören dricks för att han körde mig säkert till Stora Torget, och då ska ändå bussresor vara farligare än flyg sägs det.

---

Ja säga vad man vill om flygplan, men det är allt bra tur att de ändå finns. Tänk vilket elände för semestersvensken att behöva åka häst och vagn ner till Kanarieöarna.

...vad hände förresten med Kanarieöarna? Det var ju THE SHIT för ett antal år sedan, men nu ska ju alla till Thailand och Bulgarien. Nåja, den diskussionen sparar vi till en annan dag.

This is captain Olle speaking. Over and out.

Så jag sitter i vanlig ordning och intar en alldeles förträfflig frukost bestående av ett stycke ciabatta och några klickar Old English marmelade. Iklädd min allra bästa morgonrock, förövrigt den enda morgonrocken jag äger, är jag vacker och förhållandevis naken. Inte för att den informationen driver berättelsen vidare...

Hursomhelst, när jag som bäst trycker i mig de engelska apelsinskalen dimper plötsligt ett e-mail ner i min inkorg. Det är från "Grabbarna Grus Barskola".

"Ayia Napa 2006 Reunion i Göteborg

När: Fredag &Lördag

Gamle Port Centrala Göteborg

Nattklubben har tillstånd för 1000personer

Åldersgräns 18år

Träffa alla från Ayia Napa-gänget 2006: Matte ,Tommy & Zulu

Grabbarna Grus,

Blue Moon & Buzz Bar

kommer Servera er drinkar precis som i somras."

Wow, var min första tanke. Nu kör vi! Fyfan; brudar, bärs, Matte, Tommy, fifan vilket jävla röj det ska bli!!

Men senare den dagen, ganska exakt nån sekund efter att jag hade läst mejlet och jublat över att det skulle bli Ayia Napa-reunion fick jag en lustig uppenbarelse.

Det är nämligen så att jag inte var på Ayia Napa 2006.

Faktum är att jag aldrig har varit på Ayia Napa, någonsin.

Och vilka fan är Matte, Tommy & Zulu?

Ja vad ska man säga egentligen. Det måste ha varit en jävla sammanhållning i Ayia Napa-gänget 2006 eftersom de tydligen har stenkoll på vilka som var där. Inte.

Aja, jag får väl åka dit, steka som fan och köra shot-race med Tommy och Zulu som om det inte fanns någon morgondag. Precis som vi (inte) gjorde 2006 :D

Tillbakablick
Året är 1996. Jag är tio år och precis som för alla andra tioåringar är höjden av lycka att halsa Pommac, låna nån cykel som inte har fotbroms (även kallat "bakåttramp", red.anm.), eller spela hockey på gatan till granntanternas förtret. Så långt allt väl. Men det fanns en liten men ack så viktig detalj som skiljde mig från de andra tioåringarna i staden.

Vi hade inte kabel-tv hemma. Eller parabol heller för den delen.

Jag kan nog utan att överdriva säga att vi var Sveriges, på tiden då det begav sig, enda hushåll som bara hade ettan, tvåan och på en bra dag även fyran som tv-utbud.

...okej jag kan ha överdrivit något, det är möjligt att det fanns några få hushåll till som bara hade Public Service-kanalerna och fyran. Men det var då fan inte många!

Min syster och jag

Ni förstår, att växa upp utan kabel-tv är inte så lätt som det kanske låter. Jag och min syster, låt oss kalla henne "Lisa", ja dels för att det faktiskt är så hon heter men även för att det är ett vackert klingande namn... Var var jag nu? Jo just det ja, jag och min syster "Lisa" hade som sagt en svår barndom. När våra kompisar satt hemma och njöt av fantastiska tv-program såsom Turtles, Tvillingarna på Sweet Valley High, Sabrina tonårshäxan, Power Rangers, ja till och med jävla Ricki Lake, så var vi tack vare vårt begränsade tv-utbud förpassade till lite mer... händelselösa program. Och jag kan säga såhär, det är inte så jävla rock att som tioåring sitta och glo på Love Boat eller Savannah hela eftermiddagarna. Men det gjorde jag likväl. För att inte tala om det djävulska Sunset Beach - programmet som man kan gå i koma från i fem år men likförbannat inte missa Ben och Marias bröllop som skulle ske redan nästa vecka.

Så ja, det var tuff uppväxt.

Jag kan inte riktigt motivera det, men på något sätt känner jag ändå att det gjorde mig till den man jag är idag.  

Kanske behövs det en gnutta drama från en kärleksdrypande vattenångare på medelhavet för att man ska få lite perspektiv på världen.

Kanske behöver man uppleva "solnedgångsstrandens" långsamma tideräkning för att inse att livet ibland rör sig med snigelfart.

Och kanske... kanske blev det rätt bra ändå, även utan Ricki Lake.

Tack mor och far, för att ni höll mig och Lisa borta från eländet så pass länge.

Tänk att människan har nått så långt i utvecklingen att man numera kan hitta såna här maträtter - http://www.icakuriren.se/recept_visa.asp?iId=4658.

Bredbandspasta?!
Fast egentligen är det ju inte så konstigt ändå. Förr i tiden när indianerna fortfarande var verksamma, ja utanför reservaten och hockeyarenorna alltså (se: Frölunda Indians och Chicago Blackhawks), brukade man ju kommunicera med röksignaler. Och då gör jag den sinnrika kopplingen att kanske det i sin tur ledde till den högt etablerade tillagningskonsten som vi använder idag, nämligen att just röka köttet eller fisken, eller vadhelst man kör över.

Så kanske var det inte så underligt ändå att jag snubblade över ett recept på bredbandspasta när jag idag letade inspiration för kvällens måltid.

