Redan de gamla kelterna
Vi befinner oss mitt i den klassiskt feberframkallande och allmänt rövkalla hösten. Med vintern som snart står för dörren är det lätt att låta tankarna fara iväg åt julhysterihållet, men dessförinnan ska vi avverka en inte lika stor, en inte lika god, och en inte riktigt lika röd högtid. Det är givetvis Halloween jag pratar om, eller allhelgonahelgen om ni så föredrar det. Eller hur är det egentligen med det där? Ja, hade detta varit statlig lärobok i svenska för nybörjare hade ni säkert funnit en maffig förklaring till hur det ligger till. Dock faller det sig inte som så, därför får ni helt enkelt leva med att undertecknad inte har en blekaste aning om skillnaden mellan Halloween och allhelgonahelgen, om det nu ens finns någon skillnad.

Men det är inte om jämförelser som vi ska prata om idag utan istället om bakgrunden till Halloween. Som säkert de flesta känner till är det en uråldrig tradition som redan de gamla kelterna utövade en sisådär fyra-femhundra år före det att Heliga Maria bajsade ut Jesusbarnet. Men någon gång under tidsrymden mellan kelterna och nutid hände något. Det ursprungliga budskapet (vilket säkert var något jävligt svårtolkat på gammelhebreiska i stil med Chalaz mehjacha = "och framåt torsdagen rör sig ett lätt molntäcke in över Götaland...") gick förlorat och kom att ersattas av  ett mer modernt sådant. Ett budskap i kommersens tecken.

För det är precis vad Halloween handlar om idag; hur man på bästa och billigaste sätt säljer flest och mest kostymer till dyrast pris. Nu är jag ingen uttalad ekonom så jag ska inte dyka djupare inom just det ämbetet. Frågan jag ställer mig är istället; hur kom det sig att Halloween blev just utspökandets högtid? Originalidén var typ att man ställde ut ansiktsliknande pumpor för att skrämma bort onda väsen. Gammal frukt alltså, verkligen jätteläskigt. Där måste någon ha tänkt till ordentligt. Alltså jag förstår inte, vill man skydda sig mot onda väsen kan man väl i alla fall rigga med falluckor och minfält?

Krigsföring är inte vad det en gång var

Idag handlar Halloween om att klä ut sig, varför kan man fråga sig. Jag har faktiskt inte en blekaste aning. Om allhelgonaafton nu handlar om att visa vördnad för de döda finns det kanske bättre sätt att visa sin respekt på än att kuta omkring utklädd till ett slemgrönt träsktroll och rulla ut skithuspapper i folks trädgårdar. Och om allhelgona handlar om att hålla onda makter borta blir det väl knappast bättre av att halva kvarteret lullar runt i halvtaskiga Scream-kostymer. Vafan, hade jag varit en riktig demon hade ett sådant grannskap varit den första jag hade hemsökt för att få slut på eländet.

Sen en annan grej, den här "bus-eller-godis"-grejen. Or trick-or-treat as some of you may know it. Var kommer det ifrån? Är det så enkelt att det bara är ett uruselt försök att efterlikna en förbannad demon?

Hört i helvetet
-" Gamle gumman Johansson var en riktiga surfitta, men när jag hotade med att kasta ägg på fönsterrutan slängde hon ut en chokladkaka, sa demon #1.
- "Så ska en argbigga tuktas. Får man inget godis finns det inget annan utväg än att hota med hemskheter och i synnerhet äggkastning, svarade demon #2 förnöjt och återupptog därefter sitt stickande.

Bus? Är det alltså det som är det tyngsta artilleriet som ondskans makter har att komma med. Ja, säga vad man vill om Jesus Christus och hans muntra vänner men jag tror tamejfan att de har en riktig god chans om det skulle utspelas ett "Himlen vs. Helvetet"-krig och Hin Ondes arméer kastar ägg och toapapper.

Det är ju nästintill patetiskt faktiskt. Jag tycker att antingen slopar vi hela den här grejen med att tigga godis med hot om bus, eller så lär vi ungjävlarna om hur krigsföring går till idag. Utrustade med ak47:or, handgranater, en handfull mjältbrandsbrev och lite good ol hårspray och tändare, då tror jag att vi skulle slippa allt jobbigt städande av trädgårdar med toapapper för det är nog inte överdrivet många som väljer "bus"-alternativet om femårige Erik knackar på och pekar med bazookan. Förövrigt får Halloween en större trovärdighetsklang, och ungarna lär sig något nyttigt och användbart.

En annan bov

Sen finns det en annan aspekt i det hela. Och det är det faktum att Halloween som högtid får utstå mycket skit, från bloggare som mig själv till tvärförbannade sjuttiotalister som tycker att Halloween är ett USA-importerat nypåfund.  Ska jag vara helt objektiv får jag nog säga att julen inte är mycket bättre, men den är det banne mig ingen som klagar på. Julen är ju årets största högtid och firas i stort sett i alla hem i Sverige (förutom hos en och annan gudfruktig indier som tycker att norden är skitkallt) men hur många är det egentligen som knyter samman den med religion? Det är nog inte många skulle jag tro, för i de allra flesta hushållen har julklapparna och gemenskapen den centrala rollen. Och så den där tjocka gubben som kommer och lämnar klappar till snälla barn. Herregud, här bor vi i ett civiliserat samhälle där vi försöker motverka all form av perversitet och så uppfostrar vi våra barn att både tycka om och krama främmande karlar som kommer med gåvor i konstiga kostymer. Tro fan att så många barn faller offer för samhällets "fula gubbar". Jultomten förresten, var fanns han på Jesus tid? Mina vänner, han är blott en av kommersens skapelser. One man, one mission. Att tömma era sparkonton, en gång om året.

