Ja ä int bitter ja
Det kommer en tidpunkt i alla människors liv då man inser att det är dags att kasta ut det gamla och ta in det nya. Jag tror att den tiden har kommit för min del nu, för allvarligt talat, min soppåse är verkligen överfull.

Livet i Karlstad går vidare, otippat nog. Än så länge har jag inte utsatts för några direkta utmaningar i skolan, men å andra sidan har jag bara haft en seriös föreläsning hittills. Den hade jag idag faktiskt, och min föreläsare, låt oss kalla honom Mr. C, gick ytligt igenom en väldigt intressant sak. Nämligen det faktum att vi människor alldeles för ofta ställer oss okritiska till saker och ting som vi uppfattar som "normala" eller "förnuftiga". Tillexempel att man på medeltiden var övertygad om att jorden var platt, eller att man i andravärldskrigets Tyskland var övertygad om att den germanska rasen var överlägsen alla andra, eller att snabbmakaroner skulle vara lätt att tillaga?

Med andra ord hade Mr. C en två timmar lång föreläsning om precis det som jag har sagt i min stackars blogg i snart ett år, dvs. idioti i vardagen. Jag ställer mig frågan, varför får han stå och undervisa på universitetsnivå, säkerligen med jättebra lön också, medan jag får hålla till i en sketen Internetblogg? Okej han må ha studerat i en sisådär 8 år och skrivit påettungefär 1000 sidor i akademiska uppsatser. Men vafan... vi är ju typ lika långa!

Men ja ä int bitter ja, nejdå, det krävs mer än en välbetald lektor och en avundsjuk Olle för att få mig ur balans. Istället fann jag inspiration under dagens föreläsning. Det är nämligen så att jag hatar bussar. Och fram till idag har jag levt i tron att det är Mig det är fel på. Jag menar, hur sjuk är man inte om man ogillar något så bra som världens mest kollektiva transportmedel (möjligen näst efter flodsvågseffekten som bildas av snåla kärringar under H&M-rean), och som dessutom är miljövänlig så det förslår. Som sagt, jag har fram till idag hatat mig själv för att jag ogillat bussar. Men nu är det annorlunda, för idag inträffade något som kom att förändra mitt liv.


Kapitlet om "något som kom att förändra mitt liv"
En av orsakerna till att jag alltid ogillat bussar är för att bussarna själva verkat ogilla mig. Om jag står i tid och väntar vid en hållplats är de utan undantag alltid försenade. Men om jag å andra sidan segat i duschen under morgonen och därför är lite sen, ja då möts jag alltid av bussens arsle som vinkar mig adjö när jag ungefär 30 sekunder för sent kommer springandes mot hållplatsen. Kuljul!

Idag var en sån dag. Jag missade den buss jag hade planerat att åka hem med och hamnade därför i ett dilemma. Skulle jag vänta i ytterligare 14 minuter på nästa buss, eller skulle jag chansa och hoppa på den randombuss som av händelse precis stannade till vid min hållplats? Äventyrare som jag är tog jag givetvis tjuren vid hornen och betalade snällt och lydigt busschauffören de 18 kronorna han begärde. Tilläggas bör att jag vid det här laget var skitförbannad över att jag hade missat den första bussen *notis*.

Och sen började vad som skulle gå till historien som "helvetesfärden".

Femton meter, och jag menar det verkligen, femton meter, sedan stannade vi för att antingen släppa av eller plocka upp passagerare. Och så fortsatte det, hela vägen till min slutdestination. Start > Stopp > Start > Stopp. En resa som under normala förutsättningar kanske tar nio minuter tog... ja ska sanningen fram vet jag inte riktigt hur lång tid det tog, men jag hann i alla fall höra om hur Eva lyckades snubbla med matbrickan inför alla killar i klassen, samt en hel del lika intressanta dagsupplevelser berättade av fjortisgänget längst bak. När resan så äntligen var slut kysste jag marken och tackade jag Gud, sen gick jag in på Ica och köpte en brödlimpa.


