En fråga om trovärdighet
Om endast en sak kommer leva vidare i historieböckerna om mig är det högst troligt att det kommer att bli det faktum att jag aldrig var någon bokälskare. Böckerna i Sagan om Ringen-trilogin är dock några av de få tryckta verk som jag faktiskt kan säga att jag uppskattar. Filmatiseringen av dessa gjorda inte mig besviken det minsta, tvärtom, de tillhör favoriterna för min del.

Det roliga börjar när man sätter sig ned och tittar lite närmare på vad det egentligen är som händer. Sagan om Ringen, som förövrigt måste vara den sämsta översättning av "Lord of the Rings" som möjligen existerar i vårt universum, har fascinerat människor sedan urminnes tider. Ellerja, i alla fall en femtio år tillbaka. Men när allt kommer omkring tycker i alla fall jag att storylinen känns lite tafatt.

Rättare sagt, berättelsen känns inte direkt trovärdig. Jag vet, det är fantasy och då är det tillåtet med odödliga alver och flygande hästar. Säg då att vi utgår från att vi ska skriva en fantasyberättelse om en ring, en sur gubbe som heter Sauron samt lite komiska inslag i form av Bill & Bull (Läs: Gandalf och Saruman). Känns det då verkligen trovärdigt att man bara använder sig av nio personer för att rädda världen? Nog för att Midgård kanske inte var lika tätbebyggt som dagens Kina, men visst fan borde det ha varit möjligt att skrapa ihop lite fler människor än antalet fingrar på handen... minus en.

Inte nog med att man skickar in världens minsta armé i form av brödraskapet, Tolkien skiter helt i att rusta dem för krig. Alltså, när man väl gjort sig bekväm med tanken att man kommer vara ungefär hundratusen färre än motståndarna skulle i alla fall jag personligen finna det något lugnande att få tillhandahållet lite bättre vapen än ett par rostiga svärd och en pilbåge. Det är Midgård vi talar om, i en tidsepok där tokiga trollkarlar kan skjuta fyrverkerier och där blott en smula bröd kan mätta en tom mage, hur svårt skulle det vara att trolla fram en atombomb? Men vad gör då "rådet" när man valt ut de nio som ska konfrontera ondskans herre och förhoppningsvis rädda världen? Jo fan, man ger de ett par svärd, en pilbåge, en sköld i trä samt lite produktplacerade ponnyhästar. Som sagt, någonstans på vägen ballade Tolkien ur och fick storyn att kännas lite väl o-trovärdig, om det nu finns ett sådant ord.

En annan sak som kanske inte direkt gör historien mindre trovärdig, men som är fruktansvärt störande är att Tolkien har namngivit precis allting. Vi snackar stenar, vadställen, broar, bergspass, allt! Det är inga dåligt korta namn heller, och det känns faktiskt lite larvigt när det blir situationer i stil med "So they passed the Bridge of Khazad Dum, followed by a Balrog of Morgoth, to the Forbidden Forest of Lothlorien where The Lady of the Wood awaited, meanwhile in the Pass of Caradhras the storm had calmed." Vadå någorlunda störande, vad är det för fel på korta och koncista namn som typ Globen, eller i alla fall Himmelstalundshallen.  

Vem kan sånt?

En god vän till mig poängterade idag att Legolas sitter inne på så fruktansvärt mycket onödig fakta. Och visst gör han det, så fort något händer är han först med att berätta vad som står på.

» En flock fåglar närmar sig;
Legolas: - Crebain from Dunland!

(Fatta vad roligt om typ Gandalf hade droppat kommentaren "intresseklubben har antecknat detta" efter ovanstående citat)

» Sarumans röst hörs i vinden;
Legolas: - There is a fell voice in the air.

(Nämen gud vad bra att du upplysta alla, för det skulle ju faktiskt kunna vara så att någon i brödraskapet helt randomly och otippat drabbats av en akut dövhet bara sådär och helt missat det faktum att man klart och tydligt hör en sur gubbe mumla något i vinden)

» Legolas tittar på en pil och utbrister;
Legolas: - Goblins!

(Legolas gör en insats för mänskligheten genom sin otroliga uppfattningsförmåga, och varnar alla de som är blinda då stället är fullt av döda kroppar)

» Frodos svärd börjar skina;
Legolas: - Orcs!

(Medan andra hade noterat orchernas skrik och väsen lägger Legolas märkte till de små detaljerna)

» Boromir blåser i sitt horn;
Legolas: - The horn of Gondor!

---

Jag säger såhär, om karaktären Legolas hade funnits på riktigt i vår tid hade han garanterat varit den där otroligt störande tjejen eller killen som alltid sitter längst fram i klassrummet och ska försöka visa sig duktig genom att svara hela tiden, även när läraren inte ställer frågor. Ni vet en såndär person som ska ifrågasätta precis allting.

