Detta är helt otroligt! Här lämnar jag mitt älskade Västergötland för de bistra skogarna i Karlstad med förhoppningen att få ett rikare liv i en mer idyllisk tillvaro . Allt har varit frid och fröjd, fram till idag. Jag befinner mig i min säng under en sedvanlig eftermiddagslur när jag plötsligt rycks från drömmarnas rike då min dörrklocka ljuder. En beundransvärd kraftansträngning senare öppnar jag dörren och möts av två änglar.

"Hej, vi undrar om du skulle vilja prata lite om Bibeln med oss."

Jehovas vittnen. Det var väl själva fan, tänkte jag tyst för mig själv. Det kunde väl ha varit Roger Pontare, Radiotjänst, eller åtminstone Christer jävla Fuglesang, men inte då. Här byter jag stad och till och med landskap, jag byter folkbokföringsadress, och jag byter underkläder, men likförbannat är det samma jäkla Jehovas vittnen som kommer och stör min skönhetssömn, igen.

"Jag är inte riktigt på Bibelhumör idag", svarar jag artigt.

Det är väl ett helt okej svar? På ett trevligt sätt visar jag att jag inte är intresserad. Men tydligen var de två änglarna inte av samma uppfattning.

"Aha, men då kanske vi ska komma tillbaka en annan dag?"

 Visst, jag hade kunnat be dem att dra åt helvete första gången, men det stämmer inte riktigt in i min levnadsfilosofi. Därför valde jag på ett belevat sätt avtacka mig deras mobila "gudstjänst" i tron att de skulle ge upp och låta mig återgå till mitt sovande. Men inte Jehovas inte, de ska prompt boka in ett nytt möte. Då blir jag lite smått förbannad.

"Ska jag vara ärlig så är ingen dag någon Bibelhumördag i mitt liv. Hejdå."

Därefter stänger jag långsamt dörren medan jag vinkar farväl till mina änglar genom den allt minskande springan.

---

Jehovas vittnen är lite som ungjävlarna kring Halloween. De är satans budbärare, ringer på dörren, och ger sig inte förrän man öppnar. Och öppnar man inte så kommer de tillbaka vid ett senare tillfälle. Jag tror kanske att jag får inse att Jehovas vittnen har som främsta mål att förpesta mitt leverne. Det fick jag erfara flertalet gånger i somras som ni kanske minns. Jag förstår dock inte varför de så bestämt försöker att konvertera just mig. Kan det vara så att jag den utvalde, the One, han som ska frälsa mänskligheten? Eller är det bara så tragiskt att de ser att jag är en lättlurad jävel som troligtvis köper skiten om de bara ligger på tillräckligt? Det sistnämnda är nog det mest troliga.

Ska nog ändra lappen på min dörr;

"Reklam undanbedes, tack.
Jehovas vittnen behöver ej göra sig besvär.
Inte Jehovas i egen hög person heller för den delen. Tack."

Han ser ut som en karl

Alla ni som trodde att träna på gym enbart innebar blod, svett och tårar bör tänka om. För bakom allt slit, bakom all svett, bakom alla frustande och pustande kroppsbyggare hittar man inte sällan en stor gnutta humor. Det är faktiskt som så att jag på sistone har uppdagat att ett träningspass kan ha lika högt underhållsvärde som en finare krogshow, dock ingår inte oxfilén men lammkött finns det gott om.

Hursomhelst, jag tillhör den kategori gymbesökare som har sin egen mp3-spelare till träningen. Orsaken till detta är helt enkelt att jag tycker att jag presterar bättre när jag kan lyssna på mina egna favoritlåtar, istället för Jabba Dabba Super Mega LOL Dance Hit Summer Mania Extreme Party 2007 som brukar gå hett i gymmets cd-spelare. Jag har en väldigt bred repertoar när det kommer till musik, och när jag säger bred då menar jag verkligen bred. Hade den kinesiska muren varit lika bred som den är lång hade den fortfarande varit ynklig i jämförelse med min musikbredd. Så bred är jag. I musikväg alltså.

Så tänk er då att jag står där bredvid en 150 kilo tung tyngdlyftare, snubben är röd som en stekt jävla tomat i fejjan eftersom han försöker pressa upp en alldeles för överbelastad skivstång. Och helt plötsligt hör jag i mina hörlurar;

"Han ser ut som en karl, med en kropp som en karl, och han kysser som en karl ska..."

