Stringtrosor, långkalsonger och Cheap Monday-jeans i all ära.
Men finge jag blott välja ett endaste plagg att bära resten av livet hade det blivit min morgonrock. Vi har gått igenom mycket ihop, min morgonrock och jag. Hemska mornar med blåslagna tår, sena nätter framför tv:n och oräkneliga bakisdagar i soffan. Det är egentligen det perfekta plagget. Den funkar i alla lägen, oavsett temperatur. En svettig sommardag är den luftig nog att hålla mig kall. En frusen vinterkväll håller den 100 % -iga bomullen mina livsuppehållande organ varma.

Morgonrocken är plagget jag drar på mig när jag behöver vara mig själv för en stund. Sådär seminaken och vacker som bara jag kan vara. För det är något visst att spatsera runt i lägenheten iklädd en morgonrock. Känslan av oövervinnerlighet. Känslan att du, för att citera Leonardo DiCaprio, är THE KING OF THE WORLD.

Den är mörkgrön. Som en frodigare gräsmatta vars strån vuxit sig starka i sommarregnet. Skärpet går i samma anda. Jag gillar att ha skärpet lite ledigt knutet. Inte åtdraget, ändå inte löst hängande. Det är en fin balansgång, osofistikerat genomtänkt. En hel vetenskap om man tänker efter. Och så längden. En god morgonrock ska vara så pass lång att den håller knäskålarna varma, samtidigt kan den med fördel exponera de vackra, vältränade vaderna. Ja i händelse att man har sådana det vill säga.

Men det viktigaste med en morgonrock är att du trivs i den. För trivs du i den, då syns det. Tidningshämtande män genom alla tider vet detta. Hugh Hefner i sin silkesrock vet detta. Jag vet detta. För morgonrocken är kanske din bästa vän. Den behöver aldrig strykas. Du behöver aldrig matcha andra plagg till den. Och det är aldrig någon risk att du inte skulle komma i den efter en kebabpizza.

Nej finge jag blott välja ett endaste plagg att lämna till eftervärlden, då skulle det tveklöst bli min mörkgröna, gräsmatteliknande morgonrock.
Tidlös. Praktisk. Sofistikerat sexig.

KONSUM JÄVLA VÄRMLAND
Jag är en korvkille. Det har jag alltid varit. Grillad korv. Kokt korv. Stekt korv. Prickig korv. Så länge jag kan minnas har jag alltid varit ett fan av korv. Förutom möjligen röd korv. Ni vet sån där dansk, smal, eländig och jätteröd korv. Ska sanningen fram har jag nog aldrig ens smakat röd korv. Jag bara ogillar det ändå. Samma sak med lutfisk. Jag har aldrig smakat det men är ändå helt övertygad om att det är bland det värsta jag vet. Det är därför lutfisk finns med på min topp-10-lista på "saker jag inte vill stoppa i munnen".
Snoppar och champinjoner ligger också med på den listan.

Nu kom jag helt från ämnet känner jag. Korv var det. Idag fick jag ett fantastiskt sug efter kokt korv. Att det var hockey på tv gjorde inte saken bättre. Korv och hockey går nämligen hand i hand. Ungefär som Ernst Kirschteiger och hans mul- och klövsjukeframkallande sommartorp.

Sagt och gjort. Jag begav mig till affären. Konsum Värmland. Och detta ska ni veta, mina vänner, det bästa med Konsum Värmland är att de bakar sitt eget bröd. Det sämsta med Konsum Värmland är att de blandar vanligt korvbröd med glutenfritt sådant.

HÖRNSTENEN I ETT KORVBRÖD

Jag vet inte om ni någonsin har smakat glutenfritt korvbröd, men om ni inte är glutenallergiker eller allmänt körda i huvudet råder jag er att förbli ovetande. Såhär är det, jag är ingen stor dietist, så jag vet inte vad gluten egentligen är. Men jag kan som en hederlig människa med fullt fungerade smaklökar säga så mycket som att gluten är ungefär hörnstenen i ett korvbröd. Nyckeln till allt liv. Eller i alla fall en förträffligt essentiell ingrediens om man inte vill att korvbrödet ska smaka åsnearsle.

Lusigt nog lyckades jag få med mig just en påse glutenfritt korvbröd från affären. Tack Konsum Värmland för att ni inte placerar era glutenfria produkter på tydligt utmärka hyllor.

