Uppdaterad 080101

En magisk afton
Det här är en berättelse som börjar precis som många andra. En berättelse om fantastiska upplevelser, män i skinande rustningar, fagra kvinnor och storslagna fester. Detta mina vänner, är berättelsen om det tvåtusensjunde året, och om alla de människor som gjorde det till vad det är.

Vi finner vår hjälte, ja osmakligt nog liggandes halvnaken i sängen lyssnandes till 1997 års smash-hit "Martin - Rymdraket".

Ännu ett år har passerat, det tjugoförsta för min del. För ganska exakt ett år sedan hade jag inte alls koll på vad jag ville "bli när jag blir stor". Nu är jag större, dock fortfarande lika ovetande. Ändå känns det ganska okej, för även om jag inte är säker på mitt kall har detta ändå varit ett fantastiskt år i flera bemärkelser. Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Varför inte börja där vi befinner oss nu, eller snarare där vi befann oss igår - nyårsafton.

Nyår

"Gott nytt år", det var nog Sveriges mest uttalade mening igår. Jag har aldrig riktigt förstått grejen med nyår om jag ska vara ärlig. Varje år den 31:a december blir hela världen nipprig, alla springer omkring som yra höns och är jätteuppspelta. Och detta på grund av att den sista siffran i årtalsföljden ska komma att ökas med ett tal. Jättehäftigt, verkligen.

Okej om det hade varit något nytt, något revolutionerande, men tragiskt nog är det ju faktiskt inte första gången som nyår inträffar. Det har varit nyårsafton, låt se nu, jo ganska jävla exakt tvåtusensju gånger sedan Jesus Kristus kom till världen. Och dessförinnan hade det säkert passerat en sisådär tre-fyratusen nyår från det att Pocahontas eller nån föddes.

Och med vetskapen om detta blir jag ständigt lika förundrad över att människor beter sig som om Cirkus Scott hade anlänt till stan. Herregud, det är ju bara ytterligare ett nyår. Men nu ska jag inte ägna mer tid åt att klanka ned på nyårsfirande, låt oss istället fokusera på det gångna året.

Året som gått

Tjugohundrasju. Det var året med Marie Picasso , det var året med spyende tv-hallåor, och det var året med Harry Potter-upplösningen. Det var förövrigt året då Christer Fuglesang släppte sin bok "Tretton dygn i rymden efter fjorton år på jorden", en bok som väger 621 gram, ja för er som är intresserade alltså. Det kanske mest otroliga var nog att 2007 var helt fritt från nya Crazy Frog-låtar, miraklernas tid är alltså ännu inte förbi.

Eftersom det är populärt med bäst-och-sämst nuförtiden tänkte jag följa den trenden. På listan "Sämst 2007" finner vi;

...*trumvirvel*

Ranking the Stars

För er som har sett detta otroligt pinsamt dåliga tv-program vet ni säkert redan vad jag talar om. För er som har missat det tänkte jag dra vad det går ut på korfattat; Det är kort och gott ett underhållningsprogram på Kanal 5, där tio stycken mer eller mindre kända svenska tjejer ska rangordna varandra i diverse listor. Dessa listor kan tillexempel vara "Vem är den största skvallertackan?".

Det roliga är att det jämnt slutar på samma sätt. Hannah Graaf blir skitförbannad eftersom hon alltid hamnar högst upp på alla listor. Därefter börjar hon gnälla så in i helvete över att folk alltid drar in hennes utvik i alla diskussioner, även om ingen ens har nämnt det. Sedan brukar hon härja och slänga brösten fram och tillbaka och hoppar inte sällan på någon av de andra tjejerna i panelen med verbala attacker.

Med andra ord, en programidé med ett enda syfte - att provocera fram catfights. Pinsamt dåligt Kanal 5, era jävla mansgrisar! Tacka vet jag Uutiset på SVT.

"Bäst 2007" kniper nog Harry Potter och hans vänner, strax före Christer Fuglesangs bok (Se: ironi). Underbart att slutligen få en upplösning på sagan, men samtidigt jävligt tråkigt att det nu är slut.

Olles 2007

Hur kommer då jag minnas detta året? Kortfattat kan jag säga att det har varit ett sjukt bra år, framförallt den senare halvan. Jag har ju, som flera av er säkert vet flyttat till Karlstad, och med kom ju även egen lägenhet vilket var ett äventyr i sig bara det. Men det har gått bra, och den gånga hösten har varit, om inte den bästa i mitt liv, så i alla fall inte den sämsta.

