Som ni alla vet är jag en man med många talanger.
- Jag har solosjungit Staffan-stalledräng inför en fullsatt lågstadieskola.
- Jag har agerat fotomodell för en av världens kanske inte största men i alla fall inte minsta magasin.
- Och jag har även spelat en inspirationslös graffitimålare i en reklamfilm för Karlstads universitet.

Ett brett register, hell yeah.

Men genom min levnadstid har det ändå alltid varit musiken som har varit nummer ett. Så när min manager Miss J ringde mig och frågade om jag ville vara statist i en musikvideo var jag inte sen att tacka ja.

Jag hade målat upp ett drömscenario. Ett fett rockband på en amerikansk landsväg i solnedgången. Och så långt i fjärran skymtar man konturerna av en sexig ung man som långsamt kommer allt närmare. Givetvis skulle jag inneha den rollen.

Nu blev det ju inte riktigt så. Inget rockband. Ingen amerikansk landsväg. Och inga konturer av en sexig ung man. Men jag fick trots allt Bengt Alsterlind, känd från Hajk, som motspelerska så jag var fett nöjd ändå.

Gruppen heter Kick. Och musikstilen kanske inte riktigt är mitt forum. Men som jag brukar säga, vad gör man inte för konsten.

Bakom skapelsen står Tomas Holmberg och Sandra Eklund, två jävligt talangfulla och sushiätande filmskapare. Håll ögonen öppna för dem i framtiden.
 

I egenskap av statist har jag inte så framträdande roller.
Men ni kan se mig 1:13 första gången, och sedan lite slumpmässigt här och där.

Toodels

Som ni kanske har uppmärksammat sker blogguppdateringarna inte längre lika frekvent. Det har givetvis sina naturliga orsaker. Synen börjar tyna bort, hörseln är inte som den en gång var och mina ben viker sig med jämna mellanrum.

Men om man bortser från ovanstående symptom kan man konstatera att sommaren börjar närma sig. Jag har ju aldrig varit någon förespråkare av "hej-såhär-var-min-dag"-bloggen och just nu har jag helt enkelt inte haft tid, ork eller motivation för att skriva filosofiska kapitelinlägg med avsikt att ändra världen. Det är trots allt sådana som jag föredrar att skriva.

Missförstå mig dock inte. Bloggen är och förblir aktiv. Vi ska inte ens gå så långt som att ge den sommarlov. Kalla det hellre nedsatt aktivitet, för jag kommer nog inte direkt spruta ur mig inlägg under juni, juli och augusti. Men lite funderingar, vardagsuppdateringar och modetips kommer minsann dyka upp.

Och i höst, då jävlar skapar vi historia!

Trevlig sommar önskar vi på redaktionen.

//Olle och Olli(nda)

05:31

Gillar man tv är det kanske mindre rekommenderat att vara vaken tidigt på morgonen. Såhär dags går nämligen bara de absolut sämsta programmen som någonsin producerats. Vi snackar repriser av American Gladiators från uppskattningsvis 15 f. kr.
Vi snackar "Deutsche Welle Journal", ett direktsänt nyhetsprogram från Tyskland. Tyvärr sänds det enbart på tyska och utan textning. Men hade man kunnat tyska hade det säkert varit jätteintressant!

Slutligen bjuder TV4 på matlagningsprogrammet "Lättlagat".
Det kan vara mig det är fel på, men när jag hör ordet lättlagat associerar jag det till något som är lätt att laga. Så jag skulle vilja påstå att den här titeln lite missvisande eftersom de i dagens program flamberar jordgubbar. Eld är livsfarligt, inte minst i händerna på en ovan kock. Så att praktisera flamberingsteknik i ett tv-program som heter lättlagat, nja, det känns väl lite sådär faktiskt.

