Förbannat, vi torskade. Vi föll verkligen på mållinjen - på straffar!

Nåja, livet är för kort för att ligga i soffan iklädd klänning och lipa. Så jag får väl komma över den här förlusten och ta nya tag.
Beachvolleysäsongen står ju trots allt för dörren :)

Uppsägningen

Då var det gjort. Lägenheten är uppsagd och om tre månader ska jag vara utflyttad. Det var en underlig känsla som genomsyrade kroppen när jag skrev under mitt utflyttningskontrakt. Ljuv och spännande, men samtidigt väldigt, väldigt läskig.

Detta har trots allt varit mitt hem det senaste året. Ett hem där jag har sovit, ätit och skrattat.

Men nu är det slut. Förändringens tid är kommen.

Småkakorna

På vägen hem gick jag in på Konsum. I vanlig ordning var det uppdukat ett bord med kulinariska läckerheter mitt i butiken. En tant i kockuniform frågade om jag ville ha en kaka.

- Åuh, köubekaugor, tänkte jag och slök en kaka med god aptit.

Det var inte köpekakor. Det var någon hembakad skit som mest smakade mjöl. Men artig som jag är tackade jag för kakan och skyndade därifrån. Något mjöligare om munnen än jag tidigare varit.

Slutspelet

Idag gäller det. Idag är dagen som nio modiga män och kvinnor har väntat på så länge.

Slutspelet i Karlstads universitets idrottsförenings innebandyturnering (det där kan ha varit världens mest segdragna mening) står för dörren.

Mitt lag, Carlstad Cougars, placerade sig som tvåa av sex lag i grundserien.  Idag kommer vi i semifinalen att ställas mot de fruktade "Mean Machine", vilka vi har haft en vinst och en förlust mot tidigare.

Idag är en stor dag.

Kolhydratuppladdningen är redan påbörjad.
Försäsongsträningen är sedan länge avverkad.
Nu kan vi inte längre påverka det yttre.

Det är idag som det visar sig om alla otaliga rundor i löparspåret har gett skörd.  

Det är idag som de stora människorna kliver fram.

Det är idag som vi krigar för varandra. Inte för att vi måste, utan för att vi vill.

Det är nu hjältar föds...

...en lyckospark är välkommet!

Facebook skulle kunna vara vår tids viktigaste uppfinning.
Åtminstone efter täckstiftet och popup-blockeraren.

Så jag sitter där på fejsan och scrollar igenom alla kommande "Events" då en tanke slår mig;

Är det såhär Micael Bindefeld känner sig?

För visst känner man sig lite viktig, som om man är någon, när man tittar igenom alla inbjudningar som man har mottagit.

"Lördag, vad ska vi välja för fest idag...
Nemen titta Anders har ju ett Grease-party, det kanske man skulle gå på.
Å andra sidan verkar det ju vara en minst sagt intressant gästlista på Nina's Black & White-fest.
Eller ska jag vara helt wild n' crazy och sticka på Fias "kom-som-du-är"-kväll?

Dilemma, dilemma..."

Facebook är, om inte annat, jävligt bra för en människas ego.

Ni kanske har sett den där applikationen "Compare people" där man kan klicka i vilka goda egenskaper ens vänner har. Det fina i kråksången är att den bara visar de saker som man har fått många röster på.

Men tag er i akt kamrater.  Om man klickar sig runt riktigt mycket kan man se exakt hur man ligger till i alla kategorier, även de i vilka man har dåligt resultat.

Olle Hallberg - "More likely to win a fight":  yes: 0, no: 6

Va i helvete, tänkte jag först.

Men sen blev jag återigen realist. Jag var nog aldrig någon slagskämpe :)

Jag har uppmärksammat hur ofantligt populärt det är med modebloggar nuförtiden. Och med nya vårkollektioner som står för dörren tänkte jag att det är mitt ansvar att guida er läsare genom trenddjungeln.

Jag har valt att komponera två outfits som båda fungerar till vardags såväl som på lite festligare tillställningar.

Outfit #1:

Tre ord.
Oh My God!
Är inte denna klänningen just to die for?!
Rosa är bara så vårens innefärg. Det gäller att sticka ut girls. Konkurrensen om killarna är stenhård så det gäller att vara the "it-girl".

Hudfärgat? Pfft... so fifteen seconds ago...

Denna charmanta hatt från Prada ger dig den där sofistikerat sensuella "Queen of England"-looken som så många eftersöker men så få klarar att uppnå.

