Vilken morgon det har varit! Helvetet bröt ut vid uppskattningsvis åttatiden och därefter har jag utsatts för en konstant terror fram till nu. Det är den förbannade mobiltelefonen jag pratar om. Seriöst, det borde vara dödsstraff eller i alla fall fyra dygn i stocken på att ringa eller sms:a folk innan klockan tolv en ledig dag.

Det har varit förvirrade skåningar, flyttade födelsedagskalas, "sätt på radion", tips om High School Musical-hårbalsam (nej, jag skojar inte), samt mina fikande föräldrar som just lärt sig att MMS:a. Ja ni ser, djävulen har inte sparat på krutet denna kylslagna lördagsmorgon.

Två saker verkar vara gemensamt.

Ett; Det är inte så att alla sms och ringningar sker inom en ganska tät tidsrymd, oh nej Gud förbjude. Självklart ska det spridas ut jämnt under morgonen så att undertecknad precis hinner somna, enbart för att strax därpå väckas av nästa plågoande. Helvete ge mig lite jävla R.E.M!

Två; Folk vägrar att ge sig. Och jag förstår inte varför. Seriöst, om någon inte svarar i telefonen, då är han död, sitter på dass eller sover. Således är det absolut onödigt att fortsätta ringa precis som om han inte hört föregående ringsignal.

Slutligen, när man får sms i stil med "jag hittade ett balsam som är dig upp i dagen - High School Musical shower creme" då ska man fundera på vilket rykte man egentligen har. Tänk på det barn.

Hård i magen

Jag gillar att skriva, det ska jag inte sticka under stolen med, men ibland kan det bli lite väl mycket. Just nu genomgår jag exempelvis en fas i mitt liv där det ingår för mycket skrivande, alldeles för mycket. Vi snackar stilistiska fördjupningar, reportageanalyser, artiklar, bokrecensioner samt en och annan signatur på kvitton. Allt det här har resulterat i att jag just nu spyr jag på allt vad meningar och satsbyggnader heter.

  Så vad gör jag? Jo, jag skriver ett blogginlägg. Låter det logiskt? Inte för fem öre, men å andra sidan är o-logik väldigt mycket Olle.

Att skriva är ungefär som att skita. Ibland flyter texten på med sådan inspiration att det fullkomligt sprutar ur dig. Andra gånger går det trögare, du får verkligen kämpa för att få ut något. Och ibland, ibland kommer det saker från dig som du verkligen inte hade väntat dig.

  På sistone har jag haft en otroligt hård mage, sett till skrivande alltså. Jag har väldigt mycket sinnrika idéer på lager, men när jag sedan ska få dem nedplitade så händer inget. Det känns liksom bara torrt och tråkigt, precis som en finare vitt Bordeaux-vin, det finns ingen magi, ingen explosivitet, ingen Jägermeister. Så vad gör man? Ja, i såna här fall finns det bara en lösning. Bruna bönor.

Bruna bönor

När jag gick i skolan lärde jag mig att om man kör fast när man skriver en text kan det hjälpa om man tar en nypa luft. Och då frågar jag mig, vem fan kom på den idiotiska iden? Nog för att andning hör till en av de mer vitala delarna i överlevnadsprocessen, men om har kört fast i en uppsats om Gustav Vasa är det nog andra problem än just syreupptagningen som man har att göra med.

Nej, svaret är lika enkelt som osmakligt - ordbajsa. Jag har prisat ordbajsning tidigare i min bloggserie och har för avsikt att fortsätta göra så. Att ordbajsa är som att käka bruna bönor. Det blir en jävla fart i maskineriet och du kommer att börja producera meningar på löpande band. Sen blir det kanske inte så högkvalitativt alla gånger, men man får i alla fall en jäklarns massa råmaterial att arbeta med.

När jag verkligen går in för att ordbajsa brukar det resultera i romaner så långa att de får Bibeln att framstå som toalettläsning. Det är underbart, det är liksom enklare att sortera bort överflödigt material än att komponera från scratch.