Jag höll på att dö. Och tomatgubben undrade ju givetvis vad fan som var i görningen eftersom den lilla asiaten bredvid honom helt plötsligt brast ut i en skrattattack. Jag valde att inte förklara händelsen, utan avlägsnade mig hastigt från platsen medan det i mina lurar spelades: "...ja jag ska ge allt vad jag har till denna underbara karl, så han blir min för hela livet!"

Som en fotnot kan man ju undra vad fan "Anne-Lie Ryde - En sån karl" gjorde i min spellista, men vissa gåtor är bättre om de förblir just gåtor.

Barnavårdscentralen möter gymmet

Ja säga vad man vill om kroppsbyggare, men nog är de ett säreget släkte alltid. Alla ni som tränat eller tränar på gym vet vad jag pratar om. Väldigt många kroppsbyggare kör gärna parvis, och för en oinvigd kan det tyckas att allt de gör är att... skrika?!

Det som kan tyckas än mer underligt är att det inte bara är den som lyfter som skriker, snarare tvärtom, kompisen som står bredvid skriker i nio fall av tio ännu högre än sin lyftande kamrat. Vad fan, folk som gör sina första pass på gymmet måste ju tro att de hamnat på sjukhusets förlossningsavdelning. Vuxna män som ligger och skriker som om vattnet nyss hade gått, vart är denna värld på väg?

Vidare undrar jag om det bara är jag som fått känslan av att de flesta kroppsbyggare lider av koncentrationssvårigheter? Jag menar, när man håller på med så farliga grejer som skivstänger får man faktiskt ta och välja en sak att göra i taget. Antingen lyfter man, eller så skriker man. Inte både och. Det är väl inte konstigt att de aldrig orkar lyfta den där sista gången, de är ju helt ofokuserade på uppgiften där de står och skriker osammanhängande uttryck på gammelhebreiska. Om de istället hade lagt hälften så mycket energi på att försöka lyfta vikthelvetet som de gör på att gapa är jag övertygad att de hade varit klara med sin övning för länge sen.

Jag har även noterat att nästan alla seriösa muskelknuttar har ett behov av att hävda sin kompetens på gymmet. Där sitter liksom jag, lagomstora-Olle och utför de övningar som jag gjort ända sedan hockeygymnasietiden. Plötsligt kommer "Byggare-Bob" från ingenstans och påpekar att "om du vrider armen tre grader åt vänster blir din träning mer effektiv." Jahopp, tänkte jag. Vilken trevlig ung man. Jag gör som han säger, känner förvisso ingen skillnad men jag kör på ändå. Tio minuter senare kommer "Muskel-Micke" fram och säger åt mig att jag borde vrida armen ytterligare fyra grader åt vänster då detta skulle öka belastningen på muskeln. Artig som jag är tackar jag för tipset och testar hans metod. Ingen skillnad, men jag utgår från att killen vet vad han snackar om. Sen går det kanske fem minuter, därefter får jag besök av "Biceps-Bojan" som menar att jag istället borde vrida armen tio grader åt höger, eftersom jag tydligen kan skada kroppen med min nuvarande ställning...

Så där sitter jag, med armarna i kors, och med en uppsjö olika stalltips från diverse muskelknuttar - inget av tipsen är det andra likt. Tja, jag antar att alla vägar bär till Rom, jag hade dock förväntat mig att komma dit utan krokiga armar.

Hemligheten bakom framgång

Men låt er inte luras. Ni kanske drar slutsatsen att allt som krävs för att bli en riktigt bra kroppsbyggare är en stark röst samt en hög tillförlit på sina egna träningsmetoder. Riktigt så enkelt är det inte. Kolla bara på Pavarotti, en enastående röst, men en kanske inte lika enastående kroppshydda. Sen kan vi titta på Per Elofsson, en grym tillit på sina egna träningsmetoder (det var snubben som kutade runt i ett träsk 10 månader om året om ni minns det), men inte heller han har någon vidare bodybuilderkropp. Nej, så lätt är det inte att bli en sann kroppsbyggare. För ska du bli detta krävs nämligen ytterligare två saker, mycket fritid samt en djävulsk massa anabola tillsatser av hälsovådlig sort. Easy as Dell.

Konklusion? Be cool, stay in school! Riktiga män syr gardiner, de ligger inte och skriker över lite metallvikter.

En sak lovar jag er min vänner. Om jag, mot all förmodan, någon gång, i en avlägsen framtid, i en annan galax, och i en annan tidsera skulle bli i alla fall lite stor och lite stark, då ska jag aldrig, och märk mina ord, aldrig någonsin ligga och skrika som en stucken gris när jag styrketränar. This I promise you.

