Jag har under natten fått tre... ska vi kalla det uppenbarelser av det vackrare slaget. Och eftersom kvällen är ung, likaså jag, tänkte jag dela min nyvunna kunskap med Dig, kära läsare.

Nummer ett:

Ordet "pyssla" finns tydligen inte med i min mobiltelefons T9-funktion. Däremot förelås "ryssla". Vad är det liksom? En neddrucken Moskvabo som försöker vissla?

Nummer två:

Årets julklapp är slagborren! Det har jag konstaterat efter att okänd granne upprättat något som endast kan vara ett sågverk i småskaligt format. Mitt i jävla natten börjar det helt sonika banka, spika, fräsa och surra inifrån väggen.

Och ni vet vad de säger, anfall är bästa försvaret. Så mor, jag tror jag behöver en slagborr alternativt en bandslip modell blåval. Ni förstår, när grannar väsnas finns det bara ett sätt att tysta lammen. Noise battle.

Nummer tre:

Inte för att jag är någon förespråkare av snabbmat (vilket i och för sig kan ha varit årets lögn) men ibland kan det vara praktiskt med färdiggjorda pajer, fördelaktligen från Felix. Det som dock skrämmer och fascinerar mig är inte pajen, utan objektet som pajen ligger i. Aluminiumfolieformen. Det hade inte varit lika skrämmande och fascinerande om det inte hade varit för den lilla men ack så betydelsefulla textrutan på baksidan av paketet:

"Tag pajen ur folieformen och sätt den på en tallrik."

Och det är då man kan fråga sig, vad hände där? Sist gång jag kollade så var inte aluminiumfolie världens mest nedbrytbara ämne. Så varför i helvete envisas Felix med att skicka med en folieform som man ändå måste slänga direkt?

Ja Jesus och Jehovas, varför är man så smart när man sover? Seriöst, jag kan skapa världsfred, bota epedemier och lösa hela planetens ekonomiproblem över en powernap. Nackdelen är dock att så fort man vaknar, så fort man lämnar den underbara sömnen, då står man där igen, med en relativt dysfunktionell hjärna som knappt kan dra roten ur 9.

Jag sitter här, naknare än Moses där han låg i vassen. Vackrare än gårdagens köttbullerester.

Ett år har passerat. Ett år sedan jag satt här sist gång och beklagade mig över att ett år hade passerat.

Jävla elände att fylla år.

Det var kul på lego-tiden. Eller när man fick en radiostyrd bil. Men efter 20, då går det jävlarimig utför.

"Ett år rikare av goda minnen", så någon.

I helvete, säger jag. Ett år närmare döden möjligen.  

Jag har lappar med mig när jag handlar. Lappar! Det är inte okej, det är nästan lika mycket vuxenpoäng som att ha ICA-kort eller att ta med kaffetermos till föreläsningen.

Jag får ont om jag trillar. Herregud, när jag var i min ungdom kunde jag göra en trippel salkov med skruv och landa på lillfingret, utan att ens få ett blåmärke.

Det som dock skänker mig en liten gnutta hopp är att jag ännu inte har utvecklat något kaffebehov. Men jag lovar er, så fort jag börjar gnälla om fem-i-elva-kaffet, då tar jag mitt pick och pack och flyttar in på servicehemmet Gunnern.

Nej nu får det vara nog med elände i den här bloggen. Jag ska bemästra mina demoner, vänja mig vid siffran 22, och sen kommer jag tillbaka, likt ett bättre vin. Äldre, mustigare och mer sofistikerat!

Tills dess, ja, då sitter jag väl här. Naken och vacker.

Det är mitten av november. Kylan har åter nått vårt avlånga land och endast gatlyktorna skänker en strimma ljus efter klockan fem. Trots detta är jag ganska nöjd ändå. Ty vinterhalvåret för inte enbart med sig mörka eftermiddagar och kylslagna mornar. Nej, även den efterlängtade skidsäsongen står för dörren.

Skidåkning får mig alltid osökt att tänka på Gustav Vasa. Ni vet han den där kungen som åkte från Mora till Sälen på längdskidor och med bara en stav. Och inte minst har Gustav Vasa hyllats av historiker för att ha varit konungen som jagade danskarna ur landet. Ja den äran ska vi inte ta ifrån honom.

Vad som däremot imponerar och samtidigt skrämmer mig är att ingen, inte en endaste människa genom historien, har stannat upp och funderat över;

Var Gustav Vasa helt jävla körd i huvudet?

