"Det är när jag ser tv-program som Top Model som jag börjar tvivla på mänskligheten."

- Olle Hallberg, 2008

Jag satt vid televisionsapparaten. Zappade runt lite, ni vet sådär som bara jag kan. Plötsligt fick jag in Top Model i rutan. Hurra, tänkte jag tyst för mig. Det brukar ju vara ganska bra. Men föga anade jag då hur fel jag hade.

Dagens avsnitt handlade om en photosession på en flygplats. Och herre min gud och skapare samt Selma Lagerlöfs ättlingar i rakt nedåtstigande led, jävlar i helvete vad fotomodeller gnäller mycket!

Visst, väderförutsättningarna var inte de bästa. Det var säkert ner mot tio grader plus och kanske en vindstyrka på fem sekundmeter. Jättekallt, verkligen. Och sen började gnällandet. Mascara som rann, hår som stod åt alla håll, stelfrusna händer och "I thought I was going to die." Kortfattat, de betedde sig verkligen som om nästa istid stod för dörren. Och det är i stunder som dessa som man måste fråga sig, finns det verkligen hopp för mänskligheten när människorna vi ser upp till (supermodellerna) beter sig såhär?

Alltså jag menar, jorden till Tyra Banks, kom. Lite jävla träning i verklighetsuppfattning hade ju inte skadat. Om det blir ett sånt där rabalder bara för att det råkar vara lite kylslaget en dag, hur ska människorna då klara av att hantera riktiga kriser? Och det roliga är ju förövrigt att det till och med är en överdrift att kalla det kylslaget. Det var som sagt kanske fem grader ute. Jag menar, ryska björnjägare som kutar omkring på tundran i -30 iklädda bara mockasiner, de har befogenhet att klaga. Och det var ju inte direkt så att modellerna tvingades stå ute under en längre tidsrymd. Tog väl en halvtimma på sin höjd. Och därefter varma pälsjackor, Ginseng-te, hårfönande och ytterligare lite gnällande.

Ja som ni hör är det inte lätt att vara modell. Tänk er själva att behöva arbeta UTOMHUS i hela 30 minuter. Dessutom på en solfri dag! Och därefter tvingas på en jättehemsk pälsjacka som kliar, och alldeles för varmt Ginseng-te som man bränner sig på.

Hur kan någon människa stå ut att arbeta under såna här rysliga arbetsförhållanden?

Ja hade det varit i Sverige hade L.O gått i taket för länge sedan.

Beeing a top model är tamejtusan a hard knock life!

I filmens värld dyker alltid den charmige hjälten upp och räddar dagen i sista stund. Ondskan förgörs och hjälten och hans kvinna lever lyckliga i alla sina dagar. Film är bra härligt. Verkligheten är desto råare. Människor lider, blir slagna, till och med dödade, men sällan dyker det upp någon maskerad hämnare för att rädda de utsatta från deras inferno. Ibland frågar jag mig själv vad det är för sjuk värld vi egentligen lever i. Hur orkar människor som nått botten fortsätta kämpa? Vad är det som gör att vissa fortsätter försöka, trots tidigare misslyckanden? Vad är det som driver människan vidare?

Gång på gång är det samma svar som jag kommer fram till.

Hopp.

Jag pratade med en vän häromdagen. Ni vet en sån där vän som alla tycker om. En sån där vän som ingen tror har bekymmer. En till synes levnadsglad och bekymmerslös vän. Det visade sig att allt inte var frid och fröjd med min vän. Ibland når man botten, det kan hända den bästa, till och med en glad och bekymmerlös vän. Men det som förvånade mig mest var inte det faktum att han hade problem, utan hur han valde att hantera dem.

- En nystart Olle, sa han. En nystart.

Kanske är det just precis den här typen av personer som jag beundrar mest. Alla människor kommer någon gång i livet att stöta på större svårigheter, motgångar, ja kanske scenarion som kan tyckas omöjliga att ta sig igenom. Det är då man måste ställa sig frågan; ska jag vara en av de som bara lägger sig ned på marken och ger upp? Eller ska jag öppna dörren, gå ut i stormen, och ge mig fan på att övervinna det?

Min vän öppnade dörren.