//Olle Hallberg - mannen som gick upp för en kulle och kom ned lika fort igen

Jag vet inte hur det fungerar i den kvinnliga världen, men för oss killar är det väldigt vanligt med så kallade lågbudget-icebreakers när vi träffar "halvbekanta" ute på krogen. Ni vet vad jag menar, sådana där helt meningslösa frågor där det egentligen är ointressant vad du svarar. Frågor för frågandets skull så att säga.

Låt mig konstruera ett scenario;

Tänk er en rökig krog, för hög musik, och lite för mycket promille.

Albert:

- Hallåååå Gösta! Vad gör du eller?

Gösta:

- Nämen tja! Nja du vet...

Vi pausar här, och tittar på Alberts tämligen miserabla försök till att verka trevlig:
"Vad gör du eller?".

Vadå vad gör jag? Ja låt mig säga såhär. Klockan är halv två på natten och jag befinner mig mitt på dansgolvet. Det är väl ganska uppenbart att jag inte är på fiskesafari i Jukkasjärvi! Och kan du inte inse det själv så lider du av något gravt problem grabben.

Det är smått tröttsamt att höra dessa uttjatade frågor gång efter annan. Det som däremot skulle glädja mig är om någon avantgardistisk människa skulle komma fram till mig och fråga något revolutionerande, typ: "Hej Olle! Hörrudu, vad är roten ur 679 nu igen?".

Till er kvinnliga läsare; hur uttrycker sig människorna i er sfär när de försöker bryta isen? Eller förekommer det kanske inte lågbudget-icebreakers "on the female side of life"?

Nämen Beata, vilken fint hår du har. Får jag smaka?

Det fanns en tid då höjden av olycka för ett barn var att bli instängd på sitt rum och förbjudas att gå ut och leka. Detta är numera en svunnen tid. Men ändå känns det som att just utegångsförbud praktiseras flitigt som bestraffning. Men till vilken nytta? Seriöst, vilka dumjävlar till föräldrar tror att det hjälper att låsa in sin skitunge till tioåring på rummet?

Föräldrar:
- Vad har vi sagt om att cykla utan hjälm? Nu får du husarrest i 2 veckor

Pojke säger:
- Åh nej, inte husarrest i två veckor!

Pojke tänker:
Åh nej, inte film, dataspel, MSN, PlayStation, Wii, sängen, läsa serietidningar, Simpsons, Keno eller vad fan som helst dygnet runt i ett par veckor framöver. Hur kan de göra detta mot mig (ironin flödar). Life is good!

Det är liksom inte längre en bestraffning att bli inlåst. Barnen överlever även om de inte får vara ute och bygga barkbåtar och göra tokroliga djur av kottar, det var ju trots allt ett par hundra år sedan kottbyggarbehovet dog ut. Och nu när Internet och alla dessa miljoner tv-kanaler finns tillgängliga är det nog få barn som klagar över att få utegångsförbud. Kanske dags att göra som modevärlden och köra retrostyle, dvs. återgå till medeltida bestraffningar och hänga upp ungjävlarna på väggen om de inte sköter sig.

Eller så håller jag käften så föräldrarna förblir ovetande, och låter framtidens generation ha en riktigt behaglig uppväxt - med tv, film och Internetporr.

Vårt uppdrag, vår plikt
Jag började ana oråd redan 2005 när jag hörde sexåriga barn gå omkring på gatan nynnandes på Darins dänga (Läs: dynga) Why does it rain.  Och sen, förra året, då höll det på att slå slint för mig när jag tittade på ett tv-program där man frågade en tonårskille om denne kände till Dr Snuggles, varpå han svarade något i stil med "aah äre inte han rapparn på mtv?".

Vafan, Doktor jävla Snuggles, det hör väl till allmänbildningen att veta vem han är?! Hursomhelst, igår... igår rann bägaren över. För man inser att det är något som är allvarligt fel när TV4 Sport visar amerikanska Gladiatorerna från typ medeltiden. Först och främst var programmet pinsamt dåligt redan på tiden då det begav sig (1989), men att visa det idag - 2008, i en civiliserad tidsålder där pizza är den nya husmanskosten och där nyckeln till framgång styrs genom storleken på din BH, är ju bara tragiskt.

Någonstans på vägen tappade mänskligheten sitt omdöme för vad som är bra och vad som är mindre bra. Och idag, mina tappra vapendragare, ska vi undersöka vad som gick fel.

