Undertecknad sågs spatsera på stadens torg häromdagen. Ensam, funderande, men ändå ack så vacker. Den milda morgonbrisen lekte varsamt med mina yviga tofsar och fick mitt hår att bölja på ett sätt som skulle ha fått vilken L'Oreal-modell som helst att bli... ja normaltjock... av avund. Det här skulle kunna ha varit ännu en vanlig dag i mitt liv, men det inträffade någonting som kom att ändra historien för evigt.

Bakom ett stånd står en kvinna i sina bättre år (Läs: tant Agda, 87) och prånglar något som i mina ögon ser ut som vetekransar. Jag avancerar närmre, läser på skylten och kan konstatera att så var fallet.

"HEMBAKAT! Bullar 5st. 40kr, Kransar 40 kr st."

Och det är ungefär vid den här tidpunkten, med reservation för någon tiondel plus eller minus, som jag får en slags uppenbarelselik... uppenbarelse. Vi kan för enkelhetens skull sammanfatta rådande situation med ett slagkraftigt ord: VA?!

Alltså, det kan vara mig det är fel på, men varför i helvete skulle någon vilja betala sådär mycket för lite hembakade bullar? Och tro mig, jag vet att den allmänna åsikten är att det är något heligt över hembakade läckerheter. Speciellt om det är småflickor i blonda flätor alternativt rynkiga pensionärer som har bakat kakorna.

MEN, och minns denna dag ty det kan vara en milstolpe i modern tid, jag tror faktiskt att vi alla har blivit förda bakom ljuset. Det finns nämligen inget charmigt med hembakat! Ja möjligen om man uppskattar dåligt uppmätta ingredienser, brända kanter, slarvigt blandad deg, inkonsekvent storlek på bullarna, saltkoncentreringar på valda ställen, och inte minst tant Agdas hår lite här och var. Så ja, om gillar man tidigare nämnda inslag kan jag förstå att man köper hembakat. Men är man som 99,9 % av Sveriges befolkning och föredrar hårfria produkter då är hembakat inget mer än en stor jävla bluff.

Vem fan pungar ut 40 spänn för fem sketna bullar som en kärring på 87 bast har stått och knådat så hårt att löständerna trillat ur? Bakade tanten med diamantspån eller varför det hutlösa priset? Nu har jag inga exakta siffror här, men på ICA får man ett tolvpack kanelbullar för uppskattningsvis en tjuga. Tjugo kronor kontra fyrtio kronor, där man dessutom får sju extra bullar i det billigare alternativet. Känns som ett mindre svårt val att göra.

Men som sagt gillar man brända kanter och löshår...

As for me, jag föredrar köbekagor. Påu en toursdag!

Tillbaka igen, i skolbänken. Det känns lite som att börja gymnasiet ännu en gång. Ny klass, "vad ska jag på mig första dagen?", en jävla massa handskakande och så alla dessa nya namn som försvinner ur huvudet lika fort som de kom in.

Det är lite lustigt det där med namn. När man träffar en större grupp med nya människor faller det sig naturligt att man hälsar på varandra och byter namn. Men jag är faktiskt skeptisk till om det finns någon människa genom historien som faktiskt lyssnat och kommit ihåg vad den andre personen sa. Alla står liksom där, så jättekoncentrerade på att säga sitt eget namn att de helt enkelt inte uppfattar vad de andra säger. Personligen brukar det ta mig uppskattningsvis två veckor att få in ett namn. Att det sedan beror på att jag är begåvad med ett sensationellt dåligt minne eller att jag bara är allmänt dålig på att ta in information, det överlämnar jag till Gud eller Baren-Meral att avgöra.

Jag måste ändå säga att jag saknar låg- och mellanstadietiden lite. Tiden då man fick beklä sina nya böcker i plast och papper i alla de färger. Extra stolt var jag över min mattebok i tvåan. Om jag inte minns helt fel hette den "Mästerkatten i stövlar" och det var den vackraste skapelse världen någonsin skådat (fram till SATC-filmen och Carries bröllopsklänning såg dagens ljus). Den var liksom inbakad i en gröntransparent plast, så man kunde ana boken originalgrafik bakom en grönskimrande yta. Jag tror att detta utspelade sig någon gång under en tidsålder då plast ännu var en teknisk revolution (och Disneyklubben fortfarande var aktiv). Så ni kan ju själva gissa vem som var kung på mattelektionerna.

Halksockor och en gröntransparent mattebok, sometimes less is more!

Den 24 augusti. Det är inte klokt vad tiden går fort. Ännu en sommar i mitt tjugoettåriga liv har passerat. För nu är den faktiskt över, sommaren alltså. Jag har gått och väntat och väntat på den där sensommarvärmen som utlovades men inte fan har jag fått någon utdelning. Så nu har min kropp och hjärna officiellt ställt in sig på att det är höst. Till råga på allt bor jag granne med en karlslok som ställer sina soppåsar utanför sin lägenhetsdörr. Inomhus! Vi bor väl inte på jävla medeltiden heller? Sist jag kollade så var det en sisådär 600 år sedan det var befogat att kasta ut sopor från huset...