Vem vet, imorgon kanske jag upptäcker pocherad Skype-filé i MSN-marinad.

Det händer ganska mycket lustiga grejer med kroppen när man blir sjuk. Eller, "lustiga" är kanske fel ord. Karuseller på Liseberg är lustiga, Pippi Långstrumps hus är lustigt, och det faktum att Avril Lavignes låt Girlfriend är den mest visade videon någonsin på youtube är också lite smålustigt. Så tillåt mig själv att ge undertecknad en spark i arslet samtidigt som jag korrigerar tidigare uttalande;

Det händer ganska mycket skumma grejer med kroppen när man blir sjuk.

Framförallt kan jag ifrågasätta varför man måste bli döv, tappa allt luktsinne, samt åka på en släng av tredje gradens ryggskott varje gång man blir förkyld. För det räckte tydligen inte med att "bara" tvingas nysa varje halvminut så att näsan slutligen löses upp i molekyler...

Jag som har läst biologi i skolan vet att många av kroppens reaktioner egentligen bara är försvarsmekanismer. Vi nyser exempelvis om något irriterar i näsan, får vi skräp i ögat så gråter vi för att skölja rent, och svett är kroppens egna air condition. Så långt - allt väl.

Men jag ser inte riktigt hur det skulle kunna gynna mig rent försvarsmässigt att tappa hörseln varje gång jag åker på en förkylning. Det är heller inte särskilt glasklart hur ryggskott skulle kunna hjälpa till att försvara min kropp. Möjligen för att det håller mig sängliggande och att det på så sätt förebygger att jag trampar på en landmina utanför Konsum, men den teorin är ju något... ifrågasättbar.

Ja alltså, vari ligger meningen med att kroppen gör mig döv så att jag inte hör bilen som närmar sig i 110 km/h?

Vari ligger meningen med att utsätta min redan plågade och söndernysta kropp för ryggskott av sällan skådad art?
Och vari helvete ligger meningen med att ta bort allt luktsinne som jag någonsin ägt och samtidigt göra den enda glädjestunden jag hade kvar - middagen - till något helt onödigt eftersom, och om du läser detta kroppen så skriv gärna upp det, INGENTING SMAKAR NÅGOT LÄNGRE!

Det sägs att en olycka sällan kommer ensam. Jag börjar inse att det kanske ligger något i det där gamla talesättet.

Men å andra sidan, halva grejen med att vara sjuk är ju att gnälla bland sina vänner så man får sympati och medömkan. Så kanske, kanske fyller den där sabla hörselnedsättande, ryggskottsframkallande och luktsinnedödande mekanismen en funktion trots allt...

Ja då var allt som vanligt igen. Till tonerna av en okänd emolåt sitter jag här och bloggar. Klockan är hur mycket som helst, eller hur lite som helst beroende hur man väljer att se på det. Oavsett hur mycket eller hur lite klockan är jag alldeles förträffligt jättepigg. Den alldeles förträffliga jättepiggheten går att spåra till gårdagens natt där sömnen inte intogs förrän vid 04.45 tack vare den jäkla hockeyn.

Det är jävligt dött i Karlstad. Tyst, mörkt och skitkallt. Det kan förvisso bero på att klockan är sju på morgonen, men jag vet inte. Lite spännande är det ändå, det ska jag erkänna, för detta är ju trots allt det första blogginlägget under 2009. Det är alltid intressant i början av ett nytt år. Man summerar det gångna året. Konstaterar att allt kanske inte riktigt gick som man hade tänkt sig men att det i slutändan blev hyfsat bra ändå. Man planerar och skapar förhoppningar inför de kommande tolv månaderna. Förhoppningar som man ett år senare kommer inse inte riktigt infriades men att, ja ni kan nog gissa vart det här leder, det blev rätt bra i slutändan ändå.

 

Tillbakablick av det kortare slaget
Tjugohundraåtta var ett bra år. Det säger jag inte bara för att man ska säga det. Visst jag blev varken särskilt mycket längre eller snyggare. Lyckades heller inte träffa in en enda vinst på trisslotter. Och jag är fortfarande osäker på vad ett reflexivt pronomen är. Men om man bortser från dessa missöden måste jag nog summera 2008 som ett bra år. Inte fantastiskt, inte extraordinärt, heller inte alldeles, alldeles underbart. Nej, men helt klar bra.

Mitt tjugohundraåtta började och slutade på torget i Mariestad. Eller någonstans däromkring. Det har nämligen blivit en lite lustig om än oavsiktlig tradition att jag är mitt i ingenstans när tolvslaget tar vid. Förra året (07/08) var det på en gemytlig rullstensgata halvvägs mellan gamla stan och torget, även om vi på tiden då det begav sig levde i tron att det var tio minuter kvar till tolvslaget. Och i år blev det, återigen efter lite felaktiga uppgifter om hur mycket klockan egentligen var, utanför Duka på väg bort från torget.

Barack Obama, Charlotte Kalla och Idol-Kevin i all ära, men i kategorin årets bedrift finner vi vinnaren i en inte helt obekant människa.

 Motiveringen lyder:

"Helt utan konkurrens inom kategorin. En bedrift som var lika otippad som till synes omöjlig att utföra."

Grattis Olle Hallberg, som lyckades försova sig till en 18.00-föreläsning.

Jag undrar om jag lyckas toppa detta i år...

---

2009. Vad väntar? Ja vem fan vet. Det är nog lika bra att inte oroa sig så mycket, ta eländena som de kommer, en dag i taget.

Och som sagt, även om det inte går riktigt som man hade tänkt så brukar det bli rätt bra ändå.