Tourettes i foten och tidiga mornar
Livet är konstigt ibland. Vissa dagar går allting så lätt att man nästan undrar om det inte är något som är galet. Andra dagar går allt fel. Just nu är jag inne i en bra period av mitt liv, dock har jag gjort två skrämmande upptäcker. Det ena är skärmärken i min handled vilket jag uppdagade två mornar sedan. Jag har inte den blekaste aning hur jag har fått dessa, nog för att jag kan vara emotionell ibland men inte skulle jag gå så långt att jag medvetet började hugga mig själv i handen. Den enda vettiga förklaringen jag har är att jag troligen börjat extraknäcka som hobby-emo i mina drömmar. Skulle även förklara varför jag är så svart under ögonen på morgonen...

Och den andra läskiga upptäckten jag gjort är att jag tror att min högerfot har drabbats av Tourettes syndrom. Fast utan svordomarna givetvis, inte sitter min fot och skriker vulgära könsord. Nej men den har på sistone börjat leva sitt eget lilla liv. Ibland kan den helt oprovocerat hoppa till, och ibland kan jag komma på den med att smyga iväg... nej nu ljög jag, men den har absolut ökat sin aktivitet, och är i allra högsta grad livligare än tvillingbrorsan vänsterfoten. Nu vet jag inte om det är tekniskt möjligt att få Tourettes i foten, men om det nu är det har jag absolut fått mig en släng av det.

Vidare är min dygnsrytm mäkta förvriden. Det har blivit praxis att powernappa efter jag kommer hem från skolan, detta resulterar i att det sedan är omöjligt att somna i tid på kvällen. Att sova fyra timmar kanske fungerade för Einstein, men efter att ha studerat resultatet av mina forskningsstudier kan jag nu konstatera att fyra timmar sömn är ungefär sju timmar för lite för mig. Med andra ord, jag känner mig som en rövknullad zombie med sömnproblem när klockan ringer 07'50. Ungefär så, fast upphöjt till två, kommer jag nog känna mig om fyra timmar.

Pimp my betongvägg

För om fyra timmar kommer nämligen Janne-målare hit och ringer på dörren. Det var nämligen såhär va, idag när jag i vanlig ordning satt och studerade med en samling muntra män och kvinnor från när och Gotland så ringde min telefon. Det i sig är ingen skräll, det händer faktiskt titt som tätt att mobilen plingar, och allt som oftast är det mamma som vill kolla att jag lever eller en hemsk tant från Skåne som fått för sig att en viss Anders finns på det numret. Den här gången var det varken mor eller fröken Skåne, och inte Anders heller för den delen, nej karlsloken som ringde var ingen mindre än Janne-målare, det var i alla fall så han presenterade sig. Ganska humoristiskt det där att koppla ihop sitt yrke med sitt namn. "Tjena, skosäljar-Elin heter jag. Hallå du, kuksugar-Klas här!"

Hur som helst, denna Janne ringde på uppdrag från Karlstadhus, för tydligen ska min lägenhet bli omtapetserad. Något som jag inte fått någon som helst information om. Men väluppfostrad som jag är tackade jag så mycket och hälsade honom välkommen halv åtta kommande morgon. Man måste ta två sidor av saken i beaktning här. Å ena sidan ska det bli fruktansvärt skönt att få de här nuvarande tapeterna utbytta. De ser verkligen ut att vara hämtade från ett småländskt kök i en jävligt dåligt finansierad svensk dramaserie från 1400-talet, eller möjligen tidigare. Men å andra sidan var det väldigt otrevligt att få veta att tapetseringen skulle ske redan dagen därpå, för under vårt telefonsamtal berättade han bland annat att jag var tvungen att arrangera om mitt möblemang så att det blev ungefär en meter från väggen till närmsta möbel, överallt.