Jagas man av tvåtusen förbannade danskar med högafflar, och nödvändigtvis måste fly på skidor, då är man väl inte så urbota dum att man bara tar med sig EN stav. Jag menar, det säger väl sig självt. Om någon skulle råna Swedbank idag, inte fan åker de iväg i en Volvo med TRE hjul...

Vad som vidare är ganska intressant är att vi, "de moderna människorna", verkar vara hur fascinerade som helst av den här händelsen. Herregud, karln höll på att på att bli ihjälbankad av danskarna enbart tack vare sin egen dumdristighet. Och vad gör vi, jo någon klipsk jävel föreslog att vi skulle upprätta en skidtävling till minne av den här historiska händelsen. Ladies and gentlemen, I give you - Vasaloppet.

Så, vi har ett alltså Vasalopp till minne av att en svensk kung var en idiot för 500 år sen. Jo men det låter vettigt faktiskt. Inte.

Innebär detta att framtidens människor, om 500 år, kommer upprätta en biltävling för att hylla att kung Carl XVI krockade sin Ferrari i 160km/h på 2000-talet?

Att det skulle ta ett halvt millennium efter hans död innan någon ställde sig frågan om Gustav Vasa verkligen hade alla hästar rätt. Det - mina vänner - är universums sanna gåta.

Människosläktet lider av ett sjukligt behov av att ställa hypotetiska frågor.
En av de mer populära brukar vara;
"om du fick träffa en person, död eller levande, vem skulle det vara?"

Intressant är att när man ställer den här frågan till en grupp människor så är det alltid nån jävel som svarar "Hitler".  Och det brukar motiveras i stil med:

"Näe men jag skulle tycka att var intressant att se hur han var som person, och se hur han tänkte och så..."

Men hallå i blåbärsskogen eller?
"Se hur han var som person"...
Ja, det är väl bara att plocka fram första bästa historiebok så inser du att människan var helt jävla dum i huvudet, maktgalen som få, och så egenkär att Caroline Gynning framstår som Mahatma Gandhi i jämförelse. Dessutom var Hitler begåvad med en fantastiskt smaklös mustasch och ett par alldeles för högt uppdragna byxor, ja Elin Kling hade gått i taket om hon levat då.

Och när du sedan på din "dejt" med Hitler konstaterat ovanstående faktum efter uppskattningsvis två minuter, vad ska ni göra sen? Ta en kopp kaffe och snacka lumparminnen?

Hitler:  "-...och sen sköt jag mig själv i skallen."

Du: "- Själv låg jag inne i P4 Skövde, bevakningsgruppbefäl."

Pinsam tystnad i två minuter.
Du: "- Såatte... händer till helgen då?"

Nej, Hitler är ett oseriöst val får jag allt säga.  Nu kanske ni är nyfikna på vem jag skulle välja. Jo mina kära vänner, mitt val faller på en av historiens kanske mest intressanta människor. En person som i princip alla känner till, och ändå fyller denne människa egentligen ingen funktion alls.
Mitt val av fikadejt? Josef, Jesus farsa.

Josef var en skön prick i det soliga Betlehem för en, ptja, 2000 år sen på en höft. Han har den kanske mest otacksamma rollen som en människa någonsin blivit tilldelad genom historien. Det börjar ju lite roligt med att Marias förlossning tar plats tidigare än beräknat. De är mitt ute i ingenstans, miltals från närmsta barnavårdscentral, så de checkar in på ett stall. Väl där föder Maria ungen, varpå Josef får veta att han inte är far till barnet. Och ja, en sån vetskap kan komma som en ganska obehaglig överraskning för en nybliven "pappa". Summa summarum, hans fru Maria har alltså vänstrat med någon snubbe som han inte ens kan se. Jesus är förbannad och ligger och skriker. Och landets konung vill ta kål på dem alla tre.

Ja, och sen slutar sagan om Josef. I bibeln i alla fall.

Så det hade varit ganska intressant att slå sig ned med Josef över ett glas saft. Titta honom djupt in i de där vackra ögonen, och fråga;

 "Vad hände sen?"