Dessutom skulle Legolas mycket väl kunna vara grundaren av Institutionen för Onödigt Vetande. Men helt seriöst, det är ju något som är fel på honom. Liksom, om ett gäng mördarkråkor närmar sig står man väl knappast kvar och håller ett föredrag om vad det är och var de kommer ifrån. Vem kan ens såna saker? En sak är säker, han lider av något, och jag har mina aningar om att det inte är mul- och klövsjukan.


Retorik - konsten att övertyga eller tala väl
Vi ska dock inte klanka ned allt för mycket på unge junker Lego-Lasse, även sällskapets äldre, herr Gandalf har sina mörka stunder. Ta till exempel när våra hjältar befinner sig i Morias mörka gruvor, jagade av en läskig Balrog. På klockren engelska utbrister den gamle trollkarlen saker som "I am a servant of the Secret Fire, wielder of the flame of Anor.

Vi tar en konstpaus här.

Anta att du av händelse skulle springa på en förhistorisk demon från "the ancient world". Anta att denna varelse dessutom enbart utstött ljud som "vråååååååååål!". Alltså... vad är liksom oddsen för att den skulle förstå engelska? Det är så himla typiskt britter och amerikaner, de tror att hela världen kan deras språk. Och om någon stackare inte förstår, då försöker de inte prata ett annat språk, nej nej, istället börjar de tala högre och TYDLIGARE engelska, precis som att man skulle fatta bättre då. Som Gandalf till exempel, jag tycker att det framgår klart och tydligt redan efter första meningen att demonen inte hajjar ett skit av vad den där pluttiga lilla gubben i hatt säger. Typ som när en dansk drar ett skämt för en samling svenskar, ingen fattar vad han säger så alla missar skämtet och står istället med den där "fortsätt-berätta-även-om-det-syns-tydligt-att-jag-inte-förstår-ett-dyft"-minen. Gandalf följer läroboken, och när The Balrog inte verkar förstå vad han säger blir han helt enkelt tvungen att höja rösten och vråla "You shall not pass!"

Hemligheten med retorik, mina vänner, är att du först och främst måste göra dig förstådd.


Olles Saga
Om jag hade fått casta (modern svengelska för "rollbesättning") min egen Sagan om Ringen hade rollerna fördelats som följande:

Gandalf ~ Jesus
Motivering: han har skägg, han kan gå på vatten, och den jäveln kommer tillbaka även om man dödar honom

Merry & Pippin ~ Filip & Fredrik
Motivering: röka weed och rida ponny hade säkerligen passat de båda utmärkt

Frodo ~ Jonas Gardell
Motivering: rätt så bögig och alltid på gränsen till något stort

Legolas ~ Robinsson-Emma
Motivering: tror att hon är smart och gör onödiga uttalanden

Aragorn ~ Peter Sipen
Motivering: Kvinnornas karl helt enkelt

---

Föresten,


//Olle Hallberg - och sagan om rinken (en iskall rysare)

Tillhörde du skaran som trodde att nio miljoner svenskar omöjligt kunde ha fel? Tillåt mig isåfall gladeligen våldgästa din bakdel och påpeka att du har ack så fel.

En god vän till mig har efter flera dagars konstant huvudvärk bestämt sig för att göra som resten av Sveriges invånare, nämligen knapra Ipren. Mitt under all klagosång från ovan nämnda vän bestämde jag mig att ta en titt på "manualen" som kom med Iprenförpackningen.

"Vilka biverkningar kan läkemedlet ge?

Vanliga (hos fler än 1 av 100): Trötthet, huvudvärk."

Vi pausar lite här. Bara så att vi alla är överens om detta vill jag förtydliga att Ipren är ett läkemedel som ska "lindra vid huvudvärk, ledvärk, muskelvärk, mensvärk." Den är förövrigt febernedsättande också. Och som så många gånger förr, det skulle kunna vara mig det är fel på, men känns det inte lite konstigt att käka huvudvärkstabletter om det enda de gör är att ge dig ytterligare huvudvärk?

Alltså, en huvudvärkstablett med bieffekten huvudvärk, hur jävla dum får man bli?

Om man sedan läser vidare finner man, ursäkta mitt ordval, en sjuhelvetes massa olika otrevligheter som man kan komma att ådra sig vid användning av Ipren. För att nämna några;

Magbesvär, diarré, illamående, hudutslag, allergiska reaktioner, hösnuva, blödning från mag-tarmkanalen, magsår, sömnlöshet, lätt oro, synrubbning eller hörselpåverkan, minskat antal blodplättar eller vita blodkroppar, lever- och njurpåverkan, överhudsavlossning, hjärnhinneinflammation, depression, förvirring, nedsatt synförmåga, förstoppning, väderspänningar, högt blodtryck, hjärtsvikt samt allvarliga hudreaktioner, liten ökad risk för hjärtinfarkt eller stroke...