Jag ska måla hela världen lilla mamma

Musik var jag inne på inledningsvis. Nu är ju inte jag världens äldsta människa, men jag minns från min barndom att vi brukade lyssna på riktigt högkvalitativ musik. Framförallt var den allt som oftast väldigt lärorik. Jag tänker närmast på alla underbara låtar som Magnus, Brasse och Eva från "Fem myror är fler än fyra elefanter" lärde oss. Jag kommer fortfarande ihåg flera räkne- och alfabetssånger, som tillexempel O-låten:

"Bom bom bom, bom-bom bom, ooh vad låter bra! Det är O:et i boomet gör det."

Idag kör musikerna en lite annan stil;

"Boom boom boom boom, I want you in my room. Let's spend the night together, from now until forever..."

Och sen undrar folk varför svenska ungdomar blir allt sämre på matte, samtidigt som sexdebuten sjunker nedåt i åldrarna...

---

Det var även en väldigt annorlunda inställning gentemot kärlekssånger i den svunna världen. Vem minns till exempel inte Kicki Danielsson schlagerdänga "Bra vibrationer"? Ja, ska sanningen fram så minns inte jag den, men det kan ha att göra med att jag inte föddes förrän året efter den släpptes. Men ni förstår poängen i alla fall. Det var helt enkelt mer stil och finess förr i tiden, med texter som "Du ger mig bra vibrationer, varje gång du tar min hand i din..." eller fröken Houstons "And Iiiiii will always love you. I will always love youuuuuuu...".

Vi kan ju kontra med lite kärleksvisor från 2000-talet.

"It's getting hot in here, so take of all your clothes..."
och förra årets svenska sommarplåga
"Vi kan väl leka doktor du och jag? Du kan vara tempen och tre hål det har jag... Dunka mig gul och blå!"

Ehjapp, romantik var det ja.

Något som kanske inte är lika hemskt men fortfarande väldigt beklagligt är att budskapet i dagens låtar känns så förbannat flyktigt ibland. Förr kunde det låta:

"Jag har en cykel, en cykel som är blank, kanske du också har en cykeln som är blank. Om alla hade en cykel som jag så skulle det bli renare i luften".

Helt enkelt klockrent, det säger ju allt. Men det här då:

"I en rosa helikopter ska jag flyga hem till dig...".

Det är ju ganska förståeligt att växthuseffekten ökar som den gör när barnen får lära sig att det är helikoptrar man ska transportera sig med istället för blanka cyklar.  

Och vad menar de med den texten egentligen? Hur fan ska en sjuåring som nyss lärt sig skita på toaletten kunna tolka det? Inte ens jag, jättegamla Olle, fattar ju vad de vill ha sagt. En rosa helikopter, vadå ska man börja knarka nu, eller uppmanar de kanske barnen att sno helikoptrar från förvarsmakten? Förövrigt tror jag att den svenska armén har jävligt ont om just rosafärgade helikoptrar, olivgrön är nog det närmaste man kommer. Detta har inte ens med saken att göra, jag blir bara så upprörd att jag kommer bort från ämnet. Som sagt, det är ytterst diffusa och svårtolkade budskap i många av dagens låtar.

"Under my umbrella..."

Nämen vad kul för dig Rihanna att du också, precis som oss andra, insåg att det är ett paraply man ska använda sig av när det regnar. Måste ha varit 18 blöta år innan du gjorde denna häpnadsväckande och revolutionerande upptäckt...

Doktor vad-för-nåt?

Det är inte bara musikindustrin som upplever mörka år. Även inom tv- och filmvärlden florerar pinsamheter och tragiska skapelser. Jag bara frågar, vad hände med Emil i Lönneberga? Vad hände med Åsa-Nisse? Vad hände med Mumintrollen? Och vem fan är SvampBob-Fyrkant?

Jag har en kompis som brukar säga "allt föll i och med Herkules", han syftar då på den Disney-animerade filmen om den grekiske hjälten. Jag börjar inse att han har rätt. Herkules satte ribban för en ny typ av tecknad film. Smala, sprättiga och framförallt skrikande karaktärer symboliserar denna nya era av animerade filmer. Fan Disney kan ju göra film, jag tänker närmast på Djungelboken, Kalle Anka, Nalle Puh och Den lilla sjöjungfrun. Varför skulle de balla ur och börja tramsa med filmer som Herkules, Atlantis, Mulan och Tarzan?

Ungjävlarna skriker ju mycket som det är, varför ska vi stressa upp dem ytterligare genom att låta dem titta på film där alla karaktärer skriker hela tiden?

