I min hjärna
Vad är det som gör att vi människor kommer ihåg vissa saker helt otroligt detaljerat medan andra saker kan tyckas försvinna ut ur våra huvuden lika fort som vi tog in det? Ni vet vad jag menar, inte har ni väl glömt bort den första kyssen? Däremot sitter inte Gustav Vasas födelsedatum lika säkert i skallen. Det är någonting uppe i vårt hjärnkontor som styr vad vi ska komma ihåg, och idag undersöker vi varför våra minnen fungerar som de gör.

Tillåt mig att statuera ett exempel. Vi tar en normal människa i lagom ålder, lämpligen mig själv, även om just jag råkar vara något charmigare än medelmåttan. Därefter låter vi denne brainstorma lite. För er som inte känner till begreppet brainstorming kan vi förenklat kalla det diarréskitande i ordform. Och det här är vad som dök upp i mitt huvud efter mindre än en halv sekunds tänkande;

Nothing really matters if I can be with you now
My heart is beating faster, tell me what to do now
Got to be better ways than telling you face to face
Got to find some gravitity before I lose my sanity

Everytime I'm around you, I never know what to say
Everytime I'm around you, you take my breath away

Come and see me, I'm the girl next door
I don't think I'll never been in love before
Come and see me, I'm the girl next door
You got my attention that's for sure

Texten ovan är första versen samt refrängen till låten "Girl Next Door" av Lucy Street. Denna låt finns med på en samlingsskiva som jag köpte år 2000. Och bara för att säkerhetsställa levnadskvalitén hos de myggor som bosatt sig i mitt rum - år 2000, det var sju jäkla år sedan. På sju år händer mycket, jag har under den tiden bland annat hunnit kämpat mig igenom hela gymnasiet. Ändå är det just denna låt som dyker upp i min hjärna. Och nej, detta handlar inte om nåt fejkande på något sätt. Jag har inte kollat upp texten på Internet, utan den finns tragiskt nog inristad någonstans inne i min kanske inte fullt så välutvecklade hjärna. Hur och varför har jag inte en aning om. Förvisso är den ganska catchy och mysig att sjunga med i (antagande att man är en sjuårig flicka) men jag vet bestämt att det inte är någon låt som jag spelat särskilt mycket.


Matematik och fjollpop
Därefter har vi fallet med "derivatans definition". "Derivatans definition" är en matematisk term som beskriver blablabla... och hade jag vetat den faktiskt beskriver hade det här stycket innehållit en förklaring av det, men tills vidare nöjer vi oss med blablabla:andet. Hursomhelst, jag gick teknik på gymnasiet. En klassiskt stolt linje med anor från jag vet inte när, och när man går teknik gäller en sak över allt annat - älska matte. Till mitt dilemma, jag älskar inte matte. Tvärtom nästan. Eller inte nästan, jag jätteogillar matte. På något underligt sätt klarade jag mig igenom Matte A-C med pompa och ståt, men det roliga är att jag idag inte har en blekaste aning om vad derivatans definition är, eller vad det ens handlar om, ändå är det en jättestor del av Matematik C, tror jag.

Vad vill jag ha sagt med detta då? Ja förutom att jag vill skicka en hälsning till alla er talanglösa ekvationslösare därute - det finns hopp för er också, så ställer jag mig frågan; varför kommer jag ihåg en text från en låt som jag hörde för sju år sen, när matematiken jag läste varje dag för två år sedan är som bortblåst?

Kanske är detta ett sånt där scenario som bäst förklaras med det ack så klichéaktiga uttrycket - guds vägar äro outgrundliga. Ja, outgrundliga kan jag hålla med om att Herrens vägar är, men varför i hela friden valde han Lucy Street? Kunde han inte låtit mig få komma ihåg något liiiiiite mer relevant än ett svenskt fjortispopband från förra seklet?

Nja, vi kanske inte ska blanda in Gud i detta. Vi är trots allt själva herrar över våra sinnen. Vilket i och för sig inte gör saken bättre i mitt fall, för då borde det ju innebära att jag innerst inne är en sjuårig tuggummituggande tjej som lyssnar på fjollpop. Kuljul.