En svunnen konst

Hur funkar då ordbajsande? Man kan säga att det är något av en svunnen konst, inte alla behärskar den, men den som gör det innehar makten att skapa kraftfulla texter ur ingenting. Herregud, nu lät det som om jag pratade om den heliga Graal eller något annat gudomligt, men riktigt så illa är det inte. Det man dock kan säga är att ordbajsning kan hjälpa den inspirationslöse skribenten.

Det funkar egentligen som brainstorming, fast i skrivet format. Man vräker helt enkelt ur sig det första hjärnan börjar tänka på, utan restriktioner eller begränsningar. Det hela är i princip en enda stor associationslek. Tänk Gustav Vasa, spontana kopplingar blir direkt: kung, 1500-talet, skäggig jävel, skidåkning med en stav, mora, vasaloppet, säckiga kläder, knäckebröd, hyresrättsförening etc. Därefter är det bara att föreställa sig orden som underrubriker och fylla på med hela stycken om var och ett av dessa.

Nu låter det kanske lite bättre än vad det egentligen är. Det finns givetvis en del problematik med den här typen av tillvägagångssätt. Först och främst handlar ju associationer om skribentens egna kopplingar, det är inte säkert att andra människor delar dessa tankar, det är inte ens säkert att det man kommer fram till är baserat på sanning. Så är det ett seriösare arbete man håller på att skriva bör man även göra lite research parallellt med sitt ordbajsande. En annan nackdel är att det i slutändan kommer bli rent ut sagt skitmycket text. Så a och o är efterbehandling, dvs. att man sorterar bort onödigt trams som inte är relevant i sammanhanget.

I grund och botten handlar skrivande om att följa den första känslan, magkänslan. Det brukar bli bäst då, så funkar det i alla fall för mig. Och med risk för att vara lite väl pedagogisk och smått klichéaktig - våga misslyckas! Det är trots allt inte bergsklättring vi håller på med.

Hoppas att det blir lite lugnare på skrivarfronten framöver. Jag börjar få slut på toapapper...

//Olle Hallberg - din femhörniga kvadrat

Så efter min tämligen korta karriär som fotomodell kände jag att jag var redo för något nytt, något fräscht, något som verkligen kunde frambringa esteten inom mig. Svaret kom lika hastigt som lustigt. När min... agent... ringde mig och frågade om jag ville vara med i en reklamfilm för Karlstads universitet var jag inte sen att tacka ja.

Att spela missförstådd och inspirationslös graffitikonstnär kan låta som ett svårbemästrat uppdrag. Och ska sanningen fram är det precis vad det är. Jag är inte direkt känd för att vara särskilt estetiskt begåvad, och att gå in i rollen som sprayburksmålare krävde verkligen ett uppvisande av hela mitt teaterregister. Ett register som genom åren vuxit sig ganska brett, med inslag som Staffan Stalledräng, liveframträdande trollkarl, samt "August" i uppsättningen "Ruskaby skola".

Nog om mig, och lite om filmen; Karlstads universitet ska till hösten introducera några nya program i sitt utbud, och i och med detta försöker de "go with the flow" och lansera sig på youtube. Tomas Holmberg och Sandra Eklund är namnet på de två jävligt duktiga filmskaparna som fått i uppdrag att göra reklamsnuttarna.

Ja vad kan man säga. Jag hade ju ingen egen loge, och inte heller tillgång till min privata sminkös, men om man bortser från detta var det en riktigt trevlig upplevelse. En nackdel dock. Halva skolan, som förövrigt råkade befinna sig i det bredvidliggande biblioteket under inspelningen, har nog fått för sig att jag är någon slags emorockande graffititomte. Jag har noterat att folk på stan tittar på mig med förakt, precis som att de tänker "jaha, och vad ska han klottra ner den här gången då?"

Det känns ändå som att detta skulle kunna vara mitt kall.
Är det inte lite, "ung DiCaprio möter stenhård Brad Pitt" i mitt framträdande. Eller?

Vad är det som får människor att bete sig så konstigt så fort en kändis är i närheten? Var kommer all denna besatthet ifrån? Vad är det som gör att Ulf Lundells sopor är mer intressanta att rota igenom än fröken Anderssons på hörnet?