Känns kanske ändå som att man lika gärna kunde ha bitit ihop från första början och tagit huvudvärken som en man, istället för att knarka Ipren och riskera hjärnhinneinflammation eller än värre "lätt oro"!

Jag måste säga att ibland överträffar till och med läkemedelsbolagen sig själva. Fast egentligen borde jag inte bli förvånad alls, redan på ett tidigt stadium skulle jag ha anat ugglor i mossen. Jag menar, tro fan att deras produkt är rena skiten när de måste ha en tjock liten finlandsfärgad sjungande jättebäbis för att marknadsföra sin produkt.

Nåväl, tack Ipren för att ni gjorde min dag. Tack.

 

Kolla in den här sidan, ett av Sveriges snabbast växade diskussionsforum för vuxna människor: Vuxenforum.se

Ett ögonblick, en evighet
Liggandes vaken sedan flera timmar tillbaka. Egentligen kanske man bara har varit vid medvetande i några minuter, men väntan känns som en evighet. Man hör tisslet och tasslet, kaffekoppar som skramlar, och trötta fötter som i mörkret slår emot felplacerade stolar. Ett välbekant prasslande ljuder från köket i perfekt harmoni med en svart Melitta-maskins dova mullrande. Ljudet av en kaffekokare.

Sedan blir allt tyst. För ett ögonblick uppstår en tvekan i hjärnan, man frågar sig om det hela kanske bara var en dröm. Tvivlet försvinner blott en nanosekund senare. Handtaget trycks ned, luften tycks sugas ut från rummet, och sedan bryts tystnaden...

...ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år...

Olle analyserar

Okej det var kanske ett par år sedan som jag faktiskt låg vaken på min födelsedag, väntandes och lyssnandes. Det som brukade vara årets kanske största höjdpunkt (möjligen efter julafton och disneydags) är numera nästintill ett störelsemoment. I alla fall det där med morgonfirandet. Hur kul är det liksom att som tonåring bli uppväckt av ett gäng tondöva åldringar som spiller kaffe på dig? Du vet ändå vad som väntar i paketen. I de mjuka presenterna ligger hemstickade koftor från tant Agda, och i de hårda är det i bästa fall en kakburk, och i värsta fall en hemstickad kofta lagd i en skokartong.

Dessutom är jag lite smått förbryllad här. Någon i den gamla världen måste ha haft fruktansvärt tråkigt när han eller hon uppfann födelsedagsfirandet. Hur kan man ens komma på en sådan ide? Att hylla ens egen födelse, vadå egenkär? Och än värre, det räckte liksom inte med att fira en gång i samband med födseln, nej nej, varenda jävla år ska det blåsas ut ljus. Tro fan att man är trött på skiten och lämnar jordelivet när man når 80-90-snåret.

Inser ni hur sjukt mycket resurser mänskligheten skulle kunna spara in om man slopade det här med födelsedagsfirande? Man säger ju gärna att "1 miljard kineser kan inte ha fel". Men faktum är att om 1 miljard kineser slutade att baka jordgubbstårta varje gång någon fyller år skulle världskonsumtionen av mjölk minska drastiskt, vilket skulle resultera i mindre avverkning av regnskog till såna där tetrapak-förpackningar, vilket i sin tur skulle medföra färre lastbilar som kör mejerivaror vilket genererar mindre utsläpp, något som gynnar återväxten av grödor såsom gräs, vilket i sin tur kommer leda till att korna kommer pumpa ut mjölk som aldrig förr, vilket leder till ökad produktion av bland annat grädde... oj... där sket sig visst min teori. Fan jag har för mycket fritid, men det kändes lovande i början.

Nu låter det ju i och för sig som om jag är värsta anti-födelsedagskillen. Misstolka mig rätt, jag har inget emot att få presenter, det kan till och med vara riktigt underhållande att inhandla gåvor åt andra även om jag ibland har fruktansvärt dålig fantasi. Liksom sist gång min syster fyllde år fick hon en svampflicka i porslin, vafan tänkte jag på?

Nej det jag stör mig på är egentligen det här konceptet att det hela går ut på att fira att man är född. Wow, du vann en simtävling för en jäklarns massa år sedan där konkurrensen var ett gäng spermier som inte ens kunde stava till analfabet. Verkligen imponerande. Ska vi inte ta och upprätta ett monument till din ära när vi ändå är i farten. Nej vet nån vad, jag säger som de gamla rävarna på SVT's sportredaktion; inte ska man väl leva på gamla meriter?

Sweet sixty

När vi ändå behandlar ämnet födelsedagar kan vi ju lite spontant dyka in i systerbolaget, nämligen ålderskriser. Man skulle nästan kunna säga att det är just ålderskriser som präglar våra liv, det samt Ernst Kirchsteigers torpbyggartips. För som jag tidigare nämnt i min blogg genomgår vi ju som ni alla vet en rad kriser direkt relaterade till vår ålder; börja skolan, puberteten, alla får gå ut på krogen utom jag som fyller sent på året, sluta gymnasiet - "vad ska jag göra nu?", medelålderskrisen, och "jagvillbliungpånytt"-krisen (när gamla gubbar köper dyra sportbilar och tanterna försöker vara inne med rosa dunjackor).