Att möblera om en lägenhet där allt redan står extraordinärt bra är ett jävla projekt ska jag be att få tala om. Först och främst är jag innehavare av Sveriges kanske näst, eller möjligen tredje tyngsta hyllsektion slash rumsavdelare. Den är otymplig, instabil, svart och bokstavligen talat livsfarlig att lyfta. Men med hjälp av två muntra herrar, ett halt golv och mycket påhejande från min sida lyckades vi (Läs: de) att flytta möbeln en sisådär 40 centimeter vilket räckte för att uppnå enmeterskvoten. Sen har vi ju även fotdödar-soffan och "the immovable arbetsbord", men den historian sparar vi till en annan gång.

Kanske inte världens modernaste urval

Sa jag förresten att jag själv får välja tapeter? Det var en retorisk fråga, och för er som inte er bekanta med det begreppet kan jag i samarbete med svenska och norska wikipedia presentera en definition på det hela;

" Talaren ställer en fråga där svaret är givet eller där han själv ger det."

" Et spørsmål som stilles uten at man forventer et konkret svar."

Jo då, nog fick jag välja tapeter alltid. Även om "välja" är väldigt relativt i det här sammanhanget. När jag kom hem från universitet stod en bilderbok och väntade på mig utanför min lägenhet. Den saknade titel, men såhär i efterhand kan jag konstatera att den antagligen hette "Most Wanted lägenhetstapeter 23, utgivningsår 16 e.Kr." Boken innehöll alltså prover på de olika tapeterna som jag fick välja mellan, och jösses Amalia, hade Jesusbarnet levat hade han vänt sig om både en och två gånger i krubban. Det var verkligen den fulaste samling tapeter jag någonsin skådat (förvisso den enda samling tapeter jag skådat i mitt liv) och så out-of-date att till och med en Carola i hippieoutfit hade känts rätt i tiden i jämförelse.

När man lägger ihop allt det här; det faktum att de inte meddelade mig om den här tapetseringen förrän dagen innan, samt att jag fick välja mellan tapeter från 1500-talets Lichstenstein, som förövrigt redan då klassades som fula, har gjort mig en smula irriterad. Jag är ytterst sugen på att i ren protest välja den jätterosa nyans som finns tillgänglig, enbart för att jävlas med Karlstadhus då de knappast lär kunna hyra ut lägenheten till någon efter mig utan att tapetsera om igen. Problemet är dock att jag ifrågasätter mina egna överlevnadsmöjligheter att under ett år leva i ett barbieslott. Jag tror att den rosa färgen efter ett tag kan komma att bli något påfrestande för mitt psyke.

Helst av allt hade jag velat ha något jävligt abstrakt, men eftersom det inte är möjligt får det nog bli en grön nyans ändå. Tänk gräs, grodor, samt Maria Wetterstrand.

Update

Jag har förresten tenta på fredag. Till er ovetande som inte vet vad det är - typ som veckans ord, fast lite mer storskaligt och flummigt. Det ska bli ytterst spännande att se hur det går. Men har jag bara Gud med mig den dagen, och inte cyklar ned i ett dike och bryter lilltån på vägen till skolan ska det nog gå vägen.  

Until we meet again;
"Just remember, there's something we all want in common: peace and comfortable shoes."

 //Fab 5

//Olle Hallberg - istället för ryska postorderbrudar

Jag är glad, jag är förbannad, jag är oförstående, jag är fnittrig och jag är trött. Men vi ska inte gå historien i förväg. I helgen har jag nämligen varit på blixtvisit i mitt hjärtas hemort - Mariestad. En lugn, harmonisk ort som lever sitt lilla egna liv vid Vänerns kant, och som förövrigt har ett shoppingutbud där Dressman är den mest namnkunniga butiken. Men mer om Mariestad en annan gång. Inledning förtäljde er om mina sinnesstämningar och jag tänkte ta tillfälle i akt att dela med mig om varför jag känner som jag känner.

Jag är glad
Jag, och med mig tiotusen andra ensamstående mödrar slash tonårstjejer som skär sig i armen, fullkomligt jublar i dagarna. Prison Break, säsong 3 har börjat sändas i USA och för alla oss som har möjlighet att se det före svensk TV kan man ju bara konstatera att Mr. Scofield a.k.a Wentworth Miller ser lika bra ut i år som i föregående säsonger. Tänk er honom med schmör på...