Jag har lärt känna en massa nya, underbara människor och även lärt mig att det är faktiskt är tekniskt möjligt att vispa grädde med en gaffel. Sedan har vi ju även min fotomodelldebut och den galet roliga nollningen i höstas att klistra in i historieböckerna.

Kan jag blicka tillbaka på året och konstatera att jag är nöjd?

Mja, det får jag nog säga. Onöjd är jag då rakt inte.

Och vad kan vi vänta av 2008? Ja den som det visste. Men jag har på känn att detta kan bli ett riktigt bra år. Häng kvar i bloggen, för nu tar vi tar vi nya tag!

...vi kan hålla varandra. Lycka i en rymdraket!



//Olle Hallberg - on the rock side of life

Olika synvinklar
De kallar det konst. Jag kallar det konstigt. Det är underligt hur vi människor tenderar att uppfatta saker så olika. Motbjudande älgavföring i den enes ögon kan i en annan individs synfält vara den perfekta souveniren att ta tillbaka till hemlandet (Läs: Tyskland). Frågar ni mig skulle jag vilja påstå att skillnaden mellan konst och skräp ibland är hårfin. Then again, vem är väl jag att döma vad som är vad?

Dagisteckningar och dylikt

Hur definierar man konst egentligen?  Konsulterar man med nationalencyklopedin får man fram följande;

"Konst, kulturyttring vars utförande kräver särskild kunskap och förmåga att bruka denna med personlig behärskning och individuell anpassning till situation och avsikter."

Egentligen står det nog en herrans massa mer att läsa, men eftersom jag inte är abonnent på NE's Internettjänst fick jag nöja mig med ovanstående sneakpreview. Förövrigt kan jag berätta att om man söker på "konst" i nationalencyklopedins junioravdelning (uppslagsverk anpassat för barn) får man fram detta;

"Konst, konst kan betyda många olika saker."

De tror inte att ovanstående definition kan vara lite väl... ehm... svårtolkad för barnen?

---

När det gäller konst får jag nog se mig själv som något av en väktare av det gamla, en bevarare av traditioner. Med andra ord är jag inte någon fantast av så kallad modern, abstrakt konst. Bakåtsträvare skulle somliga kalla det, men jag tror det mer rör sig om att jag inte uppskattar grejer där jag inte ser vad bilden eller föremålet i fråga föreställer. Och att kalla mig bakåtsträvare bildar en mening med ungefär lika mycket sanning som att Carola skulle vara hiphoppare. Herregud, ni pratar med killen som laddade ned musik på Napster medan ni andra fortfarande spelade in mixband från radion - grabben som använde paraply medan de andra barnen sprang omkring i galonisar (att det sedan var ett rosafärgat barbie-paraply hör inte till historien) - snubben som insåg att 3G var ute redan innan det var inne - mannen som kunde tala med hästar... ja ni fattar.

Så nej, till vardags känner jag mig som en förespråkare av det avantgardistiska, det nytänkande. Men när det gäller konst har jag som sagt en lite annan uppfattning. Vad är det som får folk att bli så fascinerade av konstnärer som stänker ned en tavla med till synes slumpmässigt utplacerade färgkluttar och sedan presentera det som "en abstrakt tavla fylld med kärlek, hat och en uppmaning till folket att göra revolt"? Jag gjorde likadana teckningar när jag var fyra bast och gick på dagis, men inte fan låg det kärlek-våld-och-revolttankar bakom mina teckningar. Jag hade tråkigt, ingen ville spela bandy och det var slut på pärlplattor, end of story. Den enda som blev lycklig över mina teckningar var morsan. Och förövrigt tror jag det endast var en fasad för att inte göra mig ledsen. Men det är lungan mor, jag visste redan då att teckningarna såg ut som fan.

Vägen till frälsning

Det finns två sätt att bli osårbar (untouchable) på. Nummer ett, skär av kontakten med alla du någonsin träffat, ha inga känslor för någon, sätt dig själv och endast dig själv i första hand, ha ingen andrahand. Eller två, bli konstnär.

Ni förstår, en konstnär kan omöjligen bli verbalt sårad. Det är nämligen omöjligt att kritisera hans verk. Hur fula, hur störda, hur omöjliga hans verk än må vara så finns det tre magiska ord som han kan säga, tre magiska ord som suddar ut all världens kritik;

"Det är konst."