Jag har en liten sådan kris nu, inte rosa dunjackor alltså. Nu är jag liksom tjugoett, en helt okej ålder om du frågar många. Men jag tänker såhär, när man är tjugofem och uppåt, då är man liksom gammal. Med andra ord har jag bara fyra år kvar innan jag måste skärpa mig. Fyra år, det är fan inte mycket. Det tog liksom sju år för mig att lära mig läsa och arton för att köra bil. Ni förstår mitt problem antar jag. Får man sitta uppe till halv fyra på natten när man är "vuxen"?

Genom hela min uppväxt har jag fått höra från vuxna att man blir mycket klokare och rikare på erfarenheter i takt med att man blir äldre. Det har faktiskt stämt bra. Jag kunde ju varken läsa, skriva, prata eller köra bil när jag var nyfödd liten skitunge. Inte spela mungiga heller för den delen. Det enda jag frågar mig är; vad finns kvar att lära när man befinner sig i min ålder? Ja förutom ren och skär kunskap i information det vill säga. Det finns ju inga såna där roliga moment som typ vissla eller cykla kvar att lära sig. Det skulle möjligen vara pensionärsbingo och kast med liten kärring, men ärligen talat tror jag att jag är lika lycklig ovetandes om dessa tidsfördriv.

Fan, egentligen är jag bara dum. Faktum är att livet bara har blivit bättre ju äldre jag blivit, och inget tyder på att det inte ska fortsätta så. Vi har alla våra emo-moments, vissa skär sig i armen, andra tröstäter, själv blir jag bara allmänt gnällig men det brukar gå över efter ett par minuter. Och när jag nu tänker på det så slår det mig att jag faktiskt inte kommer in på alla uteställen än. Outforskad mark, sånt är alltid bra. Fan, det kan nog bli ett fortsatt riktigt bra liv trots allt.

Dagens visdomsord

Vad kan vi lära oss av den här bloggen då? Jag har suttit och pressat Scrubs som en tok de senaste veckorna, så jag tänkte avsluta i sann J.D-anda, på engelska dagen till ära.

I guess in the end it doesn't matter if you are fifteen or fifty, the only thing that really matters is to never feel too old for doing the Macarena.

  

...and that you're scoring hot chicks.

Astrid Lindgren skulle ha fyllt 100 år förra onsdagen förresten, grattis i efterskott Astrid önskar vi på redaktionen!

//Olle Hallberg - ett år äldre, fem förkylningar rikare

På Karlstads universitet springer man inte sällan på jävligt svårtolkade och ibland riktigt skumma skyltar. Jag tog mig friheten att föreviga två av dessa, resultatet kan återses ungefär fyra centimeter i rakt nedåtstigande och svagt högerdragande led.  

Först ut, denna ytterst kryptiska och tillika missvisande exit-skylt.

Hur i hela barnen i Bullerbyns bullar är det tänkt att man ska avläsa denna skylt? Helt seriöst, att trycka upp en sån här sak är rent ut sagt livsfarligt och fullkomligt jätteidiotiskt. Klipsk som jag är inser jag ju att detta har något med utgång att göra. Men tänk er själva om det skulle börja brinna i lokalen. Jag vet inte hur det är med er, men om jag har femhundra graders eldflamma i arslet fungerar inte min hjärna riktigt lika logiskt som den vanligtvis gör. Därför känns det i mitt tycke fruktansvärt klumpigt att använda sig av en skylt som man inte ens i vanligt tillstånd kan tolka.

Potentiella betydelser

» Känner du för en löptur? Se upp för hålet.

» Vägen till helvetet återfinns för vita människor en trappa ned, svarta människor behöver ej göra sig besvär.

» Letar du efter en utgång? Närmsta dörr hittar du tio meter rakt nedåt.

---

Och sen har vi den här lustiga skylten som jag lokaliserade under ett av mina toalettbesök.

Jag lovar, mina älskade städerskor, den där pappershållaren går omöjligt att spola ned i någon av de idag kända toalettstolarna. Men visst, det är bra att ni förtydligar att det vore en brottslig handling.

Hm, någon mer som märkt att pappret i de där hållarna typ fastnar i toan...?

Världens mest kända människa
Häromdagen såg jag ett expertuttalade på tv att världens mest kända person i nuläget troligtvis är George Bush eller Paris Hilton. George Bush och Paris Hilton... Ni är medvetna om vilka det är va? Det är liksom inte nobelpristagare i fysik vi snackar om, utan USA's kanske mest lågintelligenta varelser. När man hör en sådan här sak måste det vara fler än jag som tänker att någonstans på vägen så har mänskligheten misslyckats, fatalt.