Fängelseserier - så mycket mer än bara rumppumpande.

Jag är förbannad
Mobiltelefoner må ha frälst denna jord. Men de har också varit orsaken till de absolut värsta "dunka-huvudet-i-bordet-och-åkalla-hin-onde"-snetändningar som jag haft i mitt liv. Jag lovar, en dag kommer det slå slint för mig om jag bemöts av "Three its a magic number" en dålig dag, och gud nåde den rollatorbundne pensionär som råkar hamna i vägen för mig nästa gång som "Numret kan inte nås för tillfället..." ljuder i min mobil då Daniel påpassligt nog har stängt av sin telefon under sitt möte. Nej men det är lugnt fan, två timmar, fyrahundra uppringda samtal och sju SMS senare fick jag ju faktiskt svar. Tack Daniel, tack!

Jag är oförstående

Som jag kanske har nämnt tidigare är pizza-väsendet i Värmland under all kritik, så det var väl ingen större skräll att undertecknad passade på att titta in hos de lokala degknådarna i Mariestad under sin vistelse. Jag snappade dock upp något roligt i väntan på min gyllenbruna brödbit;

"Jag tar en kebabpizza super, utan lök och färska tomater."

Tillåt mig att le lite halvbögigt, följt av århundradets gapskratt.  Vad tanten egentligen sa, utan att hon själv förstod det, var;

"Jag tar en kebabpizza Super, utan lök och lägg gärna på ruttna tomater."

Intelligenta människor finns det gott om. Alltså man ska alltid sträva efter att vara tydlig, inte minst när man beställer pizzor. Jag har märkt att om man gör specialbeställningar, dvs. om man ska ta bort/lägga till något på pizzan ska man vara glad om man ens får samma pizza som man ursprungligen beställde. Därför är "utan färska tomater"-varianten inte att rekommendera för nybörjare.

Jag är fnittrig
Eniro kan mycket väl vara det bästa som Sverige har tagit fram sedan Celsiusskalan, även om det senare är något hetare. På Eniro kan man spendera timmar med att utforska spännande områden, upptäcka häpnadsväckande miljöer och inte minst... hitta så skumma ortnamn att man börjar undra om inte han där uppe hade lite humor trots allt. Eller vad sägs om Bögebacka, Rövhålet, Anusviken eller Tutten.

"Martin! Ska vi ses i rövhålet eller? Nefan, jag är fast i anusviken..."

Ehm, jag väntar med att bli vuxen ett tag till.

Jag är trött
God natt, puws!

Jag levde länge i tron om att jag en dag skulle hitta något som jag verkligen var bra på. I förrgår hittade jag två saker. Tyvärr två saker som jag kan lägga till listan över grejer som jag inte behärskar. Skrämmande nog börjar den här listan bli fasligt lång, men skam den som ger sig sa Christer Fuglesang och misslyckades med att dra in en skruv när han var i rymden efter att ha väntat i 40 år på att få chansen.

Hursomhelst...

Jag var och inhandlade en present. Det hela var frid och fröjd tills jag bad att få den inslagen. Kassörskan gav mig då en mördande blick, och hänvisade mig därefter till "självinslagningsbordet" som befann sig ungefär 1 meter bakom mig. Jag har visserligen aldrig sett mig själv som någon supergrym människa när det kommer till paketinslagning, men helt tappad är jag ju inte, eller det var i alla fall vad jag tänkte då jag stegade bort mot bordet. Väl där började problemen. Det blev skrynkligt och jävligt, och det blev inte bättre av att min kompis och dennes syster med pojkvän stod och hejade på mellan gapskratten. Resultatet blev världshistoriens antagligen sämst inslagna paket, samtidigt som det blev skrynkligare än en skjorta som spenderat ett millennium under Pamela Andersons madrass. Sen skulle det traditionella snöret på. Jag måttade upp en sisådär 5-6 meter med ögonen, och jag var jävligt noggrann med att fördela det jämnt innan jag började surra fast paketet. Jag vet inte om det var något trolltyg i luften den dagen, eller om jag bara var allmänt förvirrad av stans nya bussrutiner, men när jag hade knutit klart höll jag i två ändar. Den ena ändan var ungefär 3 meter, den andra 10 cm, på en höft. Och detta är absolut sanning, och jag förstår verkligen inte hur det gick till. Hursomhelst blev jag skitknäckt, slet bort snöret, muttrade någon tragisk svordom på dålig finska och lämnade butiken bitter som fan, förbannad, halvknäckt, med sänkt självförtroende och lite småkåt.