Och det roliga är, det funkar. Ingen, och jag menar verkligen ingen, vill framstå som dum, obildad eller okultiverad. Gå till valfri konstutställning, galleria eller museum och leta upp en guidad grupp. Det finns alltid någon i folkmassan som man att döma av dennes ansiktsuttryck inte alls uppskattar eller förstår sig på konsten som guiden prisar med alla världens superlativ. Du kommer se det så tydligt att personen verkligen tycker att tavlan är jätteful, men du kommer aldrig, aldrig någonsin höra denne yttra sig om detta högt. Han vet att om han skulle kritisera objektet i fråga skulle resterande gruppmedlemmar vända sig om, spänna mördarblickar i honom, varpå någon med isande röst skulle säga: "det är konst." Och därefter skulle han under resterande tid av dagen vara dumförklarad av gruppen.

Om ni bara lär er en sak under er tid på jorden, lär er då dessa tre bevingade ord. De kan mycket väl bli er bästa kamrat om ni planerar en framtid som konstnär eller något annat flummigt.

Viktiga byggnader, både lutande och ruttnande

Kejsarens nya kläder, en välbekant saga för de flesta. Den handlar om kejsaren som precis som alla andra inte ser de nya "kläderna", men av rädsla för att verka dum tiger han om detta. Endast ett barn har mod nog att säga "han är ju naken ju". Och idag, mina damer och hermafroditer, idag är jag det barnet.

Ni inser att några av världens mest kända monument är, för att tala klarspråk, pretty damn fucked up. Är det bara jag som lagt märkte till att lutande tornet i Pisa mycket väl skulle kunna vara den grövsta konstruktionsmissen under de senaste 1000 åren? Surfar man in på Wikipedia kan man läsa att det tog - hör och häpna - 187 år att bygga tornfanskapet. 187 år, det är inte det lilla övertidstillägget vi snackar om nu. Så på nästan 200 år lyckades de goda Pisa-borna att bygga, inte ett rakt torn, utan ett lutande torn. Det bör ju även tilläggas att tanken från början inte alls var att få ett lutande torn. Men någonstans under arbetets gång noterade en smart jävel att tornet kanske inte pekade riktigt rakt upp. En kommitté tillsattes troligen för att styra upp denna pinsamma incident, och svaret på deras problem föreföll sig lika naturligt som enkelt. "Vi sätter "det lutande" framför "Tornet i Pisa", utropade byggmästare Bengtsson. Resten är historia.

En annan historisk klenod är Colosseum i Rom. En legendarisk arena där episka gladiatorspel hölls i den svunna världen. Numera är det ett av Italiens största turistmål. Att det sen ser ut som en nedlagd och jävligt förfallen ishall hämtad direkt från Grästorp har visst ingen uppmärksammat. Vad är det som är så förbannat imponerande med en gammal ruin där halva väggen har ruttnat bort? Det finns ju inte ens ett tak!

I Västergötland där jag är ifrån har vi Läckö slott. Ett fint gammalt slott med anor från 1200-talet. Men kanske än viktigare att poängtera är att det är helt, jävligt helt, till skillnad från det där rucklet i Rom.  Jo som sagt, Läckö slott lyser med all sin glans i den uppåtstigande sommarsolen, men inte fan görs det någon film om det. Och det är detta jag menar, måste sanna konstverk verkligen vara förstörda, lutande, eller jättefula för att de ska accepteras av "kännarna"?

Ett konst-aterande

Det är inte första gången jag konstaterar att vi lever i en underlig värld. Och jag kan garantera er att det inte är sista gången jag påpekar det. Men med vetskap om att mänskligheten nog lär fortsätta leva på den här planeten ett par hundra år till kanske vi gör bäst i att inte köra över konsten allt för mycket, varken "normal" eller nytänkande sådan. Framtidens barn måste ju trots allt ha något att skratta åt när de läser i historieböckerna.

Vissa kallar det konst, jag kallar det konstigt.

//Olle Hallberg - futuristiskt sprakande med en touch av art deco

Som traditionen bjuder
Pepparkakor, snöflingor och kärringar på Konsum som slåss om den sista skinkan - visst är det underbart att det är jul igen. Jag hade tänkt återupprepa fjolårets dundersuccé (över 10 unika läsare, red. anm) med att även detta år skriva en julblogg. Kanske kan vi denna gång få lite mer klarhet i den dimmiga mystik som hör julen till.