Så ja, hur glädjande Sverige 7-1-seger än må vara är jag ändå måttligt road eftersom smaken av åsnearsleprocessat korvbröd fortfarande sitter kvar i käften på mig.

Så om det sitter någon Konsum Värmland-chef och läser min blogg: tag ett råd från en vis man och ge fan i att baka glutenfritt!

SLUTLIGEN

Nu kanske ni tycker att jag är en översittare som hatar alla glutenallergiker. Men nej, så är inte fallet. Jag vill snarare bespara de stackars satarna. För ingen människa, hur många getter han än må ha dräpt, förtjänar att äta sådant korvbörd. För så jävla gott är det faktiskt inte med korv att man inte kan avstå. Och om man nu nödvändigtvis måste vara glutenallergiker finns det massor med jättegoda alternativ, halvstekt koltrast i heltrist lövbädd har jag hört ska vara en delikatess.

Peace out.

Det finns i livet saker man inte riktigt kan placera; saker man inte kan sätta fingret på; saker man inte riktigt vet om man älskar eller hatar.

• Svenska klassiska musikdängor är en sådan sak. Officiellt hatar jag dem, men likförbannat är jag den som sjunger med högst när Ooa hela natten kör igång i högtalarna.
• "Bad-boys" i filmer är en annan en sån grej som kan placeras i "älskar-hatar"-facket. Vi vet ju att vi inte borde gilla dem egentligen... men... de är ju så sexiga!!!

Men det kanske bästa exemplet på saker som jag både älskar och hatar finner vi i mitt sovrum. Närmare bestämt på nattduksbordet. Eller ja, på den pall som får agera nattduksbord eftersom jag inte är utrustad med ett äkta nattduksbord enligt nattduksbordsdefinitionen.

Vad jag babblar om är naturligtvis den snillrika uppfinningen "snooze-knappen".

Snooze-knappen kan vissa dagar vara min bästa vän. Andra dagar är den min värsta fiende. Och egentligen förstår jag inte riktigt hur någon kunde komma på tanken att uppfinna den. Det måste väl varenda unge förstå att snooze-funktionen redan på vikingarnas tid var dömd att misslyckas. Och med misslyckas i det här fallet menar jag att dess användare försover sig.

SOVA ELLER WILLY
Det är lustigt hur vi människor prioriterar saker och ting. På morgonen är vår största prioritet att få sova liiiiite, liiiite längre, om än bara i tio minuter. Jag tror att om man blev väckt halv sex en morgon och skulle ställas inför valet att antingen trycka på snooze-knappen eller att rädda Willy (späckhuggaren, red. anm) så hade 9/10 tryckt på snooze-knappen och somnat om. Den tionde personen var killen i filmen.

Jag ska inte sitta här och vara någon moraltant då jag är en ganska aktiv utövare av det ädla snooze-ämbetet. Men med lite självdistans måste jag ändå säga, jävlar vilken sjukt obehaglig sömnrytm det är att var tionde minut vakna upp till tonerna av Martins dunderdänga "Yeah yeah, wow wow", trycka på snooze, sova ytterligare 10 minuter, för att sedan upprepa denna cykel i oändlighet. Det kan ju inte vara hälsosamt någonstans?

OGENOMTÄNKT

En rolig grej är annars att snooze-knappen och "stäng av alarmet"-knappen brukar sitta ganska nära varandra. Det är smart. Om man är vaken och har en fullt funktionell hjärna. Det är mindre smart när man är nyvaken och så trött att man inte ser skillnad på Elin Kling och Fader Fourah. Idioti är faktiskt precis vad det är. Hur kan man vara så jävla dum att man monterar stäng av-knappen ens i samma landskap som snooze-knappen? Det är ju verkligen upplagt för att den trötte och relativt psykiskt instabila Olle ska trycka på fel knapp, stänga av eländesalarmet och likt Törnrosa falla i en djup sömn i åtminstone 100 år.
Fan ta den prins som försöker hångla upp mig.

Nej enough said. Kanske skulle man skita i snooze-funktionen och istället på förhand sätta alarmet en halvtimma senare.

Höh, imponerande att jag kläcker den idéen efter 22 år...

Jävla Jesus. Ja det är faktiskt han som bär huvudansvaret för vad som nyss inträffade. Nu sitter ni säkert och gapar och undrar vad fan Olle snackar om. Ja först om främst kan ni ju stänga munnen, det är ingen jävla tandläkarklinik det här. Vidare, vi ska backa tillbaka i tiden så ni får grepp om hela sammanhanget. Men låt oss för enkelhetens skull kalla det här inlägget för Sagan om Systembolaget.