Nej man kanske inte ska vara så snabb att döma Halloween. Vem vet, kanske är det om hundra år lika väletablerat som midsommarnubben, kräftskivan och bakispizzan. En sak vet jag dock, och det är att om några skitungar sitter och läser min blogg och känner suget att bjuda Olles fönsterrutor på ett äggattentat vill jag bara meddela herrskapet att de är hjärtligt välkomna att göra så. Nämnde jag förresten att jag har fyra paket ägg med 24 stycken i vardera? Och nämnde jag att de inte riktigt är dagsfärska utan snarare från förra året och säkerligen luktar som Johannes döpares pissetofflor? Sen råkar jag vara en jävligt duktig prickskytt...

Trevlig allhelgona, halloween, whatever, på er alla!



//Olle Hallberg - när ordbajsande är makt

Då var det dags igen, och en smygande känsla av déjà vu fyller min hjärna. Det finns två saker som man inte kan bli av med, hur mycket man än försöker. Nummer ett; ordpussel eller matlagningsprogram på tv nattetid. Nummer två; detta eviga ställande av klockan. Vintertid. Sommartid. Vintertid. Sommartid. Vi människor har ett tvång, på två givna datum måste vi skruva i alla klockverk som vi äger. Eftersom de flesta är för blåögda för att inse detta är det min plikt att upplysa de oupplysta; vi är slavar under klockan!

Jag undrar om det alltid har varit såhär. Höll Jesus och hans muntra vänner också på att ställa om klockan titt som tätt?

Hört innan korsfästningen
- "Vars fan är snickarna?"

- "Jo de är på väg. De hade tydligen glömt att ställa om till vintertid inatt."

- "LOL!"

Eller gamle ringaren i Notre Dame. Tvingade de upp den stackars puckelryggade åldersmannen i kyrktornet för att skruva på världens största urverk två gånger om året?

Nej det går inte riktigt ihop detta. Jag tror att i grund och botten var det en lat och sömnberoende jävel, som någon gång under Pocahontas tid instiftade det här med sommar/vintertid för att kunna sova en timma längre när vintern närmade sig. En smart person i min umgängeskrets kom häromdagen med det exceptionellt utmärkta förslaget; varför hålla på och trassla när man istället kan bestämma sig för antingen sommar- eller vintertid året om?

Det frågar jag mig också. Men som så många gånger är detta ytterligare ett påvisande för min teori - its one motherfucking crazy world we're livin in.

Njut av den extra timman ni kan sova. Om några månader blir ni av med den igen.

Bärsärkagående nordmän
Jag såg häromdagen ett inslag på tv som berörde vikingatiden. Dåliga rekonstruktioner och en fruktansvärt torr berättarröst resulterade i att mitt tv-tittande inte blev mer långvarigt än fem minuter. Men under denna korta tidsrym hann jag snappa upp tre slagord; ociviliserat, primitivt och barbariskt. Visst är det just dessa ord som vi associerar med vikingarna, men kanske skrivs det idag en milstolpe inom modern historia. Jag har nämligen tänkt till lite, otippat nog. Var vikingarna verkligen så ociviliserat barbariska som vi föredrar att framställa dem?

När någon nämner vikingar idag hör man ofta om deras plundringståg, kvinnorna som blev våldtagna, och förkärleken till flugsvampar. Ociviliserat kan tyckas, men är vi - nutidens människor, så annorlunda? Visst, det var fel redan på vikingatiden att norpa åt sig andra människors byar, men vi gör ju precis likadant nu fast i väldigt mycket större utsträckning. Enda skillnaden är att människorna som idag blir förbannade om någon inkräktar på deras område svarar med vapeneld istället för kottkastning, varpå krig bryter ut och den förlorande sidan blir tagna som krigsfångar, sextrakasseras och hamnar därefter på youtube.

Sen ska vikingarna ha fett med creds, för att paddla Birka-Reykjavik tur- och retur i en träbåt som inte ens är värdig att kallas optimistjolle (och detta enbart för att vinna lite land) det är tamejfan en bedrift som heter duga. Sug på den du, Ola Skinnarmo!

Gällande flugsvampätandet tycker jag att historikerna som gnäller bara kan ta och köra upp något i röven, lämpligen den två meter långa lövkratta som nu finns till extrapris hos Rusta. En ynka partydrog, det var allt de hade. Vi, nutidens människor, har ju fler magiska svampar än vad det fanns birkabor. Tänk dig själv att leva på vikingatiden. Inget rinnande vatten, ingen elektricitet, inga bilar, ingen dator, inget Facebook, inte ens Dress Man. Tro fan att vikingarna kände behov att dra en lina flugsvamp lite då och då.

1400-talets uppgång och (av)fall

Medeltidens människor är en annan grupp som fått utstå obefogad kritik. Jag tänker närmast på "kasta-ut-skräpet-på-gatan"-fenomenet. För det jag minns tydligast från mina historielektioner om medeltiden är förutom digerdöden och sommarlovsprogrammet Salve, det faktum att människorna på 1400-talet slängde ut sina sopor genom fönstret.

En spontan tanke som dyker upp i min hjärna när jag hör detta; Jofan, för det här med att dumpa kärnavfall i Atlanten är ju sååå mycket bättre. Och när vi ändå är i farten kan vi väl fortsätta i samma fina takt och släppa ut ytterligare gaser i rymden så att vi får ett ännu större hål i ozonlagret, då slipper vi ju att sola solarium. Hurra!

Om man tar sig en ordentlig funderare kommer man på väldigt mycket som har ändrats under historiens gång. Långt ifrån allt har blivit till det bättre.