Jag vet, det låter väldigt klyschigt att säga att hoppet är det sista som överger människan. Men det ligger något i det. Fast kanske borde uttrycket vara "låt hoppet vara det sista som överger människan" istället. Det är trots allt hoppet som är vår drivkraft, vår livsgnista. Jag är bergsäker på att utan hopp och drömmar kan man omöjligen leva ett lyckligt liv. Nu är det viktigt att förstå att saker och ting inte sker av sig själv. Sitter man i skiten måste man verkligen vilja göra något åt det, och än viktigare - GÖRA något åt det. Och det är nog här som hoppet kommer in i bilden. För att kunna göra något måste man våga tro på sig själv. Man måste våga tro att man kan klara det. Man måste ha hopp.

Jag är inte Guds bästa barn. Inte det näst bästa heller. Faktum är att jag hamnar rätt långt ner på den listan. Och fan, jag tappar också tron ibland. Det är svårt att hålla uppe hoppet genom alla livets situationer. Men än så länge har jag alltid lyckats fånga upp hoppet igen. För det enda man kan vara säker på här i livet är egentligen två saker:

1) Man kommer att dö någon gång.

2) Det kommer att skita sig otaliga gånger för en på vägen.

Med den kännedomen är det enklare att ta sig förbi en motgång. Visst, ibland kan det behövas lite downtime efter ett nederlag. Stänga in sig på rummet, sätta sig under bordet och lyssna på deppmusik, skärma av sig från omvärlden och bara gråta lite. Men som Freddy Mercury sjöng 1991, the show must go on! Att trilla av hästen är enkelt, det är att komma upp igen som är det svåra. Men det måste göras, om det så är två, tre, fyra, fem, kanske tjugo gånger, så måste det göras. Oavsett om det gäller kärlek, rikedom eller det perfekta jobbet, bli inte förvånad om vägen dit är kantad av snedsteg och uppförsbackar. Men om du håller hoppet uppe och fortsätter att kämpa, då har du kommit halvvägs.

Att besegra sitt Everest, varje dag, det är vad som skiljer agnarna från vetet.

Inget av det jag nu skrivit är något nytt. Vi vet alla redan detta. Men ibland kan man behöva påminnas om det, kanske när kvällen är kall och mörk eller när du känner dig ovanligt ensam.

Kom bara ihåg, så länge det finns bra saker kvar här i världen, så länge det finns något som är värt att bevara, ge dig fan på att kämpa för det.

Det kommer att vara värt det, i slutändan.

Toodels!

Ollinda tillbaka igen, med nya, läckra, fräscha tips och nyheter från modevärldens kanske just nu hetaste metropol - Karlstad.

Okey girls, det finns ett ord som smäller högre än allt annat i höst och det stavas "organiskt odlad bomull"! Okejdå, det var kanske tre ord *fniss*, men hursomhelst är det sjukt inne. Vi snackar alltså miljövänliga outfits.
Ju mer ätbart ett plagg är desto mer inne är det. Undantaget heter dock sälskinn - hallå hår i munnen?! Dessutom very barbariskt och såå 1200 f.kr.

Så till dagens outfits. Jag har valt att göra ett arrangemang för män och ett för kvinnor. Jag tycker att det är viktigt att främja jämlikhet, dessutom vill vi ju inte ha sura söderfeminister efter oss.

Outfit #1 - "the Walking Garden"

För män som är ett med naturen

ENVIRONMENTAL QUESTIONS. Inte för att jag har en aning om varför vi ska behålla regnskogen, men apparently är det en viktig fråga för många. Därför visar vi med denna jordnära outfit att vi både är miljömedvetna och att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga nattklubbar utan tak över kön (läs: Laroy, Stureplan).

- Skjorta i naturtrogen polyester som ger that perfect fakelook av organiskt odlad bomull som så många strävar efter.

- Håret kommer från något indiskt gatubarn. Känns verkligen superbra att jag som enkel medmänniska kan ge det här barnet en tryggad framtid genom att köpa från henne.

- Och på fötterna, årets modebang - gummistövlar från Tretorn. Killar, killar, killar, ska ni bara köpa ett par pjucks i år, let it be gummistövlar.