Dopp i grytan och Janssons frestelse

Dan före dan, före dopparedagen. Jag vet inte hur många gånger jag hört det på radio och tv det senaste dygnet. Men allt är inte av ondo, ni förstår, jag fick en uppenbarelse tidigare idag. Dopparedagen, det är julafton som vi alla vet. Det var dagen då Jesus Kristus föddes. Men borde inte dopparedagen egentligen varit nio månader tidigare? Jag menar, hur jävla fort gick processen befruktning-födelse till på 0-talet? Det låter ju helfel att dopparedagen skulle vara samma dag som ungen föddes. Något är lurt här, and I can smell owls in the moss.

Sen tycker jag personligen att ordvalet "dopparedagen" är ganska snuskigt. Julen är ju trots allt en högtid där barnen ska vara i centrum. Är det då verkligen så passande att i stort sett allt på julbordet har en sexanspelning?

Dopp i grytan, ni kan väl vänta till efter maten i alla fall?

Janssons frestelse, om husmor själv får välja.

Prinskorv, lite osmakligt att servera Carl Philips kluvna ägodel kanske.

Slutligen sitter hela familjen och smaskar nötter i alla de storlekar.

Och sen undrar folk varför ungdomar blir allt mer oansvariga gällande sex...

Saker och tings ursprung

Det är intressant att titta på var alla julsaker härstammar från. Ta julskinkan till exempel. När introducerades den till högtiden? Jag var aldrig någon stor historiker, men jag må säga att det känns lite förvånande att man valde just skinkan som den centrala maträtten för julen. Inget ont om forntidens finsmakare i Israel, men nog var det väl lite fantasilöst att välja grisrumpa för att fira att Guds egen son hade blivit född? Liksom, de här snubbarna har väntat sedan tidernas begynnelse på att Frälsaren ska komma, och när han slutligen bestämmer sig för att göra entré, vad händer? Jo, beslutstagarna i dåtidens Israel bestämmer att detta ska firas och man plockar fram... ja just precis, ett grisarsle!  Charmant.

Vidare har vi ett annat spännande objekt att titta närmare . Eller egentligen tre stycken. Nämligen De Tre Vise Männen. Mytomspunna, legendariska konungar från förr i tiden. Sen att de var dumma i huvudet är ju en annan sak.

Vi måste återigen sätta oss in i situationen, så vi får bege oss tillbaka i tiden, närmare bestämt tvåtusensju år bakåt. Ett barn har precis fötts. Det är Jesus Kristus, Frälsaren, Judarnas konung, Guds son, Pocahontas farsa, ja kärt barn har många namn. Ungen ligger och skriker i en krubba, som förövrigt befinner sig i ett stall (som ni förstår var socialtjänsten inte vidare utvecklat på den här tiden). Helt otippat, som en blixt från klar himmel, trillar Kaspar, Melchior och Balthasar in i stallet. De presenterar sig som De Tre Vise Männen, och berättar att de kommit för att överräcka gåvor till den nyfödda judakonungen.

Normala människor hade antagligen givit babykläder, kanske en spjälsäng och lite leksaker. Men inte dessa herrar. Nej istället var de fyndiga nog att ta med guld, rökelse och myrra. Precis vad alla bäbisar önskar sig. Nej men ärligen talat. Guld går väl an, men att utsätta ett barn för passiv rökning bara timmar efter att det kommit till världen är ju som att förtidsdonera hans lungor till välgörande ändamål. Tro fan att han gick och dog tidigt med en sådan barndom, den gode Jesus.

En miraklernas tid

Ja nu är det jul igen. Och i övermorgon vid den här tiden kommer tiden gå mycket, mycket, mycket, mycket långsamt för många barn runtom i landet. Väntan på julklapparna. Jag minns det som igår, det var hemskt. Men jag tror ändå att det är nyttigt. Redan som litet barn får man lära sig att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Och den kunskapen är ganska bra att ha med sig till vuxenlivet, speciellt då vi numera lever i en tidsålder där det är helt omöjligt att beställa mat på McDonalds utan att behöva vänta tio extra minuter på grund av att de inte hade några BicMac's klara.

Julen är sannerligen en väntans tid. Hypningen börjar den 1:a december. Det är julkalendrar till höger och vänster. Tv-meteorologerna presenterar dagligen nya teorier för huruvida stor chansen är att vi ska få en vit jul. Alla stilmagasin skriver om vad just de tror kommer bli årets julklapp, och alla runtomkring en är toknippriga eftersom de inte hunnit köpa alla julklappar ännu. Så håller det på, fram till december den tjugofjärde. 24 timmar senare är allting slut. Därefter faller julen in i en slags glömska, bara för att väckas till liv igen när december månad återigen tar sin början.