En liten pojke med stora drömmar

Så skulle jag nog svara om någon frågade mig vem jag är. Jag vet, det är förbaskat klichéaktigt, men fortfarande en klockren beskrivning av mig. En pojke, jo för det är nog så jag ser mig trots allt. Att vara en man, en vuxen karlslok, det har jag ju hela resterande livet på mig att vara. Och jag känner att jag inte riktigt har tid, ork eller lust att axla den rollen riktigt än. Vad tusan, jag är liksom fortfarande en såndär kille som sitter uppe och lyssnar på vackra ballader ända tills morgonens första solstrålar börjar kittla mig i nacken. Sådär kan man inte bete sig när man är en vuxen man, men jag gillar't, så därför väntar jag med att växa upp ett litet tag till.

Hela den här "beeing a man"-grejen krockar lite med min syn på livet. Per Gessle sjunger om "En händig man" och ända sedan människosläktet lärde sig att klubba ihjäl mammutar med träpåkar har idealmannen varit en ståtlig atlet som inte bara kan ordna föda till sin hungriga familj utan han är även så händig att han kan laga rör, bilar och diskmaskiner helt på egen hand. Kanske bör jag påpeka att just bilar och diskmaskiner... och rör... inte var så jättevanliga på mammuttiden. Men jag kan lova er, om flintastenstoaletten gick sönder då fanns där en händig man att laga den.

Kanske borde jag vara orolig. Om man måste vara händig och laga saker, kommer jag då någonsin att bli en man?

Ska man vara helt realistisk är svaret nej.

Laga saker, vem fan tar ni mig för? Ernst Kirschteiger?

Nej usch, jag bävar inför den dagen då jag har ett helt hushåll på mitt ansvar. Det känns på något sätt som att alla pappor idag vet precis hur man byter kontakter i väggen, hur man demonterar hyllan Lasse och hur man byter kamaxlar i bilmotorn.

Jag tror inte att jag var riktigt menad för såna uppgifter. Hemmafixare och Olle går bara inte ihop. Visst, jag har klippt till mina egna gardiner och det är jag förbaskat nöjd över men tänk liksom om en vattenledning skulle gå sönder, helvete jag kan ju knappt byta proppar.

Så jag ställer mig frågan, måste man en man vara händig?

Nej jag tror inte det. Eller kanske mer hoppas än tror. Det är fanimig dags att sudda ut de där förplåtade könsgränserna. Gudrun Schyman skulle nog lugna sig lite isåfall, men framförallt kunde man bespara alla klantiga och osnutna pojkvaskrar besväret att slå sig halvt fördärvade när de försöker byta glödlampor.

Tänk vilken fin värld där det inte är taget förgivet att mannen i hemmet ska fixa allt som går sönder.
Tänk vilken fin värld där mannen och hustrun hand i hand tar sig an hyllplanet Lasse, där tjejen och killen tillsammans mekar sig oljiga till förbannelse när kamaxeln ska på plats.

Tänk vilken fin värld. I en sån vill jag leva.

What's my age again, what's my age again

När man som jag har nått 21 års ålder är det inte ovanligt att slumpmässig åldersnoja letar sig in i vardagen. Det händer mig lite titt som tätt faktiskt. Herregud, för tio år sedan var jag en liten knott som inte kunde dra roten ur 46. Och nu, tio år senare, kan jag fortfarande inte dra roten ur 46. Tro fan att man blir nojig.

Ibland när jag drabbas av akut åldersnoja blir jag lite tveksam. Jag ställer mig frågan; är det verkligen hållbart att som 21-årig kille sitta och kolla på high school-rullar, tjejiga feelgood-filmer och serier som Gossip Girl och Sex and the City. Jag vette tusan alltså, lite o-macho om inte annat.

Then again, måste man vara en macho-man?

Fan jag tror inte det alltså. Man måste ju vara sig själv och jag tror att den här världen skulle må bra av även lite mindre macho män.

Morfädrar är per definition jävligt macho. Jag kan inte se min morfar sitta och kolla på American Pie eller 27 dresses, men jag tror och hoppas att det är precis så jag kommer vara när jag själv är morfar.