Så länge mänskligheten har varit aktiv här på jorden har strävan efter att umgås med kändisar varit en av de starkaste drivkrafterna i vår värld. Redan under stenåldern ville alla hänga med "innefolket". Det bör dock tilläggas att "innefolket" på stenåldern verkligen var innefolk, dvs. de lyckligt lottade som hade en egen grotta att bo i.

Hursomhelst, vilket scenario man än må befinna sig i börjar folk alltid att uppträda jätteskumt så fort en kändis träder in i bilden. En "Arvingarna på turné"-buss kan exempelvis få halva Mariestads torg att stå och gapa i flera minuter.

Häromdagen fick jag återigen bevittna detta fenomen med livs levande ögon. Stadshotellet i Mariestad hade kvällen till ära besök av ingen mindre än stilikonen, modegurun, och tillika lokala glassfabrikens grundares barnbarn. Jag pratar givetvis om Stureplans mest fotograferade - Elin Kling. Det bör dock poängteras att det är långt ifrån alla här i stan som vet vem Elin är. Inte så konstigt kanske, med tanke på att vi snackar om staden där kylskåpsfabriken och division 1-laget i ishockey är det centrala. Staden där JC och Dressman sätter trenderna. Staden där man endast behöver gå ut en gång om året för att träffa alla "klassiker". För att citera en lokalinvånare vars namn vi ska låta vara osagt; "vafan är Stureplan?"

Hursomhelst, jag står där på dansgolvet när omgivningen plötsligt exploderar. Folk börjar tissla och tassla, och jag får efter några sekunder viskat i mitt öra: "Elin Kling dansar där borta". Därefter börjar cirkusen. Alla (förutom de som inte vet "vem fan hon är") ska dansa bredvid Klingan, alla vill ha uppmärksamhet av stadens största celebritet sedan OS-medaljören Bernt Johanssons tid. Jag måste erkänna att jag själv inte var sämre. Jag spelade upp hela registret, från Dirty dancing och Grease till Macarena och dansrörelser jag inte trodde fanns. Jag vet, det var ett fall för mänskligheten, men jag är ju trots allt mänsklig. Men ja, det slutade som det brukar göra när folk ska imponera på kändisar. I sorti. Elin Kling försvinner ut i den kalla marsnatten och kvar står det gungande dansgolvets invånare, med något sänkt självförtroende, men fortfarande lika svettiga.

Kändisar, vi hatar att älska dem, eller?

En inte oäven liknelse
Då var det påsk igen, med allt som kommer därtill. Jag skulle vilja påstå att påsken är äggens, hararnas, och påskkärringarnas högtid. Det är även den tiden på året då det inte enbart är prostituerade som går omkring på gatorna i högklackat, översminkade, och med kvastskaft mellan benen.

Påsken är en ganska bortglömd högtid. På något sätt känns den inte lika unik som de andra större helgerna. Jag menar, under hösten ser folk fram emot jul, fan jultidningsförsäljningarna börjar ju knacka dörr redan i augusti. Och under vinterhalvåret, då drömmar man sig bort till sommarmånaderna med midsommar i täten. Men finns det någon människa i historien som faktiskt sett fram emot påsk?

Nej jag tror faktiskt inte det. Och med all rätt. Vad finns det i denna ack så gula och äggluktande högtid att se fram emot?

Ägg? För det är ju i princip det som påsken går ut på, att äta ägg. Ja och sen att dela ut godis till skitungar som kommer och väcker en på morgonen förstås. Faktum är att hela påsken som högtid skarpt påminner mig om Jehovas vittnen.

» Den kommer ständigt tillbaka, år efter år, alltid utan inbjudan.

» Ingen vet egentligen varför den finns.

» Och sen detta jävla dörringande.

Pluspoäng till Jehovas dock, de ritar i alla fall inte fula kort med felstavade hälsningar.

"Gladd påssk!"


En lektion i historia

Ja, världsvan, sofistikerad och hjärntvättad som jag är känner jag naturligtvis till påskens bakgrund. Det var någon gång i den forna världen, ptja låt säga senare delen av Krita eller dylikt, som allas vår hjälte Jesus Kristusson först dog, därefter återuppstod, för att sedan sticka iväg till okänd destination och aldrig mer komma tillbaka. Och därför, kära barn, firar vi påsken.