Fantastiskt ändå att vi står ut med att längta och vänta efter julen i en månads tid, och sedan så hastigt acceptera att den är passé.

Then again, julen är ju trots allt en miraklernas tid.

Och från mig, till er alla:

//Olle Hallberg - den som väntar på något gott är jävligt hungrig

För fem månader sedan hade jag precis flyttat in i min alldeles egna, och ovanligt lyxigt komfortabla och tillika skitfult tapetserade trettiokvadratare här i Karlstad. Idag, den 19:e december sitter jag här, livs jävla levande och kan stolt konstatera att jag har klarat av den första terminen. Nu även med snygga tapeter bör tilläggas.

Ni som hängt med ett tag vet att jag innan flytten hade både ångest och oro inför mina egna överlevnadschanser då jag inte är känd som någon mästerlig kock. Men faktum är att matlagandet har gått... ja att säga att det har gått bra vore kanske att ta i lite väl mycket, men det har inte gått jättedåligt i alla fall. "Så länge inget börjar brinna ska man vara nöjd" är ett fint ordspråk som jag lever efter i köket.

Jag tror även att jag har kommit fram till en viktig slutledning. För att överleva ensam som oborstad tjugoettåring spelar det ingen roll hur duktig man är på att laga mat, städa eller hålla ordning på kläder. Allt som behövs är ett litet leende, ett par riktigt goda vänner och förmågan att aldrig ge upp.

...och har du sen en stor säng att slänga alla kläder på, samt jävligt nära till en snabbmatkedja, då är saken biff.

Innan jag beger mig hemåt till mina fäders stad vill jag ta tillfälle i akt att önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Njut av livet... snart ligger ni och spyr skinka och gröt.

Tjingeling!

Prolog
För att tala klartext på ett inte alltför politiskt korrekt sätt; jävelberg vad snabbt dagarna passerar nu. Det känns som om det bara var månader sedan som jag struttade omkring i shorts och t-shirt, och nu är det redan tredje advent. Okej när jag avslutade föregående mening slog det mig att det faktiskt bara var månader sedan det var sommarvärme, jag uttryckte mig lite klumpigt och för detta är jag rysligt ledsen. Hoppas du överlever dagen.

Häromdagen var det Lucia. Kulkul, sa jag. Sen fick mina kamrater för sig att vi skulle gå upp kl 6 för att se luciafirandet på skolan. Ät skit och gå häng er, sa jag. Varpå jag blev jag uppläxad med slagord som "...det är tradition för helvete!" och "...bra för dig att komma upp om mornarna." Jaja, låt det gå snabbt då, sa jag. Fy satan i bastuaggregatet vad trött jag var kommande morgon, men mer om det i ett senare stycke.

Flickan med ljus i håret

Lucia är en legendarisk, men tillika jävligt skum typ. Hon kommer när alla sover, eller i alla fall när alla är förbannat trötta. Det brinner i håret och hon följs av ett gäng vitklädda brudar som bär facklor i miniatyrer. Sen drar hon av några låtar, mest egenkomponerade verkar det som för jag har aldrig hört henne köra någon Britney eller Tomas Ledin. Förövrigt är det sjukligt förbjudet att klappa händerna när hon sjungit klart. Ytterst suspekt, eller hur!

Lite kuriosa för er som gillar onödigt vetande. "Sankta" framför Lucia härstammar från det latinska ordet "sanctus" som betyder "helig". Men värt att notera är att sanctus även är namnet på små handklockor som används i katolska mässor.

Det blir genast en roligare sång;

"Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus

Den lilla handklockan Lucia, den lilla handklockan Lucia!"

---

Och sen en grej till som jag funderat på, vart tar Lucia vägen? Jag menar vad gör tjejen resterande 364 dagar om året? Vart tar hon vägen när hon försvinner ut genom dörren och sången långsamt försvinner i fjärran?

Som jag tidigare nämnde är det ju helt jävla urballat att ingen reagerar på att en nästan naken tjej kommer in och gormar och låter, med brinnande ljus både här och var. Men vad som är än mer chockerande är ju att ingen bryr sig om att undra var hon tar vägen när hon lämnar rummet. Nej då återgår man bara till det man höll på med innan, helt utan vidare eftertanke.

