Kära läsare, jag bjuder eder alla farväl. Ty snökristallerna i fjärran lockar och längtan efter dem blev mig slutligen övermäktig. För er som inte fattar vad fan jag babblar om kan jag ta det på svenska också - jag ska iväg och åka skidor. Destination Val Thorens, Frankrike.

Så under cirka en veckas tid får ni klara er utan mitt bloggande. Men jag har ingen anledning att vara orolig över att er hälsa skulle börja svikta på grund av detta. Det finns massor med andra aktiviteter man kan ta sig för, gör som barnen gjorde förr i tiden vettja; bygg barkbåtar, rulla tunnband, och läs blondinbellas skriverier.

Sköt er medan jag är borta. Och frukta inte, den obligatoriska goggle-brännan kommer att kunna beskådas här på bloggen när jag åter är i svearnas rike.

Tingeling!

Först några bevingade förord från Olle;
Det finns människor i ditt liv som har påverkat dig mer än andra. Mor och far, dagisfröken, Bamse, den snygga vikarien på högstadiet, och hockeytränaren som lärde dig att man kan vara en vinnare även om man förlorar. I mitt liv finns även Lisa; min förebild, min idol, och den bästa skribenten jag känner. Lisa som la ner sitt elektroniska skrivande för länge sedan har ingen egen blogg, något jag tycker är en förlust för mänskligheten. Jag bad henne därför att skriva ett gästande inlägg här istället, och några centimeter i rakt nedåtstigande led finner ni resultatet.

Möt sömmerskan från Skaraborg, språkdoktorn från slätten, kvinnan som kunde tala med katter.

Mina damer och hermafroditer, låt mig presentera - min storasyster, Lisa.

Systerliga tankar om hissar

Jag har fått ett uppdrag. Nåja, det var väl snarare en förfrågan, men uppdrag känns lite mer ärofyllt - jag känner mig som en kvinnlig Ethan Hunt, en Bondbrud, en Lara Croft på väg ut i cyber-space på sin "Mission Impossible".

Nå, jag vet allt vad ni tänker;

- "Håll käften för fan kärring, låt the Big O sköta snacket. Sitt du hemma med din knyppelbräda och dina ohängda katter, tvätta knutar, elda päron, stånka korv - gör vad tusan du vill, håll dig bara borta".

Men nej. Detta är min mission.

Lillebror sa att jag inte får skriva ytterligare en modeblogg. As if. Av rena principskäl och en hård uppfostran avstavar jag inte, och modebloggar + lingvistisk korrekthet är som bekant en fullständigt olöslig ekvation. Jag får alltså välja ämne själv, och första tanken vid snabbsurf genom världens bloggar för inspiration är uppenbar:
"Vid Gud, här skrivs på tok för lite om hissar."

Bakomliggande his(s)toria

Jag åker hiss i genomsnitt fyra gånger i veckan. Det handlar oftast om hissen på jobbet, och den är ganska trevlig i jämförelse med vissa andra jag tvingats tampas med. Vet dock inte hur jag skall förhålla mig till plingandet (det där lilla plinget hissen ger ifrån sig för att understryka att man nått slutdestinationen - i mitt fall tionde våning respektive entréplan). Ibland känns det helt okej, men ibland upplever jag att den plingar mer deprimerat än vanligt, som att den liksom tröttnat på det. Då kan jag bli lite sur - vill du inte plinga så gör det för i helskota inte, jag märker nog att jag är framme ändå. Eller är det mig som person du ogillar, för att jag äter munkar i dig ibland och råkar söla socker på golvet, eller - Gud förbjude - äppelmos? Är det för att jag sjunger alldeles ohemult dåligt? För att jag kommer i otakt när jag dansar Macarena?

Jag har svårt att ta det kallt när jag åker hiss. Att stå tio våningar och bara blänga rakt fram på ingenting. Jag måste sysselsätta mig med något.

Fatta hur besvärligt jag har det när jag måste dela detta begränsade utrymme med en vilt främmade människa.

Fatta hur det är när tanten på åttan ska åka med.

Tanten på åttan

Tänk tanig tant av moderat längd, med blå permanent och skabbig basker, tänk maläten kappa och ett par byxor som är så hopplöst ute att de förmodligen figurerar i Sofi Fahrmans allra värsta mardrömmar. Hon är en notorisk shop-o-holic beträffande matvaror, var gång jag möter henne bär hon på två bräddfyllda kassar från Hemköp, och hon luktar lite illa.

Så hon står där utanför hissen och flåsar med sina kassar och när hon ser mig komma närmre, när hon inser att även jag skall med på åkturen, formligen skiner motviljan i hennes ögon. När hissdörren öppnas tar hon sina kassar och går tre stapplande steg in i den gigantiska hissen, ställer kassarna ifrån sig på golvet och blockerar därmed ingången fullständigt. Sedan vänder hon sig om och stirrar på mig med en sån där utmanande blick som bara illaluktande tanter kan ge en, en sån där blick som bara vrålar "Hej, jag har varit lärare en gång i tiden, och när jag var det så brukade jag slå ungarna med pekpinnen. Ibland tar jag fram den i ren nostalgi och går ut på gården och slår katterna och småfåglarna, bara för att kolla så att takterna fortfarande sitter i. Jag lovar dig - det gör de. Vågar du verkligen åka hiss med mig, gör du det - va?".

Jag vågar. Jag trotsar faran och tränger mig in i hennes helt och hållet oangenäma famn och står där, blick stilla, i åtta väldigt långa våningar. Sen plingar hissen och dörrarna öppnas. Var det svårt innan blir det etter värre nu. Jag står ju vid dörren, hon står innanför mig med sina sprängfyllda kassar, och på något sätt skall vi manövrera oss förbi varandra, helt definitivt utan fysiskt beröring. Jag limmar mig mot väggen, hon mot den motsatta, kassarna stryker mot mina ben, hon stirrar på mig som om jag precis kletat ner grönsakerna i kassen med ebolavirus, hepatit C och skörbjugg, och med ilsket ryck är hon ute. Sen tar det tre år innan de där förbannade hissdörrarna stängs, och eftersom hon är helt på det klara med att jag är en mordisk knarkare endast ute efter att bryta mig in hos henne och stjäla hennes pinnstolar vågar hon inte låsa upp dörren, hon står därutanför och tittar elakt på mig tills dörrarna stängts.

There is more than meets the eye

Hissar är väldigt intressanta, ingen är den andra lik. Exteriör, interiör, illumination, ljud, akustik skiljer sig åt, alla olika instruktionsanvisningar; domedagsprofetior om vad som kan hända om man placerar lastpallar för nära dörren, information om när hissen senast inspekterades och när detta beräknas ske igen, vem som gjorde det och vad man skall ta sig till om något går galet, hur länge man skall trycka in larmknappen för att det skall ge resultat och numret till företaget som har byggt hissen.

De ser förbannat tomma ut, men när man väl lärt känna dem märker man att de innehåller en hel del trots allt; små delar av sig själva som resenärerna lämnat efter sig.