Den förstnämnde, Mr Bush, är ansvarig för jag-vet-inte-hur-många civila dödsfall, en jävla massa onödiga krig, samt att han avrättat fångar i Texas i ett tempo som skulle ha sjudubblat Volvo's årsproduktion. Ja, om nu Volvo hade varit en avrättningsanstalt det vill säga.
Paris Hilton då, ja den tösabiten är inte mycket sämre hon. Visserligen har hon mig veterligen inte dödat så värst många, möjligen ett tusental hundar som blivit för stora kanske. Men under sina 26 år har hon hunnit med en rad andra lika fantastiska stordåd som tillexempel; födelsen som arvtagerska till Hilton-imperiet, gjort bort sig i reality-tv och... ja, det är väl ungefär det som hon har åstadkommit.

Anta att jorden i en snar framtid skulle få besök från en annan planet. Anta att dessa besökare skulle vilja träffa "jordens mest kända invånare". Ska vi då verkligen skicka fram en skjutgalen och mentalt efterbliven president i sällskap med en bortskämd hotellarvtagerska som har världens minsta hund i fickan? Tja, frågar ni mig så kommer mänskligheten antagligen bli utplånade efter det mötet. Men vem vet, kanske är utomjordingarna blinda, döva, hjärnlösa, samt i koma.

I have a dream

So anyway, jag har min plan framför mig. En dag ska jag bli någon. Inte nån b-kändis som hänger på Stureplan och sippar paraplydrinkar, utan en människa som gör skillnad. Jag vet, det låter jävligt klichéaktigt, men jag är fullt övertygad om att det är genomförbart. Dock vet jag inte riktigt var jag ska börja. Liksom, jag är just nu Karlstads 17:e mest lästa blogg (bloggportalen.se). Kan låta bra i den oinvigdes öron, men det skrämmande är att bloggen om linedance ligger före mig. Tillåt mig att upprepa; linedance! Vet ni ens vad det är? Det är typ... den amerikanska versionen av små grodorna, med cowboyhattar och boots istället för midsommarstång. Hur i västsvenska mumindalen lyckas jag med bedriften att placera mig under en sådan sida?

Som om inte detta skulle vara nog befinner sig även bloggen "Deckare" över mig på listan.

"Deckare och andra spännnande böcker.I huvudsak vuxenböcker men också en och annan nostalgitrip i gamla barn- och ungdomsböcker."

Vad fan. Här har jag dedicerat mitt liv åt att undersöka livets mysterier och arbetar dagligen för att göra jorden till en trevligare plats att bo på, och så blir man bräckt av en jävla deckarblogg. Går det ens att skriva en blogg om deckare? Jag trodde liksom att själva vitsen med böcker var att läsa dem, inte att läsa om dem. Sa jag förresten att "Nina Fyhrs danssida" också befinner sig över min blogg på topplistan?

Brädad av dansfjollor och deckarbloggare... kuljul.

Nåja, ja är int bitter ja. Jag är trots allt Sveriges yngsta 'Olle Hallberg'. Jo det stämmer, min närmsta konkurrent är 47 bast, så jag måste säga att jag känner mig relativt ohotad. Och hur stor är chansen att det föds en ny? Har man legat och krystat i fem timmar för att bajsa ut en skitunge är kanske inte det första man tänker "Ja men gud, detta är ju en solklar Olle Hallberg!" Nä, då ligger nog Lisa Miskovsky närmare till hands.

En ung man kommer till insikt

Kändisskap känns så ologiskt. Alltså, unga fröken Pam Anderson kom ju knappast dit hon är idag på talang. Möjligen med två talanger... Men ska det verkligen vara omöjligt för en relativt vanlig människa att slå igenom i dagens världen? Ska man behöva sjunga "numa numa"-låten i rikstäckande television för att bli samtalsämnet på skolgårdarna? Ska man behöva spy i direktsändning för att hamna på forumtavlorna? Är man tvungen att visa brösten i realityshower för att vinna folkets hjärtan?

Ja det är väl antingen något av ovanstående alternativ, eller att konvertera till krigskåt president som gäller för att bli känd. Fan, jag tror att jag under dessa närmare 32 minuter har vuxit spirituellt. Jag vill nog inte längre bli känd. Det känns som att det finns nog med galenpannor och hjärnlösa blondiner att jag inte behöver bidra till ytterligare en i mängden. Det finns ju trots allt bara en Olle Hallberg under 40 år, och varför ska jag riskera att ta kål på honom i strålkastarljuset? Nej, jag säger som tjuren Ferdinand; jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt, och skriva min blogg.