Lucia har mig veterligen inga magiska krafter. Med andra ord behöver hon livsuppehållande produkter såsom mjölk, chips, ketchup och tamponger precis som alla oss andra. Därför vore det ett intressant projekt att rigga upp kameror på varenda matbutik i stan och se om man kunde fånga denna linsskygga person på film.

För ni inser vad detta betyder va? Lucia är sjukt mycket mer intressant än tomten. Tomten vet ju liksom alla att han sitter i något ruckel och bygger julklappar året om. Men vad Lucia gör på alla årets dagar förutom den 13:e december, är och förbli ett mysterium. Men jag har för avsikt att avtäcka denna dimma.

Glöm inte var ni läste det först!

Luciafirande på universitetet

Tredje advent alltså. Förmodligen har den här dagen någon historisk anknytning. Kanske var det just idag, fast för tvåtusensju år sedan som Maria fick mottaga en sjuhelvetes spark inifrån magen signerad mannen, myten, legenden - Big J.

En sak vet jag i alla fall säkert. Hela Karlstads Universitet hade fått för sig att gå upp i ottan för att kunna se luciafirandet som tog plats i torsdags, hör och häpna, klockan halv 7! Seriöst, jag trodde jag och mina muntra vänner skulle vara ensamma i aulan, istället tvingas vi sitta i trappan för att det är så jävla smockfullt. Vad är det för fel på människor? Lucia, halv 7 en torsdagmorgon, har de inga liv eller vad är det frågan om. Fan.

---

Snäll som jag är har jag i alla fall komponerat en specialskriven tredjeadventdikt.

Stjärngnister och ömmande rumpor
av Olle Hallberg

När stjärnorna gnistra och snötäcket blänka

Då flickan med ljusen en tanke vi skänka

Hon kallas Lucia (förövigt kallas hon även brandmännens största skräck), hon ler och är gla´

Och tärnorna sjunger, mer hellre än bra

Så tystnar allt väsen, man anar ett ljud

Ett ljud utav skönsång, ett ljud utav Gud

Hon skrider i mörkret likt ljusets fru

Nån dumjävel tvingande upp mig halv sju

Lucia och tärnor med hår och hull

Ett sån jävla oflyt att aulan var full

Och det ska ni veta, att baken min ömmar

På golvet jag satt på bara jeans-sömmar

Men smärta går över, Lucia består

Och bulle och julmust av skolan vi får

Ja stjärnorna gnistra och snart är det jul

Då möts vi av tomten i vår vestibul

//Olle Hallberg - med julmust som drivkraft

Ja herre Jesus och den heliga ankdammen, ibland händer det oväntade. Det finns i vetenskapens värld något som kallas för kaosteorin, den går i stora drag ut på att om en fjäril fladdrar i Tokyo så kan detta orsaka en tornado i Kalifornien. Nu är det såhär att jag är nästintill bergsäker på att någonstans i en gemytlig bergsby i typ Andalusien eller närliggande område så har en fjäril flaxat nåt så in hela helvete. För hör och häpna, lyssna och förundras, jag ber att få upplysa herrskapet om att jag numera kan lägga till "fotomodell" till min repertoar.

Ja egentligen är det väl ingen större skräll, jag har alltid vetat att jag har haft det inom mig. Med mitt naturliga svallande, gyllenbruna, självlockande hår som fladdrar i den milda morgonbrisen, och med min atletiska kropp som likt de gamla grekiska gudarna får flickorna att höja på ögonbrynen, har jag liksom alltid vetat att jag en dag skulle hamna i "centerfolden" i någon tidning.

Jo som sagt, det kan bero på ovanstående, eller så kan man se på det från en mer realistisk synvinkel och konstatera att det räcker med att känna "Mode-E" för att få såna här uppdrag. Å andra sidan, varför leva i verkligheten när fantasin är så mycket bättre :D

Helvete, gjorde jag precis en smiley?

Frukta dock inte mina vänner, jag har inte för avsikt att gå i Natache Peyres fotspår. Nu snackar vi alltså fotomodellande, inte bröstoperationer... för det ska man aldrig säga aldrig om... ja... ehm.

Nu får ni ursäkta, jag ska faktiskt luncha med Calvin, Ralph, Armani och grabbarna. Tjingeling!