Ni förstår, under de två år jag varit kund hos Systembolaget har jag aldrig, och jag menar verkligen aldrig, lyckats med bedriften att inte behöva visa leg. När jag precis fyllt 20 var det ganska viktigt för mig att slippa bevisa att jag faktiskt hade uppnått rätt ålder. Så jag provade alla metoder i boken: allt från "inte skapa ögonkontakt utan bara titta ner i plånboken och muttra"-tekniken till "på ett väldigt vuxet och belevat sätt diskutera Sauvignon-druvans mognadsfaser med kassörskan"-metoden. Inget fungerade. Och jag möttes ständigt av frågan/uppmaningen: "Kan jag få se ditt leg."

Och åren gick. Och jag glömde bort min vän, Teddybjörnen Fredriksson. Men viktigare ändå, jag blev äldre. Vilket ju, när jag tänker på det, är ett ganska vanligt fenomen i samband med att tiden går. Hursomhelst, jag började bli allt mer nojig över min ålder. "Man är ju inte tjugoett längre".

Så en dag för några veckor sedan mötte jag min frälsning. Ni vet, klädbutiksincidenten där kassörskan trodde att jag var 18 bast och skulle ta studenten. Sådan lycka som spred sig genom min kropp har jag sällan känt. Möjligen när jag som sjuåring fick Tomas DiLevas autograf på torget i Gränna, även om jag på den tiden trodde att han var en Saudiarabisk fotbollspelare eftersom han gick omkring i en jättelång och luftig nattsärk.

Hursomhelst, "studenten"-glädjeruset har jag kunnat leva på. Fram till för några timmar sen.

TIDIGARE IDAG

Så jag stegar fram till kassan. Sträcker i sedvanlig ordning fram mitt leg. Och vad händer?

- Nej det behövs inte, sa kassörskan.

VA?! Ska du avliva mig och ge mig mul- och klövsjukan kvinna? Inom loppet av en mikrosekund kände jag hur sjukt gammal jag blev. Rynkig, svag, med dåligt minne och alldeles för lågt sittande glasögon.

Farbror Olle stapplade ut från Systemet, med psykiska sår som nog aldrig kommer läka.

Så för att återkoppla till min inledning. Om Jesus Kristus inte hade varit en sån jävla show off-snubbe. Om han inte hade gått på vatten. Om han inte hade fått en lam man att gå. Eller om han åtminstone hade gett fan i att återuppstå. Då hade vi kanske inte firat påsken som vi gör idag. Och då hade jag nog inte befunnit mig på Systemet, denna soliga aprillördag.

Och då... då hade jag fortfarande känt mig ung i sinnet.

Jävla Jesus.

När jag skriver om vattenbristen i Afrika eller mobbning i skolan är det ingen som höjer på ögonen. Men så fort jag skrev om lite plockgodis blev det en jävla läsarstorm. Det är fascinerande att se att det som engagerar gemene man är inte, som man skulle kunna tro, världskatastrofer eller barn som lider i skolorna. Nej, det som får Svensson att resa sig ur skinnfåtöljen för att avreagera sig i en genomtänkt kommentar är när undertecknad bloggar om... lösgodis.

Ganska häpnadsväckande och smålustigt på en och samma gång. Herregud, jag har nästan fått motta hotbrev efter mitt uttalande om att "knattar" skulle vara världens sämsta godis. Jag har ju hört att man inte ska skoja om Jesus, men inte i mina vildaste drömmar kunde jag anta att lösgodis var ett så känsligt ämne.

Men det bådar gott inför framtiden. Om grön-gul-röda gelepluppar kan få folk så engagerade, tänk bara vad som skulle hända om jag skrev om något ännu mer onödigt, såsom den kedjelösa cykeln eller vattenspridarens framväxt i Europa under medeltiden. Jösses Amalia, det skulle bli folklig revolution!

Gott folk, glöm aldrig - det är HÄR ni läser det först!

...oftast i alla fall. Ibland är Blondinbella före...

Jag var aldrig något fan av lösgodis. Chips, popcorn och ostbågar, ja tack! Men lösgodis, njaä det var väl inget jag la veckopengen på direkt. Det ska dock sägas att jag respekterar lösgodisälskare till fullo, absolut, jag kan rentav uppskatta en salmiakbalk då och då.