Nederlag nummer två för dagen kom strax därpå. I egenskap av mig själv hade jag fram till i förrgår aldrig ätit sushi, ni vet den där råa firren som alla japaner käkar när de kollar på Vem vill bli miljonär. Vi hamnade i alla fall på en sushirestaurang och väl där var jag tvungen att bekänna något pinsamt; jag kan inte äta med kinapinnar. Jodå, jag är antagligen världens sämsta asiat ur mer än en aspekt, men pinnar och mat går inte riktigt ihop i min värld. Det känns ju ändå som att Gud uppfann kniv och gaffel för en anledning. Men flexibel som jag är tog jag seden dit jag kom... och misslyckades något sanslöst. Samspelet hjärna - fingrar fungerar inte riktigt i min kropp, och att äta ris och olagad fisk med två förkrympta åror är inte så svårt som det låter (det är svårare). Men på något fantastiskt sätt var min tallrik tom en timma senare, och även om jag sällan fått slita så mycket för att få i mig lite mat måste jag ändå säga att sushi faktiskt är riktigt schysst.

För att skicka med er ett visdomsord den här dagen;

Ge inte upp, vad än det är du håller på med. Det finns alltid någon som är sämre.

Och i mitt fall, ja... jag har i alla fall snygga ben.

Toodiloo!

Same same, but different
Det finns två typer av människor. De som äger minst en IKEA-pryl, och så de som är socialt missanpassade. För hur uttjatat, enkelspårigt och småländskt den än må kännas kvarstår ett viktigt faktum; IKEA-möbler i ett svenskt hem är lika naturligt som att världens största religion råkar ha en huvudperson som gick på vatten och klonade fiskar tvåtusen år innan fåret Dolly ens var påtänkt.

Att åka till IKEA är ungefär som att gå på Liseberg . Vi har de timlånga köerna, de skrikande ungarna, skakande vagnar, det faktum att du garanterat kommer att bli blöt (på Liseberg från vattenstänket från Flume Ride, och på IKEA av ren och skär perspiration efter att ha brottats med femtusen skitsnåla värmlänningar) och slutligen fenomenet att du alltid träffar minst en bekant under din vistelse. IKEA har dock tagit steget längre än Liseberg, och erbjuder utöver det jag tidigare räknade upp även självscannande scannrar, som förvisso inte är självscannande för fem öre, samt femkronorsdörrmattan Boris.

Så vill du ha den ultimata äventyrsupplevelsen:
Åk till IKEA!

Vill du få knullrufs i håret, en femkilos chokladkaka under armen och samtidigt bli blöt på köpet:
 ...råna  ICA med en strumpbyxa över huvudet och ta genvägen genom duschrummet under flykten.

Och vill du slippa pinas, och bara ha skoj - ta Liseberg.


Ju fler vi är tillsammans, ju trängre det blir

Det roliga med IKEA är att alla verkar ha inställningen "I hate to love it". Jag har aldrig sett någon som har haft ett leende på läpparna när jag varit på IKEA, och då är jag ändå en världsvan person som har besökt varuhus i exotiska städer såsom Jönköping, Örebro... och ja... en tobaksaffär i Gränna. Nej på IKEA samlas bara tvärförbannade flerbarnsfamiljer och en och annan förvirrad dansk som försöker montera ned sängarna i "inspirationsdelen". Och med alla surkärringar omkring sig kan man ju inte göra annat än att vissla "Always look on the bright side of life" och sedan lite diskret lägga i tvåans växel och smita före i alla fall tre familjer i kassakön.