- Jag vill se en tjejig feelgood-film. Har du några tips?

- Jag ringer morfar!  

Finns helt klart ett behov av sådana morfädrar i framtiden.

Gemensamt misslyckande

De där stora drömmarna som jag nämnde i inledningen, jodå de finns där. Just nu skulle jag vara nöjd med att kunna spela gitarr, men ska man tänka långsiktigt hade det varit flyförbannat komfortabelt att få jobb på ett trendigt magasin som krönikör. Jag föredrar krönikör före de flesta andra skribentyrkena. Det finns liksom inget rätt eller fel. Bara en åsikt. Och det passar en ogrammatisk och ologisk herre som mig själv alldeles utmärkt.

Men det är som sagt drömmarna. Tills vidare nöjer jag mig med att kunna vissla lite halvtaskigt samtidigt som mitt skrivande i den här bloggen går vidare såsom det alltid har gjort.

Det gäller att hitta en fin balans mellan verklighet och drömmar. Det ena är lika viktigt som det andra. Kanske är det ena rentav beroende av det andra. Och när allt kommer omkring är den sanna lyckan när man lyckas göra en dröm till verklighet. Jag jobbar på det, varje dag. Och jag känner att en dag, i en galax inte långt ifrån denna, kommer jag sitta och skriva i min alldeles egna, exceptionellt supersnygga spalt.

Sen borde jag även stabilisera mig. Jag hoppas att det finns en galet klantig tjej därute. En riktigt kass jävel som varken kan laga mat eller skruva ihop vattenrör. Henne ska jag gifta mig med. Då kan vi misslyckas tillsammans.

Peace out friends!

//Olle Hallberg - din koffeintablett i ottan

Jag har gjort två ganska så banbrytande upptäckter de senaste dagarna.
Den första har med äppeldrycker att göra. Varumärket MER närmare bestämt.

Jo det var såhär, jag var inne i affären en väldigt varm dag. Min hals törstade efter äppelnektar och likt en gåva från ovan uppenbarade sig en "MER Äpple - nu med 30 % mindre socker" i ett kylskåp framför mig. Och i en GI-influerad värld som denna tänkte jag; "fan nu kanske man kan passa på att vara nyttig också" så jag köpte min sockersnåla äppel-MER.

Väl utanför sticker jag ner sugröret och börjar suga, och det smakar... det smakar... ja, utspädd jävla vanlig äppel-MER. Det är precis vad det smakar.

För tydligen hade de glömt att skriva, förutom "30 % mindre socker", den lilla lilla detaljen "30 % mindre smak". Fy fan säger jag bara, är det priset man ska behöva betala när man för en gång skull ska försöka vara nyttig? Utspädd saft som smakar bäverhojt blandad med älgpiss. Tackar!

Upptäckt eller kanske bakslag nummer två har också med den sunda levnadsläran att göra.
Jag är och har alltid varit en stor förespråkare av chips. Och på senare år har det börjar ploppa upp såna här "Less fat"-påsar överallt.

Jag har aldrig riktigt tänkt mer på det, men häromdagen i affären fick jag en uppenbarelse. Den där påsen som heter "35 % less fat", den är ju förfan 35 % mindre än de vanliga påsarna.
Om ni tänker efter, visst fan är de "nyttiga" chipspåsarna alltid jättesmå. Jamen trofan att det är 35 % mindre fett, hela påsen innehåll är ju nedkrympt med 35 %. Dahhh.

Ja man får inte vara dum när man gör marknadsföring. Eller, är det precis vad de är?

Det finns ett fåtal saker som jag verkligen önskar att alla människor får prova innan de dör. Som jag tidigare nämnt i ett blogginlägg är skita på ett utedass en av dessa saker.