När ilskan har lagt sig
Det är inte bussar i sig som jag ogillar, utan allt jobbigt som man får med på köpet. Kom inte och säg att ni tycker om att få Arvid (56, alkoholist och vandrande bakteriehärd) i sätet bredvid er. Nu kanske vissa av er tycker att jag är lite fin i kanten. Well, isåfall har jag bara en sak att säga er, ät skit! Jag har fan käkat myror, paddlat kanot och samlat pinnar under min levnadstid, så kom inte här och kom.

Men tillbaka till bussväsendet. Förutom skummisar som alltid sätter sig bredvid mig är det ju faktiskt snordyrt att åka buss. Står det inte i reklamen att det ska vara ett billigt och miljövänligt alternativ till bil? Ja först och främst är det ju inte billigt, det ska vi ha jävligt klart för oss. Sedan är jag mycket skeptisk till om det verkligen är så miljövänligt. Jag menar, när de nu stannar var femtonde meter blir det ju en bra hög bränslekonsumtion, men men, vad vet väl ett osaltat mariekex som mig själv om sådana saker.


Min värld, mitt Sverige
Vi lever i tjugohundratalets Sverige. Man kan köpa hästballar på burk, och älgbajs klassas som exotisk souvenir. Man kan fixa magiska svampar i närmsta gatuhörn, och det är lättare att hitta en prostituerad än en skomakare.

Med alla dessa fantastiska möjligheter kan man ju tro att vi lever i den perfekta världen. Ändå ska det vara så omöjligt att fixa bussar som inte stannar överallt, och som dessutom inte luktar som Magnus Härenstams morgonandedräkt. Länge leve våra pensionärer, men jag tror enbart det skulle göra dem gott att gå de där extra hundra meterna istället för att varje pensionär ska ha sin egen hållplats.

Gud jag känner mig som tant Agda när hon skriver klagoinsändare till lokaltidningen. Men någon måste öppna era ögon, ni godtrogna blåögda människor, och idag mina vänner, är jag den mannen.


This is Olle Hallberg, reporting live from K-town. Over and out.



//Olle Hallberg - din man, min man, skalman

Eftersom jag kallar detta för en "blogg" får jag väl försöka peta in ett och annat bloggmässigt inlägg också, och inte bara randomfillifjonkiga texter där jag bråkar med Gud och Jehovas vittnen.

Anyway, ikväll har jag kollat på film med två inte helt inkompetenta följeslagare. Sunshine hette rullen, en riktigt lysande film (ni förstår skämtet va). Den handlar om jorden i en inte alltför avlägsen framtiden, där solen håller på dö ut. Och vi finner våra hjältar i full fart på väg ut mot solen för att, citat "starta om" slut citat, solen. Om man bortser från miserabla skådespelarinsatser, dåliga repliker och inga snygga brudar, kan man sammanfatta filmen som en riktigt urusel film. Jag menar, om solen nu verkligen någon gång skulle ta slut, och vi var tvungna att skicka dit en besättning för att återtända den, hur stor är chansen att världens bästa fysiker, mattesnillen och datagenier alla är amerikaner? Att de dessutom har en snittålder på 30 gör ju inte saken mer trovärdig. Men men, ingen hjältefilm utan våra kära jänkar som räddar världen.

Jag har idag dessutom gjort upptäckten att hamburgare inte alls mår bra av att utsatta för... värme?! Läskunnig som jag är följde jag instruktionerna på förpackningen, "stek tre minuter på var sida på hög värme". Modig som jag är brassade jag på med full hetta på min lilla tvåplattiga spis, som förövrigt är livsfarlig då den inte är fastskruvad i bänken, och efter tre minuter var min hamburgare inte längre en hamburgare. Om man hade placerat en häst i en av Tjernobyls reaktorer när härdsmältan tog plats tror jag att något liknande min hamburgare hade utvecklats. Glöm dock inte att addera en helt galet svart yta samt en doft lite påminnande om CK-One fast utan det där goda aromen och med svaveltillsatser.

Som tur är köpte jag ett stort paket burgare.

Nu ska jag nog gå och brottas med mitt täcke för imorgon bär det upp i ottan, minst halv 11 ringer klockan, och sen ska jag gå och göra stan jävligt osäker. Ber att få återkomma med mina fynd. God natt Sverige, god morgon Japan.