När jag går från jobbet en fredags- eller lördagskväll, då luktar det parfym och hårwax/-spray så det inte råder några tvivel om vad som är i görningen, vilket kön som senast begagnat sig av maskineriet och ungefärlig ålder på passageraren.
Det är spännande, det svävar liksom ett skimmer av förväntan och glädje i hissluften.

Luktar det hund vet jag att överhuvudet i familjen på sjätte våningen jobbar nattskift - då är det han som har kvällsrastat hunden, han gör det alltid runt tiosnåret.
Luktar det däremot inte hund jobbar mannen dagskift, då går de ut lite senare.
Luktar det extremt mycket hund vet jag att det regnar.

Vetskapen om att hunden finns där gör mig trygg. Vi snackar om en Grand Danois modell större, en potentiell best; stor, svart och dreglande. I mina fantasier är han inte bara en mobil, pälsklädd väderstation - han äter småkärringar till kvällsmat också.

/Lisa Hallberg - i logopedins tjänst, med rätt att lära dig att tala tydligt

Igår gick ännu en av de uppskattningsvis femhundra delfinalerna inför Melodifestivalen av stapeln. För er som har legat i koma det senaste decenniet ska jag nu be att få uppdatera er om läget. Det fanns en tid då man i Sverige hade EN melodifestival, and that's it. Vinnaren där fick representera nationen i Eurovisionsschlagerfestivalen, även känt som ESC. Men för ett par år sedan var det någon rolig kuf som fick för sig att det tydligen inte räckte med den mängd schlagermusik som vi redan var utsatta för. Därför implementerades delfinalerna till tävlingen med förklaringen att man på detta sätt skulle få fram de låtar som svenska folket verkligen ville ha.

Det jag inte riktigt förstår är, varför skulle resultatet bli annorlunda bara för att man tvingar befolkningen att rösta femhundra gånger istället för en? Vi vet ju alla att det i slutändan ändå kommer att stå mellan Carola, en avdankad föredetting a la Kicki-Bettan-Lotta, eller någon med läderbrallor. Det är ju bara att kolla på de fem senaste åren;

2007 - The Ark (läderbrallor)

2006 - Carola (Carola)

2005 - Martin Stenmarck (läderbrallor)

2004 - Lena Philipsson (avdankad föredetting)

2003 - Fame (faktiskt en gåta hur de lyckades vinna...)

Hursomhelst, delfinaler för bara ont med sig. Till slut lär ju folk tröttna på skiten och börja rösta på Darin eller nån annan tomte bara för att jävlas.

Sen en annan kul grej är all denna falska, påklistrade ödmjukhet som genomsyrar tävlingen. Jag läser på Aftonbladets hemsida i en intervju med Frida, som gick vidare till finalen, att hon blev helt chockad över att hon vunnit och kunde inte tro sina öron när hon hörde resultatet. Jag menar - kom igen! Vilken jävla tomte ställer upp i något sånt här med inställningen att INTE gå vidare? Ingen. Ändå har det nog aldrig hänt i världshistorien att en vinnare i Melodifestivalen svarat att segern faktiskt var väntad, eller något liknande. Men jag vet att de alla tänker det, innerst inne.

Avslutningsvis vill jag skicka med ett par bevingade visdomsord från tidigare nämnda Frida Muranius, tjejen som potentiellt kan komma att representera Sverige i ESC i Belgien den 24 maj;

Hur ska du fira?

- "Jag ska bli full!"

Det finns mornar då man känner sig helt förstörd, precis som om hela världen just lagt en stor skit i ansiktet på en. Sådana mornar vill man helst somna ifrån, dra täcket över huvudet och bara glömma det regn som smattrar mot rutan.

Men sen finns det underbara mornar, när man vaknar klockan sex och känner hur solen skiner på en, trots att det är molnigt ute. När man känner sig som en superdampig schimpansunge som ätit alldeles för mycket druvsocker, energi till max som bara väntar på att släppas lös. När man drar världens bästa skämt för sig själv och skrattar så högt att man hör grannarna muttra inifrån väggen. Mornar när suget på apelsinjuice är så stort att det känns som att du hade kunnat gå en halvmil i gummistövlar enbart för att få den färskpressad från någon mysig apelsinodling i närheten. Mornar när du är så kreativ att till och med konversationerna på msn skulle kunna resultera i Nobels litteraturspris. När du ser lösningar istället för problem, när uppförsbackar är nedförsbackar, och när inte ens ett utgånget paket mjölk kan skapa en sur stämning.

Helt enkelt mornar när du faktiskt känner dig precis som den lyckligt motionerande tjejen i Kellogs-reklamen, eller som den evigt leende tyska tanten som aldrig slutar städa i Ajax-reklamerna.

Idag var en sådan morgon.

Har ni tänkt på att så fort en buss möter en annan buss inne i en tätort så kan man nästa garantera att de båda chaufförerna kommer att vinka till varandra. Det är som värsta tvångsbeetendet. Faktum är att det är större chans att Helena Bergström inte är huvudrollsinnehavare i nästa Colin Nutley-film, än att busschaufförerna inte kommer att vinka. Så med andra ord - en obefintlig risk.

Jag har noterat det här beteendet, men jag kan inte riktigt fastslå vad det beror på. Jag menar, den gemene busschauffören jobbar ju precis som du och jag (kanske inte just jag) sju dagar i veckan - året om, så det kan ju knappast vara en så simpel förklaring att han är glad över att se sina arbetskamrater. Om det hade rört sig om exempelvis hundslädeförare i Alaska - en yrkesgrupp som ser andra levande organismer ungefär två gånger om året, då hade det varit mer förståeligt.

Efter lite journalistiskt grävande får jag fram att de första motordrivna bussarna siktades på de svenska gatorna runt 1911. Så med andra ord har busslinjerna varit verksamma i nästan 100 år. Ni förstår, jag kan tänka mig att det här vinkande beteendet har sina rötter långt tillbaka i historien. Låt oss gå tillbaka i tiden, året är 1915. Det finns bussar men de är ovanliga, så det är väl ganska logiskt att man som busschaufför på den tiden blev glad när man såg en annan kollega i samma bransch. Dock känns det ju som att yrkesgruppen efter 100 år borde ha insett att bussar inte längre är någon raritet. Det är ju inte så ögonen ploppar ur en när man ser 500:an komma glidandes.

Jösses vad stressigt busschaufförerna i Kina och Indien måste ha förresten. Det är ju inte de lågbefolkade länderna vi snackar om, så det finns nog jävligt gott om bussar där. Stackarna till busschaufförer ser nog ut som dirigenter där de sitter och vinkar var- och varannan sekund, samtidigt som de ska försöka manövrera sina ekipage på övertrafikerade gator.

Kan inte alla bilister också börja anamma detta?

"Åh, kolla en bil! *vink vink*"

En saga
Sällan har jag blivit så besviken som jag blev idag. Jag hade förväntat mig storslagna salar, upphöjda podier, och pelare inspirerade av antikens Grekland. Jag hade förväntat mig känslor, dramatik och inrusande ordningsvakter. Jag hade förväntat mig snärtiga repliker, giftiga utfrågningar och magnifika slutpläderingar.