Tur att jag minns just det
Men okej, att vissa saker etsar sig fast i våra minnen är ett faktum. Det är nog inte bara jag som av misstag råkat överraska mormor på skithuset och sedan drömt mardrömmar år efter det. The question is, hur kontrollerar vi vad vi ska minnas? Och tråkigt nog finns nog inget bra svar på det. Jag läser titt som tätt om såna där universitetsundersökningar där det konstateras att vi använder blott 10 % av vår fulla hjärnkapacitet (och tro fan det när Lucy Street ligger och tar upp plats), men jag tror att det är lite felaktigt. Jag ifrågasätter inte huruvida vi har outnyttjade resurser uppe i hjärnkontoret, men tycker att det är lite fel att bara se allt i siffror. För jag vet att många av de saker vi faktiskt minns sådär galet bra är saker som finns här (hade detta varit en film hade jag nu lagt min hand över mitt hjärta).

Visst skratta gärna, dra mig i svansen och kalla mig Fröken Fräken, för givetvis kan man inte "lagra minnen" i hjärtat. Men något inom mig vill tro att hjärna och hjärta samspelar, mer än vi kan ana. Kolla bara på vilka saker det är som du aldrig skulle glömma? Dina föräldrars och syskons namn och födelsedagar. Första pojken du kysste. Namnet på tjejen som retade dig under din skolgång. Helt enkelt saker som på ett eller annat sätt har berört dina känslor, din själ och ditt hjärta... och fy fan vad djupt det blev nu, nu får jag skärpa mig.

Tänk om man faktiskt hade kommit ihåg vem av Erik XVI bröder som förgiftade honom med ärtsoppa, nu blev jag dessutom osäker på om det ens var Erik som blev förgiftad. Men som tur är har min hjärna sett till att jag är utrustad med annan relevant kunskap. Jag kan tillexempel nynna på "Mysteriet på Greveholm"-intromusiken, även om jag inte på rak arm kan säga hur många landskap Sverige har. Jag kan även räkna upp tiotalet spelare från Sveriges VM-bronslag i fotboll -94, däremot kan jag knappt två av Sveriges alla nuvarande ministrar. Och vi ska inte glömma bort att jag trots min kännedom om Bens onda tvillingbror i Sunset Beach inte skulle kunna ge en förklaring på vad ett pronomen är.


Avrundning
Kanske är det Guds outgrundliga vägar. Kanske är det något så simpelt som att vi helt enkelt inte hittat tricket för att minnas allting. I vilket fall skulle inte jag vara alltför orolig, för en sak vet jag säkert. De saker som verkligen är värda att komma ihåg, de kommer vi ihåg, vare sig vi vill eller inte. Okej okej, visst har det väl hänt att ett och annat telefonnummer till otroligt fräscha brunetter försvunnit ur skallen, men lyckligt lottad som jag är vet jag att hur wasted jag än må bli så kommer jag kommande morgon med all säkerhet ha en sak kvar i skallen, Lucy Street - Girl Next Door.

Och börja inte ens ful-le där hemma på det där bögiga sättet som bara du kan. Jag vet att du också har dina pinsamma "varför minns jag detta"-saker.

Ska avsluta med ett sista brainstormande innan jag lägger mig;

My friends gonna call me hey dreamer
The stars you're watching are so far
Tonight I know I will get there
By plane or by bus, right to my star
Pretend there are things you just don't know
In spite someone told you are so cute
You have to ask and I will show the snow un the summer or so

If my star would fall or disappear at all
I will follow my star till the end of my days
And my heart's gonna lead me in so many ways
And if you're gonna join me, I'll be your guide
Baby never say never, be my runaway bride

- Brainstorm - My star
3:e plats i Eurovision Song Contest 2000

Don't even ask why I remember...