Sen är det många med mig som med glädje minns Dr Snuggles, denna snillrika uppfinnare som tillsammans med sin hushållerska Beata ständigt tog med oss tittare på episka äventyr. Tyvärr var det länge sedan jag såg denna underbara serie på tv, istället får dagens barn nöja sig med en annan doktor. Nämligen Dr Mugg. Verkligen ett snilledrag av TV4. Seriöst, vad fan lider de av? Fattar de inte att det blir en traumatisk upplevelse för barnen som ser på skiten när deras idol Markoolio helt plötsligt flyger upp genom en toalettstol med en bajsborste i ena handen. Nej det är tamejfan ingen ordning på världen längre.

Fääääärdig

Nu kanske jag verkar som århundradets största bakåtsträvare, men jag vill återigen påpeka att så är inte fallet. Det finns massor med nya skapelser inom både musik, tv och film som jag är ytterst nöjd med. Och ska jag granska mig själv ordentligt är jag kanske inte riktigt rätt man att sitta och såga dagens produktioner, inte när jag har High school musical och Westlife som favoriter.

Hoppas bara att någon styr upp detta så att morgondagens barn slipper se ännu värre saker. Tänk om det fortsätter såhär, ska 3008-års barn se på BlåbärsPer-Femkant då eller?

Bort med allt vad ByggareBob heter och ge oss lite jävla kärlek i utbudet, med fördel i form av Kalle Blomkvist, Beppes godnattstund eller Anderssonskans Kalle!

//Olle Hallberg - pojken med guldbyxorna

Jag sitter här och tok-ler igen. Eller "ful-ler" är nog egentligen rätt ord. Ni vet, den där typen av leende som egentligen är så groteskt att man nästan skäms, den där typen av leende som man inte kan kontrollera själv, den där typen av leende som bara växer fram i ansiktet när man är på riktigt bra humör. Ful-le. Det är det jag gör bäst här i världen. 

Jag vet inte riktigt varför jag är på så gott humör. Kanske någon dumjävel som tappat lyckopiller i min smultrondricka, fast vem fan skulle det vara? John Blund som börjat hobbyknarka?

Nefan, jag är nöjd så länge jag är glad. För alltså, det känns verkligen som att jag skulle kunna ta mig an hela världen just nu. Eller i alla fall halva Liechtenstein. Jag vill bara ut och andas, spela gitarr och sjunga smörpop, äta glass så in i helvete och höra ljudet av skridskor mot en nyspolad is. Det är ju det jag vill!

Oj, på hittills 193 ord har jag lyckats med konsten att få fram - inget. Men vad gör väl det, för som en vis man en gång sade;

"Livet är för kort för att sitta på en stubbe i Tanumshede och knapra tuggtobak."

(vad nu detta har med sammanhanget att göra, red. anm)

---

High school musical! Det slog mig precis att High school musical kan vara orsaken till mitt ful-leende. Det har blivit något av en tradition för mig att kolla på den filmen när jag inte kan sova. Och säga vad man vill om filmer där VARENDA jävla person på en och samma skola bara rååååkar vara professionella dansare och superduktiga sångare. Men snygg är han, Zac Efron. Jävlar!

We're breaking free!

En milstolpe, igen
Detta skulle kunna vara ytterligare en av de där relativt händelselösa januaridagarna som vi alla upplever ibland. Det skulle kunna vara det. Men det är det inte. För idag, mina vänner, hände en revolutionerande sak i mitt liv. Jag gjorde något som jag inte gjort på ungefär två år, och det är inget snuskigt vi pratar om nu.

Jag önskar att jag kunde säga att det känns bra, att jag har fyllts av en känsla av välbefinnande och att själen känns renad. Jag önskar verkligen att jag kunde säga detta, men som så många gånger förr avviker verkligheten från den fantasivärld jag titt som tätt befinner mig i. Det är en ondskefull och grym verklighet - FÖR JÄVEL I HELVETE VAD ONT JAG HAR! Helt seriöst, jag känner mig som en dansk pølse som legat i salubrinbad de senaste femton åren, eller möjligen som en eskimå som tågluffat genom Afrika påklädd nationaldräkten (Se: sjutton lagar valspäck feat. 10cm sälskinn).

Nej tant Agda, du kan sätta dig ned i gungstolen igen. Jag har inte skaffat någon bröstpiercing. Däremot har jag avverkat ett gympass, det första på en ungefärlig tidsrymd av två år som jag tidigare nämnde. Känns bra. Känns bra. Känns som att varenda muskel som människan känner till har slutat att fungera på mig.

Ja är det inte underbart att vara tillbaka på gymmet igen så säg.