Och vad fick jag?
Jo, Sveriges hårdaste träbänk, en domare som höll på att somna, och de två minst engagerade juristerna i världshistorien. Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Så slå dig ned i din mest komfortabla fåtölj. Och låt mig nu, käre läsare, förtälja dig sagan om det svenska rättsystemet, och människorna bakom dess kulisser.

Dressed to kill

Vi finner vår hjälte i full färd med att springa ikapp bussen.

För er som inte känner till det kan jag berätta att jag just nu läser en journalistikkurs här i Karlstad. Varje vecka får vi x-antal uppgifter, och den här veckan hade vi i uppdrag att bevittna en rättegång för att sedan skriva en artikel om den. Kuljul tänkte jag, eftersom jag aldrig tidigare sett en rättegång.

Ni vet, det finns vissa saker i livet som man har sina egna föreställningar om hur de ska se ut, även om man kanske aldrig egentligen sett dem med egna ögon. Jag har till exempel en väldigt tydlig bild av hur ett G8-möte går till. Ett gäng välbetalda gentlemän i skräddarsydda kostymer som under några dagar äter gott, skakar lite hand, och låtsas komma fram till massa viktiga beslut. Hursomhelst, rättegångar är en annan sån grej som jag har en väldigt specifik uppfattning om hur de ska vara. Tragiskt nog beror det hela antagligen på att jag är tv-skadad. Vi snackar Ally McBeal, The Guardian, På heder och samvete, Boston Legal, och till och med den jävla Emma åklagare. Var och en av dessa serier har byggt upp en bild, en föreställning om hur det "ska gå till" i rätten. Men oj, jag säger bara oj, vad besviken jag blev av verklighetens gråa sanning.

Jag var riktigt propert klädd dagen till ära. Iförd en helsvart outfit var det endast portföljen som fattades, men det kompletterade jag med den alltid lika trendiga konsumpåsen. Jag kände mig lite som en sån där ung höjdaradvokat när jag stegade upp för trapporna i Tingsrätten. Gick där med mitt vattenkammade hår, nickade åt folk som jag passerade, och tittade med jämna mellanrum på det fiktiva Rolex-armbandsuret som inte prydde min handled. Jag kände mig som Leo i Titanic när han kör sin klassiska "I'm the king of the world!", eller möjligen som skomakaren i Bullerbyn. Skit sak samma, väl framme vid rätt sal fick jag vänta i nästan två timmar på grund förseningar i tidigare mål. "Life's a bitch", tänkte jag tyst och satte mig bekvämt för att läsa dagens börsnoteringar (läs: rabattkuponger på McDonalds i Metro). Tiden gick, och rätt som det var lästes "mitt fall" upp i högtalarna.

En rad besvikelser

"All rise!", jag hade pluggat in den repliken. Det är det utrop som ska göras när domaren gör entré i rättsalen. Men tydligen praktiseras inte Ally McBeal-systemet här i Karlstad. För domaren, som förövrigt såg jävligt civilklädd ut, satt redan i rummet när dörrarna till förhandlingarna öppnades. Det kändes så otroligt "b". Jag säger såhär; gå på hockey, kolla när hemmalaget har sitt intro. Tänk pyroteknik, dånande musik och hejarramsor. Det är så en domare ska göra entré, eller möjligen med ett "All rise!". Han ska då fan inte redan sitta i rummet när rättegången börjar i alla fall.

Besvikelse nummer två kom tätt därpå. Jag hade ju förväntat mig en rejält stor sal med grekisk-romerskinspirerad inredning, och en tydlig avdelning mellan publiken och den åtalade. Det rummet som jag kom in i var i samma storlek som en rymligare friggebod. Publikkapacitet på, ja med ögonmått uppskattat, cirka tio personer. Problemet med detta lilla rum, förutom att det framkallade klaustrofobi, var att man kom alldeles för nära händelsernas centrum. Jag skojar inte när jag säger att jag hade ganska exakt en meter till målsägande. Mycket obehagligt och framförallt opraktiskt att nästan behöva sitta i knäet på domaren samtidigt som man ska plita ned anteckningar.

Sedan inleddes förhandlingarna. Målet rörde en person som anklagades för att ha utövat våld mot en tjänsteman. Åklagaren tjötade lite, advokaten tjötade lite. Och jag säger såhär, jävlar vilka stela typer som vistas på Tingsrätten i Karlstad. Vad hände med "Objection, your honor!"? Det utspelade sig absolut noll dramatik. Inga uppbrusande känslor, inga galna utlopp, inte ens lite hetsande diskussioner mellan åklagare och advokat. Jag var ytterst sugen på att resa mig och säga "Asså, jag offrade en sovmorgon för detta. Kan ni åtminstone svära lite?!". Vittnena som kallades in behövde inte ens lägga ed med handen på bibeln, det trodde jag var obligatoriskt. De fick istället köra nån slags scoutramsa som domaren läste upp.

Förövrigt noterade jag att domaren satt och nickade till flera gånger. Världens roligaste min är nog den som människor får precis när de inser att de slumrat till, de är liksom för en nanodels sekund helt ovetande om var de befinner sig.

Den siste besvikelsen kom i slutet av rättegången. Domaren förklarade att domen skulle läggas om en vecka, jag citerar "...domslutet kommer på onsdag i nästa vecka. Då kan ni ringa hit till Tingsrätten för att höra domen." Ja det är ju fan bara att dra en djup suck och nynna på My little pony. Inte nog med att man måste vänta en vecka för att få en avslutning på det hela, man måste ringa för att få höra domen. Seriöst, Ally McBeal hade varit fly förbannad vid det här laget. För att inte tala om John Cage, hans näsa hade ju fullkomligen pipit i falsett om han hade hört detta. Ringa... hrmph. Ni förstår kanske nu vad jag tidigare menade med att det svenska rättsväsendet känns väldigt "b".

Case closed

Klockan 13.02 lämnade jag Tingsrätten. Jag gick ut genom den mäktiga porten, möttes av frånvaron av solstrålar, och stegade ned för trappan som en visare, klokare, och sorgsnare man. Ännu en gång hade någon däruppe svikit mig. Drömmen jag hade om rättegångar var förevigt förlorad. Sen blev jag glad igen då jag kom ihåg mina rabattkuponger på donken.

"Är magen glad, är mannen glad."

- Gustav Svensson

//Olle Hallberg - I rest my case

Döm om min förvåning när jag skulle hämta in posten idag. Förutom den vanliga reklamen som jag förövrigt fortfarande inte vill ha ("Ingen reklam tack" är tydligen för svårttolkat för Värmlands postverk), möttes jag av en högst märklig syn. I min lilla postlåda satt nämligen världens gladaste indier och log mot mig. När man bor i Norden, och i synnerhet i Karlstad, är det lätt att bli en smula förvånad när man en morgon möts av en livs levande indier i postfacket. Lyckligtvis var indiern i mitt postfack inte så värst levande, därför blev jag heller inte så förvånad.