//Olle Hallberg - cause someone has to do the dirty job (and we call them sophämtare)

Vänta lite nu
Ännu en natt i sömnlöshetens tecken. Jag ligger här i min marinblåa säng och stirrar ut genom det alldeles för dåligt tvättade fönstret. Fast nu ljög jag faktiskt. Förvisso är mitt fönster fruktansvärt otvättat men det där gällande att jag ligger i sängen var inget annat än en ren och skär lögn. Faktum är att jag sitter upp, och detta på världens hårdaste objekt - en pinnstol som säkerligen härstammar från 1500-talets Frankrike. Jättehård är den, fransoserna ska verkligen ha credits för att ha kunna byggt något såhär enastående stenhårt i en tidsålder då det fortfarande inte bara var fantasy- och rollspelstöntar som sprang omkring med svärd och rustning. Hursomhelst tyckte jag att det lät så fattigt att skriva att jag satt på en sketen furnitur från förra seklet, därför drog jag till med sängen. Nu vet ni, döm mig därefter.

Frågan man nu kan ställa sig är följaktligen, varför sitter jag där jag sitter? Jo det ska jag förklara. Jag sitter här och gör det vi människor är allra bäst på, nämligen att vänta. Jag vet att det kan komma som en chock och att ni trodde att vadviärbästpå-listan skulle toppas av "föröka oss" eller "producera mobiltelefoner som går sönder efter en månad". Men faktum är att så är inte fallet, inte någonstans, inte ens vattenfallet... haha... ehm...

Circle of life
"Att vänta" är det vi människor gör allra bäst. Kolla bara på livscykeln:

<0 månader - väntar på att den där satans tanten ska få ändan ur vagnen och trycka ut en
0-3 år - väntar på att människor runt omkring ska sluta prata bäbisspråk så att man någon gång kan lära sig tala ordentligt
6 år - väntar på att få börja skolan
12 år - väntar på att få sluta använda cykelhjälm
13 år - väntar på få hår på bröstet (kanske inte så många tjejer)
14 år - väntar på att få köra moppe
15 år - väntar på att puberteten ska gå över
17 år - väntar på att få ta körkort
19 år - väntar på att få sluta skolan
20+ år - väntar på att på komma ut i arbetslivet
25+ år - väntar på att bli befordrad
30 år - väntar första barnet
32 år - väntar på att ungjäveln ska bli rumsren
35 år - väntar andra barnet
37 år - väntar på att ungjävel nummer två ska bli rumsren
40 år - väntar på att 40-årskristen ska gå över
45 år  - väntar på att fylla 50
50 år  - väntar på att gå i pension
60 år - väntar i sjukhuskön för den regelbundna hälsochecken
70 år - väntar på att köra ut från korsningen trots att närmsta bil är cirka fem mil bort (i den här vevan brukar körkortet tas ifrån de små liven)
80 år - väntar på att barnen ska dumpa en på ålderdomshemmet
90 år - väntar på att dö

Sådärja, 90 år av kunskap, glädje och... väntan. Någon okänd professor på ett lika okänt universitet gjorde en undersökning som visade att vi människor sover en tredjedel av våra liv. Först och främst kan man ju undra hur jävla tråkigt den professorn hade eftersom han gjorde en sådan undersökning... men hursomhelst, sömn är ju också en form av väntan. Vi ligger där i våra sängar, väntandes på att kroppen och hjärnan ska laddas om med ny ork och kraft. Och eftersom resten av dagen går åt till att vänta på andra saker, vänta på brödrosten, vänta på bussen, vänta på lunchrast, vänta på att sluta jobbet, vänta på bussen, vänta på att komma in på toa, vänta på TV-reklam osv, kan man ju faktiskt konstatera följande - en människas liv går ut på att vänta. Kuljul.


Nu slog det mig dock att vissa saker kanske inte riktigt kan klassas som enbart väntande eftersom man gör andra saker samtidigt. Ta tillexempel när du sitter på skithuset och jobbar på att få ut julskinkan. Förvisso väntar du ju på att den geggamojjaliknande substansen av det som en gång var en präktig skinka ska komma ut, men å andra sidan kan du ju göra så mycket annat samtidigt, spela spel på mobilen, uppdatera dig om vad som händer i världen genom att läsa tidningen eller helt enkelt komponera en symfoni för bastubor. Möjligheterna är oändliga, och så länge folk håller sig borta från att prata mobiltelefon "while at the shit-house" är jag nöjd.