Jag var ganska sparsam med accessoarer till denna kreation. Men ni med tränade ögon har säkert redan upptäck Önos-flaskan i min hand. VERY FIERCE!
Saft från Önos, det ger en känsla av kultur, jordbruk och tradition. Helt rätt i höst!

Outfit #2 - "Le pot pourri"

En blandning utöver det vanliga

Girls, viktigt att komma ihåg inför hösten är att det inte finns något specifik stil som är helt rätt. Istället blir du kvällens ögonsten genom att blanda different styles.

- Från de amerikanska privatskolorna hämtar vi en fashionabel kavaj från Ralph Lauren och den alltid lika säkra svarta pennkjolen. Gällande kjolen, ju högre upp den sitter the better. Ha dock som tumregel att om du börjar få svårigheter att göra dig själv hörd kan du möjligen ha dragit upp kjolen bara en smula för högt.

- T-shirten med Stålmannen-logotypen ger ett tydligt meddelande till omvärlden. Don't mess with this chick! Men se till att det verkligen är Stålmannen ni använder, inte Spindelmannen, Batman eller dylikt, vi vill inte förknippas med samhällets utstötta.

- Slutligen, träskor! Är dom inte bara att dö för?! CRAVINGS!!! Med en svag essens av koskit är träskon din bästa vän i höst. Foppatofflan däremot, luktar bara såååååå mycket arbetarklass.

- Och för personer som jag själv som hänger ganska mycket nere i Troppan kan en hatt som skyddar mot den starka solen vara på sin plats. Fast ni söderkisar kan skippa det...

Okey girls, det var allt jag hade för denna gången. Nästa gång vi ses är det vintermodet som presenteras.

Fuska inte med brun-utan-sol-insmörjningen och glöm inte att det alltid går att pressa sig in i en storlek mindre.

Stil är inget man föds med...
...det är något man köper ;)

xoxo

Ollinda

Det är som om digerdöden än en gång har drabbat landet. Var och varannan kotte i Karlstad går omkring med halsduk. Två tredjedelar av min vänskapskrets är förkylda eller lider av annan temporär åkomma. Och sjukast av dem alla, det är jag.

Eller ja, det är i alla fall vad jag försöker få det att låta som. För det är något visst när killar blir sjuka, det kan jag som objektivt grävande journalist erkänna. Jag har beklagat mig hos mina kvinnliga vänner, även dem sjuka. Yrat om att "jag vet inte om jag överlever natten" och "det är inte långt kvar nu." Såhär i förkylningens slutfas kan jag nog vara beredd att backa lite i mina tidigare uttalanden. Uppskattningsvis 38 graders feber i kombination med inte alltför tät hosta är kanske inte så dödshotande som man först kan tro. Men som sagt, när killar blir sjuka - då blir de sjukt sjuka!

En sjuk Olle är förövrigt en ganska lustig syn. Lustig ur den aspekten att jag ser ut som en flamberad tomat i ansiktet. Som barn var det nog en än mer lustigare syn. En skitliten korean med sprängröda kinder. Ungarna i the ring/grudge/whatever-asiatisk-skräckfilm kan ju bara ta sig i arslet.

Under min förkylningsperiod har jag samlat på mig en hel massa lösningar, eller ska vi kanske kalla det huskurer, för hur man bäst blir av med en förkylning. Och en sak har slagit mig - alla säger olika. Jag har fått bud om citrusfrukter, te, glass, vitamintabletter, chili, honung, vitlök, ginger ale, ingefära, ånga, smör, flädersaft och vatten för att nämna några av de tips som jag spontant minns. Således kan man dra följande slutsats:

a)      Man bota förkylning med det mesta.

eller

b)      Man kan inte bota förkylning med det mesta.

Elementärt min käre Watson. För med den här dieten skulle jag ju lika gärna kunna ha fått rådet "ät och drick som vanligt". I och för sig råkar det te sig som så att jag till vardags inte kör så hårt på den ack så beprövade och kritikerhyllade "ginger ale- och ång-metoden", men ni fattar principen.