Det är inte längre någon sport att utkämpa krig. En gång i tiden fanns det lite heder; modiga män och kvinnor på hästar som struttade omkring i plåtförpackningar och bonkade på varandra med rostiga svärd och gamla parasollskaft. Idag ser det något annorlunda ut. Det är i princip bara att beordra "Fire at will!", sen har man typ vunnit. Bombrum i all ära, men det finns liksom inte överdrivet mycket man kan göra om man en dag tittar upp mot himlen och ser att sjuhundra kilo atombomb kommer nedflygandes.

Detsamma gäller kärlek. I en svunnen tid, långt innan Pippi Långstrump var påtänkt, uppvaktades ännu fagra kvinnor av stora män med än större hjärtan. Det skrevs poesi, det plockades färska blommor och det komponerades sköna ballader tillägnade de älskade. Idag dårå, då ska man vara glad om man får en "poke" på Facebook, eller i bästa fall ett animerat hjärta på MSN. Och det närmsta poesi vi kommer är om någon obotlig romantiker droppar oneliners på krogen såsom;

"Tjenna kexet, sitteru här och smular."

Och sånt får Jag ändå aldrig höra.

Jägare, så mycket mer än bara en hobby

Inte heller vårt behov av att införskaffa föda har gått historien obemärkt förbi. Visste ni att vi i Sverige en gång i tiden var ett jägarsläkte? Jovisst, vi sökte igenom skogarna efter föda i den mån vi klarade av att döda djuren. Fisk, fågelägg och ett och annat missanpassat rådjur kan mycket väl ha varit veckans matsedel för gemene människa 9 000 år f.Kr. Men viktigast att komma ihåg var att människorna under den här tiden enbart jagade för att stilla sin hunger. Okej, en och annan galtjävel fick väl sätta livet till för att agera bakismat, men i regel dödade man inte mer än vad som var nödvändigt. Att jaga var inget enkelt, männen (just Jämställdhetsombudsmannen hade ännu inte fått en så framträdande roll i samhället) kunde vara borta i dagar, ibland veckor.

I dagens samhälle räcker det att knalla bort till ICA, sen är saken biff. Och visst, det händer väl än idag att männen som skickats för att handla mat försvinner i dagar, ibland veckor. Men då är det allt som oftast ingen olycka som inträffat. Nedfryst köttfärs tenderar att inte riktigt ha samma dödliga effekt på människor som grizzlybjörnar i naturen. Näe, om gubben inte kommer hem efter att du skickat honom till affären får du nog räkna med att han sprungit på någon orientalisk skönhet som fått honom att känna sig ung igen. Men var inte ledsen, de brukar komma tillbaka efter ett par dagar eller så, ofta i samband med att de uppdagar att den orientaliska skönheten tar betalt i antal timmar.

Men tillbaka till jakt. Det finns ju faktiskt än idag jägare, om än något färre till antalet. Majoriteten av dessa gör det enbart för nöjes skull, och sen finns det ett fåtal människor som behöver få ut sin aggression genom att blåsa huvudet av nåt kaninfanskap. Men något som jag inte kan låta bli att fundera över är; vart har alla "riktiga" rovdjur tagit vägen? Rådjur, kaniner och en annan galen hjort, det är kanske inte jättemanligt att skjuta ihjäl såna när man springer omkring med vapen som skickar iväg kulor i en sisådär 800 m/s.

Hört i fikarummet;

"Ja jävlar Hugge, du skulle sett hjorten som jag fällde häromdagen. Ett präktigt villebråd, nästan 2m lång. Och jag smög upp bakifrån och sköt utan att han ens märkte mig."

Modigt, verkligen. Vafan en sketen hjortjävel kan väl var och varannan människa brotta ned med stortån. Kom tillbaka när du har en sju tons förhistorisk Tyrannosaurus Rex flåsandes i nacken, då snackar vi jakt. Kanske därför det var så dåligt med människor under dinosauriernas tid. Förresten, när jag var liten trodde jag att jakt var något som endast de modigaste sysslade med, höjden av manlighet. Nu vet jag bättre, det är ju faktiskt farligare att köa till en Lindex-invigning än att gå ut i skogen med ett hagelgevär under armen. Älgtjurar under parningstid i all ära, men då har du aldrig sett en snålkärring som ska ha tag i billiga underkläder.

In a galaxy far, far away

Kanske kommer någon nattpigg bloggare om tvåtusen år sitta och jämföra den tid vi lever i nu med sin egen. Kanske är 2000-talet inte så knasigt när allt kommer omkring. Kanske kommer Jehovas vittnen att fylla en funktion... någon gång, i en avlägsen framtid, in a galaxy far, far away...

Den som lever får se

//Olle Hallberg - när skadeglädje är att skära sig på en vinstgivande trisslott

Böcker. Detta påfund skapat av djävulen själv (eller möjligen Jan Guillou). Jag ska vara helt ärlig. Jag har aldrig varit någon större fantast av böcker. Litteratur i min värld har alltid förknippats med ett ord - tvång. För länge, länge sedan, i en tid då långhalsarna ännu strövade savannerna, eller i alla fall för en tio år sen när jag fortfarande gick på lågstadiet hände det titt som tätt att min lärarinna utropade att vi skulle hitta på något roligt. Uppenbarligen hade Fröken K och jag lite olika syn på vad som var roligt här i livet. Medan jag föreställde mig snöbollskrig, modiga riddare och sköna möer, samt Mora Träsk, plockade min lärarinna fram världens brunaste portabla bokhylla fullsmackad med vad som mycket väl skulle kunna ha varit litteraturhistoriens sämsta skapelser sedan Kristi födelse, med episka berättelser såsom "Lina och Krokodilen" och "Abraham i gropen".