Gudomligt ingripande, igen
Upplys mig gärna om vem det var som sade att flytta hemifrån bara innebar skoj och bus. Det kanske är något som jag har fått för mig, men jag trodde att egen lya skulle innebära fester varje dag, hög musik dygnet runt och absolut inget klagande på vad jag stoppar i mig. Men det var ingen som nämnde något om gardiner som behövde fixas till!

Och såhär fem timmar senare kan jag konstatera två saker. Ett, det finns en potentiell möjlighet att det bor snygga damer i min trappuppgång. Och två, gardinerna ser fortfarande för jävliga ut. Men som den godtrogne samarit jag är får jag helt enkelt anta och hoppas på att detta bara är ytterligare en del i Guds stora plan för mig.

"How to mess with Olle Hallbergs life"
Chapter 21 - The un-cuttable curtain
Written and produced by God

Nej men inte helt oallvarligt talat, har ni någon gång försökt att klippa till er alldeles egna gardin? Jag blir föga förvånad om svaret är nej. Jag blir knäckt och självmordsbenägen om svaret är ja. Hursomhelst var det första gången för mig idag, och låt mig först upplysa er om att jag och tyg inte går bra ihop. Ända sedan jag var en liten pilleluring har jag haft en superkraft, låt oss kalla den my gift, my curse, my helvetes jävla förmåga att antingen slå hål på eller fläcka ned alla mina kläder med blod, lera eller någon enstaka gång hundbajs. I och för sig har inte detta hämmat min uppväxt, snarare tvärtom. Visst gör det lite småont att dra upp ett skrapsår i knäet varje vecka, men å andra sidan, hur tuff är man inte när man som sexåring kommer till dagis med en fet fotboll på byxan som mamma har sytt fast över hålet?

Åter till nutid. Trots mitt förflutna har jag ju precis som alla andra svenska ungdomar haft syslöjd i skolan. Det jag kommer ihåg från den tiden var att vi hade en lärarinna som kallades för sy-Hitler, att sexorna dansande långdans under lektionen så att tidigare nämnda sy-Hitler började gråta, samt att jag sydde en tygpåse, en hockeytröja och en Goppe. Och med det i åtanke tog jag mig an mina trädmönstrade panelgardiner med ett starkt självförtroende. Ett självförtroende som försvann efter ungefär två minuter eftersom IKEA tydligen har fått för sig att de inte bara ska måla sina varuhus i gult och blått utan även göra alla förpackningar med gardinstänger inbrottssäkra. Men vad vore väl en händig karl utan en motorsåg i verktygslådan? Tyvärr har jag ingen sådan, men det gick bra med kökssaxen.


Fas 2 - klippandet
Så till själva klippmomentet. Tricket när det gäller gardiner är att få underkanterna raka, faktum är att det på fackspråk kan uppfattas "estetisk motbjudande" om kanterna är ojämnt barberade, och på vanlig bonnsvenska kan det tyckas se "för jävligt ut". Just därför tänkte jag att jag skulle vara extra noggrann med mina kanter, och något vi fick lära oss i syslöjden var att när man ska klippa tyg rakt så räcker det med att göra ett litet ingångssnitt och därefter bara trycka sig igenom resten av tygmassan.

Antingen har någon ändrat de fysiska lagarna eller så var tyget allmänt dåligt, för hur jag än försökte med ingångssnittmetoden flög saxen iväg åt Gästriklandshållet. Till slut fick jag nog, det finns en gräns för hur mycket engagemang en kille kan lägga ned på ett par tygbitar, och den gränsen passerade jag redan när jag inte kom in i förpackningen. Så inget mer klippande idag.

Nu sitter jag här i min nya fina lägenhet och poppar Westlife istället, i skuggan av ett par väldigt, väldigt snedklippta gardiner.


Olle tänker till
Gardiner var det ja. Detta underliga fenomen som syntes i var mans fönster redan på 1600-talet. Personligen har jag aldrig riktigt förstått vitsen med vare sig gardiner eller persienner. Jag tillhör nog den minoritet som anser att fönster är till för att ses igenom. Det blir liksom fel när man först installerar ett fönster i huset, och sedan täcker den med persienner som ständigt är fördragna. Känns som att man lika gärna kunde skippat fönstret från början och sparat ett par tusenlappar.