---

Huskurer är nog förresten svenskarnas största hobby. Möjligen i tuff konkurrens med Ullaredsresor och fascinationen av att se en mörkhyad person gå förbi på gatan. Det finns fanimig huskurer till allt. Den ena än mer suspekt än den andra. Googla på det och ni kommer att bli förundrade över mänsklighetens... ja att kalla det uppfinningsrikedom är kanske att ta i. En mer passande beskrivning av det hela torde vara... "för många människor med för mycket fritid". Hursomhelst tänkte jag ge mitt bidrag till eftervärlden genom två genomtänkta huskurer.

Har du huvudvärk?
Tag fyra citroner, applicera dessa i snören som du fäster med en klädnypa i armhålan. Tag femton rejäla kliv (eller så många det krävs för att nå närmsta granne) samtidigt som du sjunger "Kan du vissla Johanna" på finska. Gå sedan bärsärkagång på din grannes porslinsamling och avsluta det hela med att vråla "andra sidan är ni klara".

Sådärja och grattis!
- Huvudvärken är nu ditt minsta problem.

Självmordsbenägen?
Tag två koppar kaffe. Tillsätt 50 gram arsenik. Addera ett rågat kryddmått salpetersyra. Häll därefter försiktigt i sju milliliter giftextrakt från en lagom slaktad spottkobra. Hacka som hastigast ned fyra måttligt stora flugsvampar i drycken. Som pricken över i:et dekorerar vi genom att hänga sångtexten från Merci-chokladreklamen på en lapp i ena koppörat.

Sådärja och grattis!
- Du lär inte komma levande ur detta och om du nu ändå, efter storslagna mängder magpumpande, by-pass-opererande och tarmsköljande trots allt skulle överleva, ja då lär nog mor din ha ihjäl dig för att du valde att dina sista ord i livet skulle bli:

 "I'm so happy, I'm so glad that I met you. I'd like to thank you and thank you means Merci!"

Jag var inne och läste vad Blondinbella hade på hjärtat för dagen och sprang på detta. World Childhood Foundation och Vattenfall har inlett en kampanj för att främja debatten om utsatta barn i världen.

Kort och gott, Vattenfall skänker 20 kronor för varje blogg som skriver ett inlägg om den här kampanjen. Dessa pengar går oavkortat World Childhood Foundation's verksamhet.


Visst, en sån här kampanj kan inte totalförändra hur världen ser ut bara sådär.
Men det gör en viss skillnad.
Och för ett utsatt barn kan den skillnaden vara skillnaden mellan liv och död.


Har du en egen blogg? Besök www.uppdragbarn.se och läs hur du kan delta i kampanjen.

Fråga inte vad barnen kan göra för Dig.
Fråga vad Du kan göra för barnen!

Homo sapiens, the whiners

Att människan var ett gnälligt släkte kände jag till sedan tidigare. Men nu börjar det nästan urarta lite smått. Jag menar, när pensionärerna i Bastuträsk gör revolt och parkerar sina permobiler och rollatorer utanför den lokala Konsumbutiken bara för att priset på kaffe har gått upp med två kronor hektot, då kan jag tycka att det är lite smågulligt. Men när folk beter sig som om Ragnarök (domedagen enligt fornnordisk mytologi) står för dörren och anledningen stavas F-A-C-E-B-O-O-K, då får en släng av mul- och klövsjukan i lilltån och lackar fan.

Ni som inte är bekanta med fenomenet Facebook (FB), ni kan sluta läsa här. Dels för att ni inte kommer att fatta ett skit av vad jag skriver, men framförallt för att ni borde skämmas över att ha missat vår tids kanske största tekniska landvinning (dock i stark konkurrens med hårfönen) - Facebook.

Det går inte en dag, och jag överdriver inte nu, utan att jag får minst en inbjudan till en av de uppskattningsvis sjuhundratusen olika nystartade FB-grupperna som alla har ett och samma mål - "Ge oss den gamla designen tillbaka". För er som inte känner till FB men ändå valde att ignorera min varning och fortsatte att läsa följer nu en snabb resumé av den senaste tidens händelser, detta enbart för att jag känner mig snäll idag (samt att mor har lärt mig att inte särbehandla människor).