Nämen Gud, ni kan ju tänka er själva. När man är ett busfrö på tio bast har man en överskottsenergi som närmast kan liknas vid en ADHD-diagnostiserad koffeinknarkande bumbibjörn. Med andra ord, det är föga upphetsande att läsa om en gammal gubbe som levde för tvåtusen år sedan, att han dessutom satt i en grop hela boken bidrog knappast till att spänningen ökade.

Och så här fortsatte det genom hela min skolgång. I stort sett alla böcker jag någonsin läst har skett under "tvång" i skolan. Berts alla jäkla dagböcker under mellanstadiet. Sagan om Ringen-trilogin under högstadiet. Och under gymnasiet "läste" jag Ondskan (den ska tydligen finnas på film har jag hört). Det enda konkreta undantaget jag kan komma på är Harry Potter-serien, varför vet jag inte, men det är nog den enda boken som jag verkligen frivilligt och gladeligen läst.

Så döm min förvåning när jag i dagarna överraskade mig själv genom att läsa, hör och häpna, imponerande böckerna två. Vad som kanske var än mer imponerande var att jag läste dessa inom loppet av fyra dagar. Vad som kanske inte var lika imponerande var att jag faktiskt inte läste hela bok #1, men det behöver vi inte lägga så mycket vikt på.

Bok #2 å andra sidan, går under namnet "Lasermannen, en berättelse om Sverige". Och jag måste säga, jag var verkligen inte lycklig när jag i bokaffären bläddrade igenom den 400 sidor tjocka boken, alltsammans skrivna med en teckenstorlek så liten att den hade tvingat myror att använda mikroskop för att kunna läsa den. Men efter blott två sidor var jag fast, jättefast. Nu tänker jag inte dedicera den här bloggen åt att recensera bokfanskapet. Gillar ni att läsa - läs den, ogillar ni att läsa - läs den.

Ödets ironi kan tyckas, bokhataren som blev bloggnörd. Men böcker kan tamejfan skrälla ibland, om man ger dem lite tid, lite kärlek och... ja... om man öppnar dem helt enkelt. Jag ska nog skriva en bok någon gång...

"Den gröna mealen" - en debutroman av Olle Hallberg om hur Bertil-BigMac träffar sin livs kärlek, den helvegetariska salladen.

//**Sätt med fördel på den här låten att spela i bakgrunden medan du läser det här inlägget:

Varför oh varför
Leva i nuet. Är det inte det som allting handlar om? Jag vet att många av världens religioner menar att man kommer uppleva livet flera gånger, kanske i olika gestalter och i andra klasser, men jag vill ändå tro att vi gör bäst i att utnyttja den här tiden som givits till oss till fullo. Om man stannar upp ett tag, tar ett djupt andetag och tänker; den här dagen kommer aldrig mer igen, då fylls man av en konstig känsla. Jag vill inte påstå att den här känslan nödvändigtvis behöver vara negativ eller sorgsen, men det är något speciellt som genomsyrar kroppen. Den här dagen kommer aldrig mer igen. Smaka på de orden. Det är då man börjar fundera på varför man håller på som man gör; varför man fegar, varför man inte tar alla chanser, och varför, oh varför man inte gick fram till tjejen i konsumkassan.

Jag fick höra häromdagen att någon grämde sig så förbaskat över att hon inte hade ställt upp i svenska Idol, och att detta skulle ha varit sista chansen eftersom hon skulle flytta till Australien efter nyår. Det var det som gav mig inspiration till den här bloggen. Jag kommer allt för ofta på mig själv att ångra saker som jag inte gjorde. En del större, del mindre. Men de har alla en sak gemensamt, jag fick en chans men jag tog den inte.

Vi lever en gång

Inte två, inte tre, och inte femton. En gång. Att varje dag som passerar är en dag som aldrig kommer åter kan tyckas vara en smått melankolisk och pessimistisk syn på livet. Jag menar givetvis inte att vi ska gå omkring och tänka på att döden kommer allt närmre och att när vi väl ligger begravna under jord så är allt förbi. Nej riktigt så emotionell känner jag mig inte idag. Det jag istället vill belysa är ett annat tankesätt. Att varje ögonblick är unikt, och att vi därför ska ta vara på dem så gott vi kan. Personligen tänker jag allt för sällan såhär, vilket är synd, för om man försöker sträva efter att ha inställningen att ta chanser, då har man mycket vunnet bara där.

Vi lever en gång. Inte två, inte tre, och inte femton. En gång. Med andra ord, när vi kommit över trettiostrecket får vi nog inse att vi inte längre är så värst unga längre, och vi kommer aldrig mer att bli det. Jag säger inte att det är bättre att vara ung, faktum är att jag inte provat på det andra alternativet, jag menar bara att ungdomsåren så hastigt skyndas förbi. Jag kan komma på massor med saker som jag redan nu, som tjugoåring, ångrar att jag inte gjorde. Det går inte en dag utan att jag grämer mig över att jag inte tog pianolektioner som ung, men jag vet vad de säger - det är aldrig för sent att börja. Jag ångrar även att jag inte provade på mer sporter som barn. Det blev ishockey för hela slanten, något som jag absolut inte ångrar, men vem vet, kanske hade konståkning eller balettdans kunnat bli min stora passion. We will never know.

Vi lever en gång. Inte två, inte tre, och inte femton. En gång. Ändå gör vi som vi gör. Vänner som vänder varandra ryggen åt och som aldrig försonas. Är det värt det? Människor som gör val i livet som de egentligen vet är fel, men som de gör i rädsla för att misslyckas. Är det värt det? Att inte visa sin uppskattning och kärlek till sina nära, för att nästa dag finna att de lämnat jordelivet. Är det värt det?