En grej som förbryllat mig är alla dessa till synes bortsprungna barn till höger och vänster. Först och främst blir det ett sådant jävla liv på skitungarna när de tappar ögonkontakten med mamma för någon sekund, och av någon konstigt anledning lyckas de alltid med konststycket att skrika ungefär 1 cm från mitt öra. Och sen förstår jag inte hur de kan vara så ofantligt många till antal. Jag menar, på IKEA finns det ju för sjutton gubbar fler herrelösa barn än det finns glas i hyllorna. Om alla av dessa barn har en egen familj skulle till och med Kina verka glesbebott i jämförelse.

Men om man bortser från barnen, det som kanske gör mig allra mest förbannad är när kvinna (57), låt oss för trevlighetens skulle kalla henne "Fräulein Edda", kommer på att hon har glömt en vara som återfinns i början av butiken. Istället för att som en normal jordbo utan skägg lämna den redan grymt överfyllda vagnen hos sin väntande make så vill vår kära Fräulein Edda leka trendbrytare och börja kämpa motströms, med vagn, med barn, och framförallt - med skägg!

Och för er som legat i koma de senaste sextio åren kan jag upplysa er om att, ja först och främst att skägg fortfarande är ruskigt otrendigt för kvinnor, men även det faktum att IKEA inte riktigt fungerar som en vanlig affär, utan man följer en ungefär tre meter bred "stig" som löper genom hela affären. Tanken är att det ska fungera lite som bergbanan på Liseberg, man följer strömmen, och sträcker ut armarna (och plockar på sig varor) när man så behagar. Och som de begåvade individer ni är har ni säkert redan listat ut att det uppstår ett märkbart problem när underbara medmänniskor som till exempel Fräulein Edda ska leka laxvandring med sin vagn och kämpa i motsatt riktning än vad folkmassan rör sig. Att det sen råkar vara ett nyöppnat IKEA-varuhus som är överfullt av världens snålaste värmlänningar gör inte det hela bättre. Jätteinte bättre. Men men, hon är säkert trevlig om man lär känna henne...

"How to be a billionaire" for dummies

Lasse Åberg-glas, IKEA-möbler, vitrinskåp och i alla fall en av Berts Dagbok-böckerna, det är väl vad man skulle kunna kalla basingredienserna i ett hälsosamt och fungerande hushåll. Konstigt det där egentligen, alla vill vi vara unika och speciella, ändå är det just en liten, liten snål smålännings möbler som binder oss samman. Jag blir inte förvånad för fem öbor om till och med gamle gubben kung Carl Gustav har ett litet sött soffbord vid namn Hugo eller något liknande, under vilket han förvarar sin porslinspotta.

IKEA är förövrigt en väldigt skum affärsidé om man tänker efter ordentligt. Jag förstår inte riktigt hur Ingvar Kamprad som grundade företaget tänkte då han satt i mörkaste Småland och funderade över hur han skulle bli miljardär. Kanske var det något i den här stilen;

"Hm, om jag börjar sälja möbler som inte ens är hela, skickar med världshistoriens sämsta verktyg som går sönder så fort kunden börjar montera möbeln, och dessutom ger en felaktig bild av att glödlampor ingår vid köp av vägglampan Gyllen... då kanske... ja, jag provar fan. Agdaaaa!"

Han hade nog smuttat på Absolut-flaskan när allt kommer omkring, men uppenbarligen gick det ju vägen. Och rik blev han också, snabbare än någon hann säga "hellre en polare i röven än två i ögat".

På tal om inte allt för mycket

Varje dag är en kamp för överlevnad. Man ger, man tar, och man slits mellan hopp och förtvivlan. Så fort man lyckats övervinna ett hinder dyker nästa upp. Ibland känns allting bara hopplöst, man vill ge upp ty målet känns så avlägset. Men det är i stunder som dessa som vi måste finna mod. För i det långa loppet handlar allting om att konfrontera sina demoner, att övervinna sin rädsla. Idag försökte jag koka potatis. Det gick mindre bra. Men imorgon, imorgon är en ny dag.

Livin is easy - ordering pizza is easier

Tjarå!