Skorna kommer från Marc Jacobs och tillhör egentligen deras sommarkollektion, men ja, är man som jag får man förhandssmakprov. Marc är bara en så skön kille!

Outfit#2:

Håll i hatten girls. Weddingdress möter New York hooker.

Helt rätt med en kjol som sitter högt i midjan. Men snåla inte på längden nertill, vi vill inte verka för lätta på foten!

Runt midjan har jag en magväska från Dior. Det är inte bara snyggt, det är praktiskt också. Den håller in de där extra kilona som man så gärna lägger på sig under vinterhalvåret samtidigt som den rymmer inte bara ett, utan två foundation-kit från Maybelline.

Och som vanligt är det detaljerna som avgör.
Vita silkeshandskar.
Girls, gör ni bara ett köp denna veckan så säger jag bara;
låt det bli vita silkeshandskar!
Vilken man har någonsin tackat nej till en bröllopsdressad kvinna?

Okej, det var allt från mig för denna gången.

Träna på era posér framför spegeln, it's all in the hips!

Och glöm inte, stil är inget man föds med...
...det är något man köper ;)

Puss och kram. xoxo

Olli(nda) - när Kling och Fahrman inte räcker till

Åk först du, så väntar jag i mål

Pensionärer är ett lurigt släkte. Jag tror att många av oss underskattar dem. För bakom de där ihåliga leendena, bakom de gråa hårstråna, och inte sällan bakom de centimetertjocka glasögonen, döljer sig en livserfaren rackare som kan spelets alla knep. Pensionärer är, och kommer nog för alltid att vara ett av universums sanna mysterier. Den mystik som omvälver dem är tätare än dimman i Lützen 1632.

Idag mina vänner, ska vi titta närmare på de obegripliga handlingar som våra pensionärer tar sig för.

Visst, man skulle kunna göra det lätt för sig. Kalla dem senila och nöja sig med det. Men dessvärre tror jag inte att det är riktigt så enkelt. Jag är övertygad om att du, precis som jag, någon gång hamnat bakom en pensionär i en bilkö.

Ja först och främst bör man ju påpeka att det går allt annat än fort. Förvisso är jag en förespråkare av trafiksäkerhet men att ligga i 30 km/h på en nittioväg känns mer hälsovådligt än olycksförebyggande.

Nåväl, när tillfälle ges petar jag ned växeln och stirrar surt på Herr och Fru Pensionär när jag svischar förbi.

Så går det ett par timmar.

Resan kantas av stopp vid trafikljus, olyckor på vägen, bensinstopp och en och annan pissepaus. Och när man så når resans slutdestination, vem står där på parkeringen, redo att sno din köplats till Ullared? Jo, ingen mindre än tidigare nämnda Herr och Fru Pensionär.

För hur fort man än må köra, hur många hästkrafter din motor än må ha, så kommer du i slutändan alltid att hamna bakom de förbannade Herr och Fru Pensionär.

Detta mina vänner, är ett av livets sanna mysterier.

Rustad för polarisen

Vad som verkar vara obligatoriskt för att få kalla sig pensionär är att uppfylla den dresscode som pensionärssamfundet så distinkt håller fast vid. För er oinvigda snackar vi alltså om det människosläkte som spenderar 365 dagar om året med att gå klädda som om de skulle iväg på en Antarktisexpedition.

Seriöst, det kan vara 30 grader varmt, stekande sol och inte ett moln på himmeln, men likförbannat kommer Gösta (78) och Elsa-Britt (76) spatserandes på gatan iklädda pälsrock, mössa och handmuff.

Och visst, folk säger att det har med dålig blodcirkulation att göra. Men vafan, lägg en biff ute i solen en varm sommardag och den kommer börja puttra efter några timmar. Och biffar har, mig veterligen, jävligt låg (läs: ingen) blodcirkulering.

Om man nöjer sig med denna kunskapen kan det verka som om pensionärer är, för att tala klarspråk, dumma i huvudet. Och ja, det är kanske inte alla pensionstagande som har alla hästar rätt, men vi har glömt en viktig detalj.

Har du någon gång sett en förkyld pensionär?

Ni vet de där snörvlande jävlarna som tycks vara sjuka året om. Jag kan lova dig, om du så sitter i kyrkan eller på Allsång på Skansen och du hör det klassiska atschoo-snörvel-ljudet, så är det med största sannolikhet en osnuten skitunge eller en framgångsrik affärsman som snortat kokain, som står för symfonin.