Aktivt och passivt
Jag skulle vilja upprätta något av en internationell standard här. Helt enkelt skapa två subgenrer inom kategorin "väntande". På ena sidan har vi "aktivt väntande", och på andra sidan finner vi inte helt otippat "passivt väntande". Med aktivt väntande menar jag situationer som exemplet jag gav ovan, scenarion då vi medan vi väntar på något utnyttjar tiden till att samtidigt uträtta något annat. Genom att använda sig av  "aktivt väntande" kan vi stryka flera punkter i den sk. Livscykeln jag illustrerade ovan. När Hans-Peter (12) når stadiet då han egentligen ska vänta på att få sluta använda cykelhjälm tar denne helt enkelt av sig hjälmen och dumpar den i lämplig papperskorg istället. Och genom detta agerande kan vi stryka den punkten. Every action has a re-action.

Över till "passivt väntande". Brr, demonen i sagan. Tjuven i dramat. Göran Persson i godispåsen. När det kommer till passivt väntande är det absolut vitalt att vi tar i med hårdhandskarna. Vi kan inte tillåta att våra ungdomar ligger på stranden, timma efter timma, dag efter dag, i väntan på att bli bruna. Snälla sötingar, wake up call! Det krävs ett efternamn som Mbadjwe eller dylikt för att bli chokladfärgad, så sluta spilla tid på onödig tidsslösande, eller så kallat passivt väntande. Vi kan dock svänga på omeletten och göra denna situation till en "passivt väntande"-situation. Detta görs enklast genom att uppsöka närmaste solarium och power-steka, alternativt genom att använda någon trevlig brun-utan-sol-spray. Man får helt enkelt bortse från biverkningar såsom hudsjukdomar, cancer och att du blir äckligt kladdig i hyn. Huvudsaken är att man ser bra ut *zMajL*



Avrundning
Sen har vi ju då den eviga frågan - är inte en del saker värt att vänta på? Den ständigt leende tjejen i kassan. Den eftertraktade jobbefordringen. Den i koma liggandes hustrun. Eller kanske bara 502:ans buss.

Svaret är lika glasklart som den fönsterruta jag tittar ut igenom (i tvättat tillstånd givetvis), ja absolut. För hur dumt det än må låta att vi spenderar så galet mycket tid på väntande tror jag att det är viktigt att komma ihåg att det ofta är väntan som håller vår livsgnista igång. Väntan på att få sätta nytt poängrekord har ökat prestationsförmågan hos många forwards, och väntan på lönen har hållit många människors min uppe när jobbet känns som tyngst.

Slutligen, ett stort grattis till alla som nyligen tagit studenten. Lycka till på Electrolux ;) Haha, nej då, det ska nog bli något av er småttingar också.

Vänta gärna, men glöm inte att leva i nuet

Trevlig midsommar!




//Olle Hallberg - när dubbla PRO3 inte är tillräckligt

Läst i tidning
Det finns två saker som skiljer en duktig skribent från en mindre begåvad sådan.
- Nummer ett, en duktig skribent besitter förmågan att skapa en fångande och spännande historia kring något så enkelt som en grusväg. Där den skicklige skribenten förvandlar detta till synes ointressanta cykelspår till något häpnadsväckande, kanske mötesplatsen för två unga förälskade själar eller kanske en enslig väg fram till det mytomspunna slottet, gör istället den obegåvade författaren raka motsatsen. Han låter helt enkelt grusvägen förbli en grusväg, en död stig täckt av grus, utan minnen och utan historia.
- Nummer två, och detta är det viktiga, en duktig skribent känner till "hur och vad".

"Hur och vad", ett uttryck som slog mig häromdagen. Jag satt hemma och funderade över vad den lilla människan kan göra för att förbättra vår redan förpestade och McDonalds-översvämmande värld. Okej det där lät väldigt seriöst känner jag nu, i själva verket är jag inte riktigt så ambitiös. Det var nog mer som så att jag satt och kollade på TV och under reklampausen då jag kastade mig över närmsta tidning såg en artikel med rubriken "Vad kan du, den lilla människan, göra för en bättre värld"?. Hursomhelst, det fick mig att höja på ögonbrynen av två anledningar (modernt med två anledningar nuförtiden). Dels för att jag faktiskt kom på en strålande bloggidé, men framförallt för att kvinnan på bilden var sagolikt het. Jösses Amalia, viva le Ica Kuriren!