//Olle Hallberg -  snart som bäddbar soffa

Min mun känner sig som en uttorkad bidé (*) och den inte mindre än tio meter långa resan till närmsta brunn känns fruktansvärt avlägsen. Det är med avsky, förakt och hat som jag blickar ut över vad som för ett dygn sedan titulerade sig som min lägenhet. Och jag kan inte "help myself from thinking" - varför ens ödsla tid på att städa rummet?

* franska bidet, är en anläggning för personlig hygien, där en horisontell vattenstråle rengör genitalierna och området kring dem (Wikipedia)

Det finns två saker som jag på rak arm kan komma på att jag kan tänka mig att göra dagligen. Dessa är skita, samt uppdatera aftonbladet.se. Det sistnämnda gör jag gladeligen flera gånger i timman (där var jag tvungen att dubbelkolla så att jag inte av misstag hade syftat på fel sak). Men som ni kanske uppmärksammande ingick inte "städa" i denna celebra skara.

Jag vill att allting som jag gör ska ha ett mål, ett syfte. Om det så är att laga mat, spela keno eller att försöka trycka sig ned i ett par rosa tights - det finns alltid en tanke med det hela. Men när det kommer till att städa uppstår en intressekonflikt i min hjärna. Hade det räckt med att städa, låt säga en gång varannan vecka, då hade det varit lungan. Men att behöva plocka upp kläder och andra pinaler flera gånger dagligen, det är mer än mitt hjärta klarar av. Kanske är det bara jag som har insett den onda cirkeln, the circle of städning;

Städa->smutsigt->städa->smutsigt->städa->smutsigt osv.

Våra liv är alldeles för korta för att spendera dem med en skurborste i ena handen. Och så länge det inte blir ohälsosamt tror jag nog att världen skulle må bättre av att lite fler lät kläderna ligga på golvet.

Som J.D säger, "in the end" handlar det inte om att ha ett städat hem, eller ett välpolerat golv. Nej, "in the end" återkommer ett litet ord - lycka. Och vet ni vad, jag blir faktiskt inte lyckligare av att mina kläder ligger prydligt hopvikta. Så till alla er som någon gång fått höra "nu får du faktiskt städa" - stå på er, vi ska nog lyckas med att bli något medan de andra står där med en skurborste i ena handen och en skrikande skitunge i den andra.

It's alive, again
Det finns en potentiell möjlighet att en stor del av de läsare jag en gång hade har tröttnat på att jag aldrig uppdaterar min blogg och helt enkelt sökt nya jaktmarker. Men till er som står modiga kvar vid den svarta avgrunden, återseendet är ytterst glädjeframkallande.

De senaste tre veckorna har varit allt annat än händelselösa. Snarare hälsovådliga, cancerframkallande och ur ren miljöaspekt... ja låt säga att en och annan solros har strukit med under nollningen här i Karlstad. Jag har paddlat i en inte så värst välflytande flotte och blivit varskodd om att Klarälvens vatten kan vara jättekallt i september. Jag har varit Joey Tempest för en afton och uppdagat att långt hår inte är något för mig. Jag har spelat innebandy på såpa och noterat att jordens yta gör jätteont att ramla med arslet före på trots att den är täckt av såpa. Jag har även hunnit med att gå vilse på stan oräkneliga gånger, samt cyklat in i en lyktstolpe. Slutsats, lyktstolpar är hårda även i Värmland.

Men har jag haft roligt? Så in i himmelska fridens torg! Jag ska dock inte gå in allt för djupt på det där, ryktena går nämligen att en viss syster skvallrar till mamma när undertecknad hittat på bus.


Variation, fast egentligen inte alls
Det roliga med att studera på universitet är att alla tror att det kommer att vara så superseriöst och vuxet. Sanningen är egentligen en bit åt trerikesröset (och några mil till), för när det väl kommer till kritan har de här tre veckorna varit de omognaste i mitt liv sedan min tid som spädbarn.

Man kan likna det lite vid Facebook. Mycket prat om hur vuxet och moget det är, fast egentligen är det massa vuxna människor som springer omkring i Tarzan-kostymer och sjunger kampsånger. Om jag trivs? No shit Sherlock, som en fisk i ett akvarium med jättegott vatten!

