Ett ord - OH MY GOD... ellerja, det var visst tre...
Men seriously girls, är inte det här paraplyet just to AVLÄGGA KYSKHETSLÖFTE AND DIE FOR?!

Strukturen, mönstret, metalldetaljerna - allt detta, tjejer, är sååå våren 2009!

Våren 2009 kommer bli en regnig historia, så paraplyer är ett måste. Och jag kan säga redan nu, jag kommer INTE få mastodont-cravings om jag ser er springa runt med såna där svart/blåa reklamparaplyer med VOLVO eller Länsförsäkringar tryckta överallt.
Det är bara sååå 2002 före kristus! Ja ni såg rätt, FÖRE KRISTUS!

Har inte tid att gå igenom resten av outfiten, men girls, ni har väl inte missat att Vickan (kronsessan) ska gifta sig 2010? Jag är så EXCITED!

Så ta mitt råd, börja leta skor till bröllopet redan idag! Vi vill inte vänta till sista veckan för då får springa arslet av oss under skojakten, och en svettig tjej vill ingen dansa med på bröllopet.

Håll det stilrent girls, och glöm inte, antingen urringat eller kortkort - aldrig både och!

xoxo
Ol(le)inda

Back in the days
När jag var en liten knatte var jag precis som de flesta andra skitungar en riktig vildbasare. Och missförstå mig rätt, jag var inget koffeininjicerat dampbarn som inte kunde sitta still. För det kunde jag faktiskt. Inte gärna. Och inte ofta. Men det hände. Främst i samband med Disneydags på SVT1.

  Hursomhelst, med vildbasare syftar jag närmast på mitt levnadssätt. Sönderslagna byxor, gräsbefläckade t-shirtar, grus i käften, blodutgjutning på händerna, sårskorpor på knäna, iturivna jackor och lerfärgade tröjor.

Ni förstår, när man är liten har man ingen riktig rädsla för att skada sig. Eller, jag hade i alla fall inte det. Och eftersom jag var en förespråkare av trädklättring, vilda cykelfärder och rampåkning med inlines slutade äventyren ofta i sorti. Med andra ord blod, blod och åter blod.

Jag var ingen he-man. Inte ens en Hulk. Så jag tjöt friskt när blodet sprutade. Till mitt försvar bör ju tilläggas att det faktiskt gör lite småont att trilla med inlines på asfalt. Det uppstår väldigt otrevliga skrapsår när den mjuka huden på en tioåring kolliderar med den inte fullt så mjuka asfalten. Dessutom är det djävulskt orockigt att få fem liter grus, gnejs och annan småsten i såren.

Så jag tjöt.

Räddningen

Men det fanns en sak, ett enda ting på denna jord som på ett ögonblick tog bort all världens smärta. Och kära läsare, tro nu inte att min familj hade ett hemligt lager morfin i jordkällaren. Det jag pratar om är varken en drog eller en receptbelagd isbit.

Räddningen hette Bamseplåster.

Bamse var en av mina största förebilder som barn. Han var god, han var stark och han fick dricka jättesmarrig honung närhelst han ville. Dessutom var han ju en björn, och bara det är ju ganska rövballt i ögonen på en femårig knatte.

Så det var något visst med Bamseplåster. Skrapsår, skärsår, rivmärken och uppkliade sårskorpor. Ett Bamseplåster rådde bot på allt. Jag tror tamejfan att det hade tagit bort smärtan om jag så hade brutit benet.  Och jag var inte ensam om den här uppfattningen. "På våran gata i stan" var vi tre vildbasare. Så fort någon skadade sig skyndades det till mitt hus för att sätta på ett Bamseplåster. Det spelade ingen roll om olyckan skedde precis utanför de andras hus, där fanns nämligen inga Bamseplåster och då kunde smärtan omöjligen avta.

Bamseplåstret kan mycket väl vara en av vår tids absolut bästa uppfinningar.
Så enkelt. Så sinnrikt. Så fruktansvärt effektfullt.

Tänk om man kunde sätta ett Bamseplåster på alla de som har ont i världen.