Men som den världsvane tjugoåring jag råkar vara är jag medveten om att "kritikerna" menar att gardiner fyller ett estetiskt syfte såväl som ett funktionellt sådant, dvs. släppa in olika mycket ljus beroende på situationen. Nu har ju gardiner och persienner beklätt våra fönsterstänger i århundraden, men jag tänkte bara ta tillfälle i akt att säga som så att om det hade varit jag som kläckte den där ljusa idén för många hundra år sedan, att använda gardiner alltså, då hade jag tagit någon lite mer originell idé än att hänga upp gamla tygbitar i fönstret. But hey, that's just me!


Vad som händer här borta
Tapeterna är fula, dialekten är gräslig, bussen skramlar något enormt och den efterlängtade värmen som nu genomströmmar Karlstad är BARA en månad försenad, men om man bortser från allt det där får jag allt säga att jag trivs riktigt bra i min lilla 30 kvadratare här i Värmland. Först på tisdag börjar skolan och allvaret, så än har jag tid att bekanta mig ytterligare med staden och dess invånare.

Just det där med nya saker är både välkommet och samtidigt förbannat jobbigt. Först och främst har jag Karlstad, Sveriges 18:e största stad, att lära mig att navigera igenom. Det är en ganska, med betoning på gigantisk, stor skillnad gentemot lilla Mariestad som med sina dryga 15 000 invånare ligger på 75:e plats på listan. Och som grädden på moset kan jag ju tillägga att jag inte hittar i Mariestad... jodåsåatte.

Och skulle jag ändå på något magiskt sätt lära mig att hitta här i stan återstår ju problemet med fem miljoner nya namn att lära sig, och ungefär sjutusen portkoder att memorera (jag har redan glömt alla tre som jag använt de två senaste dagarna). Men ser jag ut att vara bekymrad allt detta till trots? Nej, nej och åter nej. Ty jag vet att Gud har en plan för oss alla. Det är nog förutbestämt att gå åt helvete det här med, så det är ingen mening att oroa sig i onödan.

Jag ber att få avsluta med gårdagens roligaste uttalande, gjort av en person som vill förbli anonym;

"Olle, såg du vad mörkt det var på natten?"
(Kan det vara därför det kallas natt? Red. anm)


Tjarå!



//Olle Hallberg - mannen, myten, hemmafixaren

Först en omstrukturering
"Skriv kortare och oftare" fick jag höra av en person vars namn vi ska låta vara osagt. Låt oss för enkelhetens skull kalla honom Bengt. Det Bengt som så många andra har problem med är den mentala spärr som uppstår då personen i fråga möts av textmassa som är så pass lång att man faktiskt behöver använda hjulet på musen för att kunna läsa alltihopa.

Men visst, jag är inte den som är den. Och killen har ju en poäng, man behöver ju inte skriva en halv roman för att få till en bra och fungerande text, kolla bara på Martin Luther King. Hans korta och koncista "I have a dream" tände hoppet för miljoner människor. I och för sig spenderade han efterföljande 30 minuterna med att förklara vad som var hans dröm, men det hör inte till saken. För att uppnå stora saker krävs heroiska insatser av små människor, visst låter det som hämtat från en amerikans krigsfilm, och just denna tidiga morgon dedicerar jag den här insatsen till Bengt.

What comes around goes around
De senaste dagarna har varit fruktansvärt hektiska. Jag ska om några dagar genomföra den uråldriga rit som vikingarna kallade "från västgöte till värmlänning". Och hela det här flyttkalaset har fått mig att bli alldeles nipprig. Inser ni att man spenderar ungefär 18 år av sitt liv med att vara jättetrevlig mot sina föräldrar och släktingar... Man klipper gräs till höger och vänster, man rastar hundar och småbarn, det passas växter, och om det inte skulle vara nog med detta så man även sköta sina läxor och vara hemma före 12. Jomenvisst tänkte jag, som den unge svenne jag var. Klart man ställer upp för släkten, då vet man i alla fall att någon täcker ens rygg när ryssen hoppar fram ur busken.