Är det bara jag som tycker att det är lite skumt att vi firar en högtid till minne av en snubbe som blev upphängd på ett kors? Jag menar, där jag kommer ifrån brukar vi inte direkt fira när folk dör. På sin höjd plocka en blomma eller köpa en chokladask att lägga på graven. Sen säger ju kritikerna "Men han återuppstod ju, det är väl alltid något att fira?". Jovisst, säger jag. Men på vilket sätt? När, var, hur och varför kom äggen, hararna och kycklingarna in i bilden? Var BigMacsen slut?

Något annat som jag har lärt mig under mina tjugoett år som jordbo är att de flesta religiösa grejer har en koppling till historien, för att dagens människor ska få uppleva hur Jesus hade det på sin tid. Fastan till exempel. Jag undrar dock, vad har påskriset för historik? Jag betvivlar ju skarpt att de gamla israeliterna pimpade björkris när det vankades korsfästning i byn. Kanske har det en anspelning på agandet, för att påvisa smärtan som Jesus fick uppleva? Men å andra sidan, så jävla ont gör det inte att få lite björkris i arslet, och dessutom är det ju ingen idag som använder påskriset annat än till prydnad. Förutom lite bastugalna finnar förstås, men ja, måste man basta så måste man, som en vis man en gång sade.

Påskkäringar

Som jag var inne på i början av inlägget kantas påskfirandet av barn som klär ut sig till... ja egentligen är det väl försök till att se ut som häxor, men ska jag vara ärlig ser det snarast ut att vara resultatet av "Tomas Di Levas garderob möter finsk bärplockerska". Nu ska jag väl inte klanka ned allt för mycket på de små godissuktande och pengagalna småkrypen. Jag var ju trots allt själv en extraordinärt vacker påskkärring på tiden då det begav sig. Faktiskt en av få sexåringar som hade stake nog att gå dubbla vändor, till samma hus alltså, och gå därifrån med dubbel belöning.

Själva påskkäringfenomenet är väl alla bekanta med. Jävligt old school faktiskt. Redan på 1800-talet sprang barnen omkring utklädda till häxor och tiggde, ja kanske inte marshmallows och jordnötsringar direkt, men väl bröstsocker, brytbröd, och lutfisk, eller vad fan folk nu åt på den tiden.  

Traditionen känns ändå ganska förlegad måste jag säga. Visst, jag är övertygad om att medeltidens invånare var jätterädda för häxor och annat knytt, men kom igen, vi lever i 2000-talets Sverige. Gamla krokiga tanter med tekannor och huckle brukar mest hänga i stadsparkerna och sova mellan pilsnerklunkarna. Häxor är uppenbarligen inte längre samhällets fiende nummer 1. Dock tror jag att det skulle bli ett jävla hysteri om någon försökte sig på att anpassa den här traditionen till vår tid. Tänk dig liksom tretusen sexåringar utklädda till Usama Bin Ladin gå omkring och tigga godis. Jösses, har ni inte sett Gudrun Schyman förbannad ännu så vänta bara.

Sen det här med påsksmällare, det förstår jag inte alls. Vadå ska man skrämma bort häxor med lite kemiskt ihopsatt pulver som framkallar en poff på lägre decibel än vad som spelas på ett normalt uteställe nuförtiden? Snälla idioter, kalla mig Putte och skicka mig som vykort till Västindien. Allt gjordes så jävla snällt och försiktigt förr i tiden. Smällare. Vad trodde de att de skulle uppnå? Att häxorna helt plötsligt skulle säga "nej men gud, jag står inte ut med det här oväsendet, vi lägger ner allt häxeri"?

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Häxor, demoner, tomtar och troll bekämpas lämpligen med minfält, nukleära bomber och mjältbrand. Därmed inte sagt att vi ska lära våra barn biologisk vapenföring. Jag vill bara sätta allt i perspektiv. Ska man nu nödvändigtvis fjanta omkring med en orealistisk tradition, ja då krävs ett lika orealistisk försvar. Med andra ord inte påsksmällare för 50 öre.