Det går fort när man har roligt
Det är exakt på dagen tvåtusenåtta år, tio månader och sexton dagar sedan unge herr Jesus Kristus första gången andades in den milda och rena aftonluften i Betlehem stad. Ska jag vara helt ärlig är jag dock lite skeptisk till hur pass ren luften i sammanhanget var, då rökelse och myrra kanske inte är det bästa att blåsa in i lungorna på en nyfödd bäbis. Men vi ska inte snöa in oss på detaljer. Tvåtusenåtta år, om man smakar lite på det inser man att det är en ganska lång tidsrymd. Åtskilliga månvarv, oräkneliga romanser och en oändlig uppsjö höstlöv som fallit genom historien. Och så generationer av människor. Och det är precis vad dagens blogg handlar om - vår tids generation.

"Det var vintern -43"

Jag är en ganska svårfascinerad man. Det krävs rätt mycket för att få mig att bli imponerad. Det senaste jag kan komma på är när jordgubbsmjölken introducerades i matbutikerna (vilket - bör tilläggas - skedde i en tidsera då buffaloskor ännu ansågs häftigt).
Eller möjligen när jag läste i tidningen om att det första Christer Fuglesang gjorde då han kom ut i rymden var att skruva i en skruv åt fel håll. Då blev jag också ganska imponerad får jag erkänna.

Men sedan dess har det varit ganska lugnt på min imponerarfront. Fram tills nu. Det slog mig nämligen, denna jävligt mörka söndagsmorgon, att tidigare generationer har en fantastisk minneskapacitet då det kommer till datum.

Ni har nog alla någon gång suttit i morfars, farfars eller kanske farfars fars knä och hört berättelser från förr.

"Håhåjaja, det var vintern -43. En ganska mild vinter, med ETT undantag! Februarimorgonen den 4:e. Sällan har Moder Svea skådat en mer kylslagen soluppgång..."

1943, ja det var ju inte direkt i förrgår så att säga. Och att berättaren i fråga heller inte är pinfärsk gör bedriften att han minns detta än mer imponerande. Man behöver inte ens låta morfar berätta. Det räcker med att ta första bästa pre-1980-talist, och du skall mötas av ett datumminne mer slående än Mike Tysons högernäve. När jag är hemma i Mariestad får jag höra sånt där hela tiden. Mamma och pappa som berättar om väldigt datum- eller årsspecifika händelser.

Och jag blir imponerad.

För personligen minns jag knappt vad jag gjorde i förra veckan. Vädret 2003? Inte en blekaste, fan jag har ju problem bara att komma ihåg detta årets sommarväder och det var inte ens ett halvår sedan. Men jag vet att jag inte är ensam om det här. Man skulle kunna säga att det representerar vår generation ganska bra. "Vi som mindes, bara inte riktigt när... eller hur..."

Männen, kvinnorna, myterna, legenderna

En annan sak som skiljer vår generation från föregående är utbudet på profiler. Visst, det finns profiler i dagens samhälle, men på något sätt känns de inte alls lika långlivade som "dåtidens" kändisar. "Odödliga" var förresten ordet jag sökte. Det finns inga odödliga personligheter i vår tid. Jag menar, tänk bara på vilka fantastiska, odödliga legender som historien har bjudit på;
Leonardo Da Vinci, Beethoven, Tuthankhamon, Gandhi, Dalai Lama, Beatles, Kalle Anka, Carl von Linné och Albert Einstein, för att nämna några.

Vad har vår generation, 80-90-00-talisterna, att komma med? Ja det skulle väl vara;
Voxpop-Henrik, Teletubbies, Paris Hilton, Robinson-Robban, tjejen som spydde i direktsändning, Ipren-mannen samt Pikachú (frontfigur i Pokémon, red. anm.).

Så ja, även om skillnaden är hårfin får jag nog ändå säga att dåtidens profiler överglänser dagens celebriteter, just slightly.

Vilket leder mig till nästa punkt. Ni som hängde med på historielektionerna kommer kanske ihåg att mänskligheten har valt att kalla historiens olika tidsepoker för representativa namn. Såsom:

- Stenåldern

- Bronsåldern

- Järnåldern

- Vikingatiden

- Medeltiden

Det pratas gärna om vad framtidens generationer kommer att kalla den tidsepok som vi, dagens människor, lever i. "Informationssamhället" är ett hett alternativ, berättade min föreläsare i förra veckan. Jag får nog lägga in ett veto där faktiskt. För med tanke på vår tids kortlivande kändisar, känns det som att endast ett namn, en slogan, passar:

"Fifteen minutes of fame."