Men vad var tacken? Jo just det ja, studentpresenter i form av tallrikar, glas, knivar och gafflar, en jäkligt svart stekpanna samt kokboken "Gott och lättlagat från det vegetariska köket". Möjligheten finns i och för sig att de som köpte gåvorna bara är allmänt dåliga på att uttrycka sin tacksamhet, men när sådana här gåvor ges till mig tolkar i alla fall jag dem som "Tack för de här åren, men nu är det nog dags att du flyttar lillgrabben. Och du använd kokboken i fortsättningen, faster Agda har inte återhämtat sig från den där halstrade laxen du tillagade sist gång".

Jävla otacksamma jävlar. Nåja, vi får väl se vem som lagar mat åt er när ni sitter och muttrar i rullstolarna på hemmet, inte är det jag i alla fall. Möjligen dyker jag upp med något smarrigt från växtriket, in your face Mr. Im-too-cheap-för-att-köpa-en-normal-kokbok-istället-för-en-med-vegorecept.


En känsla av oro
Statiskt sett kommer jag med allra största sannolikhet att antingen dö av svält eller bli världens tjockaste karlstadbo under hösten. Just matlagning har aldrig riktigt fallit mig i smaken (höhö), och jag är rädd att det kommer bli ofantligt mycket från "det italienska köket" på mitt matbord. Men tursamt nog är det inte bara matlagning som jag är kass på, utan även på statistik. Så med lite tur, lite finess och matlagningsglada grannar kan det här nog bli en riktigt bra höst.

Sett till föda that is, sen var det ju det här med studierna också...



//Olle Hallberg - stil föds man med, en kokt med bröd köper man i mojen

Sju minuter av ditt liv (lite beroende på läshastighet)
Under de tre gångna månaderna har mina numera dysfunktionella öron utsatts för allt ifrån tondöv skönsång till jättemisslyckade försök att imitera en kungsörn. Det är ena sidan av saken. Den andra sidan är det faktum att en hederlig medmänniska som jag själv får utstå något så fruktansvärt mycket fjanterier hela tiden. Tillåt mig att använda de kommande sju minuterna av ditt liv (som ändå bara hade använts åt Sudukolösande eller mjukporrsurfande) till att göra dig till en mer upplyst människa. Jag lovar, du kommer inte att ångra dig. Och om du nu av händelse skulle ångra dig... ja då är det ändå för sent att göra något åt saken.


Pappa betalar
Till sak. Rika snorungar. Och låt mig först klargöra en sak. Jag, Olle Hallberg, har absolut inget emot människor som är snuskigt rika. Om man som barn har välbärgade föräldrar är det inte mycket man kan göra åt saken. Att ge bort tusenlappen man har i veckopeng till "Rädda barnen" håller liksom inte i längden. Men när dessa rikemansbarn börjar uttala sig om saker de uppenbarligen inte har någon som helst koll på har jag svårt att hålla mig sansad. För att dra ett exempel, under sommaren har jag flera gånger varit i den ack så sköna hamnstaden Göteborg. Och under ett av dessa besök hamnade jag och en kamrat bakom ett finare sällskap under lunchrushen. Mitt minne råkar tillhöra Sveriges sämsta, men här är ungefär hur det lät;

20-25 årig tjej
- Ja det var helt sjukt. Fatta liksom, där ligger jag på E4:an mitt på dagen, det var typ... ja minst 30 grader. Och helt plötsligt lägger AC:n (aircondition, red. anm) av. Asså, den var död i typ... ja minst tio minuter. Jag trodde seriöst att jag skulle dö.
20-25 årig tjej#2
- Alltså shit! Stackars dig.
20-25 årig tjej
- Mm jag vet. Men pappa har i alla fall sagt att jag ska få en ny bil nu.

Jag vet knappt vart jag ska ta vägen när jag hör sånt där. Och det roliga är att jag hör sånt där ofta. Jätteofta. Skitofta rent ut sagt. För seriöst, tio minuter utan aircondition? Jag brukar säga att man inte kan titulera sig som hederlig medmänniska om man inte upplevt "Mariestad - Uddevalla" utan aircondition en het sommardag. Det är en sträcka som tar en sisådär 1,5-2 timmar, lite beroende på trafik och antalet galopperande älgar som våldgästar körbanan. 2 timmar, kontra tio minuter. Behöver jag säga mer? Jag antar att allting är relativt, men för fan unga fröken, skaffa lite verklighetsuppfattning innan du beger dig ut i 2000-talets världen. Vem vet vad som kan hända härnäst, mobilbatteriet kanske dör eller du kanske rent av tvingas stå i kö till toaletten på Café Opera.