Daniel, min trogna vapendragare, var nyligen ute i vida världen på äventyr. Och som traditionen bjuder då någon är på semester dimper vykorten ned ungefär en dag efter att vederbörande kommit tillbaka hem. Så här såg det ut:

Här kommer resedagboken:

- inget varmvatten

- inget McDonalds

- bara indier

- billig öl

Är det något jag gillar så är det människor som skippar allt skitsnack, och bara går rakt på sak, tar med all viktig fakta och rensar bort onödigt vetande. Daniel skulle bli en god politiker tror jag. Hursomhelst blev jag skitglad över kortet, årets finaste! Dock hajade jag till när jag läste "bara indier". Vad fan, vad hade du förväntat Daniel? Det var ju trots allt... Indien du åkte till...

Tyskar däremot, det hade varit en högoddsare!

Undrar just om det någon gång hänt att en person faktiskt fått ett vykort "i tid", d.v.s. när avsändaren verkligen befann sig i landet?

Dagsbetraktelser
Så där sitter jag på bussen. In kommer en medelålders kvinna med tillhörande bäbis i barnvagn. En hållplats senare stiger ytterligare en medelålders kvinna på bussen. Tydligen känner dessa två medelålders kvinnor varandra sedan tidigare, då det utbryter ett jävla kackel när de ser varandra. Jag drar slutsatsen att de inte sett varandra på länge, för under de nästkommande tio minuterna utbyter de information från de ungefärligen fem senaste åren. Det är dåliga ryggar, och det är nya jobb. Det är Afrikaresor och det är Anders som snart ska ta studenten. Och sen är det givetvis bäbisen. Denna skrikande lilla varelse som, i likhet med sin mor, inte hållit käften en enda gång sedan de kom på bussen.

Medelålders kvinna #2
- Åh vad gullig han är. Han har Jonas näsa.

Medelålders kvinna #1

- Ja, jag vet. Han är sin far upp i dagen.

Varför är det alltid såhär? Varför ska folk alltid jämföra nyfödda bäbisar med mamman/pappan? Och hur i hela Hardangervidda kan någon människa ta det som en komplimang? "Din bäbis har sin fars näsa". Det är ju inte direkt snällt att säga att en annans unge har en mule som en fullvuxen karlslok. Nog för att bäbisen i fråga råkade vara väldigt storsnokad, men sådant kan man ju hålla för sig själv.

En annan klassiker brukar vara "Han har sin mors hår". Nämen det är ju lyckat att säga så om en bäbis på en månad, som kanske har fyra hårstrån totalt. Det måste isåfall ha varit en väldigt tunnhårig moder.

Människor äro idioter. I alla fall en del.

It's getting hot in here
Ett jävla oflyt hela tiden! Här har jag instiftat en sundare levnadsstil än jag har haft på länge; jag tränar aktivt, käkar gröt, dragit ned på Coca-Cola-intaget, gått från Fructis till Wella, skaffat toapapper med fint mönster, anmält mig till donationsregistret, hjälpt en kärring över gatan, och hör och häpna - jag cyklar till pizzerian istället för att ta hemkörning. Ja jag har blivit så nyttig att det inte skulle förvåna mig om jag går med i Green Peace nästa vecka. Men allt detta till trots har en av apokalypsens fyra ryttare nått min dörr.

Ja, nu ska ni ju inte gå och tro att pesten har nått Karlstad. Det var väl ett par sjuhundra år sedan den härjade här. Däremot har jag lyckats dra på mig feber, vilket kan vara nog så obehagligt om man är en glad kille på tjugoett jordsnurr som gillar långa skogspromenader, är rökfri och söker dig, varma, empatiska, kramgoa brunett med huvudet på skaft och fötterna på jorden. Djur är inga problem.

Sammanslagning kring det runda bordet

Feber som sagt. En vanlig saga i mitt liv. När jag var en liten skitunge på en sisådär tre till sex bast var det snarast standard att jag hade åtminstone en omgång lunginflammation varje år, med febertoppar upp mot 41 grader. Så ja, man kan säga att jag formades i eldens hetta, men oj vilken man det kom att bli av mig. (En man som förövrigt har täckstift i badrumsskåpet och en hårfön på den centrala platsen i lägenheten. red. anm.)

Det är lite roligt med just feber, för egentligen är det ju inte febern i sig som är "sjukdomen". Som jag har fattat det beror feber på att hjärnan höjer kroppstemperaturen för att bakterierna eller virusen ska få, för att tala klarspråk, a pain in the ass. Hjärnans allra klokaste antibakteriella blodkroppar har ett G8-möte där de fastslår att "de jävlarna ska rökas ut", och sen skickar de order om att kroppen ska hettas upp till en sådan temperatur att alla bakterier får tredje gradens brännskador. Det kan ju även tilläggas att denna temperatur är ungefär samma temperatur som det krävs för att få undertecknad att däcka i sängen.

En annan kul grej är det faktum att det är sällan som man fryser så mycket som under en febercykel. Detta är ju då jävligt skumt eftersom man egentligen, på grund av den förhöjda kroppstemperaturen, borde klä av sig och plocka fram solkräm och korsordstidning. Men icke sa nicke. Någon dum jävel i den antika världen (jag chansar på Gud, Pythagoras eller Pocahontas morsa) bestämde att när människan är sjuk, då ska hon bli så varm att hon börjar frysa. Vilket potentiellt kan vara det mest ointelligenta beslut som någon någonsin tagit i mänsklighetens historia. Möjligen på andraplats efter beslutet om att introt till "Bolibompa" skulle bytas.  

Kommunikation är a och o

Vi - människan - vill ju gärna se på oss som herrar över oss själva. Ändå ska det vara så förbaskat omöjligt att få hjärnan att kompromissa lite. Visst, det är ju kanonbra att den sköter övervakningen av våra kroppar och att den varnar när det kommer in elaka bakterier. Men istället för att höja kroppstemperaturen direkt kunde väl hjärnan viska lite ömt i mitt snäckformade öra;

"Olle lille, nu har vi elaka bakterieuslingar på ingång i 2an. Så du får antingen hoppa in i bastun, eller dricka ett par liter klorin. Tryck fyrkant för att höra meddelandet igen."

Tänk vad skönt det hade varit att bara kunna skutta in i en bastu, eller hoppa ned i ett ångande bad och på så sätt ta kål på helvetesbakterierna. Men nej, tydligen måste allt göras den hårda vägen i det här livet. Och vafan, 40 grader. Det är väl inga bakterier som dör vid den temperaturen? Jag menar, ugnsstekt kyckling ska ju hålla en innertemperatur av 70 grader, och då är det ändå risk för salmonella. Så varför skulle mina livsfarliga mördarbakterier ge upp efter fjuttiga 40 grader? Nej, det får tamejfan bli skärpning. Ska man göra något så ska man göra det helhjärtat, så i fortsättningen vill jag komma upp till åtminstone 50-strecket när jag har feber, annars kommer min kropp få se på fan med klorin, tabasco och Mor Annas smörgåsgurka.