Men det finns en stor lögn inom lösgodiskretsar. Kanske den största lögnen i modern tid. Lögnen om att "allt godis är gott". För det är det inte. Vi här på ollehallberg.blogg.se är stolta över att kunna presentera Karamellkungens svarta får, det sura äpplet i familjen - godiset "knatten" (se bild till höger).

Det är intressant det här, för i varenda godispåse i svenska hushåll återfinner man en eller flera "knattar". Lite lustigt kan tyckas, dels för att det inte finns en levande människa som med handen på hjärtat kan säga att denne faktiskt tycker om "knattar", och dels... äh vafan, den första anledningen räcker gott.

Jesus, så som vi känner honom, föddes för en sisådär 2009 år sedan. Och jag kan lova er, inte sedan Jesu födelse har någon sagt: "mitt favoritgodis är knattar". Förövrigt är jag ytterst säker på att det inte skedde innan han föddes heller. Ja för att klargöra det här, ingen frisk människa kan möjligen tycka att "knattar" är det bästa som finns. Det händer bara inte.

Hur vet jag detta?
Jo, nästa gång ni NÄSTAN ätit upp en godispåse, ta en titt i den och låt er förundras. För kvar i botten ligger en handfull vidrigt gröna, gula och röda "knattar".

Så ja, det är därför en gåta hur denna underliga lilla, ska vi kalla det gelatinböna har lyckats överleva så länge. Och inte bara överleva, den är ju, som tidigare nämnt, en favorit i de flesta lösgodispåsar. En vän till mig hade en teori om att folk köper "knattar" enbart för att kunna ge bort dem om någon annan frågar om de får smaka på godiset.

Personligen har jag inte en aning, för hur "knatten" kom till och hur den sedan lyckades överlevde är två av universums främsta gåtor. Men en dag, en dag mina vänner, ska jag finna svaret.

FY FAN FÖR FRUKT

I skrivande stund kan jag bara komma på en sak som gör mig mer upprörd än "knattar", och det är alla surkärringar som delar ut frukt till barn som går utklädda på skärtorsdagen. Jävlar vad förbannad jag blev när jag som sjuåring hade sminkat mig, dragit på mormors gamla kläder och ritat påskkort i flera veckor, för att sedan mötas av en vresig tant som ger mig en brun banan.

Måtte era Bingo-lotter aldrig giva vinst!

Idag var en bra dag. Jävligt bra faktiskt. Jag har jag äntligen fått lite upprättelse. Ni förstår, i tider som dessa är det lätt att låta åldersnojan få övertaget. Och det är ju inte så konstigt när man ser den förbannade Byggare-jävla-Bob på TV hela tiden. Då brukar jag tänka på hur bra det var förr och låter tankarna gå till Fem myror är fler än fyra elefanter, Fru Doddy veterinär, Vevbilen Brum och andra kvalitativa barnprogram som gick på tv när världen fortfarande var platt. Eller i alla fall när jag var ung.  Och när jag har tänkt på det ett tag brukar jag få ångest över att jag inte är 21 längre.

Jo, uprättelse var det ja. Idag var jag och en vän nere på stan. Inne i en affär hittade jag en fabulös slips som jag tänkte köpa. En kassörska med ett väldigt fördelaktigt yttre stod bakom disken. Och när hon som bäst knappade in priset på min slips sa hon helt plötsligt:

  - Studenttider förstår jag.  

  - Absolut! Nu blir det fest, svarade jag.

Sen gick vi.

När vi kom ut sa min vän:

  - Men Olle, du tar ju inte studenten.

Lustigt nog hade jag inne i affären förbisett den lilla detaljen att en hel årskull skitungar, 90:or för att vara exakt, tar studenten om ungefär två månader. Ni förstår, jag är så inne i hela det här universitetslivet att när jag hör ordet "studentider" då tänker jag "jag är ju student, och det är ju tider". Och då blir det per automatik att man svarar:

  - Absolut. Nu blir det fest!

Och ja, glädjen i den här historian är alltså att kassörskan trodde att jag var 90:a. Nu förstår jag varför alla tanter blir så glada när de får visa leget på systembolaget.

Ska även tillägga att det är möjligt att kassörskan numera lever i tron att jag är efterbliven eftersom jag, strax efter att jag av misstag antytt att jag skulle ta studenten, lämnade fram min legitimation där det tydligt står 1986.

Men ja, det är en annan historia.