Herr Pensionär å andra sidan, har i förväg redan tömt sin mule i en vackert broderad tygnäsduk. En näsduk som förövrigt har använts konstant utan tvättning de senaste trettio åren, men det hör inte berättelsen till.

Höftproblem, dålig rygg och fotsvamp, ja alla de åkommorna hör pensionärsåldern till. Men förkylningar, icke.

Så kanske finns det en tanke bakom de där nordpolsinspirerade outfitsen ändå. Kanske kunde vi ungdomar slippa den årliga höstförkylningen om vi bara klädde på oss lite mer på sensommaren?

Är pensionärerna genier eller bara köldfrusna stackare?

Detta mina vänner, är ett av livet sanna mysterier.

Att sitta eller inte sitta

Ända sedan jag var liten vildbasare har jag fått höra att man ska lämna sin sittplats på bussen till gamla människor om alla säten är upptagna. Och visst, jag har levt efter den läran. Det har till och med stundtals varit så att jag faktiskt har hoppats på att det ska stiga på någon riktigt gammal och skrutten jävel bara så jag kan visa min gentlemannamässighet för den snygga tjejen två rader bak.

Jag har inga problem med att stå upp under en busstur. Fan jag är ju både ung och kry. Men när man tänker lite djupare på det, vad fyller det för funktion egentligen? När alla ungdomar tvingas stå upp i bussarna till pensionärernas favör kommer ju detta givetvis att leda till något. Något hemskt.

Det är jävligt puckat om man tänker efter. Istället för att låta en ung och fräsch generation spara sina muskler genom att sitta, så låter man ett redan utdöende släkte vila fossingarna bara för att de några veckor senare ska checka ut. Egentligen gör vi oss själva en björntjänst. När unga tvingas stå upp under bussresorna kommer det i slutändan leda till förslitningar i fötter och knän, och förslitningarna i fötter och knän vet vi alla leder till en sak - förtidspensionering.

Så istället för att låta naturen ha sin gång och avverka en generation i taget påskyndar vi istället den nedbrytande processen. Snart kommer väl 30-åringarna att kallas för pensionärer. Och allt detta för att tant Agda skulle få en sittplats i bussen.

Ta kål på framtida generationers kroppar för att gårdagens generation ska få åka bekvämt - idioti eller allmänt hyfs?

Detta mina vänner, är ett av livets sanna mysterier.

Den dagen den sorgen

Det är lätt att fnissa åt detta nu, men det kanske mest intressanta är att vi alla en dag kommer att tillhöra pensionärsgänget. Det kommer vara vi som går omkring påpälsade till tusen under varma sommardagar. Det kommer vara vi som frustar fram i 20 km/h till resterande bilister på motorvägens förbannelse. Och det kommer vara vi som blir erbjudna att sitta ned i bussen av en ovanligt charmant och gentlemannamässig tjugoettårig asiat.

Den dagen den sorgen, så att säga.

Jag konstaterade i alla fall idag att den dagen när jag börjar använda uttrycket "håhåjaja" utan eftertanke, då är jag gammal på riktigt.

Innan jag avslutar vill jag bara passa på att tipsa om Westlife's senaste album "Back Home" som kom i slutet av förra året. En utsökt samling ballader, perfekt för alla sommardagar då man vill känna sig lite sådär härligt smygbögig.

//Olle Hallberg - med daglig åldersnoja som drivkraft

Jag läste på Aftonbladet att det ryktas om att Jennifer Aniston ska fira sin 40-årsdag med att förstora brösten. En vän till henne säger såhär om detta:

"Hon mår jättebra och vill bara att hennes kropp ska matcha hennes attityd."

Det är i stunder som dessa som man måste fråga sig; är den där vännen IQ-befriad på riktigt eller är det bara som det verkar?

"Matcha hennes attityd"? Vad fan menar människan? Att Jennifers attityd är silikonfylld och onaturlig? Good thinking there!

Nu ska undertecknad ta en välförtjänt långweekend i Sälen. Ses vi i backen?