Kära dagbok

Det har inte alltid varit så här. Sätt er ned i er skönaste fåtölj, på ert mjukaste sälskinn (100% syntet givetvis), eller varhelst ni behagar, och lyssna när jag förtäljer min besynnerliga historia.

08:17

Stegar ut från gymmet, nöjd så in i helvete och glad i hågen trots den tidiga timmen. Det känns verkligen som att hela världen ler mot mig och min gröna cykel när jag susar hemåt till tonerna av Vanessa Carltons gamla dänga "A thousand miles". Förövrigt en helt galet bra låt som återfinns i den minst lika bra filmen "White chicks", och till er som inte redan sett den - nej, det är ingen porrfilm även om titeln må vara lite suspekt.

10:34

Befinner mig nere på stan i bank- och shoppingärenden. Känns fortfarande bra, men när jag kommer ut från banken genomsyras jag av en märklig känsla. Jag upplever ett starkt pulserande i området vid bröstmuskulaturen. Inget märkvärdigt, så jag tänker inte mer på det. "Troligen något dåligt i gårdagens kebab", tänker han.

12:03
Åter i lägenheten efter en helvetesstrapats. Uppenbarligen har jag inte lärt mig busstabellen efter ett halvår här, för när jag klev på vad jag trodde var den vanliga bussen hem hamnade jag mitt ute i bushen och fick navigera mig hem med karta och kompass. Känner mig ovanligt stel i överkroppen och tröttheten gör sig även påmind, så jag ser ingen annan utväg än att intaga en sedvanlig powernap.

15:34

Ska man göra något så ska man göra det rejält. Powernaps är rekommenderade till 20-40 minuter, men jag brukar köra två-tretimmarspass istället. Vaknar av att telefonen ringer och försöker sträcka mig efter den. Inget händer. Så jag somnar om.

15:45
Telefonhelvetet ringer igen. Försöker återigen sträcka mig efter den. Inget händer. Då blir jag helt plötsligt klarvaken och inser att min kropp har slutat svara på mina hjärnsignaler. I alla fall överdelen av kroppen. Efter ett tag börjar min kropp så smått att leva, men jag upplever fruktansvärda smärtor vid minsta rörelsemoment.

Nutid

Och ja, nu sitter här och känner mig... inte helt redo för nobelmiddagen om man säger så.

Men som sagt, det är ju härligt att vara tillbaka på gymmet... eller nåt...

Funderingar

Det är skumt det där med träning. Det finns ju ingen logik i skiten. Jag menar, hur kan man bli starkare av att trötta ur kroppen? Hur kan man lära sig att orka springa längre genom att kuta runt i ett löparspår varje dag?

Jag förstår inte, borde det inte egentligen vara lättare att, så att säga, vila sig i form? Fast å andra sidan vet jag ju av erfarenhet att det inte fungerar så bra. Jag är ju trots allt en av rikets främsta utövare av just den metoden.  

Trots min nuvarande smärta och avsaknad av funktionella muskler har jag goda förhoppningar med min träning. Bara jag tar det lugnt nu i början och inte försöker mig på mastodontvikter så borde saken vara biff. Det enda som jag ser som ett potentiellt hot mot min träning är om det finns för mycket, öh, ögongodis på gymmet. Liksom sitter jag och pumpar med 15-kilohantlar när tjejen med stort T kommer in i rummet kan jag ju lova att jag slänger hanteljäveln åt helvete och grabbar tag i minst en 50 kilos för att impa på damen. Sen att jag kommer dö på köpet alternativt kvävas under den är helt enkelt en smäll jag är redo att ta.

Nåja, imorgon är en ny dag. Hoppas att jag överlever natten och att vänsterarmen åter är i fungerande skick då. För imorgon, då kör vi igen.

Kanske inte var så jävla underbart att vara tillbaka på gymmet...

//Olle Hallberg - some boys were just not meant for skrotlyftning

Jag sitter här och känner mig ovanligt tom. Jag vet inte om det beror på det faktum att jag nyss kom ut från toaletten eller om det har att göra med att jag för några timmar sedan spenderade ungefär tusen kronor på böcker. Min hjärna säger att det beror på toalettbesöket, men mitt hjärta pekar på det sistnämnda - kurslitteraturen.

Okej såhär ligger det till. När man lämnar gymnasiet bakom sig börjar allt som har med skolan att göra kosta pengar. Glöm allt vad låneböcker och "fem-pennor-per-termin" heter. Nej, när du läser på universitet/högskola får du bekosta allt sådant själv. Tillochmed skolmaten har de mage att ta betalt för, och jag kan ju säga redan nu att helvetet får frysa till is bra många gånger innan jag börjar punga ut för sönderkokt skoltorsk med torr potatis.