Fifty years from now

De modigaste människorna jag vet är de människorna som konfronterar sin rädsla, de människorna som utmanar sina demoner. Om de sedan övervinner dem är av mindre betydelse. För vad jag på senare dagar insett är att det som egentligen betyder något är inte hur bra jobb eller hur vacker partner du lyckas få, det som betyder något är att du vågar ta de chanser som ges till dig.

Nu menar jag inte att man ska agera dumdristigt och hoppa framför tåg bara för att möjligheten finns. 98% av Sveriges befolkning är smarta människor, resterande 2% lyssnar på Darin, därför vet jag att vi alla egentligen vet vad vi ska göra. Det gäller bara att får bukt med den där sabla spärren och struntar i att fundera på "tänk om" och istället "bah gört". Vi lever i en oändligt stor värld, och jag lovar, om femtio år kommer ingen att komma ihåg om du blev dissad av Agnes på den där festen. Men om femtio år kommer Du att ångra dig om du inte gick fram till henne.

Det är svårt att leva som jag nu beskrivit. Jag vet att jag gör det då inte. Men jag försöker i alla fall, i den mån den lilla pojken inom mig klarar av. Att våga ta chanser kommer att innebära en hel del misslyckanden. Det måste man vara medveten om. Och visst är det just därför vi människor är så dåliga på att "fånga tillfällena". Man vill inte göra bort sig. Man vill inte misslyckas. Man vill inte få ett nej. Men vänd istället på steken, tänk om man inte gör bort sig, tänk om man inte misslyckas, och tänk, tänk om, tänk om man får ett ja. Helt plötsligt blev resan värd besväret. Ingen har dött av att bli utskrattad (däremot är pistoler högst hälsovådligt, så lek inte med vapen barn) och ingen har heller dött av att få en diss. Men som sagt, det är lätt att sitta här och säga en sak, men en helt annan sak att verkligen göra det i verkligheten. Men med mycket vilja, tro, lite tur och en rejäl nypa mod brukar man kunna ta sig igenom de flesta av livets äventyr.

Vi lever en gång. Inte två, inte tre, och inte femton. En gång. Låt de orden rusa igenom din kropp nästa gång du ställs inför en prövning. Vem vet, kanske säger hon ja.

Världens lyckligaste människa är inte killen som kommer farandes i en nyvaxad Ferrari. Inte heller tjejen som glatt visar upp nya designerväskor var och varannan dag.

Världens lyckligaste människa är personen som kan se tillbaka på sitt liv och säga; jag ångrar inget.

Åh jag blir så trött att jag snart får spelet och börjar sjunga "Oboy vilket vackert väder" på halvdan tyska om inte detta får ett slut! Det är möjligt att det är jag som har gått och blivit mentalt efterbliven såhär på ålderns höst, men visst är det några andra där ute också uppmärksammat fenomenet "analyzers"?

Såna där ischlopischlomänniskor som är helt besatta av att sönderanalysera allt och alla. Vad man än pratar om; frukost, tv, jobb, filmer, godis, Gudrun Schymans frilla eller till och med något så till synes o-analyserbart som fiskbullar så ska de här människorna bryta ned frågan till de minsta av molekyler. De tar verkligen kvantfysiken till en ny nivå fast utan ekvationer och sånt, och hade gamle gubben Einstein levat hade han nog varit mäkta imponerad. Men det är inte jag. Och inte Einstein heller för den delen, han är ju hyffsat död som sagt. Och visst kan det vara spännande att dyka lite djupare i saker och ting, det är ju trots allt det jag håller på med här i bloggen, men det blir liksom skitkonstigt upphöjt till två när en människa ska göra djupdykningar inom precis vartenda ämne. Tänk att vara gift med en analyzer.

Hört vid frukostbordet;

- "Älskling skickar du honungspuffarna?"

- "Honungspuffar. Vad menar du egentligen med det? Är det flingorna du är ute efter, eller syftar du på mina kvinnliga tillgångar? Och varför heter det honungspuffar egentligen, det står ju klart och tydligt på förpackningen att de innehåller 25% socker, 7% sirap, och inte mer än 3% honung. Det korrekta torde väl snarare vara att kalla dem för "Sockerpuffar med inslag av glukossirap" om något. Och skulle man inte kunna dra en parallell här med krisen i Burma. Munkarna, den söta honungen, är förtryckta av regeringen, sockret, och endast omvärlden, mjölken, kan rädda dem från skräckterrorn. Dessutom skulle man...

- "Men vafan... äh skit i honungspuffarna. Jag tar en BigMac på väg till jobbet istället, och du, vänta inte på mig ikväll..."

Kanske är jag bara bitter över att jag inte är lika vis som de. Kanske är jag bara en av dem som anser att älgbajs är älgbajs hur mycket du än vrider och vänder på det. Det mina vänner, är den verkliga frågan.

Analyze that, rövhål!

Babysteps Olle, babysteps
När det kommer till mat klassar jag mig själv som top notch i Sverige. Jag är jävligt bra på att äta mat, kanske en av de bästa i min ålder. Nu menar jag inte att jag äter mer än andra, men jag äter liksom... grymt bra helt enkelt (hur man nu mäter det). Jag har alltid tyckt om mat, samtidigt har jag alltid hatat att tillaga det. Förstår ni mitt problem? Det är lite som att vara en druvintolerant vinprovare, en marinbiolog med fiskfobi, eller möjligen en icke-källsorterande miljöpartist . Allt blir liksom så himla problematiskt på något sätt, som att pissa i både motvind och uppförsbacke på en och samma gång. Men något som jag har märkt är att matlagning är lite av a och o när det kommer till den mänskliga överlevnadscykeln då man som jag bor ensam. Således har undertecknad vid flera tillfällen varit nära på att dö av hungersnöd, men som så många gånger förr har räddningen funnits närmare än jag trott. Kronoparkens pizzeria, just a three minutes cykeltur from here.