Förädla - förfula
Sen har jag en annan sak som jag skulle vilja dela med mig av. Det är egentligen helt random, men det är något som jag tänkt på sedan jag var liten pojkspoling, och så dök det liksom upp igen häromdagen när jag samtalade med en god vän. Jag tyckte att det kändes som bra ollehallbergpunktbloggpunktse-material helt enkelt. Man kan sammanfatta det hela med ett ord - förfulning.

Lite bakgrundshistoria till att börja med. Ni vet när man omvandlar järnmaln till järn så kallas det att förädla materialet. Man gör det till något finare helt enkelt. Ett annat exempel var när Natacha Peyre gjorde sin bröstoperation... ni fattar poängen tror jag. Hursomhelst, jag har länge sökt efter ett motsatsord, en minuspol till pluspolen, men på grund av min begränsade hjärnkapacitet har jag fram till... häromdagen... inte lyckats komma på någonting alls. Men när jag fick höra ordet kändes det lika naturligt och vackert som "Coca-Cola" eller "antiinflammatoriska egenskaper". "Förfulning", blir det fulare än så?

Av alla använda blöjor och fruktsmakande té-sorter på vår jord är nog "förfulning" det värsta jag vet. Förfulning är, för er som inte riktigt förstod stycket ovan (dvs ni IQ-befriade och läsa-blogg-inkompetenta varelser), när man tar en befintlig sak och gör den till något sämre. Detta låter helknäppt, jag vet, men tragiskt, pinsamt och lite smålustigt nog sker det hela tiden, överallt i samhället.

Jag vet att ni vill ha exempel, och exempel ska ni få.

Tillåt mig att börja med det fenomen som för en herrans massa år sedan startade alltihopa, och som fick mig att börja grubbla över en teori, en teori som senare kom att bli detta papper som du håller i handen (lät väldigt bögigt att skriva "som du nu ser på skärmen"). Fenomenet går under namnet "köttgryta". Kan ni tänka er något dummare än att förstöra gott, fint och mört kött genom att skära det i små bitar, blanda med grönsaker och annan nyttig skit, spetsa med svamp och en jävla massa vatten? Nej, inte jag heller. Ändå har köttgrytan på något magiskt sätt letat sig in i den svenska husmanskosten. Det är i mina ögon precis lika ologiskt som det faktum att Kylie Minogue återfinns på spelet "Singstar - Svenska hits".

En annan vanlig metod vid praktiserande av förfulning är att mosa saker och ting. Mosade bananer, potatismos, hårmousse... nej skämt åsido, just söndermosade bananer och potatisar är enligt mig blott ett stort skämt. Dels smakar det mycket sämre i mosat format, men framförallt strider det emot alla normer som den gemene kocken lärt sig under sin utbildning. Vi äter med ögonen, det är ett vedertaget faktum. Och inte fan vill man som måltidstagare mötas av ett fat med gult lösbajsliknande slem som bär spår av bananlukt. Hujedamig, som Linus-Ida hade sagt.

Förfulningar behöver nödvändigtvis inte ha med mat att göra, även om man lättast hittar guldkornen där. Vita duken bjuder på massor med förfulande, inte minst då reklamavbrotten går igång och man möts av en jättetysk tant som är skitglad och går omkring och städar ett hus så att det riktigt gnistrar i parketten. Hade det inte varit för att läpparna och den röst man hör är totalt o-synkroniserande med varandra hade det nog kunnat varit riktigt kvalitativt tidsfördriv. Men nu är det ju inte så, utan det lutar mer åt inköpt reklam från Tyskland som något hobbybolag i Kopparberg fått i uppgift att dubba så att det ska passa en svensk målgrupp. Tyvärr glömde dubbningsbyrån att vi svenskar faktiskt både har syn- och hörselförmåga i behåll och därför reagerar när den röst vi hör inte alls passar till personens läpprörelser.

Stenåldern, Bronsålder, Järnåldern, Vikingatiden, Medeltiden, Förfulandets tid?