Anyway, att böckerna kostar pengar är i och för sig ganska förståeligt, men jag måste dock poängtera att det svider något när man får lägga ut tio hundralappar på litteratur. Ni som följt den här bloggen ett tag vet vad jag tycker om böcker, till er andra - jag hatar dem. Böcker alltså. Det är givetvis inget krav att man måste köpa alla böcker som rekommenderas till kurserna, men tråkigt nog är det väldigt svårt att fixa tentorna utan litteraturen om man som jag är lite halvt tappad bakom flötet. En vis man sade en gång;

"A man got to do what a man got to do!"

...så jag gjorde det. Jag är dock något skeptisk till om mannen verkligen syftade på att man skulle lägga tusenlappar på böcker... men men.

Som tur är har jag en sådan klok och vis syster som förutspådde detta, så av henne fick jag bland annat presentkort på böcker i julklapp. Tack syrran!

---

Vad ville jag då ha sagt med denna bloggen?

Jag tar det på engelska, för konstens och dramatikens skull

Whoever you are, wherever you are, know this;

It doesn't matter how much money you earn in a lifetime or how big your salary is. What really matters is that you keep on fighting, even when you realize that you have some serious priority issues.

Because in the end, you can be sure that you will find yourself spending flera tusen kronor på böcker...

Fan jag lackar järnet alltså.

Dessutom saknar jag tiden när man fick ta med böcker hem från skolan och plasta in dem. Min mattebok var rosa.

Giftig
Ja okej då var det dags igen

Olle Schmidt fortfarande morgontrött men,

Nytt år, ny blogg, lite bohem, rätt extrem

Men det är samma gamla kille med sömnproblem

På numera klassiskt manér har jag tagit plats här igen. Klockan är kvart över sju på morgonen och jag sitter och läppjar på ett glas vitt. En finare årgång givetvis. Det är som att tiden stannar för en sekund då denna torra men ändå fruktiga vätska rinner ned genom min törstande hals.

Kiviks Pärondryck, 2008 års upplaga - från hjärtat av Österlen. Det är sådana här stunder som gör livet värt att leva. Sen är det jävligt kul att vinna på BingoLotto också.

Wake me up before you go go

Nytt år som sagt, det kan väl knappast sägas en gång för mycket. Jag tänkte att detta kanske skulle komma att bli vändningen i mitt liv. Ett år där jag faktiskt aktivt arbetar för att få en jämn dygnsrytm. Såhär nio dagar senare kan jag dock konstatera att jag har omvärderat de tankegångarna något. Det är nog bara att inse att alla människor inte klarar av att vakna med råg i ryggen klockan sju varje morgon och sedan glatt och trött lägga sig halv tolv på kvällen.

Min dygnsrytm är en saga i sig. Jag kan ha perioder när jag precis som alla andra (?) går upp samt går och lägger mig inom en hyfsat jämn tidsram. Men sen så finns även de mörka perioderna i mitt liv, dagar när jag helt kan flippa ur och antingen sitta vaken till halv 11 kommande morgon, eller också sova till klockan 7 på kvällen. Allt som oftast leder det förstnämnda till det senare. Det intressanta är att de så kallade "mörka perioderna" utgör ungefär 85 % av mitt "vuxnare liv" (efter 18) vilket gör att uttrycket "Livet är en fest" inte riktigt stämmer in på mig. I så fall var det en jävligt avslagen pensionärsfest där alla deltagarna däckat på kaffebordet efter kvart-i-tre-fikat.

Jag ska inte påstå att jag klagar, visst kan det vara lite obehagligt att komma nyvaken till förfesten, men för dagar som tillexempel idag är det utsökt att ha en ojämn uppgångscykel. Nu har jag liksom varit vaken sedan klockan sex, så jag kommer med andra ord vara fit-for-fight klockan nio då jag ska hålla i min redovisning på universitetet. Ja antingen det, eller så kommer jag att vara heldöd... det återstår att se. Fan vad livet är spännande ibland, ett riktigt äventyr.

Fysikens lagar och annan skit

Jag läste någonstans att vi människor sover bort 25 år av våra liv. Räknar man med en genomsnittlig livslängd på en sisådär 80 år innebär detta att vi spenderar ungefär 30 % av våra liv i sängen, och då är ändå inte sex och bakisdagar inräknat i detta. Galet tycker många. Jävligt skumt tycker jag.