Kanske, ja kanske skulle vi få en lite mindre lidande värld.

Det bästa med att vakna riktigt tidigt är:

...inte att man måste gnugga ögonen i uppskattningsvis fyrtiofem minuter innan man så sakteliga börjar få en fullt fungerande uppfattning om världen.

...inte att det är så jävla kallt att man måste skyla sig själv i tre lager plädar så att man ser ut som en annan eskimå när man står och kokar gröten.

...inte heller att man alltid, och notera alltid, slår i foten eller annan valfri kroppsdel varje tidig morgon. Det är som Ohms lag, eller gravitationen, hur mycket du än försöker kringå den så kommer du i slutändan likförbannat sitta där med en blå lilltå.


Nej det bästa med att vakna riktigt tidigt är att sätta sig vid datorn, skruva ned lampan med dimmern så att det endast blir en väldigt svag belysning i rummet, sedan sätta igång den här låten och bara blunda och försvinna från kalla plädar och blåslagna tår för ett ögonblick.



Personligen blir jag väldigt harmonisk och kommer osökt att tänka på den vackra Grumme tvättsåpa-ön någonstans i Sverige. Jag drömmer mig bort och kan nästan höra den där flickan i reklamen som säger "Det tycker jag verkar bra för framtiden!"
  Jag vet inte om det var min blåslagna tå hon syftade på, men efter att ha kört låten på repeat ett par gånger vaknar jag i alla fall alltid till liv. Redo att möta dagens äventyr.



...jag fick ett fasligt sug att tvätta kläder nu.

Stärkt av mina köksliga framgångar (läs: jag har inte haft eldsvådor i köket på jättelång tid) kände jag idag att det var dags att göra slag i saken och tillaga min alldeles egna och jättehemgjorda kebabsås. Kebabsås härstammar förresten från släktet sås, men innehåller inte alls kebab som namnet kanske kan antyda, utan har fått sitt namn eftersom den med fördel används som väteförhöjare vid kebabbespisning.

Man bör känna till två saker för att förstå den här texten.

1 - En bra kebabsås ska inte vara för tjock. "Filmjölksporös" är väldigt lagom.

2 - Jag hade fram till idag aldrig någonsin sett matlagningsyoghurt.

Som sagt, jag var jävligt sugen på lite kycklingkebab, pommes och en skvätt kebabsås. Så jag googlade helt enkelt på "kebabsås" och fick genast träff på ett till synes jättebra recept.

3 delar matlagningsyoghurt

1 del majonnäs

1 klyfta vitlök

Salt, peppar och grillkrydda

Sagt och gjort. Jag inhandlade ovan nämnda ingredienser och äntrade mitt kök, tillika sovrum, för att tillaga denna kulinariska mustighet som kebabsås ändå är. Vad jag inte riktigt räknande med var att matlagningsyoghurt har ett aggregationstillstånd inte helt olikt creme fraiche. Med andra ord - inte rinnande för fem öre. "What the hell", tänkte jag. Det kanske blir bättre när man väl blandat ut det med majonnäs.

Det blev det inte.

Så för att göra en lång historia kort. Har ni någonsin ätit pommes med kebabsås som är lika tjock som vispad grädde? Ja, då vet ni ungefär hur det kändes för mig denna söndagen den åttonde februari. Det svenska språket har inte ord nog att beskriva hur vidrigt det är att bokstavligen talat behöva tugga i sig sin kebabsås.

Förövrigt var den inte alls god som kebabsåserna man får på pizzerior. Det var mest en brutal smak av medelhavsinspirerad fettsnål matlagningsyoghurt med inslag av majonnäs. Djävulskt orockigt.

Men som jag brukar säga, vi lär så länge vi lever. And what doesn't kill you only makes you stronger (även om den här tjocka kebabsåsen nästan tog kål på mig).

Så lär ni er bara en sak under er levnadstid, lär er detta: försök aldrig göra egen kebabsås med matlagningsyoghurt som bas. Det kan bara gå åt... jaa, det där stället där det är jättevarmt och då pratar vi inte om Trinidad & Tobago.