Avrundning
Ja det är inte lätt när det är svårt. Och jag lovar, om jag hör en rik snorvalp kläcka ur sig något ogenomtänkt när jag har en dålig dag, då vet jag inte vad jag tar mig till. Kanske rentav ansöker till scouternas flickläger på Gotland i rent raseri. Så snälla ni, hjälp mig att upplysa rikemansbarnen att det finns så mycket mer i världen än Gucci-bågar och Prada-kalsonger.

Snart befinner vi oss i mitten av augusti förresten. "Sommaren är kort" sjöng Tomas Ledin, men än är den inte riktigt slut. Så passa på att njuta av tiden som är kvar. "Det är aldrig för sent för att bada" som en vis man en gång sade. "Jag tror jag fryser ihjäl nu" sa en annan vis man strax innan han avled efter ett isbad. Vem av de gamla gubbarna som hade rätt får du själv komma på. Personligen har jag gjort mig förtjänt av en god natts sömn.

Ta mig i röven, och gör mig till kung. Hejdå.



//Olle Hallberg - lite snyggare än Ljungberg, lite naknare än Påven

Ja må hon leva
Sommarens stora samtalsämnen har som så många gånger förr handlat om två saker, vädret och kronprinsessan Victorias födelsedag. Och för att inleda med Vickan, alltså det börjar ju bli lite uttjatat nu. Hur gammal är flickebarnet? 30 bast? Och varje år den 14 juli är det samma historia. Det är artister åt höger och vänster, skriverier i tidningarna där man får läsa en halv roman om hennes fantastiska liv, och slutligen alla tjötkärringar på stan som ler så att löshåret nästan trillar av bara för att de tycker att "hon ser lika ung och vacker ut nu som för 10 år sedan".

Ja nu ska ju inte jag sitta här och agera hudterapeut och döma ut vår kära kronprinsessa, men nog var hon yngre som tjugoåring... det där lät ganska dumt känner jag nu. Men visst har evolutionen haft sin gång. Därmed inte sagt att det skulle vara något negativt. Kolla bara på Lill-Babs, hon är närmare 69 och sjunger fortfarande lika gräsligt som hon gjorde som liten tösabit. Så hang in there Victoria, det är inte över förrän du kör ner med rullatorn i Göta kanal.

Firandet av sessan det här året leddes av två av våra mest folkkära artister, Carola och Måns Zelmerlöw. Eller det var i alla fall så hovet uttryckte sig. Alltså seriöst, att Carola återfinns på programmet kan jag förstå, men Måns? Fucking jävla Idol-måns, känd av svenska folket sedan ungefär ett år tillbaka. I mitt tycke är det rent ut sagt pinsamt att slänga upp en sådan färsking på scenen.

Nej, när kronprinsessan fyller år ska vi banne mig skrapa fram det svenskaste vi har, och i dagsläget blir väl det ungefär Carola, Mora-Träsk samt Eddie Meduza.

Hipp hipp hurra!


Los Bernadottes
Jag har aldrig riktigt förstått det här med det svenska kungahuset. Ta USA tillexempel, där har man ju en president som för tillfället heter George W. Bush, och presidentens jobb är i runda slängar att avgöra vilket av alla stackars arabländer som man ska bomba skiten ur. Och för ett sådant jobb behövs en man med stake, en man som inte backar för något, en man som tjänar mer än Sveriges invånare tillsammans. George W. Bush - din atombomb i röven!

Men i Sverige har vi som sagt världens coolaste kungahus istället. Vi har skippat den amerikanska stenhårda presidentimagen, och vi har valt att inte göra som Kina och hålla på med diktaturer och folkmord och grejer. Nefan, vi kör på en kung som är dyslektiker och som brukar åka dit för fortkörning, och en drottning som är jättetysk och.. ja det räcker väl med det egentligen.