Tänk vad komiskt, i en avlägsen framtid, under en historielektion:

"...i den industriella revolutionens slut började allt fler människor att lämna sina industriarbeten bakom sig och sökte istället lyckan i tv-rutan. Och så kom det sig, att Fifteen minutes of fame tog sin början..."

Med risk att komma från ämnet något, är det någon mer än jag som har funderat över om exempelvis stenåldersmänniskorna såg sig själva som stenåldersmän? Liksom, tänk om nån råkade gräva upp en bit brons en dag. Blev det ett jävla liv på kärringen hemma då?

"- Helvete Ragge, nu gräver du tillbaka den där. Bronsåldern börjar inte förrän om tvåtusen år!"

Köttbulle version 2.0 och den röda tråden

En annan viktig skillnad mellan vår generation och de föregående är att vi har gjort väldigt många förändringar på redan befintliga saker. Tidigare generationer har bidragit med massa nyheter, jag tänker kanske snarast på elektriciteten, televisionen, elden, bilen och inte minst hjulets uppkomst.

Men vår generation har mest ändrat på gamla traditioner och sedvanor.

- Köttbullar har varit alla barns favorit sedan 1800-talet (jag är inte bara vacker, jag är en jävel på att googla också). Men nu, för första gången på tvåhundra år har det hamnat i konkurrens, med nymodigheter som kebab och pizza. Det är nog bara en tidsfråga innan IKEA börjar sälja Billys, och då inte bara i bokhylleformat.

- Vi är också generationen som gjorde Jesu födelsedag till en fullfjädrad kommershögtid. En generation där barn lackar helvete om det inte ligger minst sjutton julklappar under granen. Vad som egentligen hände i Betlehem för tvåtusenåtta år sedan, det är irrelevant för dem.

Den enda röda tråden, det enda som egentligen representerar ALLA generationer genom historien, det är att människan fantiserar om framtiden:

Da Vinci flög helikoptrar i sina drömmar.  

På 1500-talet blev Copernicus utskrattad för sin teori om att jorden cirkulerar runt solen.

Och några decennier tillbaka drömde en liten, liten flicka från Långselse om en fantastisk vidareutveckling av kassettbandspelaren som skulle kunna möjliggöra inspelning från tv.

Så sluta inte drömma min vänner. En dag kan önskan slå in, det har historien visat.

Slutligen.

Kanske behöver man lite distans.

Kanske behöver man en sisådär trettio-fyrtio år att bearbeta saker och ting.

Kanske kommer jag i en avlägsen framtid att sitta, med ett barnbarn i knäet, och berätta om den där jävligt mörka söndagsmorgonen i november 2008.

Och kanske, kanske får jag mina fifteen minutes of fame...

Olle Hallberg - istället för bakisfilmen

Så hände det sig alltså att den 44:e presidenten i den Amerikanska historien kom att bli Barack Hussein Obama.

Hur politiskt ointresserad jag än må vara är det svårt att låta en sån här händelse passera förbi utan vidare. Det kommer på ett eller annat sätt att påverka oss alla, vare sig vi vill det eller ej.

Jag såg precis den kommande presidentens tal i direktsändning, och jag är mäkta tagen. Säga vad man vill om amerikanska presidenter, men de är jävlarimig skickliga på att tala inspirerande och på ett sätt som träffar.

Så sov gott Barack, sov länge och väl. Den 20 januari börjar allvaret.
Det inte varje dag man får befattningen världens mäktigaste man.

Att bo i egen lägenhet har sina fördelar.

Ingen som klagar när man helt sonika får lust att steka upp ett parti revbenspjäll mitt i natten.
Ingen som klagar när man klämmer i mitten på tandkrämstuben.

Inte heller är det någon som klagar när man är busig nog att ta TVÅ korvskivor på mackan.

Men det bästa, det absolut bästa, med att bo själv är att man när som helst kan sätta på spisplattorna, invänta rätt temperatur och sedan skvätta vatten på dem. Det fräser, det ryker, det bubblar. Och jävlarimig, det är underhållande så det förslår. Jag blir som en liten pojke igen, en liten pojke som för första gången stiger in i en leksaksbutik. Nu råkar den lilla pojken i mitt fall vara en tjugoettårig, snart tjugotvårig kille som står och slänger vatten på sin egen spis.
Men ni vet vad de säger, man är inte äldre än man känner sig.

*poff* *fräs* *skvätt*

Det, mina vänner, är höjden av lycka.