Egentligen är det fel att säga att jag hatar matlagning. Själva produktionsprocessen i sig är förplåtat rolig. Det är mest att det alltid går så dåligt för mig i köket som gjort att jag som skyddsmantel sagt att jag hatar matlagning. För tro mig, jag har lyckats med det mesta i köket. Rättning - jag har misslyckats med det mesta i köket. Saker och ting har en tendens att antingen fatta eld, inte bli ordentligt genomstekta, eller helt enkelt försvinna när jag är kock. Man tror ju att det ska vara totalt omöjligt att misslyckas med något så grundläggande som snabbmakaroner, men ladies and germans - jag har bevisat motsatsen, inte bara en gång.

Den var för länge sedan ett vist fanskap som sa att man måste ta allting med babysteps när man ska lära sig någonting nytt. Väldigt kloka ord, onekligen, men tar det tjugoett år att lära sig koka pasta ordentligt har den där bäbisen uppenbarligen jävligt små fötter.

I förväg gjorda läckerheter

Det är väldigt synd att jag inte begåvades med en mer kulinariskt lagd konstnärlighet. Inte sällan har jag massa tid till övers som jag hade kunnat använda för att svänga ihop något riktigt smaskigt. Men nu slutar alltid på samma sätt, det blir det snabbaste och mest lättlagade som hamnar på matbardordet.

Till mitt försvar måste jag dock säga som så, när ska jag egentligen ha hunnit med att lära mig laga mat?

På hemkunskapen? Nej fifan, då fanns det ju så mycket annat roligt att göra. Hälla vatten på spisplattorna, kasta pizzadeg i taket eller knäcka ägg (vilket förövrigt är en av mina få stora kökstalanger). Hela tankegången kring hemkunskapsundervisning så tidigt i en människas liv är lite rubbad i mitt tycke. I just den åldern är man i ett utvecklingsskede av sitt liv, och med kokande vatten, stekheta ugnar och sylvassa knivar runt omkring en kan saker och ting gå snett om man inte fokuserar på uppgiften.

Vi i västvärlden är som bekant väldigt bortskämda med en massa matlagningsprogram på tv. Man kan ju tycka att detta borde ha medfört en större kunskap inom köksväsendet för min del. Jo men tjena, för i tv-programmen är det ju säkert lätt att hänga med. Inte nog med att de lagar mat i autobahn-hastighet, var femte minut hoppar de över massa vitala moment och plockar fram en "i förväg förberedd" sockerkaka. Jaha, så där står jag med min smet och ser ut som ett jävla mähä, utan att ha en i förväg förberedd kaka att plocka fram.

Och sen alla dessa kändisar som ska vara med och gästlaga hela tiden. Tina, Jamie, Floyd, Bill, Bull och Katten Jansson och allt vad de heter, alla ska de hålla på att grilla sina gäster med massa helt irrelevanta frågor.

Hur går det med senaste skivan? Har graviditeten varit jobbig? Är den klänningen från H&M?

Nej men helt seriöst. Är man lite bortkommen i köket som jag är blir det absolut inte bättre av att tv-kockarna mitt under garneringsinstruktionerna kommer in på Farmen-Kristinas rädsla för boskapssjukdomar. Vafan, hade jag velat ha galna kosjukan hade jag väl satt på Animal Planet eller kört upp en smittkoppekanyl i arslet.

Pepparkvarnen är inte farlig

Alla mina misslyckanden till trots måste jag dock säga att jag utvecklats både fysiskt och spirituellt i köket de senaste månaderna. Jag har nu förstått att kniven inte nödvändigtvis behöver vara ett dödligt vapen. Pepparkvarnen är inte farlig om man använder den varsamt. Det finns andra såser än bearnaisesås. Mjölk - så mycket mer än bara en äcklig dryck. Och kokande vatten gör fortfarande skitont att stoppa handen i.

Jag ska absolut inte säga att jag har blivit duktig på att laga mat. Långt ifrån. Men jag ser en förbättring, om än minimal, och det mina vänner kan få en tjugosnarttjugoettårig pojkes leende att växa sig ofantligt stort. Vi lever på hoppet, vi lever för våra drömmar. Inte alla drömmer om en perfekt stekt köttbit, then again - vad vore väl världen om vi alla var lika.

Faktum är att jag här och nu upprättar ett nyårslöfte. Och jag vet, det är lite tidigt då det är ett par månader kvar till januari, men vafan, kunde indierna fira 2000-skiftet när vi andra var inne på medeltiden så kan väl jag också gå historien i förväg lite. Så här lyder löftet i alla fall;

"Innan årets slut ska jag ha tillagat något hyfsat avancerat (där avancerat är en relativ term och syftar till en maträtt ett par divisioner över köttbullar och makaroner), dokumentera detta och sedan visa här på bloggen. "

Det här löftet kommer jag med all säkerhet få äta upp (hahHAHAHhahahahahahahahahahaHA... ehm) men jag tror att det är bra att sätta ribban någonstans.

Innan jag tar farväl för denna gång vill jag tillägga en sak. Det är nämligen så att jag att jag av en inte helt pålitlig källa fått tipset att man kan steka kött med en skvätt vatten i pannan för att göra köttet saftigare. Helt seriöst höll jag på att dö av skratt när jag hörde det, tänk er liksom menyn på en restaurant;

"Dagens lunch: Vattenstekt oxfilé med ostgratinerad potatis."