Peace out ladies and gentlemen



//Olle Hallberg - aldrig inne, men aldrig riktigt ute

Prolog
Det pratas hela tiden om att vi ska vara så förbannat kritiska till allt vi hör och ser. Man måste granska all information som man tar in med ett ytterst kritisk öga, och att tillexempel hänvisa till Wikipedia som källförteckning på universitetsnivå är ungefär detsamma som att skriva under sin egen dödsdom. Men hur lätt är det egentligen att vara kritisk till allt, särskilt i situationer där talaren befinner sig i en auktoritär position gentemot dig själv. Skulle jag, en tjugo årig bonnpöjk från Mariestad, resa mig upp och ifrågasätta professor X när denne håller en genomgång om bisamråttans fortplantningsbeteende?

Nja, jag tror väl inte det. Men man kan utnyttja detta på många sätt (vilket våra politiker är väl medvetna om). Genom att agera på ett sådant sätt att lyssnaren tror att du är kunnig inom ett område slipper du allt som oftast att bli ifrågasatt. Om jag liksom lunkar in på en gymnasieskola iklädd stora glasögon, högst uppsatta byxor, med en "Stora boken om Latin" under armen, och utger mig för att vara inhoppande vikarie tror jag knappast det är någon som höjer på ögonbrynen om jag inleder lektionen med ett viktigt harklande följt av uppläsandet av citatet; "Te audire no possum. Musa sapientum fixa est in aure".

Det är givetvis möjligt att någon kunskapstörstande naturfjant frågar vad det betyder, men skulle jag svara "Endast kunskap är den sanna rikedomen" hade han med all säkerhet varit förträffligt nöjd med det svaret.

Att det sen egentligen betyder "Jag hör inte vad du säger. Jag har en banan i örat" är ju en annan sak...

Och detta leder mig osökt till dagens ämne, nämligen städer.

Den stora branden

Städer har spelat en vital roll i utvecklandet av världen som vi känner den. Ända sedan prostitutionen såg dagens ljus har städerna fungerat som en central knytpunkt för pimps'n'hoes världen över (i min sjuka hjärna kan jag inte låta bli att fnissa lite när jag tänker på hur en medeltida pimp kunde ha sett ut). Det var även i städerna som de första epidemierna började spridas, och det var i städerna som slavhandeln med stor framgång bedrevs. Så ja, man kan säga att vi har mycket att tacka uppfinnaren av staden.

Så vad gör då en stad till just en stad? Jag har funderat lite på det, och det är två gemensamma nämnare som ständigt återkommer. Oavsett vilken svensk stad du än må befinna dig i kan jag lova dig att om du ställer frågan "När var den stora branden?" så kommer någon påläst historiker kunna rabbla upp en föreläsning på minst tre timmar om hur staden nästan utplånades av den fasliga eldsvådan.

Det är verkligen fascinerande, varenda stad i Sverige har haft "den stora branden". Ja antingen var medeltidsborna ena sjujävla pyromaner hela bunten, eller så hade återväxten inom brandmannayrket några mörka år under den tiden (kanske pga. att alla ville utbilda sig till pimps istället?). Men testa för all del detta nästa gång ni besöker ett nytt resmål i Sverige. Gå fram till traktens åldring och fråga "Hörru du, hur var det nu igen... när var den stora branden egentligen?", och han kommer att skina upp av glädje för att det äntligen är en ungdomlig varelse som intresserar sig i traktens förgångna.

...möjligen att Tibro inte har haft någon brand, eftersom jag skulle bli ytterst förvånad om ens en medeltida pyroman skulle ha tagit sig tid att bränna ned något så ofantligt tråkigt och träaktigt som Tibro nu råkar vara.

Trasiga grejer + trasigt hus = museum

Vidare i den tvåpunktiga listan över kriterier för vad som utmärker en stad finner vi... museet. För utöver den obligatoriska "stora branden" måste en sann svensk stad även ha ett museum som förtäljer bygdens historia. Ju tråkigare ju bättre. Det är liksom för att förtydliga "Det här är Mariestad. Det här är stadens första skördetröska. Fan vad ingen bryr sig. Rock on.".

Jag personligen förstår inte alls funktionen av alla Sveriges stadsmuseum. Vadå ska man vara stolt över gamla grejer som inte ens fungerar längre? Ett gammalt kylskåp som inte klarar av att hålla ett paket mjölk kallt i mer än tre timmar, ska det vara något att skryta med? Eller föråldrade tavlor som visar hur fantastiskt det var på det sköna 1500-talet, en tid som förövrigt präglades av svält, oroligheter, samt avsaknad av Internetporr. Jomenvisstfan, en sådan otroooooligt intressant tidsepok vore ju rentav skandalöst om den föll i glömska.