The how and what
Nu har jag helt glömt bort alla förklara vad fasen "hur och vad" är. Tänk er en värld, inte alls olik vår egen. Sen tänker ni er en massa problem, de får gärna likna de vi stöter på i vår vardag. Sen tänker ni... vet ni vad, skit i tänkandet. Vi har ju allt framför oss redan, det är bara att öppna ögonen. Problemet med alla problem idag grundar sig i, och detta är enbart min teori utan några som helst vetenskapliga eller djurförsöksbaserade tester involverade, att vi fokuserar för mycket på "vad":et, och för lite på "hur":et. Det viktiga är liksom inte alls vad du äter, utan hur du äter. För spiller du allt i knäet blir du inte mätt. Doh?

Vem bryr sig om årtal, datum och fina namn när du lyssnar på en redovisning i skolan? Ja möjligen läraren och Karl (legitimerad plugghäst samt fikus). Det viktiga när man pratar är inte alltid vad man säger, utan hur man säger det. Jag lovar, det är hur störande som helst att sitta i tio minuter och lyssna på en jättesöt tjej som viskar så lågt att om det inte hade varit för tickandet från klockan så kunde det lika gärna ha varit som så att jag hade drabbats av akut dövhet. Samma gäller när man skriver. Kolla vad fel det kan bli om man inte tänker efter hur man ska uttrycka sig:

Du är störd (mycket otrevlig komplimang)
Du är störd :D (här blev det genast en glad ton över det hela, typ "du är störd, men jag gillar dig ändå")

Åh ibland är jag så himla pedagogisk att jag nästan funderar på att bli lärare ändå. Sen kommer jag att tänka på skrikande snorungar och högar med orättade prov, tack verkligheten för att du påminner mig.


Ständigt denne Tolkien
Okej, komiskt nog har jag nu suttit i tio minuter och bara glott in i skärmen. Jag kommer inte på något vettigt alls att skriva i det här stycket. Men nu slår det mig helt plötsligt, som en klar blixt som slår ned i en ICA-butik, att jag borde fokusera mindre på VAD jag ska skriva om, och mer på HUR jag gör det. Och hur gör jag det bäst? Jo, som vanligt. Ordbajsa nåt så in i helvete. Det är i stort sätt det mina bloggar bygger på. Principen att skriva ned i stort sett allting som dyker upp i mitt huvud. Det kan ofta se helt åt Harald tokigt ut i början, men när man väl kommit en bit brukar jag allt som oftast klappa mig själv på axeln och konstatera att det faktiskt blivit helt okej.

Vem som helst kan skriva en saga om en ring. Bara att ta ett gäng socialt missanpassade typer, däribland några kortväxta tomtar, en plastikopererad vit man med alldeles för långa öron, och en gaggig gubbe i klänning och låta dem bli jagade av illaluktande vildsvin som går på två ben. Som sagt, något sådant kan alla skriva. Tricket är att få texten till att bli en av århundradets bäst säljande böcker. Och för det, mina damer och hermafroditer, krävs lite mer än bara en fattig story. Det Tolkien skrev om var inget revolutionerande, det var hur han skrev det som förevigade honom i historieböckerna.

Och för att lägga till en kommentar till alla dessa "gå ned i vikt"-artiklar som dyker upp titt som tätt såhär i sommartider. Bara för att du tränar är det långt ifrån garanterat att du får en vacker kropp. Tvärtom, det behövs tårar, svett och bra gener för det. Men om du istället tänker igenom hur du effektivast tränar så kan du bespara dig många onödiga timmar på gymmet och ändå nå upp till bättre resultat. Och kör du därpå en plastikoperation är saken biff.


Avrundning
Gud vad informativ jag har varit idag känner jag. Lite som en sån där undervisade film från 1940-talet som man fick se i skolan, om man bortser från den dåliga bilden och alla töntiga röster. Och även om den här teorin jag har kanske sviktar lite i vissa fall, ganska många fall, jättemånga fall... tror jag ändå att den inte är helt åt helvete.

Så sluta ödsla tid och hjärnkapacitet på att fundera över vad du ska skriva om. The question is how?




//Olle Hallberg - när en tjötkärring säger mer än tusen ord