Facebook har sedan sidan "exploderade" i Sverige i början av 2007 sett i princip likadan ut hela tiden. Det har väl förekommit lite småjusteringar och pillepill men inga drastiska visuella förändringar. Förrän nu. Jag tror att jag första gången uppmärksammade att sidan såg annorlunda ut för ungefär en månad sedan. Kort och gott, FB har gjort en ansiktslyftning och har under ett par veckors tid testkört designen och nu tror jag att den har släppts "på riktigt".

"1,000,000 AGAINST THE NEW FACEBOOK LAYOUT"

Så långt allt väl. Trodde jag. För i samband med den nya designen började grupper skapas på sidan. Den gemensamma nämnaren var att alla dessa grupper hyste agg mot sidans nya look och de använder fula medel för att rekrytera medlemmar. Exempelvis massinbjudningar till alla i vännerlistorna. Vännerlistor i vilka jag råkar befinna mig i.

Jag förstår inte riktigt hur de tänker när de skapar en sådan grupp. Inte heller sättet de uttrycker sig på. Fan de låter ju som om ryssen ligger i busken härutanför och att tredje världskriget nalkas. Jag har sett folk skriva dikter och låtar som en slags protest mot detta nya Facebook. Ett smakprov följer här:

" Why such a change
my dear old friend?
Looks rather strange,
and quite offends.

My page won't load,
the links won't click.
Brain might explode;
I might be sick."

Och det är ungefär här man önskar att någon kunde ha klubbat ned den unge skalden med en räktrålare och tatuerat in "Herregud det är bara webbsida" på hans vänstra skinka. För ärligen talat och tusan i berget, en miljard människor lever i extrem fattigdom och är det något i den här världen som förtjänar att uppmärksammas i en FB-grupp så är det just detta. Men likförbannat finns det inga tvåmiljonersgrupper på Facebook om fattigdom, men när det dyker upp en ny hemsidelayout... då jävlar går folk man ur huse och startar grupper till höger och vänster.

Till och med drottning Silvia

På något sätt känns detta väldigt typiskt för släktet homo sapiens, och det representerar verkligen vår rädsla för det nya, det okända. Sedan kan man ställa sig frågan varför det ska vara så, och på det har jag dessvärre inget bra svar. Jag menar, folk var inte så jävla glada när vi fick högertrafik i Sverige heller. Men vet ni vad, vi lärde oss att acceptera det. Det må ha tagit 40 år och otaliga krockar, men idag är det ingen som tycker att det är konstigt, ingen som gnäller. Lunarstorm, Bilddagboken, ja till och med drottning Silvia, alla har de genomgått förändringar, ansiktslyftningar. Folk klagade kanske inledningsvis men efter ett tag lärde de sig att leva med det.

Jag tror förresten att det slog mig nu. Jag vet varför folk (ursäkta min generalisering) ogillar förändringar. Allt har att göra med en sak - rutiner. Att människan är lat är snarare ett faktum än ett påstående. Och vad eftersträvar en lat person mer än något annat? Jo just precis, rutiner. Att inte behöva tänka eller göra saker i onödan. Att alltid veta exakt var nycklarna ligger, att alltid veta exakt var sök-länken är placerad på sidan. Så när Facebook-utvecklarna vänder upp-och-ned på världen för miljontals användare genom en ny design är det kanske inte så konstigt att det blir ett sådant rabalder. Men jag kan tycka att vi istället ska dra lärdom av historien, tona ned uppståndelsen och helt enkelt gilla läget.

För vet ni vad som driver saker och ting framåt i vår värld? Vet ni vad det är som gör att vi inte längre behöver ta häst- och vagn in till staden? Anledningen till att vi kan avnjuta film på blu-ray istället för på kasset? Att vi inte kommunicerar med rökmoln utan via msn och sms?

Förändringar, mina vänner.

Förändringar.

Jag vill ta tillfälle i akt att tacka språkprofessor Anna, må poeter odödliggöra dina insatser.

Olle Hallberg - i fronten för ett nyare, fräschare Facebook

Näst efter den sockerfria sockerbiten är nog TV4 Sport det absolut onödigaste påhittet som mänskligheten tagit fram genom historien. Har ni sett skiten? Jag har i tidigare inlägg tagit ut min vrede på att de sänder gamla avsnitt av American Gladiators, inspelade uppskattningsvis någon gång strax efter Jesu uppståndelse. Men häromdagen när jag återigen tänkte ge TV4 Sport en chans hände något som fick mig att förlora den lilla gnutta förtroende som jag ännu hade för svenska sportkanaler.