Den mytomspunna planen

Så har jag då ännu en gång nått ett vägskäl i mitt liv. Om mindre än två månader har jag avverkat ett helt år på Karlstads universitet. Ett år fyllt av nya vänskaper, tentaångest och inte minst en jäkla massa skrivande. Det har varit en otroligt bra tid och det är inte utan att jag känner viss sorg över att behöva lämna detta. För det är precis vad som kommer att hända. I höst kommer jag att bo på en annan ort, en ort som ännu är okänd. Nu har jag gjort vad jag har kunnat, nu överlåter jag resten till högre makter.

Det finns givetvis en plan. En plan A det vill säga, reservplaner är jag tyvärr sämre på. Hursomhelst, planen i ideala fall ser ut som följande;

» Flyttar till Göteborg
» Kommer in på journalisthögskolan

» Stabiliserar mig med en trevlig, världsvan och helt galet snygg brunett

» Skaffar hund, get och Volvo

» Gör karriär i Stockholm, bosätter mig i en trevlig etagevåning på Östermalm

» Börjar spela korpfotboll med Blondin-Bella och Tomas Bodström

» Publicerar den självbiografiska romanen "Mannen som gick upp för en kulle och beslöt sig för att stanna där"

» Flyttar till en gemytlig och pittoresk småstad där barnen fortfarande rullar tunnband och kastar slungboll

» Sen ger jag nog fan i't och tar begravning på det. Kan redan nu avslöja att Green Day's låt Good Riddance (Time of your life) kommer att spelas under min begravning.

Sådärja. Så ser planen ut i dagsläget. Sen är jag ju inte sämre människa än att jag kan tänka mig att göra mindre småjusteringar här och var. Jag menar, Volvo eller Aston Martin, same shit, different name liksom.

Ett herrans år

Nej fan alltså. Det känns riktigt tråkigt att behöva lämna Karlstad redan efter den här terminen. Ändå kommer inte detta som någon överraskning, nej nej, planen har alltid varit att läsa ett år här i k-town, för att sedan söka lyckan på någon journalistutbildning i en annan stad. Men nu när man väl står här och stirrar ned mot den mörka avgrunden, då känns det jävligt mörkt ska ni veta.

Fast att kalla det avgrund var kanske att överdramatisera det hela lite väl mycket. Ett oskrivet kapitel är en mer passande term. Ja, det är faktiskt precis vad det är, ett jävligt blankt och oskrivet kapitel i mitt liv. Jag måste dock återigen poängtera att föregående kapitel var förbannat bra. Liksom, vilka jäkla människor jag har lärt känna under det här året. Shit pommes de chateau... nej förlåt, jag ska inte göra det här för personligt.

Samtidigt ska man även komma ihåg att det ändå var en ganska stor grej bara det här att flytta hemifrån. Jag menar, klippa panelgardiner och laga egen mat, det är liksom inget man lär sig i skolan...

...ellerja, det kanske är PRECIS det man lär sig i skolan, kom jag på såhär en sekund senare. Men ja, syslöjd och hemkunskap var aldrig riktigt min grej, det är i alla fall dagens sanning. Hursomhelst, såhär tio månader senare kan vi ju alla konstatera att grabben faktiskt fortfarande lever. Och gardinerna hänger där de ska, även om de har utsatts för diverse terroristattacker under årets gång. Det är inte ofta jag överraskar mig själv, men idag känner jag mig faktiskt förtjänt av en klapp på axeln. Det är inte var dag som ens lille pöjk klarar av första året med universitetsstudier och kommer levande därifrån. Fifan, detta får vi allt fira med pizza ikväll Olle! Jo jag tackar jag!

Morgondagen

Så vad har framtiden att erbjuda? Ja den som det visste. Något säger mig att saker och ting kanske inte kommer att inträffa riktigt så som min excellenta plan har förutspått. Men jag har ändå en känsla av att det på något sätt kommer att lösa sig, kanske utan Volvo, och kanske med en blondin istället för en brunett, men på något magiskt, underligt och oförklarligt sätt tror jag ändå att jag en dag kommer sitta där, med pennan i handen, gammal som gatan, och skriva på mina memoarer.

Fast först och främst hoppas jag verkligen på att komma in på journalisthögskolan i Göteborg. Man måste ta ett steg i taget. Och skulle det skita sig, ja då vette fan om jag inte lägger ner livet, köper en epatraktor och börjar extraknäcka som estländsk bärplockare. Fan ni ser, det finns en reservplan trots allt, om än en något depressiv sådan.