Tänk japansk sexåring, tänk pottfrilla

Tillbaka till inledningen. Ni kanske undrar hur jag så bestämt kan säga att jag har feber, trots att jag inte ens har någon febertermometer här uppe i Karlstad. I och för sig slog det mig precis att ni knappast kände till att jag inte har någon sådan...

Skit sak samma. Min syster brukar säga att såg ut som Toshio från filmen "The Grudge" när jag var liten. Om ni inte har sett filmen; tänk japansk sexåring, tänk pottfrilla. Och när jag är sjuk, då är det lite mer; Toshio möter tomatpuré. Jag har nämligen en otrolig förmåga att utveckla världens mest illröda kinder när jag feber. Man skulle kunna säga att jag är Asiens svar på renen Rudolf, fast med lysande kinder istället för en lysande mule. Och utan hovar... plus att jag inte skiter utomhus.

Ja, röda kinder är ett av "de tre tecknen". Nummer två har ett göra med ögonen. Det är lite svårt att förklara, men om jag liksom håller still huvudet och tittar åt olika håll så upplever jag en obehaglig smärta bakom ögonen. Detta uppstår endast då jag antingen redan har feber, eller strax innan den har brutit ut. Det tredje och sista tecknet är kort och gott ryggont. För när jag har feber känner jag mig som en åttioårig förtidspensionerad siouxindian med kronisk rygginflammation. Det är i alla fall hemskt och jävligt, och jag får en stark lust att röka fredspipa och kasta tomahawk.

Nåja, än ska jag inte klaga. Jag är ju lyckligtvis bara i förstadiet ännu, och vem vet, kanske lugnar det sig under natten. Underligare saker har ju hänt. Christer Sjögren gick till exempel vidare till finalomgången i Melodifestivalen.

//Olle Hallberg - mönstrat toapapper. Because I'm worth it!

Söndagsbetraktelser
Underligt nog började gårdagen på ett ytterst bra sätt. Jag vaknade hyfsat tidigt och redan vid tretiden var alla livsuppehållande organ fullt funktionella. Efter en långsamt intagen lunch i goda vänners sällskap begav mig hemåt för att påbörja ett numera klassiskt söndagsnöje, tv- och filmtittande.  Söndagar tillhör förövrigt den dag under veckan då jag verkligen känner mig som en dålig medborgare. Jag uträttar inga stordåd, hjälper ingen damer över gatan och bidrar i allra minsta grad till att göra vår jord till en bättre plats att leva på. Hursomhelst, denna söndag inleddes på ett väldigt manligt sätt.

Först ut var det hockeylandskamp. Ett klassiskt möte då våra svenska hjältar tog sig av de finska lejonen. Hur det gick, ja det behöver vi kanske inte behandla just denna dag. Jag satt i min soffa i alla fall, käkade tekakor med korv på, och muttrade "Säg oh ah Stefan Liv, säg oh ah Stefan Liv!" för mig själv. Jag kände mig väldigt manlig faktiskt, fattades bara en ölburk och en svettig brynja. När hockeyeländet var över var det dags för en annan klassiker. Robin Hood, i en av de ungefär sjuhundratusen Robin Hood-versioner som producerats. Nu hade jag nått en punkt då manligheten bara ökade och ökade. Faktum är att jag kände mig lite som Robin Hood själv. Fast utan trikåerna då. Och pilbågen. Och hästarna. Och... äh, fan, det var en dålig liknelse när jag tänker efter. Det viktiga här är att förstå att jag kände mig jävligt tuff. Men föga anade jag vad som komma skulle.

När Robin och hans muntra män hade avverkat sitt fyrtiominuterspass kände jag att det var dags för lite film. Jag skulle precis kolla igenom mitt storslagna arkiv när jag påmindes av ett bittert minne. Ni förstår, i höstas var jag så finurlig att jag samlade alla mina filmer på en extern hårddisk, en sån där bärbar liten jävel som man kan ha i fickan. Sedan, för ett par veckor sedan, fick denna hårddisk för sig att praktisera det tyska hoppet i pikerad stil, rakt nedåt mot mitt golv, ett golv som förövrigt råkar vara jättehårt.  Och säga vad man vill om plast, men stryktåligt är det tamejfan inte. Hårddisken sa bablump, och sedan gick den i förtidspensionering. Nu kan man fråga sig vad detta har med saken att göra. Jo förstår ni, jag har nyligen påbörjat ombyggnaden av en ny filmsamling. Tyvärr är den i skrivande stund något begränsad och består för tillfället av fyra mästerverk. Nämligen Bring it on IV, Forrest Gump, Shawshank redemption, samt Sunes Jul "Collectors edition". Så när jag nu denna söndagseftermiddag skulle välja en film att se var det som ni säkert förstår inget lätt val. Men eftersom jag ville spara höjdarrullen Bring it on 4 till ett senare tillfälle föll valet på alltid lika klassiska Shawshank redemption.

De tre tårframkallade verken

Shawshank redemption, eller "Nyckeln till frihet" som några av er kanske benämner den, är sannerligen ett riktigt mästerverk. Problematiken uppstod i att jag, som jag tidigare nämnde, var på machohumör idag. Det blir lätt så efter att ha suttit och käkat korv och kört hejarramsor med sig själv. Så det uppstod en liten konflikt i min hjärna, då jag övergått från ett "HEJA SVERIGE!"-och-"Skjuta riddare med pil"-stadie, till ett mer - och jag citerar IMDB - "Fear can hold you prisoner. Hope can set you free"-stadie. Det uppstår en massiv krock i mitt hjärtkontor. Så där sitter jag, killen som en timma tidigare var hårdare än sten, och känner hur det nästintill vattnas i ögonen på mig. Det kom dock ingen tår. Ni förstår, endast tre filmer på denna jord har lyckats locka fram tårar hos undertecknad.

Forrest Gump

Armageddon - När Harry (B. Willis) gör sönder AJ's (B. Affleck) syreanordning, drar tillbaka honom in i rymdskeppet och själv går ut för att offra sitt liv för mänskligheten.

Ni som kan räkna har redan insett att det bara var två filmer som jag listade. Ha mod kamrater, den tredje filmen ska avslöja alldeles strax. Inofficiellt kan jag väl som hastigast nämna att jag egentligen kan få våta ögon av vilken amerikansk high school-film som helst, men detta är som sagt högst inofficiella uppgifter och bör således inte användas i mobbande syfte mot undertecknad. Men det är ju så vackert när den töntiga tjejen blir skolbalens drottning...

Jo, från att ha gått varit ascool tjugoettåring som kollar på hockey och medeltida action till att bli något helt annat. Faktum är att jag vid det här laget kände mig som en nioårig flicka, med rosa Barbieparaply och nya vårsandaler. Och det skulle bli än bättre. För senare under kvällen satt jag och språkade med en god vän över MSN. Vi brukar komma in på jävligt otippade saker när vi konverserar, och idag hamnade vi helt otippat i dinosaurietiden. Det var då som film #3 gjorde entré.  "Landet för länge sedan". Ni vet, den där tecknade filmen med långhalsen Lillefot, trehorningen Cera, plattfotade Kvacky, den ständigt hungriga Tagg och världens sämsta flygare - Petri. Landet för länge sedan kan potentiellt vara den sorgligaste, vackraste och mest tårframkallande film som någonsin skapats. Man bör dock bortse från det faktum att den har ungefär åtta efterföljande filmer som är pinsamt dåliga. Det var så länge sedan jag såg den här filmen, men trots att jag bara kollade några minuterslånga klipp på youtube kände jag tårar rulla nedför kinden när jag möttes av den scenen då Lillefot ligger i fotspåren till hans avlidna mor. Fy fan, alltså. Titanic och Pearl Harbor kan ju slänga sig i väggen. Inget slår Landet för länge sedan när det kommer till snyftarfilmer. Kom ihåg det grabbar till nästa dejt.