Jag möttes av poker. TV-sänd jävla poker. Om det hade varit på Kunskapskanalen, 8:an eller någon annan helt flumkanal hade det varit åtminstone lite förståeligt. Men poker på en sportkanal? Nej, där får till och med jag dra en gräns. Om jag är sugen på att se på en sportkanal då vill jag se svettiga män. Jag vill se damer som åker skidor. Dopade ryssar som ligger och brottas. Tvåmeters-kineser som spelar basket. Underpresterande estländare i ishockey. Fan till och med Jamaicas jävulska bobsleigh-lag är ju sevärt. Men poker? Det må finnas många luddiga definitioner i vår värld, men inte fan kan kortspel räknas som en sport.

Då säger ju kritikerna självklart "men man ju tävla i det, med pengar iblandade". Jaha, säger jag då. Det kan man ju förtusan göra i Gin Rummy också, men inte fan sänder de några inslag från syklubbens kortkvällar med sjuttioåriga kärringar som käkar nötter och spelar skjortan av varandra.

Nej att visa poker i TV4 Sport är ungefär lika osmakligt som om MTV skulle börja köra gamla svenska svartvita stumfilmer. Eller om Disney Channel skulle börja ha fredagstimmar med "Ernst Kirschteiger bygger ett sommardass". Det hamnar helt enkelt ur sitt rätta habitat. Dessutom är det inte en jävel som tycker att det är intressant.

Så snälla Jan Scherman, lägg ner pokervisandet och köp in lite kvalitativa tv-program, med fördel rysk brottning i björnstil eller något annat manligt.

---

Oj nu höll jag på att glömma, något som är nästan lika trevligt som när man möts av poker på TV4 Sport är ju de fantastiska ord-spelen som sänds på förmiddagarna. Vi snackar koffeinknarkande stockholmstjejer som står och skriker i tv-rutan att "nu är det minsann inte långt kvar till någon vinner superduperjumbovinsten. Allt du behöver göra är att ringa in, NUUUU, och gissa vilket ord som döljer sig bakom dessa bokstäver - BMIBO."

Vi i Sverige har nog världens bästa tv-utbud.

Det går utför med ungdomen. I och för sig ska det tilläggas att det aldrig har gått uppför, men nu går det jävlarimig ordentligt utför. Har ni hört hur de låter? Skällsord jag visste fanns kastas fram och tillbaka mellan ungdomarna. Senast idag hörde jag ett verbalt bråk mellan ett ungt kärlekspar i femtonårsåldern. Och det som skrämmer mig mest är inte det faktum att de använder svordomar, utan att de ibland verkar vara begåvade med helt och hållet dysfunktionella hjärnhalvor när de yttrar sig om saker:

"Jamen stick då din jävla gratishora!"

Vi pausar här. För hur tänkte han egentligen, vår femtonåriga och ack så förbannade vän. "Gratishora", man måste plocka ned det uttalandet i molekyler för att kunna ställa en diagnos på den rosenrasande lille pillepalten.

Ja alltså i min värld förlorar "gratishora" sin magi, just tack vare det lilla men ack så viktiga inledningsordet "gratis". För är inte hela poängen med just horor, eller glädjeflickor som jag tycker är ett mer propert ord, att det INTE är gratis? Alltså det finns ju en anledning till att glädjeflickan som yrkesgrupp har klarat sig igenom lågkonjunkturer, världskrig och underklädes-reor på Lindex. Det är ju fan världens äldsta yrke! Och mina vänner, nu är ju inte jag någon uttalad glädjeflickeexpert, men jag kan lova er att det beror på att yrkesutövarna i fråga har valt att vara jävligt O-GRATIS.

Så när man gör ett uttalande såsom "gratishora" visar man endast sin okunskap om världen såsom vi känner den. En värld där glädjeflickor har låg status, vilket gör att uttalandet "gratishora" indirekt betyder något i stil med: "du är bättre än en vanlig hora." Och ärligen talat, hur mycket kan det svida att höra det?