Glad påsk!

Jag hoppas på en lugn påsk. En påsk där jag tillåts sova ut, åtminstone till elva. Om sen ungarna nödvändigtvis måste komma och jävlas, ja låt de komma då, vi har säkert några gamla frukter som ligger och ruttnar därhemma. Jag ska med glädje behålla godisskålen för mig själv och dela ut bananer och apelsiner till höger och vänster. Jag vill ju inte bidra till att de söta barnen får hål i tänderna. Heja frukt och grönt!

Glad påsk på er gott folk!

//Olle Hallberg - den utan socker

Hur ska man kunna hitta rätt i de återfuktande krämernas vildvuxna djungel? Jag menar, det finns ju uppskattningsvis sjuhundratusen olika sorter att välja mellan, och alla, och jag menar verkligen alla, är enligt förpackningen "moisturizing", "refreshening", "soothing", "sensitive", "skin-caring", "revolutionizing formula" etc.

En människa med någorlunda normalhög IQ inser ju att det är något lurt i görningen. Jag är mycket skeptisk till att alla av dessa krämer verkligen uppfyller det de lovar. Det finns som sagt ett antal olika varianter att välja bland, och alla har olika formula. Oddsen för att alla är så välverkande som de påstår känns ganska minimal. En annan gemensam nämnare är innehållet av extrakt från diverse saker. Gurka, blommor, örter och honung har jag sett att vissa innehåller. Det känns ju som att folk köper skiten bara för att det låter bra med "with extract from...".
Vafan, vem sa att honung var bra för huden liksom? De skulle ju lika gärna kunna skriva "with extract from kaninballe", jag tror ändå att folk skulle köpa produkten.

Vad skönt det vore om nån tillverkare skulle hålla sig till sanningen någon gång. Tänk slogans som;

"Det kanske inte är bra, men är fanimig billigt!"

Jag hade köpt den!

Som ni alla vet hör det till seden att applådera när man tycker att något är bra. Så långt är allt väl. Mitt irritationsmoment uppstår när människor applåderar på fel ställen. Ta flygplansresor till exempel. Hur i himmelska fridens torg kunde någon komma på tanken att börja klappa händerna efter en flygresa? Alltså, jag kan förstå att folk var lite fascinerade att bröderna Wright landade helskinnande på tiden då det begav sig (tidigt 1900-tal). Men att idag, hundratals år efter flygplanens påkomst, 3500 år efter Cheopspyramidens resning, 1 år efter att Robinson-Robban lyckades äta 22 korvar på 12 minuter, klappa händerna efter en lyckad flygning, det låter i mina öron enbart som galenskap.

Jag menar, vad fan är det för inställning som resenärerna går in med om de nu blir så jävla glada över att de kommit fram helskinnade att de nödvändigtvis måste applådera? Utgår de ifrån att flygplanen ska störta, och om det går annorlunda så är det bara bonus?

Fiktivt scenario ombord på ett flygplan

"- Nej men det är väl fantastiskt vad de kan nuförtiden. Hela vägen till Kanarieöarna, och inte ett enda motorhaveri eller någon terroristkapning. Gösta, nu får vi faktiskt applådera."

Och liksom, om nu planet faktiskt skulle störta, då lär det ju knappast vara någon som tar sig tid att göra motsatsen, dvs. att bua. Så nej, jag tycker att vi kan slopa hela den här klappa-händerna-på-flygplan-grejen. Känns väldigt "so last century" över det hela.

---

Sen har vi ett annat mycket underligt applådtillfälle. Nämligen det vid golftävlingar. Och visst, jag förstår ju också att man vill heja fram sin favorit och höja dennes självförtroende genom applåder. Men det roliga är att de som tävlar kan slå hur fan som helst, och ändå mottaga publikens jubel.
De kan slå både snett och rakt - publiken jublar.
De kan slå åt helvete in i ruffen - publiken jublar.
De kan träffa vattenhål som man inte trodde var träffbara - publiken jublar.
De kan skjuta ner gamla pensionärer i folkmassan - publiken jublar.
Och de kan tamejfan missa bollen, men likförbannat är jag säker på att publiken hade applåderat.