Jag får faktiskt lite flashbacks från sista terminen på gymnasiet av allt detta. Ung, vacker, och ovetande om världen utanför (numera är jag bara vacker och ovetande). Ingen ordentlig koll på vad nästa steg i livet skulle vara, inget fast mål att sikta mot. Precis som nu, allt känns jäkligt diffust. Vad är det för jävla system vi har, när man inte får veta om man kommit in på sin utbildning förrän i mitten av sommaren? Åh Gud, nu låter jag som en äldre farbror som fått en sockerbit för mycket i kaffet. Nejfan, det är för sent för att vara bitter. Bollen är som sagt satt i rullning, nu är det upp till Gud, Jean-Pierre Barda eller annan högre makt att avgöra min framtid.

Dagens visdomsord i samarbete med O.Hallberg

Det sägs att måste man våga för att vinna. Våga ta steget ut i det okända, våga lämna den trygga trettiokvadrataren i Karlstad, våga lämna de nyvunna vännerna för en ny stad. Ja, ska jag vara helt ärlig låter det ju helt urbota dumt egentligen, men nu får det vara nog med värmländskan. Jag behöver nya kvarter att gå vilse i, dessutom eftersöks bättre pizza som sagt...

Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända efter sommaren. Allt jag vet är att saker och ting kommer att förändras. Men jag är inte orolig. För det är trots allt när man vågar ta klivet ut i det okända som de riktigt stora belöningarna väntar.

Och för min del hoppas jag att den belöningen består utav en bra utbildning, en barnsäker bil samt korpfotboll med Blondin-Bella.

//Olle Hallberg - ditt stödhjul i snålblåst

Mariestad har nog världens godaste pizzor. I alla fall om du frågar mig och de resterande 15 000 invånarna i staden. Till och med Elin Kling har offentligt uttalat sig om att Mariestad har världens godaste kebabpizza, och då måste det ju vara sant! Dessutom, utan att ha några som helst belägg för detta, skulle jag vilja påstå att Mariestad är Sveriges, ja kanske världens mest pizzeriatäta stad i förhållande till antal invånare. Och det kanske än mer fantastiska är att alla pizzeriorna håller någolunda hög klass (förutom möjligen Italia men där äter man ändå bara på fyllan vilket gör att smaken blir mindre relevant, red. anm).

Resterande delar av Sverige verkar helt ha missförstått konsten hur man bakar en pizza. På alla ställen jag har varit, och tro mig - jag har varit på många ställen, har det aldrig funnits en pizza som nått upp till "Mariestadsstandard". I vissa städer är det omöjligt att få pommes frites på pizzan, i andra städer är begreppet "kebabsås" något helt främmande, och här i Karlstad har de inte insett att man bör grädda pizzahelvetet i mer än 30 sekunder. Dessutom har de bara äcklig "bladkebab", som min vän Fredrik hade uttryckt det. Det vill säga kebabkött i groteskt långa strimlor. Jag är osäker på vad den korrekta termen är men jag ska försöka illustrera med en bild.


Så om det var värt att impulsåka 2+2 timmar för att se på hockey och äta pizza?
Lätt.

De senaste dagarna har jag blivit utsatt för ett närmast bombardemang av MSN-virus. Ni känner igen situationen, någon skriver ett meddelande som lyder ungefär:

"HI! CLICK ON THE LINK FOR FUNNY AND NUDE PICS OF ME!! http://abc1234.funnypics.de/?42764286"

Givetvis är jag inte dum nog att klicka på länken, oh nej, lite IQ besitter trots allt även om det inte märks så ofta. Däremot verkar uppskattningsvis halva min kontaktlista tycka att den där länken är jättespännande för det har verkligen varit en kavalkad av virusspammande. För er oupplysta kan jag berätta att vad som händer när man klickar på länken är att en form av virus installeras på din dator, vilket i sin tur leder till att du själv kommer börja spamma ut samma länk till alla dina kontakter på MSN. En riktigt otäck kedjereaktion, närmast att likna med hur rykten sprids i en småstad. "Har du hört att Tobbe och Emma..."