---

Ja jävlar i jantelagen, den ungdomen, den ungdomen. Inte fan var det såhär Moses föreställde sig världen när han låg där i sin balja och tuggade snus. Nej bättre var det förr, när en förolämpning med fördel gjordes genom en tunguträckning, eller om man ville vara riktigt grov i munnen:

"Pilutta dig!"

Hur allting började
Det var en sömnlös natt för snart två år sedan. En idé, en vision och kanske en gnutta rastlöshet fick saker och ting att sättas i rörelse. Ni förstår, att skriva har alltid fallit sig naturligt för mig. Redan i andra klass skrev jag en fascinerande och episk berättelse om en häxas färd till Blåkulla. Min lärarinna fick dåndimpen när hon läste den till synes oskyldiga åttaåringens novell:

"...och hemligheten för att starta kvasten var att lägga av en riktig brakskit."

Något som inte är en hemlighet är att jag älskar att skriva. Mitt problem har istället alltid handlat om att hitta något att skriva om. Det naturliga vore ju att skriva en bok. Men tro mig, jag har prövat det också. Det gick mindre bra. Jag kan inte peka på exakta saker, men jag tror att det har någonting att göra med min oförmåga att hålla uppe koncentrationen på en och samma berättelse under en lång tid. Jag har en tendens att sväva iväg i mitt skrivande. Some would call it a gift, other would call it a curse.

Men så, den 25 september, tog jag de första stapplande stegen uppför mitt eget Mount Everest. Mitt första blogginlägg - "Kapitel 1 - Bland kärleksbestyr och Ola Salo".

I början handlade mina inlägg mest om observationer av pinsamma människor som gjorde än mer pinsamma ageranden på Lunarstorm, som på tiden då det begav sig var "the shit", the place to be, the ko att mjölka. Senare kom min blogg att handla mindre om Lunarstorm och mer om tankarna i huvudet på en ung pojke som inte hade en jävla aning om vad han ville göra med sitt liv.

Meningen med skrivandet

Jag har alltid sagt att jag avskyr traditionella "idag-gjorde-jag-si-och-så-med-honom-och-henne"-bloggar. Det är möjligt att jag får ta tillbaka det uttalandet nu. Jag förstår fortfarande inte hur människor kan tycka att det är så intressant att sitta och läsa främmande personers genomgångar om hur dagen har fortlöpt. Men däremot är det lite kul att läsa en kompis blogg, eller om skribenten i fråga är en offentlig och känd person (läs: Blondinbella).

Det ironiska i det hela är att min blogg har börjat bli till en allt mer och mer "idag idag-gjorde-jag-si-och-så-med-honom-och-henne"-blogg. För att vara lite dramatiskt cinematisk:

"I have become what I swore not to be."

Jag är ledsen för detta och jag jobbar på att styra upp det. Det var aldrig menat att man skulle komma till min blogg för att läsa om ännu en främmandes människas liv. Tanken har alltid varit att skriva texter som antingen får folk att muntert nicka "jävlarimig, killen har ju rätt" alternativt få dem att undra "å vad i helvete går den snubben på?".

Avtäcka sanningen helt enkelt. Små funderingar som vi alla går och tänker på under dagen.

- Som tillexempel varför CVC-koden står på baksidan av Master Card/VISA-kort, för det är väl knappast för att göra livet svårare för potentiella tjuvar? "Åh nej, jag måste vända på kortet!".

- Eller varför det blir ramaskri när det visas för mycket våldsfilmer på tv, trots att vår tids mest sålda bok är full av massmord, korruption, kvinnoförtryck och galna präster som spikar upp folk på kors till höger och vänster.

- Eller något så enkelt som varför folk betalar extra för hembakade bullar, vilket egentligen bara är sämre och mindre professionellt tillagade bröd med för mycket mjöl i.

Det är sådana saker som är värda att skriva om.