Men till er som vet, fungerar det att "steka i vatten" för att få ett saftigare och mörare kött?

//Olle Hallberg - ditt lammkött som aldrig tystnar

Måhända att det bara är jag som tycker detta, men känns inte hela den här "Bonde söker fru"-genren lite urballad? Det är ju inte direkt de friska snubbarna som deltar i programmet om man säger så. Förvisso har vi ju fått lära känna genuina språkbegåvningar som Per-Martin.

Per-Martin från fjolårsupplagan under vingårdsbesök i Frankrike
"Ehm, what kind of... druv is this?"

Trots att jag personligen tycker att programidén är skitkass har den ju slagit alla tittarrekord. Uppenbarligen njuter svenska folket av att se bondfanskapen göra bort sig. Det gör jag i och för sig också, men jag tycker att det räcker med att hoppa in i bilen och åka till närmsta bondgård för att få ut det nöjet. Jag vill inte ha massa bönder som försöker sig på pickuplines i min TV-ruta. Elände får jag nog av genom TV4 Värmland.


Inte oväntat har nu även TV3 gett sig in i kampen om tittarna med sitt nyligen igångkickade "Ensam mamma söker". Jag förstår inte riktigt hur någon frivilligt kan ställa upp som "ensam mamma" i ett sånt här TV-program. Men framförallt förstår jag inte hur killarna som ska dejta mammorna kan gå med på detta. Man kanske borde ana lite oråd när det rör sig om kvinnor som behöver gå ut i rikstäckande television för att få sig ett ligg.

Nåja, tydligen säljer det ju så jag ska väl bara hålla käften. Undrar just vad som blir nästa års stora hit.

"Gammal kärring söker toyboy?"

"Pedofil söker pojke"

 Eller kanske

"Hungrig kannibal söker emokid"

Solstrålarna skiner igenom mina trädmönstrade gardiner och avbildar långa strimmor av ljus som fladdrande leker på min regnskogsgröna vägg . Det är svalt ute men det är ändå en behaglig kyla. Jag ligger här i min säng och lyssnar på Fergies Big girls don't cry.

Satan vad jag känner mig som Jonas Gardell helt plötsligt...

Och så är jag sjuk också. Kuljul.  Jag äger dessvärre ingen termometer men hade jag haft en hade den troligen visat någonstans mellan 30-40 °, det är jag jävligt säker på. Nu ska jag ju i och för sig inte sitta här och klaga, för så länge det inte gäller tyska turister som jagar älgbajs eller Jehovas vittnen som väcker mig i ottan är jag en väldigt positivt inställd kille. När man är sjuk öppnas det oändliga möjligheter som gemene man kanske inte tänker på. Tyvärr innefattar dessa aktiviteter endast saker där man inte behöver använda sin hörsel eller sitt lukt/smak-sinne. Jag vet inte hur det är för andra, men när jag åker på en förkylning blir jag i alla fall helt döv och kan inte känna skillnad på en matsked tabasco och en skopa vetemjöl.

Så vad gör man? Äta känns onödigt. Titta på TV känns onödigt, såvida det inte är UR's nyheter på teckenspråk, dessvärre är jag ju inte så insatt inom just det ämbetet. Lyssna på musik känns fruktansvärt onödigt.  Kvar återstår ungefär att plocka fram det gamla monopolspelet och hitta en likasinnad att spela med, dvs. någon pensionär på hospice Gabriel som även hon är döv och utan övriga sinnen fullt funktionella.

Att sen mina grannar fått för sig att leka Ernst Kirchteiger gör ju inte saken bättre. Antingen håller de på att bygga en friggebod inomhus eller så har de införskaffat en 15kvm stor Picasso för nu har de jävlarna spikat konstant i två timmar.

Åh Gud, vad har jag gjort för att förtjäna detta?

...ja, om man bortser från äppelpallande, trängt mig före i liftkön, fuskat i kortspel, svurit i kyrkan, kastat kottar på en ko, spottat på ovetande kompis, gömt orienteringskontroll, svurit över livsfarliga danskar som saknar självkontroll i skidbacken, därefter kört över livsfarliga danskar som saknar självkontroll i skidbacken, gått mot röd gubbe, lurat turister åt fel håll, använt mattefacit lite för ofta...

Näe som sagt, jag kan inte komma på något som berättigar mig denna förkylning. Ja ja, det är väl bara att lägga sig i busken och vänta ut ryssen som de gamla karolinerna hade gjort.


Tjarå!


Post Scriptum.
Big boys do cry!
Deinde Scriptum.

Sett på ostbågspåse från OLW;

"Kan innehålla spår av jordnötter."

Att placera sådana varningstexter på produkter tycker jag är ett okristligt fegt drag av tillverkarna. Det är enbart gjort för att gardera sig mot potentiella missöden; ponera att en nötintolerant pojke kollapsar på grund av en uppsvullnad hals efter att ha ätit en påse ostbågar. Utan texten hade tillverkarna med allt säkerhet fått sitt arsle stämt, men tack vare "Kan innehålla spår av jordnötter" kommer de undan utan minsta besvär.

Det är samma sak med tillexempel vissa fling- och müslisorter, inte sällan kan man läsa "Kan innehålla mjölk" på paketet. Och givetvis är syftet samma här, att som tillverkare slippa få skulden utifall någon laktosintolerant person skulle få ett anfall efter att ha ätit deras produkter.