Till poängen, det underliga i den här kråksången är hur folk gång på gång kan gå på samma trick. Jag har en vän, vi kan kalla honom för "Conny". Conny drabbades för ett tag sedan av det tidigare nämnda viruset och började skicka ut såna där meddelanden. Nu är det såhär att det finns två saker som man bör ta i beaktning:

1) När man ser att Conny skriver något på engelska, då kanske man ska ta sig en funderare. Först och främst är han ju, precis som jag och alla andra på hans vännerlista, svensk. Redan där borde en normalfuntad människa ana åsnor i mossen. För det andra, vilket kanske är en mindre detalj, men faktum kvarstår ju att Conny inte kan engelska. I alla fall inte bra nog för att klara av att komponera en sådan mening. Så... det borde ju kännas lite suspekt när en människa börjar skriva på ett språk som han eller hon inte behärskar. Jag menar, om jag en dag helt plötsligt börjar blogga på ryska kan ni nog med säkerhet anta att KGB har varit här, kidnappat mig, och lämnat en dubbelgångare för att infiltrera mitt privatliv.

2) Den här punkten är lika uppenbar som att pizza är gott och att blodpudding är mindre gott. Om man nu bortser från punkt 1, att Conny varken borde eller kan prata engelska, återstår den viktiga faktorn; vem fan skulle vilja se karln naken? Seriöst, det vore ju snarast en traumatisk upplevelse att se honom på nakenbilder på nätet. Och är man så desperat att man klickar på länken för att se stackars Conny avklädd, ja då förtjänar man fan virus.

Något som vore kanske än mer underhållare än eftermiddagspasset i P4 är om jag efter att ha skrivit den här bloggen råkar dra på mig MSN-virus jag också. Men men, den dagen den sorgen.

SM-slutspelet i ishockey pågår som allra bäst, och något jag har uppmärksammat är fenomenet att ha en "expert" som sidekicker till kommentatorn. Denne "expert" ska sitta på med en imponerad kunskapsbas och komma med relevanta inflikningar som vi dödliga endast skulle kunna drömma om att göra själva. Ja, så fungerar det i alla fall i teorin. Men i praktiken är det lite annorlunda.

De här "experterna" är nio gånger av tio avdankade gamla gubbar som någon gång i den forna världen spelade i ett halvtaskigt hockeylag. Den tionde gången är det nån tjomme som ingen hört talas om. Men det hör egentligen inte historien till. Det jag stör mig på är att kanalerna hypar sina "experter" så mycket. OM de hade kunnat ge en vidare inblick inom hockeytänkande hade det absolut varit häftigt, men nu är det mer såhär:

Kommentator: Vad måste Färjestad göra nu i tredje perioden för att kunna vända matchen?
Expert: Njae, det är helt enkelt en fråga om att jobba hårt, våga ta strid, och göra mål helt enkelt.

Briljant, eller hur.

Seriöst, till och med jag förstår att man måste jobba hårt för att vinna, och det här med att göra mål känns som en ganska grundläggande del inom ishockey, eller? Kanal 5 borde anställa mig istället, jag kan svara likadant som deras "experter" och för endast halva lönen.

"Experterna" borde åtminstone FÖRSÖKA få det att låta som om de kan mer än gemene svensson...

Okej det var ett aprilskämt. Ett dåligt sådant också. Men vad tusan, Carolas "Fångad av en stormvind" var inte heller så jävla bra, men likförbannat vann hon eurovisionsschlagerfestivalen.

Hursomhelst, creds till er som var klyftiga nog att kolla datumet igår. Ni andra, ja jävlar vad dumma ni är. Nej förlåt, jag skojar jag bara. Fast ni borde ju ha anat onåd när jag nu skrev att jag var upptagen för att lacrosse-säsongen har börjat.
Hello? Jag väger liksom 65 kilo, ser jag ut att överleva mer än två sekunder på en lacrosse-plan? Nej fifan! Lille Skutt i tungviktsbrottning hade haft större överlevnadschans.

Nåja, första april var i alla fall lyckat. Roligast var att mor och far spammade skiten ur min telefon igår och undrade vad fan jag led av när de läste att jag skulle sluta skriva.

Nu måste jag verkligen sova. Jag har suttit i uppskattningsvis tolv timmar non-stop (dock med pizza- samt kissepauser) och skrivit på en stilistikanalys, och nu är jag äntligen klar. Såatte, dagens tips får bli - har ni tråkigt någon gång, skriv en stilistisk analys!

Tjarå!

Nej, nu får det fanimig vara nog. Är trött på blogg.se som inte klarar av att driva en fungerande bloggcommunity, dessutom har jag inte tid att skriva nu när lacrosse-säsongen har börjat.

Nu lägger jag ned bloggfanskapet. Det var kul så länge det varade.
Vi ses kanske någon dag, i en fjärran stad, på en fjärran ö.

Tjingeling!