Jag har ju helt missat att uppmärksamma att första advent tog plats häromdagen. Det här med advent är spännande, jag minns att när jag var liten och gick i kanske ettan eller tvåan så brukade vi alltid släcka ned hela klassrummet och tända levande ljus, sjunga lite inspirerande låtar och ibland när fröken var på gott humör även mumsa i oss några pepparkakor.

Advent är liksom... ja i stort sett som alla andra högtider, en eldens högtid. Har ni tänkt på det? Vid varenda händelse i Sverige; jul, midsommar, allhelgona, nyår, första maj, påsk... så ska det eldas, och inte lite heller. Jag tror att någon gång i en svunnen tid så fanns det en liten, liten man vars kärlek till eld närmast kan beskrivas som pyromani. Jag tror även att det var den här lilla, lilla mannen som uppfann var och en av dessa högtider, och som ett slags arv till eftervärlden skickade han med lite av sin besatthet av elden. Juleljusen, majbrasan, de brinnande pumporna vid Halloween, raketer och bengaliska solar kring nyår, och påskbrasan. Okej, just midsommar kanske inte direkt förknippas med eld och brasor i den traditionella bemärkelsen, men visst brukar man kunna läsa om väldigt mycket eldsvådor och varningar för extremt lättänt gräs just kring midsommartider (och fram till september...).

Men detta var bara en tanke som slog mig när jag tittade ut över ett ack så stilla men av adventljusstakar välupplyst Karlstad. Här kommer en förtida julklapp i form av egen komponerad förstaadventdikt.

Midvinternattens köld är hård (2007 remix)
av Olle Hallberg

Midvinternattens köld är hård,

halkar och drattar på ända

Nästan dödad av enslig Ford,

turligt jag lyckades vända

Månen lyser så stor och rund,

snön lyser gul, det var slaktarns hund,

snön lyser gul på taken

Endast Olle är vaken

Står där så grå vid skolans dörr,

svettig och jävlig jag frusta

Torkar, som många mornar förr,

pannan och börjar sen pusta

Tittar mot tjejen, både blond och brunett,

hon kastar med håret likt She's all that

kastar och dansar till sugig låt

Satan jag blev lite rolig och kåt

Midvinternattens köld är hård,

julklappsinköpen stundar

Stress och panik i var mans gård

Åt all denna ångest jag blundar

Ingen nytta att fälla nån tår

än finns det tid, ja än finns det hopp

Säkra klappar hos Make up store

annars finns alltid TV-shop

Och nu vi första julljuset tänt

För vet ni,

häromdan vare första advent

---

Det var väl inte så illa pinkat för att ha kastat ur sig såhär innan skolan. Ha nu en förträfflig dag och om ni nödvändigtvis måste spy på bussen, använd då påsarna som ni hittar till höger respektive vänster om era stolar. Utgångarna hittar ni i mitten av bussen. Trevlig resa.

Om man skulle gå till en högstadieklass och fråga dem vad de tycker det är som gör Harry Potter-böckerna så bra skulle man säkert få svar i stil med; spännande, magi, godhet mot ondska, trollkarlar och häxor, kärlek, oväntade vändningar, och så Hagrid såklart. För det är just precis det här som J.K Rowling gör, hon blandar alla dessa element till en helt otroligt mustig soppa. Hur hon gör lyckas med denna magi har jag ingen aning om, hade jag vetat det hade jag inte suttit här och hobbybloggat utan då hade jag varit en framgångsrik författare med i alla fall ett par hundra miljoner på banken samt en handfull groupies rotandes i mina sopor. Men som sagt, nu är ju inte så fallet.

Jag kan inte annat än beundra Rowling. Hur hon lyckades få sin vision, sin skapelse nedskrivet, och med sådan otrolig framgång. Böckerna om Harry Potter är inte revolutionerande i den bemärkelsen att de skulle innehålla något slags nytänkande. Berättelser och trollkarlar, häxor och kampen mellan gott och ont har funnits sen urminnes tider, eller i alla fall sedan Gustav Vasa åkte Mora-Sälen med bara en stav. Hur Rowling lyckas där andra har gått bet, det är den verkliga frågan. Å andra sidan, I truly don't give a damn. Så länge det alltid funnits en Harry Potter-bok väntandes i bokhyllan har jag aldrig behövt fundera över hur det kommer sig att de blev en sådan succé.