Nu kan det ju tyckas att det här med varningsskyltar är en bra grej. Och förvisso är det ju väldigt bra att allergiker av alla de slag blir varskodda om att de faktiskt kanske inte borde äta just den produkten. Men det är sättet man uttrycker sig på som jag ogillar skarpt. Hade de skippat ordet "kan" och istället skrivit "Innehåller jordnötter/mjölk/whatever" hade det varit en helt annan sak. Nu blir det liksom att tillverkarna bara är så jävla dåliga att de inte kan garantera att det inte tillkommer oönskade ämnen.

Hört på en müsli-fabrik någonstans i Sverige;
- "Satan jag tappade ner en ko i müslikvarnen"
- "Äh det gör inget, vi sätter på en "Kan innehålla spår av mjölk"-lapp bara."

- "Fett nice."

Det känns som att detta skulle kunna tendera att balla ur, tänk bara om alla tillverkare skulle börja gardera sig mot allt:

Lätt & Lagom
Kan innehålla spår av läppstift samt augustiupplagan av Veckorevyn.

BigMac
Kan innehålla råa delar av häst.

Grillchips
Kan innehålla spår av potatis. Möjligen.

Mellanmjölk
Kan innehålla spår av nervgas och mjältbrand. Serveras väl kyld.




Antingen innehåller en produkt hästbajs, eller så gör den inte det. Hur svårt kan det vara?

Juni, juli, augusti osv.
Hej och hå vad månaderna flyger fram. Jag har knappt hunnit plocka fram höstmunderingen och det är redan oktober. Mörka tider stundar. Men jag är glad ändå, för nu sitter det nya fina tapeter på väggarna. De senaste dagarna har jag levt som i en sagovärld. Bokstavligen talat. Alla mina möbler har ju stått i mitten av rummet och de har bildat en slags slottsliknande konstellation. Där har jag varit kung över mitt rike (Se: säng) och härskat över mina undersåtar (Se: fjärrkontroller). Summa summarum, jag har varit väldigt nöjd med att bo i ett slott, men alla prinsessor växer upp till slut, och ska sanningen fram tror jag att min mor och far skulle bli mäkta förvånade om de skulle mötas av min ack så centraliserade möblering när de kommer upp och hälsar på. Anyway, enough about me.

Nu grönskar det

Hösten, lika hatad som älskad. Lika bitter som ljuv. Lika pissgul som bajsbrun. Seriöst, jag har sagt det förr och jag säger det inte helt otippat igen - jag hatar hösten! Faktum är att när jag tänker efter så finns det nog ytterst få saker som jag på rak arm kan säga att jag hatar mer än just hösten. Det skulle i så fall vara Kvinnofängelset, Tre, samt mammas hemgjorda köttbullar. Hösten är liksom som en dålig film som aldrig tar slut. Och om den nu mot all förmodan ändå skulle ta slut, ja då dröjer det inte mer än elva månader innan den är tillbaka igen. Depressiva färger, hala löv, kalla mornar och surt kaffe - hösten i ett nötskal.

Och det blir inte bättre av alla är så käcka och glada. Det ska hängas upp nya gardiner, sommargarderoben ska förnyas och man ska ha massa tända ljus till höger och vänster. Va i helvete, har vi inte villabränder så det räcker? Inte undra på att man blir lite smått dysfunktionell i lillfingret ibland, hösten för verkligen bara ont med sig. Tänk om vi alla vore björnar, och fick sova bort de här hemska månaderna. How wonderful life would be!

Eller är det under vintern björnar går i idé? Nu blev jag ytterst konfunderad här. Fast jo, det är nog vintern när jag tänker efter. Äh, det hade säkert blivit jobbigt med all päls ändå, för att inte tala om ett sexmånaders pass utan toabesök. Jag får väl helt enkelt göra som föregående tjugo år, dvs. hålla god min, vänta ut hösten och vänta in vintern, och under tiden nynna så mycket jag bara kan på "Nu grönskar det". En låt som jag aldrig fick sjunga solo på skolavslutningarna och som förövrigt går såhär;

"Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid.

Kom med, kom med på vandrings färd, i vårens glada tid.

Var dag är som en gyllne skål, till bredden fylld med vin.

Så drick min vän, drick sol och doft ty dagen den är din."

Så äre. Redan som sjuåringar blev vi uppfostrade att dricka skålar fyllda med vin. Och så tycker folk att det är konstigt att så många blir alkoholister...

Efter höst kommer något annat

Jösses Amalia och den heliga ankdammen. Detta kan mycket väl vara det mest melankoliska blogginlägg jag någonsin skrivit, och så kan vi ju inte låta det fortgå. Det måste ju gå att belysa något positivt med hösten, och om jag verkligen tar fram den sanna strålkastaren inom mig kan jag faktiskt komma på en sak - hösten innebär att julen står för dörren, och det är sannerligen något att glädjas åt. Visst skitskoj med Jesusbarnet och det där, men framförallt all jättegod mat. Jag ser mig personligen inte som någon finsmakare, jag menar har man pizza som basföda bör man antingen söka hjälp eller skriva blogg. Men julmat är något alldeles extra, och kanske är det just julmaten som hållit min livsgnista brinnande de gångna höstarna.  

Nu blev jag alldeles lycklig här borta. Fasen jag klagar alldeles för mycket egentligen. Jag har det ju skitbra egentligen, tak över huvudet, mat på bordet, en varm säng och hela Internet fullt med... ja... diktsamlingar och sånt.

Heja på hösten! Det gör jag :)

Veckans fråga; varför triggas kräkreflexerna när man stoppar ned fingrarna i halsen, men inte när man äter mat? Jag vet inte, vet ni?



//Olle Hallberg  - when you're up with the tupp