Vidare lyckas alla museum med konsten att göra helheten så fruktansvärt tråkig. När man kommer in i ett museum är det verkligen som att stiga in i Gustav den andre Adolfs toalettstol, bokstavligen talat. För det luktar unket, det är ruttet trä var man än tittar, och det knarrar i precis allting så man typ får hjärtattack varje gång man öppnar en dörr eftersom det låter som om hela huset ska falla samman. Gemensamt är även att hela museivärlden verkar ha missat det faktum att det var ungefär hundra år sedan som mänskligheten uppfann luftkonditioneringen, för maken till sämre luft får fanimig man leta efter. Det kan ju mycket väl vara ett genomtänkt drag att använda sig av föråldrad luft för att förstärka bilden av alla gamla grejer inne på museet, men det känns kanske lite väl... hälsovådligt?

Jag tror att folket som har hand om museerna lurar sig själva, för är inte stadsmuseum egentligen det perfekta medlet för att skrämma bort turister? Jag menar, vilken människa med en normalt fungerande hjärna skulle välja att återvända till en stad där det lokala museet har utställningar som "Dagen då pesten nådde byn"?

Nåja, nu är det som det är. Och vi kan konstatera att var sann stad i Sverige har ett museum... utom möjligen Tibro som knappast kan ha någon intressant historia att återge. Möjligen... och jag menar verkligen jättemöjligen... att någon eldsjäl arrangerat nåt hobbymuseum med en termitäten träbänk eller något annat möbelaktigt i utkanten av Tibro.

En vit jul?

Bränder och museum, är det verkligen det som gör en stad till en stad? Ja jag är övertygad om att era läroböcker säger annat, men å andra sidan, hur tungt väger en lärobok jämfört med ollehallberg.blogg.se? Höhö, sa Olle och skuttade iväg på den trebenta grisen.

En ny vecka har precis tagit fart, och jag tror inte att jag är ensam om att ha rullat runt i säsongen första snö. Förvisso var snölagret blott någon millimeter tjockt, och rullningen berodde mest på ett halt övergångsställe i kombination med extremt hala skor.

Men vem vet, det kanske blir en vit jul ändå. Det enda vi vet säkert är "Reticulum sub arbore"...

...hårnätet är under trädet.

//Olle Hallberg - i nöd och lust, samt däremellan

Vad ni kanske trodde
Ni kanske tycker att jag har legat på latsidan på sistone. Ni kanske lever i tron att jag tappat gnistan, att jag stuckit ned huvudet i marken och gett blanka fan i att skriva. Och ja, ungefär så ser verkligheten ut. Men vad historien inte förtäljer är att jag faktiskt har varit rysligt aktiv på andra håll på sistone, jag har bland annat hunnit med att agera skateboard-fotograf, bakat en tårta samt fått en glasbit i foten.

Jag tänkte därför gå lite emot seden och använda det här inlägget åt att förgylla er vardag med lite uppdateringar från mitt liv.

Fredagen den andre november

Den här berättelsen tar sin början fredagen den andra november. En mörk och kylig dag där alla världens trolltyg verkade ha samlats på ett och samma ställe, campus. Dagen till ära var jag utklädd till Harry Potter, en för mig inte helt ovan roll. Och utan att gå allt för djupt in i denna sidohistoria kan jag berätta att det har sina baksidor att som sextonårig ishockeyspelare posera i lokaltidningen med en fet Harry P-bok i handen, men nog om detta då det inte för historien framåt.

Jag var alltså den unge men ack så talangfulle trollkarlen Harry, och jag tror att det sällan använts så många Alohomora-besvärjelser på en och samma kväll (för er onördiga människor som inte läser Harry Potter kan jag passa på att upplysa era oanvända hjärnor att "Alohomora" används för att öppna lyckta dörar). Jag öppnade allt, ölburkar, kylskåp, dörrar, ja till och med ockuperade toaletter, allt med blott ett knyck med min trollstav.

Under kvällen försökte jag mig även på lite andra tricks. Fråga mig inte varför men Harry Potter fick uppenbarligen ett jättesug att utföra en bakåtvolt i en fruktansvärt fult klädd fåtölj. Sagt och gjort, jag tog sats, misslyckades miserabelt och fastnade i en ytterst udda posé som kan liknas vid hur det ser ut när en bäbis håller på att drunkna i en toalett (se bild nedan). Att komma upp ur ett sån här sits är inte alls lätt, så jag tänkte ta "bakvägen" så att säga. En bakåtkullerbytta helt enkelt. Det gick inte så bra eftersom jag inte uppmärksammande det 2x4 m. bord som var lokaliserat bakom mig. Men efter att ha rivit ned i alla fall halva bordets invånare av tomma glasflaskor samt fått en inte lika tom ölburk i huvudet lyckades jag komma fri från mitt fängelse. Dagen efter vaknade jag med ett blåmärke på höften och ett halvt fungerande vänsterben, jag är inte säker men jag har mycket starka aningar om att det där bordet spelade en viktig roll i mina smärtor.  