En sak som man däremot kan fundera över är, vilken bok kommer bli nästa stora bestseller efter Harry Potter? När kommer den? Och inte minst, vem kommer att skriva den? Kommer fröken Joanne Rowling att pensionera sig nu när hon färdigställt sitt mästerverk, eller pågår redan skrivandet av nya berättelser, kanske helt osammanhängande med Harry Potter? Jag tror faktiskt inte att jag kommer att få uppleva en sådan här bok igen under min levnadstid, inte en sådan här bok som skapat en sån otrolig hysteri, slagit rekord till höger och vänster, och som tagit en ensamstående hårt arbetande mamma till att bli Englands rikaste kvinna.

Men å andra sidan, jag brukar ha fel ungefär trettiosju gånger dagligen, så det vore ingen större skräll om jag misstar mig även denna gång. Kom ihåg var ni läste detta först, och se till att jag får äta upp det nu visar sig att jag har fel.

Olle Potter

Jag är absolut inget superhysteriskt fan av Harry Potter i den bemärkelsen att jag skulle få för mig att spöka ut mig och köa mitt i natten för att få ett av de första exemplaren. Jag hade tillexempel "Harry Potter and the Half-Blood Prince" (sjätte boken) liggandes oläst i min bokhylla i ungefär två år. Varför vet jag knappt själv, men om någon frågar brukar jag säga "brist på ork, och sen är den på engelska". Så med andra ord, jag är inte en av de här galningarna som bokstavligen talat lever för Harry P.

Jag bah gillarn.

Man bör dock vara medveten om att Harry Potter faktiskt haft lite inflytande i mitt liv. Det var under den tidsepoken i mitt liv då ishockey upptog stora delar av min fritid. Jag gick i åttan om jag inte misstar mig, och en klasskamrat till mig var på praktik på en tidning där hon skulle skriva en artikel om denna Harry Potter-hysteri som genomsyrade landet. Dum som Hon var kom hon ihåg att jag brukade läsa just den boken när vi hade tystläsning, och dum som Jag var ställde jag upp när hon ringde och frågade om jag kunde vara med i en intervju.

Sagt och gjort, några dagar senare återfann ungefär 15 000 prenumeranter artikeln om Harry Potter med en stor bild på mig själv hållandes i "Harry Potter and the Goblet of Fire" med bildtexten "Olle med sin stora Harry Potter bok". Ett annat roligt citat som fanns i artikeln var "Olle ville inte vänta på den svenska översättningen så han beställde den engelska boken på nätet direkt när den släpptes".

Kuljul.

Att vara helball hockeykille som går omkring i pissetofflor och mjukisar och gärna med handen nere i brallan hela tiden går inte riktigt ihop med bilden av en Harry Potter-läsande "kunde-inte-vänta-på-svenska-översättningen"-Olle.

Såatte... från den dagen var jag känd som Olle Potter på ishallen. Lite pinsamt det ska jag erkänna, men som jag brukar säga, "jag brukar överleva". Och med detta i vetskap förstår ni att valet av min utklädnad var givet när Halloween nalkades för ett par veckor sedan.

I åtta år

Klockan 07:06 igår morse läste jag så den sista meningen i den sista boken om Harry Potter. Det var en konstig känsla. Ni har allihopa säkert haft den någon gång i livet. En sån där känsla av lättnad, ändå vet man inte om man ska skratta eller gråta, man vill bara ut och andas och leva. I flera minuter satt jag bara satt rakt upp i min säng och läste de sista raderna gång på gång. Till slut kände jag hur ett svagt leende växte fram på mina läppar, och jag blickade ut genom fönstret. Morgonen hade redan jagat bort mörkret och regnet som pågått hela natten hade upphört. Det var en verkligt vacker syn. Ändå kändes det så himla konstigt.

I åtta år har Harry Potter funnits med mig, ibland mer, ibland mindre, men han har alltid funnits där, i bokhyllan, väntandes. Varje gång jag avslutat en Potter-bok har den här känslan infunnit sig, en slags sorglig lycka, men jag har ändå alltid vetat att det skulle komma en fortsättning. Men nu är det verkligen över, och för vissa av er kan det kanske låta larvigt att ha en sån här utläggning om något som "bara en bok", men jag lovar er, om ni läser den här bokserien, och om ni fastnar för den såsom jag gjorde, då kommer ni att förstå vad jag menar.

Ett kapitel avslutas, ett nytt tar sin början. Och en sak kan vi lära oss av unge Herr Potter...

...det är ett äventyr att leva.

"Never tickle a sleeping dragon"

Tips på vad jag kan läsa härnäst?

//Olle Hallberg - its leviosa, not leviosaaa