Men det kanske mest prestigefyllda av ögonblick är det som så många drömmer om men som så få får uppleva. Mina damer och herrar, jag pratar om inget mindre än den legendariska slowmotion-walken.

Ah slowmotion-walken, var börjar man egentligen.

Först och främst bör jag kanske precisera mig något. En slowmotionen-walk är när någon, eller några, gör entré med sådan storslagen stil att omvärlden för några sekunder tyckas frysa till is och personen i strålkastarljuset rör sig genom rummet väldigt långsamt. Ni har redan sett det i otaliga high school-filmer när den snygga cheerleadern går igenom skolan. Sen bör det ju poängteras att en slowmotion-walk inte nödvändigtvis behöver vara en walk (gång), det kan lika gärna vara någon som kastar med håret eller ger ett blänkande leende.

Och idag slog det mig. Jag fick dessvärre inte någon slowmotion-walk, men jag kom på hur jag vill att min ska gå till när den väl inträffar.

Tänk en strand, en het sommardag.

I en framtid, inte alltför avlägsen vår tid.

Med en kropp, jävligt avlägsen min nuvarande.

Från ingenstans dyker jag upp från det blå, och helt plötsligt verkar tiden stanna.

Alla människor på stranden riktar sina blickar mot ynglingen som långsamt går upp från vattnet.
När vattennivån har nått min midja böjer jag huvudet långsamt ner och gör sedan ett kasst med mitt vackra, svallande hår. Vattendroppar flyger till höger och vänster och håret rör sig i en långsam bana genom luften för att sedan lägga sig i en perfekt frisyr.
Jag ruskar återigen med mitt hår och vattenkristallerna som sakta rinner nedför mina vältränade muskler glänser som diamanter i vårregn.

Så når jag stranden. Inte långt från vattenkanten sitter den vackraste flicka man kan tänka sig (ja ett vackert inre alltså, jag bryr mig ju inte om utseende...).
Hon ser sorgsen ut, tydligen har hon tappat en kär ägodel.

Jag går fram till henne, och så säger jag;

"Ma'am. I believe this is yours."

Varpå jag sträcker fram ett gyllene örsmycke, och på den sorgsna flickans ansikte växer det mest ljuvliga av leenden fram.

Ja så ska min slowmotion-walk ska se ut.
Sen ska det ska vara hajar i vattnet också, det glömde jag att säga.
Och ja, engelskan är högst väsentlig.
Allt blir så jävla o-cinematiskt om man ska köra det på svenska.
För att inte tala om danska.

"Du pige lille, jeg tror bestemt du har mistet denne hær lille smygge"

Nej, nu ska jag jobba på att kasta sexigt med håret, sen blir det sömn.

Catch you on the flip side!

Toodels!

Ny vecka, nya måste-ha-plagg och nya tips och trix för hur just Du ska bli balens drottning!

Och vilken modevecka det har varit!

Vi snackar byxan som har inbyggd string, rosa har varit färgen på allas läppar och försäljningen av gladiatorsandaler har fullkomligt exploderat sedan Elin (Kling red. anm) promotade dessa i Vakna med the Voice.

Outfit #1 - safety-style

Så till veckans outfits. Vi börjar med en kreation som har anor från medeltiden.

Som vanligt är det detaljerna som avgör.

Till att börja med - kyskhetsbälte - hur retro är inte det på en skala från blått till grönt liksom?

Vidare, rosa leggings från American Apparel. Och girls, tänk på att inte fuska med er size, en storlek för smått ger tio kilo extra på bild.

Jag matchar detta med än mer rosa tygskor från Converse, very 1998, och helt rätt i vår!

Och som pricken över i:t, en äkta piratkopierad medeltida spikklubba. Accessories är the shit! Jag säger er detta, spikklubban är er bästa vän när ni ska hem från krogen en sen lördagskväll och måste gå ensamma genom mörka gränder.

För face it girls, vi kan nog alla enas om att pepparspray är so not good för nagellacket! Mycket händigare med en klubba.