Kolla här, om man befinner sig på en strand och gräver en grop så krävs det lika mycket sand för att fylla den som man grävde bort från början. Om man äter någonting så måste man vid ett senare skede skita ut samma mängd (förutom lite näring och vätska som kroppen tagit till sig). Och om någon skulle lyckas bestiga Mount Everest i ryggsäcken på en liten sherpa skulle sherpan givetvis vara tvungen att göra motsvarande förflyttning i höjdled - som han gjorde för att komma upp till toppen - för att komma ned.

Det är fysikens lagar, c'est les lois de physique, the fucking laws of physics.

Jävel vad internationell jag är idag eller? Jomenvisstserru, här på ollehallberg.blogg.se värnar vi om språkkompetenser (och vet hur man använder översättningsprogram, red. anm.).

Nu kanske ni undrar varför jag drar in fysik i sammanhanget. Förvisso är jag helt jävla bortkollrad gällande allt vad matematik heter, således även talanglös inom fysik. Men lite snappade jag dock upp under gymnasielektionerna, och det jag vill poängtera är följande - ter det sig inte lite konstigt att vi bara sover 30 % av våra liv när vi nu är vakna 70 %?

Jag menar, tro fan att folk går och dör när de blir gamla när vi inte ger våra kroppar någon chans att återhämta sig ordentligt. Det borde ju vara 50-50, minst. Eller som de säger där jag kommer ifrån när det ska beställas korvbricka, "hälta-hälta, fördel mos".

Signerat Hallberg

Missförstå mig fel, jag menar inte att vi ska sova bort halva dagarna. Det sköter jag så bra själv. Jag tycker bara att det är lite skumt att alla blir så chockade när de får höra att vi sover bort en tredjedel av livet, men inte en jävel som hajade till när Lillefot mötte Vasstand i filmen "Landet för länge sedan" trots att dessa dinosaurier (Apatosaurus och Tyrannosaurus Rex) egentligen levde under skilda tidsepoker. Förövrigt är det en mycket vacker, sorglig och gripande film som bör ses.

Sömn är bra skit egentligen, eller "jävla gött faktiskt" som Smala Sussie hade uttryckt sig. Våga ta sovmorgon, är mina visdomsord till eftervärlden. Vem vet, kanske vaknar du också för tidigt en morgon och skriver en fantastisk blogg om blommor, prinssessor och tomtar i sparkdräkt.

Nu har jag en föreläsning att ta tag i.

Toodiloo!

//Olle Hallberg - varken giftig eller glassig, men ändå lycklig

Just när man tror att inget företag kan sjunka lägre än Glocalnet så går comhem och gör en sån här sak. Här kommer jag tillbaka till Karlstad efter ett långt och härligt juluppehåll. Slår mig ned vid datorn för att konversera med mina kamrater när Internet helt plötsligt jättedör. Ingen ovanlighet i och för sig, men efter x antal timmar börjar jag ana ugglor i mossen så jag ringer och kollar med support. Jag möts av en väldigt trevlig dam som dock vägrar svarar på mina frågor. Faktum är att hon helt verkar ignorera allt jag säger, och efter någon minut slår det mig att den trevliga damen egentligen är en inspelad telefonsvarare.

Hursomhelst, jag knappar mig fram via deras "Tryck 1"-system och hamnar slutligen på "Driftstörningar" eller dylikt. Väl där får jag trycka in mitt personnummer, sedan berättar damen i luren att "comhem nu även har support 24 timmar om dygnet på deras hemsida - www.comhem.se" - varpå hon blir knäpptyst. Jag tänkte givetvis att detta bara var en konstpaus innan vidare information skulle komma. Men det kom aldrig något.

Liksom... va? Vad i helvete är det för jävla supportlinje för driftstörningar som uppmanar kunden att besöka deras webbsida? Jag menar, orsaken till att man ringer är ju för att Internet inte fungerar, och då är det- för att tala klarspråk - jävligt svårt att surfa in på deras sida. Jag blev förbannad över idiotin, lackade helvete och gick ut i snön gjorde en snöängel.

Dock måste jag påpeka att jag under mina tjugoett år stött på ett än mer inkompetent supportsystem, nämligen Telias. Years ago, när mor och far precis hade investerat i ett bredbandsabonnemang hade vi massa strul med Internet i början. Jag fick ansvaret att kontakta Telia och efter att jag förklarat mitt problem hos kundtjänst blev det tyst i luren i ungefär 30 sekunder, sedan frågade tjejen i luren;

"Är datorn påslagen?"

Skönt att veta att det är kompentent folk som sköter Sveriges telefon- och Internetförbindelser.