Like a box of chocolate

Jag får ofta höra att jag har skum filmsmak, och min vän Anton gillar att skälla ut mig när jag nämner "American Pie" i samma mening som "Sagan om Ringen". Same shit säger jag, Stiffler - Aragorn, båda vill ha ett ligg. Jag vill ta tillfälle i akt och dementera uppgifterna om att jag har skum filmsmak. Faktum är att jag slukar de flesta genrer med hår och hull. Notting Hill, The Rock, Saw, Babe - den modiga lilla grisen, Ace Ventura, Saving Private Ryan, och Döda poters sällskap, för att bara nämna några. Att jag sedan råkar ha sett ungefär alla high school-filmer som någonsin gjorts är väl... bara en slump...

Nej, nu är klockan ganska mycket, så jag tänkte skicka med er en liten visdom innan jag avslutar. Men eftersom jag är så förbannat trött gör jag det lätt för mig och direktciterar en ytterst sevärd film. På återseende!

"Life is like a box of chocolates... you never know what you're gonna get"

Fast egentligen vet jag visst, för jag får alltid de där äckliga jävlarna med likör i...

//Olle Hallberg - mannen som gick in i en skog och kom ut på ett kalhygge

Svenska Akademien får sig en omgång
Det finns i universum väldigt mycket som jag inte behärskar, men det finns två saker som jag är speciellt dålig på. Det ena är paketinslagning, det andra är grammatik. Ända sedan sju års ålder och första skoldagen, ni vet - bamseryggsäck, pirr i magen, hålla mamma i handen, och nya barn som lukar skumt, har det ogästvänliga lilla ordet "grammatik" varit min akilleshäl. Egentligen har det aldrig aktivt påverkat min skolgång, men det har alltid funnits där, lurandes bakom nacken likt en våt bläckfisk som man inte kan bli av med.

En snabb konsultering med Svenska Akademiens Ordlista och man möts av följande;

Grammatik (-i'k) -en -er s. Språklära

Språklära, läran om språket. Pyttsan! Tillåt mig att ge Svenska Akademien en knäpp på näsan samt en spark i arslet iklädd en stålhätteutrustad träsko (storlek 47 lämpligen), för enligt mig är grammatik en enda sak - nämligen läran om hur man skapar ett så krångligt och komplext regelsystem som möjligt och sedan hittar på ungefär sjumiljoner undantag för var och en av dessa regler. För det är just precis på grund av detta som jag aldrig lyckats komma underfund med grammatikens underbara logik, alla dessa jävla "undantag som inte följer regeln".

Det heter system, inte systäm

Problemet med grammatik som jag ser det är att det är alldeles för komplicerat. Min kära fröken på lågstadiet försökte på ett väldigt pedagogiskt sätt att leka fram kunskapen bland oss barn. Vi fick lära oss att ordklasser var som en stor byrålåda, där varje låda representerade en ordklass. Tanken var förvisso god, men det fanns ett problem med min kära frökens utlärningsmetod. Det var åttaåringar som hon undervisade. Jag vet inte hur det är i andra delar av landet, men i Mariestad där jag är uppvuxen är det inte direkt ordklasser som åttaåringar tänker på när de ser en byrålåda. Vi snackar istället tamagotchis, svettiga fotbollstrumpor, Tand Agdas bröstkarameller från Danmark, hockeybilder, my little ponny, Kittyböcker, brorsans gömda snusktidningar, puttekulor, och andra grejer som barn finner intressanta. Så där står min fröken och ritar sin förbannade byrålåda på svartatavlan medan resten av klassen sitter och ritar samma byrålåda i sina böcker, dock utan ordklasser men väl innehållsrika på tamagotchis och svettiga strumpor. Det var med andra ord inte mycket kunskap som gick bevarad från de lektionerna.

Vidare, som jag var inne på tidigare innehåller grammatik ofantlig många regler, men något som överskuggar detta är alla undantag som finns. Det känns liksom som att för varje grammatisk regel man lär sig så tillkommer det minst ett undantagsfall. Så först lär man sig att interjektioner är oböjliga och att de inte har avledningsmöjligheter. Åren går, puberteten inleds, man slutar cykla med hjälm och börjar prata konstigt. Sedan kommer man till högstadiet där man får lära sig att den kunskapen man hade var helt åt helvete eftersom interjektioner visst går att böja och avleda - i undantagsfall! Kuljul. Och så är det med i stort sett alla regler. Tilläggas bör väl att detta var ett taget exempel då författaren (vilket är jag) inte har en blekaste aning om vad en interjektion är. Nu efter att ha kollat i facit kan jag dock upplysa de ovetande om att det är utropsord som "Aj!" och "Usch!". Det ni!

Tänk om den dumme jäveln som kom på alla grammatikregler hade tänk sig för lite innan han skrev ner dem. Då kanske han inte hade behövt uppdatera reglerna fem miljoner gånger med "undantagsfall". Och då hade vi, Svea rikes ungdom, sluppit denna överflödiga kunskap som ändå aldrig fastnar.

Hola, me llamo Olle

Mitt hat gentemot grammatik kan ha en naturlig orsak. Ni förstår, jag läste spanska i fyra år. Under de här fyra åren hade jag väl en sisådär sex olika lärare, en av dem kunde svenska, de övriga höll undervisning på tyska, dålig engelska och quechua . Så när jag var klar med de fyra åren kunde jag böja regelbundna verb, samt säga "Hej jag heter Olle" på spanska. Det kan låta tjusigt kanske, men om man har pluggat språk i fyra år så tycker i alla fall jag att det skulle vara roligt om man faktiskt kunde använda skiten till något praktiskt. Tänk om jag skulle bli strandad i Spanien, vafan skulle jag säga till spanska polisen? "Hola, me llamo Olle", och sedan stå och böja verb i tio minuter innan jag hade blivit inslängd i fyllecell?

Nu är saker som de är. Och faktum är att jag trots min pinsamt dåliga grammatikkunskap har klarat mig väldigt bra, både i skolan och ja... på dass med för den delen. Fastän jag bara kan knappt fyra av de minst nio existerande ordklasserna i svenskan är det sällan jag stöter på problem. Jag går på känsla, följer det som ser rätt ut, det som känns rätt. Och allt som oftast går det alldeles utmärkt. Så jag tror att detta hypande i skolan om att grammatik är så himla viktigt är lite väl överdramatiserat. Man klarar sig fint även om man inte är någon paragrafens mästare. Det handlar bara om att ha lite fingertoppskänsla, och hoppas på att man får kryssfrågor på proven.