Och skulle någon galning ändå brotta ned er, ja då har ni ju ändå kyskhetsbältet som skydd.

Den här outfiten är ett säkert kort i vår, och bär ni den kan ni känna er lika säkra som med en Libresse-binda. Hihi!

Outfit #2 - the scottish herdsman

Okej för min andra outfit för dagen har jag funnit inspiration från det skotska höglandet.

Att bära kilt är en konst, men behärskar du konsten kommer du att vara drottning på catwalken.

Kilt is all about showing legs!

Så har du snygga ben är det inget att tveka över. Har du däremot mindre tilltalande ben kan du kompensera detta genom att genomgå en operation.

Överdelen är en nygammal skapelse. Jag vet att ni vet, Victoria Beckham bar denna klänning redan förra året, men jag har låtit kapa den på mitten för att få fram kontrasten "storstadstjej möter fåraherde". So preppy!

Och slutligen - som lacket på nageln - djurhudar är sjukt inne igen!

Men glöm allt vad sälar och andra kräldjur heter. Årets modeboom stavas get!

Den jag har på mig är en 2008 års modell från Versace. Och girls, jag bör varna er redan nu, vissa getter har inte drogats ordentligt så de kan börja bräka lite randomly mitt under bjudningarna.

Tag då ett fast grepp om djuret och dunka det lite diskret i bordet så ska oljudet avta.

Ja det var allt jag hade att bjuda på för den här gången.
Nästa upplaga blir ett specialnummer, men jag ska inte avslöja mer nu.

Lufttorka ert hår och var sparsam med mascaran så kommer er kropp att må bra även efter 30-strecket.

Och glöm inte, stil är inget man föds med...

...det är något man köper, dyrt ;)

xoxo

Olli(nda)

Då var det dags igen

Värmen stiger och jag känner hur en svettdroppe så sakteliga börjar rinna nedför min panna. Sommaren står för dörren igen.
De förbaskade myggjävlarna har återigen inlett sitt konstanta surrande som kommer att underhålla mig nattetid de närmsta tre månaderna. I var o vartannat gatuhörn börjar fuskbyggda uteserveringar ploppa upp i en ruskig takt, och var man än tittar så ser man tragiska fjortisar i kortkort förföljda av än mer tragiska gubbar med kameran i högsta hugg.

Det är som sagt sommar igen.

Det är fascinerande att lite sol kan göra så mycket. Sommarmånaderna juni, juli och augusti fungerar egentligen som en bättre psykedelisk drog för svenska folket. Typ som LSD - glädjeframkallande och ytterst lättillgängligt, men utan bieffekter såsom "bråd död" eller "dysfunktionell hjärnverksamhet".

Eller ja, en nedsatt hjärnkapacitet kan vid närmare eftertanke uppstå lite titt som tätt under sommaren. Återigen är det de tidigare nämnda Nematoceras (läs: Myggjävlarna) som är inblandade. Jag menar, spenderar man tre månader med konstant nattlig moskitojakt är det kanske inte så konstigt om man börjar flippa ur och hallucinera under dagtid.

Men för att inte komma bort från ämnet. Solsken har som sagt en fantastisk inverkan på människors leverne. Vi snackar alltså om ett folkslag som nio månader om året går klädda som om nästa istid stod för dörren. Jag menar, Canada Goose-jackor i all ära, men jag kan ju passa på att uppdatera herrskapet om att vi trots allt lever i Sverige, och inte på Antarktis där -40 ̊C-resistanta gåsjackor hade varit befogat. Men det är så det ser ut, under nio av årets tolv månader.

Men när de första solstrålarna börjar smälta vinterisen händer något. Något oförklarligt, nästintill magiskt. Allt i klädväg ska av, snabbare än du kan stava till Hästpojken.
Och detta är också lite sådär småintressant ur en undersökande synvinkel. För när folk börjar gå i t-shirt, kjol och shorts är det fortfarande - för att tala klarspråk - rövkallt ute.
Och sen blir alla så otrooooligt förvånade när de drabbas av den årliga pre-summer-förkylningen. Hello?! Kanske dags att inse att den är årlig just på grund av att ingen lär sig av tidigare års misstag utan forsätter att klä av sig till bikinioutfit i april.