Fast från och med imorgon tror jag att tempot kommer sjunka ganska drastiskt. Imorgon är det nämligen sista dagen under vår nollningsperiod, och detta skall firas med något så spektakulärt som en finsittning. En finsittning, för er som inte är bekanta med begreppet, är helt enkelt en middag slash fest, där man klär upp sig prydligt och dricker sig redlös. Typ.

Det tråkiga med att vara kille är dock att det ständigt är den satans jävla mörka kostymen som ska på. Det spelar ingen roll om man fått tillökning i släkten eller om gamla tant Agda har gått bort. Mörk kostym ska det vara. I vått och torrt, i med och motgång. Till och med när det vankas student, ja visst fasen ska man dra på sig sin trotjänare då. Ni tjejer snackar om att föda barn. Ni kan ju testa att bära samma plagg livet ut och se hur jävla muntra ni är sen.

Det är samma sak när jag är ute på krogen. Bartendern frågar vad jag vill beställa, och efter en hundradels sekund klämmer jag ur mig;

"Varför inte skoja till det med en öl?"
...för tusende gången...

Ni kvinnofolk kan välja mellan hundratals superfestliga drinkar i alla färger och former, vin från när och fjärran och ciderblandningar från alla di frukter. Men vi killar, vi ska dricka öl, annars är man nämligen bög förstår ni. Till fotboll, till middag, när vi ute, på begravningar, i bastun, till lunch, på after ski... listan kan göras ytterst lång som ni säkert redan insatt. Alltså öl, inte mig emot, men det känns ju ändå som att det, precis som med kostymen, kan bli lite tråkigt i längden. Nej förresten, tillåt mig att omformulera föregående mening - det kan bli jättetråkigt i längden! Om tråkighet hade kunnat mätas i avföring hade det här "öl-hela-tiden"-konceptet varit en skitkorv från en blåval.

Alla vill vi någon gång kunna smutta en Cosmopolitan utan att få heta blickar av bortalaget i baren.


Det sägs...
...att när en dörr stängs så öppnas en annan. Faktum är att det inte riktigt är så, utan när en dörr stängs så får man jävligt ont i huvudet om man inte är snabb ut. Jag var inte snabb nog kan jag säga. Men det är inte om onda huvuden som det här stycket handlar om, utan om arga kvinnor.

Jag har nämligen spenderat de senaste timmarna, och dessförinnan dagarna, med att skriva om, hör och häpna, feminismen! Och jag måste, fy satan vad deprimerande. Feminismen är, för alla oinvigda, världens mest flummiga teori. Det finns ungefär sjuhundrafemtiomiljoner undergrupper inom feminismen, och givetvis bestrider de alla varandra. Från de ganska snälla liberalfeministerna som egentligen bara vill ge kvinnor samma möjligheter som män, till de jättegalna radikalfeministerna som... ja, de vill nog egentligen hugga av både ett och två huvuden hos oss män.

Men jag ska inte djupare in på det där. Det jag ville ha sagt var, har ni tråkigt någon dag kan det absolut bero på att ni sitter och forskar om feminismen. Nu blir väl Gudrun Schyman fly förbannad och kommer och ringer på min dörr någon morgon, men det får jag ta då. Usch jag känner mig som världens hemskaste kvinnohatare, jag lovar er kära läsare, det är jag inte. Jag är helt enkelt en pojke som har läst alldeles för mycket om en samma teori, och därför behöver någon att vara förbannad på. I detta fallet får Gudrun ta smällen...


Tjugo i fyra
Lite kuriosa att berätta för barnbarnen är att jag faktiskt redan blivit igenkänd imponerande två gånger på stan, där personerna i fråga först frågat om jag är den jag är och därefter droppat citat från min blogg. Otippat, roligt, fnissvarnande, lite pinsamt men jäklarns stolthetsframkallande. Hur ska detta sluta? Jag kanske blir rikskändis och får mingla på Spy bar med Natacha och gänget. Yippiekayey mother fucker - nu åker vi!






//Olle Hallberg - i med- och motgång (fast alldeles för ofta motgång)