Men jag ä int bitter ja. Tvärtom, jag är riktigt levnadsglad. För det har varit en bra sommar, kylskåpsbyggandet till trots. Det finns ett talesätt... eller nej det finns det faktiskt inte, men jag stiftar ett, här och nu:

"Han som icke spenderat en sommar på Electrolux, han lever bara ett halvt liv."

Och vad den här okände tänkaren ville ha sagt med dessa ovanligt bevingade ord är att när man jobbar på Electrolux lär man sig att se saker och ting från ett annat perspektiv. Man lär sig att uppskatta livets nöjen, hur små de än må vara. Så min sommar som har bestått av en hel del arbetande har varit superb eftersom jag har lärt mig att uppskatta min lediga tid desto mer. Sällan har en blåbärsputte från Klings Glace kylt så bra. Sällan har en kebabpizza utan lök smakat så gott.

Sen kan man ju ställa sig frågan om jag har blivit något visare under sommaren. Om jag har vuxit spirituellt. Och om jag har gått hem med mörkhårig skönhet på 182 cm.

Och svaren är näe, näe och näe.

Men som sagt, jag ä int bitter ja.

Ödet är en lustig sak. Ibland undrar jag faktiskt om Han där uppe skojar med mig med flit. För efter en sommar i kylskåpsfabriken, vad tror ni är det första som händer när jag kommer upp till min nya lya här i Karlstad? Jodå, ni gissade rätt. Kylskåpsfanskapet går sönder. Underhållande nog är det inte klassikern - att kylan försvinner och allting smälter. Nej nej, här på Jakthornsgatan 82 är vi avantgardister förstår ni. Mitt åbäke till kylskåp har fått för sig att det befinner sig i öknen och har således vidtagit lämpliga åtgärder. Lämpliga åtgärder i det här fallet råkar olyckligtvis vara att kylskåpshelvetet ställt mätaren på istid. Man kan säga att jag blev lite småchockerad när jag häromdagen insåg att ketchupflaskan som jag precis plockade ut från kylskåpet inte alls var en ketchupflaska, utan mer en isklump, i form av en ketchupflaska.

Nåja, vad vore väl livet utan lite missöden.

This is Olle Hallberg, signing out for the first time in the new apartment.
Toodels!

Sådärja! 42 dagar senare, det var ju inte så farligt. För ungefär tio minuter sedan stämplade jag för sista gången ut från kylskåpsfabriken. I alla fall för i år. Och guuuud vad bra det känns. Jag vet att man inte ska missbruka herrens namn men... guuud vad bra det känns!

Men det har varit allt annat än en smärtfri resa. Folk har till och med haft vadslagning om när jag skulle lämna in min avskedsansökan, men jag visade tvivlarna att även de mest otroliga kan bli sanning ibland. Under de här sex veckorna har jag även lyckats avtäcka den kanske största hemligheten i mänsklighetens historia. Nyfiken? Jag ska inte hålla er på halster. Den absolut bästa låten att bygga kylskåp till är Nicke & Nilla - Diggar dig! Jag vet inte om det beror på det faktum att man blir på superbra humör av låten, men när man lyssnar på den tycks tiden bara svischa förbi.

Apropå musik, jag blir lite lätt rädd för mig själv när jag tittar igenom de låtar som har gått heta i min mp3-spelare i sommar. Här är ett axplock:

Lill Lindfors - En sån karl

Aqua - Doctor Jones

Soundtrack från den lilla sjöjungfrun - Del av din värld

Caramell - Caramelldansen (speedycake remix)

Amy Diamond - Shooting star

Och sen en förbaskat massa Atomic Kitten och Backstreet Boys-låtar. Men jag skäms inte jag!

Sex veckor, det låter inte mycket. Men när man står i en kylskåpsfabrik får man lite annan uppfattning om tid och rum. En minut ute i den vanliga världen känns uppskattningsvis som en timma inne i fabriken. Lägg därtill på ett aldrig sinande flöde av kylskåp som mullrar mot dig i ljudets hastighet. Sådant kan ta knäcken på den bästa. Men jag klarade det. Betyder det då att jag är bättre än bäst? Bräst?

Hursomhelst, nu börjar en elva dagar lång semester. En jävligt efterlängtad och välförtjänt sådan. Och så ska jag försöka bli lite mer aktiv på bloggfronten. Men först av allt ska jag ta och leva lite i nuet, ta en körvmacka och en kalldusch.

Tingeling!

Ibland måste man bara göra det. Trots att man är rädd. Trots att man har tvivel. För om ingen har mod nog att stå upp mot ondskan, finns det då en morgondag att se fram emot?

Det kommer en tid i varje människas liv då man når ett vägskäl. Då man tvingas att göra ett val. Välja att agera eller att stå vid sidan om och titta på.

Det kommer en tid i varje människas liv då hon ges chansen att konfrontera sina demoner. Det som skiljer hjältarna från de övriga, är valet av väg som de väljer att ta.

Och det kommer en tid i varje människas liv då allting verkar stanna upp. Tid, rymd, ja allting. Inte förrän du har gjort ditt val kommer tiden att återigen rinna i normal hastighet.

Vissa tror att det är den här tidpunkten i varje människas liv som är orsaken till att vi är födda. Att det här är meningen med allt. Kanske är det så. Kanske inte.

Allt jag vet vet är att min stund är kommen. Här och nu.
Så nu plockar jag fram kemikalierna.
Nu ska myggjäveln dö...