Ja man får inte vara dum, då blir man som Hedlund!

Sommar per definition

När vi ändå behandlar ämnet sommar, vilket kanske inte är så jätterevolutionerande att vi gör eftersom detta trots allt är ett inlägg om just sommar, kan jag ju ta upp den klassiska frågan "vad är sommar för mig?"

Konstpaus.

Ja vad är sommar för mig egentligen.
Jag skulle vilja säga att sommar för mig är Sommar.
Nu är det ju ganska förståeligt om ni tror att undertecknad sitter här och är alkoholiserad utan att veta vad fan han snackar om, men självklart är inte fallet sådant utan jag syftar givetvis på radioprogrammet Sommar i P1.
Alltså, att vakna till signaturmelodin Sommar, sommar, sommar, det är fanimig sommar det! Och visst, jag är ingen sån där superintresserad kille som sitter och lyssnar på varenda Sommar-program, men när man väl slår på det och sätter sig ned för att lyssna, kanske i en bilfärd en solig dag, kanske ensam inomhus när regnet smattrar mot rutan, eller kanske som bakgrundsljud när man lagar mat, då är det bra härligt att höra Sommar-pratarnas mysiga filosoferande om världen så som vi känner den och så som den en gång var.

Programmet Sommar förknippar jag förresten med vår sommarstuga. Vilket osökt leder mig till min andra punkt i "vad är sommar för mig". Nämligen sommarstugan, och närmare bestämt utedasset.
Och detta säger jag er, stockholmsfjollor som ni är, har ni aldrig skitit på ett utedass någon gång då har ni missat ett av livets sanna nöjen.

Att lägga ett kablage i en utomhusklosett - det är jävlarmig sommar det. Sommar, kärlek och en sjuhelvetes massa bajsgalna flugor!

För att inte göra denna lista alltför lång nöjer jag mig med att besvara min inledande fråga, "vad är sommar för mig", genom treenighetsläran. Fast istället för "Fadern, Sonen och Den helige Ande" blev mina svar "P1, utedass och gnäll".
För hur tragiskt det än må vara så hör faktiskt gnäll sommaren till. Vi svenskar inleder sommarmånaderna med att gnälla om hur sen sommaren är och att det minsann brukar gå att bada redan. Sen när värmen väl kommer, då blir det ett jävla gnäll om att det är för varmt. Bönderna är flyförbannade över att deras skörd går åt helvete och skogarna brinner som aldrig förr. Och i slutet av augusti, när de flesta återigen är tillbaka på arbetet eller i skolan, då börjar gnällandet om att sommaren är för kort och att det var dåligt väder under semestern.

Kanske skulle vi ta och njuta av stunden istället. Jag menar, på tre månader hinner man göra väldigt mycket roligt, oavsett väder.
För gnälla, det kan man göra i ett annat liv.

Oväntad ovisshet

Jag undrar just vad den här sommaren kommer att föra med sig. Planen var ju trots allt att sommarjobba i Mariestad och sedan röja helvete på stadshotellet om lördagskvällarna. Men ännu är det tyst som i graven på jobbfronten, så jag lever i en oväntad ovisshet.

Nåja, det löser sig nog. Det har ju en tendens att göra det. På ett eller annat sätt. Annars får jag väl helt enkelt ta och göra det the old school way. Än borde det finnas grindar som behöver en grindpojke. Eller så gör jag som Ernst, och bygger ett sommartorp. Framtiden får utvisa.

Hoppas ni får en trevlig sommar förresten!
Snart börjar äventyret.

//Olle Hallberg - om pensionärerna själva får välja