Slutligen då. En av de få gångerna då man verkligen vill klappa händerna är ju i kyrkan vid skolavslutningar när någon söt tjej precis sjungit ett solo. Men då jävlar är det rena rama dödsstraffet på applåder. Gud nåde den stackare som vågar sig på att klappa händerna.

Ja det är en underlig värld vi lever i, det kan inte sägas för många gånger. Hursomhelst, nu ska jag se på Gossip Girl, och sedan intaga min skönhetssömn. Vi ses!

xoxo

Bakåt istället för framåt
Vi människor är ett lat släkte. Varför tror ni till exempel att det tog så lång tid för människan att gå från att ha levat i grottor till att istället konstruera jobbiga byggnader att bo i? Lathet, lathet, och åter lathet (och möjligen några tusen år innan spiken blev påkommen...). Det enda som egentligen får oss att röra på våra feta arslen är när vi ska uppfinna något som kan göra vardagen enklare. Eller alternativt om det är underklädes-rea på Lindex.

Det är just om uppfinningarna, drivkraften och innovatörerna som dagens blogg handlar om. För är det inte så att vi nu har nåt en punkt inom teknikens landvinningar där vi faktiskt går bakåt istället för framåt?

 

Ljud och bild

Jag sitter där, placerad i min komfortabla soffa. Tror den heter Egon eller något annat klämkäckt, givetvis signerad Kamprad. På MTV (note to mum: det är som Radio Luxemburg fast på tv) dunkar en ny hit-låt, och det är då det slår mig - musikslingan låter som far mins gamla LP-skivor, de mindre välbevarade dessutom. Det är skrap och det är knaster, det är brusljud och det piper titt som tätt. Det underliga är att låten ändå är en nyproduktion. En melodi skapad i tjugohundratalets världen med allt vad synthesizers, trummaskiner och digitala PA-system heter. Allt detta till trots låter ljudet som om det vore hämtat ur en trattgrammofon från en skoldans under 50-talets glada dagar.

Samma fenomen finner man på diverse konstmuseer runtom i landet. Jag bör dock tillägga att jag inte är något notoriskt fan av museer, men jag har under min levnadstid hunnit besöka både ett och annat knarrande, illaluktande, och fallfärdigt institut för gamla och till synes meningslöst bevarade ålderdomliga grejer (se: museum). I musikvärlden har man, som jag nämnde i föregående stycke, tagit steget tillbaka och lagt på störningsmoment i ljudet för att åstadkomma ett slags "oldschool"-sound. Något liknande återfinns även i konstvärlden, och kanske framförallt bland fotografier. Ni vet vad jag pratar om. Trots att möjligheten att ta fotografier i färg har varit tillgänglig i över hundra år är det inte sällan de mest spektakulära bilderna är återgivna i enbart svart- och vitt.

I mitten av 1900-talet svor fotografer över de solreflexer som ibland "förstörde" deras bilder vid fotande i motljus. Idag manipuleras bilder med de här solreflexerna för att ge fotografiet en estetisk touch. Det är knäpp värld vi lever i, inte sant. Fan ska vi inte återinföra slavhandel också, när vi ändå är i farten?

What comes around goes around

Allt som går framåt går egentligen bakåt idag. Motorer så avancerade och kraftfulla att vi tvingas strypa dem, mobiltelefoner så små att man måste ansluta externa tangentbord som egentligen tar mer plats än vad en större "hel" mobil hade gjort.

Det hela känns väldigt... ja ordet jag söker finns för närvarande inte i min vokabulär, men hade jag vetat vad det var hade det med all säkerhet varit ett mycket slående och imponerande ord.