Tänk vad kaxigt om man kunde lyckas med sitt skrivande. Skriva ett känt verk och sedan ge en intervju där man avslutar;

"...och nämnde jag att jag fortfarande inte vet vad ett predikat eller pronomen är?"

//Olle Hallberg - mannen som kunde tala med herrar

Kan inte någon vänlig själ köra upp en stor jävla blåslampa i käften på Carolina Gynning? Seriöst, jag får fan krupp i kvadrat och åderbråck i lilltån när jag hör den människan pladdra. Först och främst tillhör hon nog en av de tre svenskar som under sin levnadstid aldrig lyckats hålla tyst i mer än 1 minut. De två andra är förövrigt Filip och Fredrik (no offence boys). Vidare skulle jag bli mäkta förvånad om Gynning någonsin lyckats göra ett vettigt uttalande. Hennes senaste visdom kläckte hon precis på 5:an:

Musikproducent säger;
"Detta är ju hela ditt liv på ett A4."

Gynning tänker en lång stund, och utropar sedan;

"Ja just det, det är ett sånt här ja", och viftar sedan glatt med pappret hon håller i handen.

Det senaste budet är att Carolina ska spela in sin egen singellåt. Förutom att människan är både tondöv och helt saknar taktkänsla lever hon i tron om att hon är världens bästa sångerska. Vad är det för jävla värld vi lever i när man låter tomtar som Gynning spela in singlar? Gandhi var sjuhundra gånger bättre människa än vad hon någonsin kommer bli, men inte fan fick han spela in några låtar. Jag brukar inte göra påhopp på enskilda personer (förutom Christer Fuglesang) men nu kände jag att måttet var rågat.

Gynning, skärp dig för fan och gör något du är bra på istället! Nej fel, gör något som inte plågar resten av befolkningen...

Som bekant var Jehovas vittnen här och terroriserade mig förra veckan. Trött och jävlig som jag var tackade jag för visiten och smällde igen dörren framför näsan på dem. Men nu har jag kommit till insikt med mig själv, en form av uppenbarelse kan man kanske kalla det. Så jag vädjar till er, om någon av er läsare är ett vittne av Jehova, snälla kom tillbaka hit. Jag är nämligen i desperat behov av en bibel.

Förra natten var ett helvete. Jag menar det verkligen, jag hade besök av ondskan i sin renaste form. Nu kanske några av er fick för er att Alex Schulman låg under min säng och levde jävel. Nah, riktigt så illa var det faktiskt inte. Fast när jag tänker efter var det kanske inte så långt ifrån, en liten jävel som luktade bajs. En fluga alltså, och en otroligt energisk sådan. Tydligen har flugsamfundet gjort otroliga tekniska landvinningar på sistone, för den här lilla krabaten hade någon form av "osynlig-på-radar"-funktion. Så fort jag tände lampan försvann den ur både hörsel och synspektra, men sekunden efter att jag släckte så började surrandet igen. Flugan överlevde natten och själv fick jag knappt någon sömn.

Varför är jag då benägen att lägga vantarna på en bibel? Ja, först och främst vill jag bara klargöra att jag inte hade tänkt åberopa några högre makter för att bli av med flugeländet. Exorcism överlåter jag till galna präster, samt till Alf Svensson. Nej det är såhär att under mina år här på jorden har jag gjort en upptäckt. Man skulle kunna säga att jag funnit nyckeln till den låsta dörren, regnet till den torra jorden, dildon till den... ja ni fattar poängen. För av alla världens uppfinningar finns det en sak som överträffar allt annat när det kommer till flugdräpande - den heligaste av heliga böcker - Bibeln. Det är storleken, viktfördelningen och tyngden, ett perfekt resultat av ingenjörskonst när den är som alla vackrast. Jag lovar er, har ni en gång dräpt en fluga med "Joh 1:19", då går ni aldrig mer tillbaka till flugsmällare. Det där är ju dock endast en personlig uppfattning, då jag har hört att Matteusevangeliet känns mer rätt för andra.

Förvisso har jag gett mig fan på att flughelvetet ska dö redan inatt, men om jag inte lyckas då ska jag med öppna armar ta emot Jehovas vittnen... eller en annan kristen undergrupp, jag skiter faktiskt i vilket, så länge de har med en färsk upplaga av bibeln. Nu är det sovdags.

Bring it on fly. Tonight, it's you and me.
Tonight... you're going down.

Barnasinne
Kommer du ihåg tiden då en liten bäck på bara ett ögonblick kunde förvandlas till en vrålande flod, omöjlig att vada över för den svage? Kommer du ihåg tiden då en liten kulle på bara ett ögonblick kunde förvandlas till ett svindlande högt berg, med sylvassa klippor och kretsande örnar? Kommer du ihåg tiden då ett par kuddar på bara ett ögonblick kunde förvandlas till en ointaglig fästning med skinande tinnar och torn? Kommer du ihåg den tiden? Jag gör det, och jag kommer ihåg den med glädje.

Det var ett inslag på tv nyss, det handlade om unga, framgångsrika människor. Sällan har jag sett så tråkiga personer. Vinst, vinst, vinst, det var allt som rörde sig i deras huvud. Det känns som att så många har så fruktansvärt bråttom med att växa upp idag. Göra karriär, skaffa familj, stabilisera sig. Och sen ser jag mig själv i spegeln. Jag vill inte växa upp, inte än på ett tag i alla fall. Det kommer att finnas tid för det senare. Jag är liksom fortfarande den där killen som tycker att det är dökul att skvätta vatten på en varm spisplatta. Jag är fortfarande den där killen som trycker på mitten av kaviartuben, och jag är fortfarande den där killen som har större delen av sin garderob liggandes på golvet. Det är jag, och jag har för avsikt att fortsätta vara den killen ett bra tag framöver.

Pix pax!

Mitt i allt detta stressande, i all denna tjugohundratalsdepression som genomsyrar samhället kan jag inte låta bli att tänka på hur det var förr, när man var barn. Vilken underbar tillvaro det var. Olycka? Fanns det ens? Ja, möjligen om alla gungor var upptagna, men då fanns det ju alltid grävskopor eller för de allra modigaste - linbanan.

För visst är det så att barn har en mer positiv syn på saker och ting? Det fanns inga dåliga hårdagar som liten. Ingen brydde sig om hur de andras hår såg ut. Om man hade kammat, oborstat, rufsigt, afrokrull, flätor, plattat, eller spretande, det var aldrig någon som frågade på vilken sida av vems säng man hade vaknat på.  Man kan även se det såhär, om det regnar idag så tänker de allra flesta "åh nej, inte regn". Tänk tillbaka till när du var barn, hur lycklig du var när du kunde skutta ut, iklädd galonisar och gummistövlar och skvätta i vattenpölarna och bara leva livet. Vad underbart ändå, att höjden av lycka kan vara något så enkelt som en vattenpöl. En vattenpöl som de flesta av oss svär åt idag.