Kuriosa
- För att få rubriken "Kapitel" måste inlägget innehålla fler än 800 ord.
- Jag startar alla mina inlägg med ett tomt word-dokument innehållande meningarna "RUBRIK ATT SÄTTAS" och "Brödtext att skrivas". Därefter byter jag löpande ut meningarna och skriver inlägget.
- Musik är ett måste samtidigt som jag skriver. Jag har testat att skriva utan musik i bakgrunden och det är helt jävla omöjligt. Musiken hjälper mig att komma i rätt "skrivarmood" så att säga. Och det funkar inte med vilken musik som helst. Helst inte för mycket instrument, enbart gitarr eller piano är det ideala. Och så måste det vara sång, helt instrumental musik går fetbort. De som funkar bäst just nu är Mandy Moore - Only hope och Sister Hazel - Best I'll ever be (accoustic).

---

Slutligen, att jag skriver för att jag själv tycker att det är superkul är nog så viktigt. Men vi ska inte glömma bort Dig, kära läsare. Du är trots allt anledningen till att jag publicerar min blogg offentligt.

Så jag ställer dig frågan, vad vill du läsa om? Min vardag? Mina tankar om världen? Babbel och bibbel? Ska jag skriva långt? Kort? Mer humor? Mer tragedi? Varför läser du bloggen? Ligger mitt språk på en lagom nivå? Osv...

Svara gärna, det vore roligt att veta vad ni tycker :)

//Olle Hallberg - bloggare, bergsbestigare och lite smått bajsnödig

Det är nu det händer. Eller om man ska vara petnoga är det faktiskt om sju timmar som det händer. Då kommer nämligen en snäll man vars namn vi ska låta vara osagt, dels för att jag tycker att det är ofint att namnge främmande människor utan deras tillåtelse men kanske framförallt för att jag inte har en aning om vad han heter. Denne namnlöse man ska i dagarna tre måla om min lägenhet. Eller ja, nu tog jag i lite väl mycket. Han ska måla om mitt vardagsrum för att vara mer precis. Då kan man ställa sig frågan; hur tusan kan det ta tre dagar att måla om ett vardagsrum? Faktum är att jag inte har något bra svar på den frågan. Med lite färg, en knippe penslar och en smula engagemang borde ju varenda unge klara av att måla ett 13 kvm stort rum på inte mer än några timmar.

Men tydligen är det en för stor bedrift för vår vän målaren. Men jag ska inte klaga. Gratis är gott sägs det ju. Målaren har förresten varit något av en plågoande den gångna veckan. Imponerande tre gånger har denne man väckt mig innan klockan nio, en synd lika stor som en dubbel cheeseburgare utan ost. Den senaste gången ringde han på min dörr, varpå en jävligt trött Olle tittar ut iklädd ett par hastigt påsatta surfshorts finurligt matchade med en Electrolux-tröja.

Han kom med färgprover, min vän målaren. Och det visade sig att jag fick välja bland inte mindre än fyra olika nyanser. Av vitt! Jag trodde seriöst att gubben skojade med mig när han sträckte fram de fyra olika pappersbitarna. Uppenbarligen har Riksbyggen fått för sig att använda sig av en färgkollektion så o-varierande att det mänskliga ögat inte klarar av att urskilja någon differens nyanserna emellan. Så jag gick på magkänslan och valde den som var minst vit. Det vill säga den pappersbiten som var längst bort från lampan.

Att tapetsera om är ett projekt i sig. Att sedan låta någon annan göra det är om möjligt än mer komplicerat. Just nu bor jag i mitt kök. Hela ens liv komprimerat till 12 kvadratmeter. Det är en ganska lustig känsla att det endast tar mig uppskattningsvis två sekunder att ta mig från sängen, till klädskåpet, till kylskåpet, till micron, till tv:n, till en stol, och sedan tillbaka till sängen. Så ja, mitt liv är ganska... o-möblerat nu, bokstavligen talat. Men som sagt, tre dagar ska jag väl hålla ut. Robinson jävla Kruse bodde ju på en öde ö i 28 år men inte fan klagade han på att vardagsrummet var obrukbart.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några bevingade ord som jag lärde mig idag;

"Quidquid latine dictum sit altum viditur"

...vilket betyder något i stil med "vad du än säger på latin så låter det djupsinnigt".

Och på tal om absolut ingenting. A walk to remember, en av vår tids bättre filmer. Högre lipfaktor än när Emma, tolv år, går på Backstreet Boys-konsert. Se den!
Stay tuned, hösten har bara börjat :)