Det här med att gå tillbaka till det som varit är något som klädindustrin har förespråket sedan urminnes tider. Jag menar, redan de gamla grottmänniskorna insåg att det var trendigt att köra kortkort. Sedan kanske det mer berodde på att ekorrhuden som de använde som byxa inte fanns i större storleker än S, men det är ju en annan historia. Hursomhelst är det underligt att klädmodet genom historien inte fått större motstånd. Köper man brallor med hål lite överallt, med en tyglapp i arslet som lyder "Giorgio Armani" så är det fett med inne. Detsamma gäller om du införskaffar en t-shirt signerad Jean Paul Gaultier, även om den är utrustad med en maffig kaffefläck på magen vid inköpstillfället. Men, hör och häpna gott folk. Hade du däremot köpt ett par hela byxor och en helt vanlig vit t-shirt och sedan gått loss i skateboardparken och därefter på Waynes Coffee, med trasiga byxor och en fläckig t-shirt som resultat, hade du klassats som slusk om du gått omkring i dem.

Knepigt, knepigt.

På djupet

Nu är ju inte alla tillbakasteg till det onda. Tvärtom. Jag kan absolut uppskatta ett svartvitt fotografi, eller en oldschool-samplad låt på radion. Det är bara intressant att belysa att vi som första generation faktiskt tagit ett medvetet kliv bakåt i tiden. Inte för att vår teknologi kräver det, utan för att... ja det vette fan faktiskt. Jag antar att det sitter ett par betydelsefulla människor någonstans som vill uppleva forntidens glansdagar.

Frågan man kan ställa sig är, vad händer sen? Vad händer när vi tröttnat på rispigt ljud i våra hitlåtar, och när de svartvita bilderna blir uttjatade? Kommer vi att gå tillbaka ännu längre i tiden då, och isåfall måste vi ju slutligen nå en fas där inspelningsmöjligheten ännu inte var uppfunnen. Nejfan, nu blev detta för djupt känner jag. Och är det något vi här på ollehallberg.blogg.se värnar om så är det o-djupa inlägg, därför avrundar jag nu.

Be cool, and stay in school!

//Olle Hallberg - fyra brödlimpor och en begraven

Sådärja, åter i landet där pizza ännu serveras med sås som tillbehör. Fifan, jag brukar inte svära, men fifan, vilken jävla vecka det har varit. Det var nästan så att tårarna strömmade ned för mina kinder på hemresedagen. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, utan jag ska istället på ett kortfattat vis summera veckan.

Vi anländer till Genève någon gång under lördagskvällen. Och jag kan säga som så, efter att ha spenderat över två timmar på en fönsterplats med en Boeing 737-jetmotor brummandes utanför, är det lätt att bli lite smått döv. Men det är smällar man får ta antar jag. Därefter inleddes en tre och en halv timmas bussresa till slutdestinationen Val Thorens. Den gick ganska smärtfritt, inga krockar, inga överkörda getter, och vi slapp se på "Sällskapsresan - Snowroller" i bussen.

Sen började skidåkningen. Ellerja, först började saneringsarbetet på vårt hotellrum eftersom de föregående gästerna i vårt rum uppenbarligen var kedjerökare av rang. Vi pallade dock inte att gnälla på hotellpersonalen utan vi plockade duktigt fram dammsugaren och gick loss. SEN började skidåkningen. Och vad kan man säga, så jävla bra att det inte går att beskriva i bokstäver. Det måste upplevas. Vi hade dessutom ganska tur med vädret, soligt fyra av sex dagar, och lägg därtill på ett snöfall i mitten av veckan på nästan en halvmeter härlig nysnö.

Vi upptäckte även att världen är precis så liten som vi trodde. En tidig morgon springer vi på en gammal hockeykompis till mig i en lift. Vad är liksom oddsen för att man nästan krockar med en solbränd Anton Clausen 3000 meter över havet?

Sen har vi ju dessa fransmän. Historien förtäljer att de har skärpt sig sedan 1900-talet och faktiskt blivit riktigt engelskspråkiga av sig. Jag kan o de starkaste dementera dessa uppgifter. Man kan inleda en diskussion med dem på engelska, men bara några ord senare börjar de återigen prata på obegriplig franska. Men med skickligt utövat kroppsspråk, lite spanskakunskaper, samt ett jävla viftande med Visa-kort, fungerade denna kulturella krock ganska smärtfritt ändå.

Sen åkte vi hem.


Lite alster från resan. Jag i grön jacka, min vapendragare Björn i helsvart.