Summa summarum, en riktigt, riktigt rolig kväll. Alla var där helt enkelt. Captain Jack Sparrow, Malibu Barbie, Gogo från Kill Bill, änglar och djävular till höger och vänster, även S.W.A.T hade skickat dit en korrespondent, Catwoman, en vilsen viking, samt en massa helskumma fransmän och tyskar som inte var utklädda och som inte verkade förstå alls vad som föregick. Ett tips dock till alla er orutinerade Harry Potter-freaks, ta er i akt för att vifta för mycket med ert trollspö. Man vet aldrig när man uttalar fel formel vid fel tillfälle.

Shake´n´bake

Jag har även varit i bakartagen. För några dagar sedan fick jag världens midsommarsug och jag vet inte riktigt vad som flög i mig, men några timmar senare stod jag i alla fall i mitt kök med massa ingredienser för en jordgubbstårta. Ni som följt min blogg ett tag känner till att jag inte är den mest hemmastadga personen i ett kök, men hursomhelst har jag gett mig fan på att bli skitgrym på att laga mat, därför tänkte jag att tårtbakning är ett stort steg på vägen. Redan efter ungefär två minuter stötte jag på mitt första problem. För att citera receptet "...vispa grädden noggrant". Vispa grädden... Jo just det ja, för visp är ju det första en tjugoårig kille tänker på att ta med när han flyttar hemifrån. Där stod jag, med fem deciliter jävligt ovispad grädde, och utan visp. Skulle avsaknaden av en liten sketen metallsak förstöra mina midsommarplaner? Icke sa nicke. Kunde vikingarna kan väl jag, tänkte jag och gav mig själv ett lite halvbögigt leende i spegeln. Så jag plockade fram det mest vispliknande objektet jag kunde komma på, vilket råkade vara en gaffel.

De kommande trettio minuterna kan mycket väl ha varit de absolut tråkigaste i hela mitt kortlivade liv. Fy satan för att vispa utan elvisp säger jag bara. Det roliga är att vispa grädde med en gaffel är typ som att bestiga Mount Everest på en kamel, springa maraton i högklackat... eller möjligen som att riva kinesiska muren med hårfön och skruvmejsel. Ett sjuhelvetes tidsfördriv och galet tråkigt. Men på något magiskt sätt blev den först så rinnande grädden riktigt skummig och fast. Så jag bonkade på min fuskbotten med grädde, marsánsås och lite hemlagad jordgubbssylt. Tro nu inte att jag stått och lagat jordgubbsylt bara, nej nej, det står så på förpackningen; "Jävligt hemlagad jordgubbsylt" fast utan ordet jävligt för det tror jag är underförstått.

Tricket när man bakar tårta är att lägga på alla ingredienser innan man lägger på "locket", dvs. den översta delen, detta glömde jag så för ett antal minuter stod jag med en jordgubbstårta utan det minsta spår av jordgubbar i. Sen ska man även tänka på att lägga den understa delen, tårtbottnen, på antingen ett stort fat eller en bricka. Detta glömde jag också, men händig som jag är lyckades jag i efterhand lirka upp den på en kartongbit. Jag kanske inte ska nämna att kartongbiten är signerad Pizzeria Mama Rosa...

Mitt kök ser ut som ett inferno, jag har grädde på mina kläder och ute är det svinkallt. Ofta när man ser på matlagningsprogram på tv så säger de alltid; "...och till alla nybörjare där ute, det viktigaste är att ni tillåter er att våga misslyckas". Vad fan är det för bullshit? Ska man gå in med den inställningen kan man ju lika gärna sätta ugnen på 275° C, smörja in sig i ankfett och krypa in och "våga misslyckas".

Nej, våga lyckas säger jag! Visserligen skiter det sig allt som oftast, men tårtan blev jag inte helt onöjd med måste jag säga. Notera gärna den snygga smygreklamen som pryder den!

5 dl vispgrädde, lämplig mängd marsánsås, en gnutta jordgubbssylt eller än hellre färska jordgubbar,
samt ett stycke färdiggjuten sockerkaksbotten.

Igenkänd

Har ni för avsikt att besöka Karlstad inom den närmsta framtiden ska ni inte bli förvånade om ni ser Peter Pan spatsera fram på gatorna. Det är nämligen mer utklädningsfester på ingång, och gröna tighta trikåer har alltid passat mig superbt. Förövrigt var det ett gäng japanska turister som sa hej till mig på stan idag, min kompis som smög i bakgrunden uppdagade att de förnöjt viskade "Harry Potter" till varandra när vi hade gått förbi. Crazy japanese people...

By the way, jag kommer inte fortsätta att skriva om mina dagshändelser. Men jag kände att vi har kommit såpass långt i vår relation att ni var redo för en laddning i det här inlägget. Så misströsta inte, jag kommer fortsätta i den gamla andan och avtäcka världens alla konstigheter. Have faith kids!

//Olle Hallberg - när fem myror är fler än fyra elinstallatörer