Barndomstiden representerades även av ärlighet. Visst kan barn vara elaka, och ibland rentav jävliga mot varandra, men det kan aldrig liknas med hur vi vuxna behandlar varandra. Byter man en hockeybild så byter man en hockeybild. Inget mer med det. Inga advokater, inga åberopanden av klausuler, och inga giriga mellanhandlar som vill ha halva vinsten. Det finns vissa gyllene regler i barnsfären, och dessa respekteras till hundra procent. Har du någonsin hört talas om ett barn som inte följt ett "pax för den bästa stolen!"? Det finns inte en unge som skulle ifrågasätta något sådant, möjligen om denne sa "pax" samtidigt, varvid man får övergå till "smurf!"...

Tänk om

Det slår mig ofta att jag kanske skulle kunna ha blivit konståkningsproffs, eller balettdansös, eller motocrossåkare, om jag bara hade testat. Jag har bara provat på en enda sport under min levnadstid, och med prova på menar jag träning under ledarledda former. En enda jävla sport. Och det är inte ens fotboll. Varenda kille man pratar med har någon gång varit på fotbollstränings, kanske bara någon enstaka gång men han har ändå varit där, känt på gräset, sparkat på bollen. Det har inte jag. Jag vet inte riktigt varför faktiskt. Antagligen av samma anledning som varför jag aldrig började spela något instrument. Idioti troligtvis, och det grämer mig något fruktansvärt idag. Jag kan bara se hur sjukt mycket glädje hockeyn har skänkt mig, något som gör mig än mer sorgsen då det slår mig att det finns massa för mig outforskade sporter och aktiviteter som kanske skulle varit min grej. Eller också är jag bara besparad från en massa nederlag, fast du vet vad, jag hade gärna tagit risken.

Vad ville jag ha sagt med föregående stycke? Precis lika svårt som det är att pröva på alla världens sporter är det att pröva på alla världens yrken. Med den här bloggen säger jag inte att folk som vill växa upp snabbt är sämre människor än vad jag är, kanske tvärtom egentligen, jag är imponerad att de vet vad de vill göra med livet. För kanske är det precis just det som det hela mynnar ut i för min del, att jag inte riktigt vet vad jag vill göra, att jag inte vet "vad jag vill bli när jag blir stor".

En sak vet jag dock bestämt. Vi skulle nog alla må bättre av att knyta upp slipsknuten lite då och då, dra på oss galonisarna och ge oss ut på äventyr i vattenpölarnas värld. Det kommer tid för att vara vuxen också, det kommer tid för det.

//Olle Hallberg - forever young, I want to be forever young

Det var något trolskt i luften i fredags. De flesta människor i Karlstad lever nog fortfarande ovetande om vad som tog plats denna afton, det gällde att titta på rätt ställe, lyfta på rätt sten. Ett sus genom mörkret, ett skrik i fjärran, och sedan, tystnad.

Hade man befunnit sig på Tegnérsgatan denna dunkla fredagsnatt hade man upplevt en högst märklig syn. Längst bort på gatan ses tre konturer röra allt närmare, och allt eftersom sekunderna passerar inser man att det är en fe, Pocahontas och Musse Pigg som är på väg emot en. Och i detta skede, när man tror att man har sett allt som går att se, inträffar nästa mirakel. Från en mörk gränd dyker en, två, nej tre dvärgar upp. Dessa efterföljs av Björnligan, fast tydligen hade en magont för det är bara två representanter.

Ja det var en afton i trolltygens tecken. Alla världens knytt från Disney-filmer verkade ha letat sig till ett och samma... slott... denna kväll. Det var Cruella De Vil, Askungen, Snövit med styvmor, okänd shejk, Jasmine, Robin Hood, Peter Pan, Oppfinnar-Jocke, de sju dvärgarna (minus 4), Musse Pigg, Mimmi mus, Spökplumpen Tingeling, Pocahontas och feer från när och fjärran.

Vad våra vänner tog sig för denna episka kväll ska vi låta vara ett oskrivet kapitel, men ryktena förtäljer att förgiftade äpplen delades ut. Kanske kan detta vara förklaringen till en ovanligt oborstad Pocahontas, och tre ovanligt onyktra dvärgar.

Tomtar och troll från sagan värld. Jag antar att det är sånt som kan inträffa...

 

...i en annan del av Karlstad.

1903 föddes en pojke i Stockholm. Föga anade väl hans föräldrar att denne gosse skulle växa upp och bli svensk mästare i längdhopp. I imponerande 32 år höll han det svenska rekordet, och för detta hatar jag honom, nästan i alla fall. Längdhoppspojken från Stockholm hette nämligen Olle Hallberg. Och just denne Olle Hallberg är den enda personen som placerar sig över mig om man gör en google-sökning på "Olle Hallberg".

Man kan fråga sig, vad fan är oddsen för att en Olle Hallberg ska ha vunnit SM i längdhopp åtta gånger? Det måste ju vara större chans att vinna en trehövdad get? Okej jag erkänner att jag är lite bitter, det känns någorlunda surt att bli brädad av en längdhoppare. Framförallt eftersom denne var verksam förra århundradet...

---

Hursomhelst, under hösten kikade vi lite på statistik för den här sidan, och eftersom det har förflutit en del tid sedan dess tycker jag att det är på sin plats att vi gör en uppföljning. Misslyckanden säljer ju bra har jag hört...

Statistiskt sett

Min blogg, ollehallberg.blogg.se, är för tillfället Karlstads 16:e största. Ja det är ju egentligen inget att lipa över, men om man tittar på de bloggar som ligger över mig, ja då vill jag faktiskt bara lägga mig på golvet, grina högt och lyssna på Pocahontas-soundtracket. Lite smakprov från listan;

#15 Gunnars bilder
Beskr. "Gamla foton som jag scannat in, kort tagna med Canon Powershot."

Olles kommentar;
Ja i hans senaste inlägg möts man av jävligt död baksida av ett hus, samt grannens hund Sigge. Spännande, verkligen. Nu förstår jag varför jag ligger efter honom på listan.

#8 Linedance
Beskr. "Gillar du som jag Linedance? Här skriver jag lite om vår kursverksamhet..."

Olles kommentar;
Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Ligger man 8 placeringar efter en blogg om linedance ska man börja fundera på att kanske byta hobby.

Och ja, den otroligt spännande bloggen om deckare befinner sig fortfarande över mig. Bloggen som behandlar allt från avdankade böcker från medeltiden till bloggskaparens egna äventyr med att installera brandväggar. Fascinerande, häpnadsväckande, självmordsframkallande. Ett måste i bokhy... ehm, favoriter.

Populärast av Karlstads bloggar är... "apanoladotcom". Intressant nog handlar den inte alls om en apa, utan "om sport i allmänhet och Luleå hockey i synnerhet". Bra namnval.

Sen är det nån jävla Janet också...

Nåja, jag är i alla fall nöjd med att nyligen ha gått om en kille vid namn Petter på rankningen...

...att sedan denne Petter inte har skrivit ett inlägg på snart ett halvår kanske jag inte behöver nämna.

Hur högt kommer du på google om du söker på ditt namn?