Men vad fyller de för funktion egentligen? Det är ju det jag funderar på. Man skulle kunna säga att det är frågan jag dagligen grubblar över. Men man skulle även kunna säga att jag inte alls grubblar över den frågan dagligen, och då hamnar man någonstans närmare sanningen, men skit sak samma. Här är i alla fall de saker som jag spontant kommer på att kungafamiljen gör;

» Klippa band vid invigningsceremonier
Förvisso krävs det både mod, list och styrka för att bemästra de nästan millimetertjocka sidenbanden

» Vinka lite halvbögigt till svenska folket i diverse korteger och under högtidligheter
Ja, att den kungliga vinkningen är en konst i sig är väl allmän fakta

» Sitta på läktaren vid sportfinaler och efteråt krama om de svettiga atleterna
För jävligt att kungen ska behöva utstå gratisbiljetter och vip-loger med champagne vid varje VM-final. Men han gör det för att han älskar Sverige. Respect kungen, Respect!

När jag ser den här listan slår det mig att det faktiskt är en väldans tur att vi har vårt fina kungahus. Det är faktiskt inte alla familjer som skulle klara av alla de här uppgifterna som jag nämnde ovan. Och då är inte ens Nobelfesten och alla cocktailbjudningar inräknade. Helt schjuukt.


Sol, vind och vatten
Jo väder och vind var det. Ett alltid lika populärt samtalsämne som förmodligen har räddat många unga pojkar från den "pinsamma tystnaden" på första dejten. Men i år har det varit något enormt. Jag har sällan hört så mycket gnällande om den frånvarande solen. Men som min vän Christoffer så klokt brukar säga, "vi glömmer gärna de fina veckorna i juni". Sant så sant, det var ju upp mot 30 grader ett tag runt studentdagarna, men som vanligt med oss jordbor väljer vi att fokusera på det negativa, och enbart komma ihåg det dåliga som varit. Men så är det ju, vi spenderar hundratals historielektioner åt att läsa om de två världskrig som drabbat världen, två världskrig som tillsammans utgör 10 år i vår historia, men inte en enda lektion under min skoltid användes åt att hylla de 2000 resterande åren sedan Kristi födelse där vi faktiskt haft hyfsat mycket fred.

Nu var det dock inte historia vi skulle behandla idag, utan väder. Och det har vi ju haft massor av i sommar. Skitdåligt sådant (ja Christoffer, förutom de fina veckorna i juni) och detta har för mig resulterat i ovanligt mycket biotittande. Allt från maktgalna trollkarlspojkar till bilar som bygger om sig till robotar har hunnits med. Och vad har jag att säga om detta? Jo, jag förstår faktiskt inte hur folk orkar gå på bio längre. Förr i världen när TV och video var lika fascinerande som att se morsan naken för första gången, då kan jag förstå att hela det här biokonceptet var en fantastisk upplevelse för hela familjen. Men i dagens samhälle ser jag faktiskt ingen vits med det hela.

Först och främst ligger ju filmerna ute på nätet i fullgod kvalité innan eller samtidigt som biograferna har sina premiärer, och med projektorer och hemmabiosystem kan man återskapa samma atmosfär som på bio i det egna rummet. Då säger ju filmälskarna, "men film ska ses på bio". Jaha, då ska vi se här. Bio alltså.

» Jättelånga människor som alltid sätter sig framför mig.
» Konstanta hostningar och snörvlingarna från rad 13.
» Mammor som ska översätta hela filmen åt sina femåriga barn.
» IQ-befriade nollåttor som skrattar jättehögt åt precis allting i filmen, förutom när det verkligen är ett skämt.
» Och mobiltelefoner, no need to say more...

Nej men visst, film är bäst på bio, men för att inte känna behovet av att skjuta sig själv efter 20 minuter krävs det dock att man sitter ensam i salongen. Hoppas solen tittar fram snart.


Avrundning
Om prinsessan Madeleine eller någon i hennes umgängeskrets av händelse råkar läsa det här kan hon i allra högsta grad ringa upp mig, du skrev fel nummer på servetten pappskalle! Och jag måste jag säga att det här ser ut att bli ett alldeles underbart kungaår. Ingen har väl blivit överkörd av kungen än, och Silvia ser piggare ut än på många år. Fantastiskt det där med botox.

För er som är intresserade av undertecknads privata liv kan jag meddela att imorgon (idag faktiskt) går färden till Karlstad för att hämta min alldeles, alldeles egna nyckel som går till min alldeles, alldeles egna lya. Det är dock bara en dagstripp, själva flytten har jag inte för avsikt att genomföra förrän i mitten av månaden, tror jag. Ska bli skönt att få lite användning av alla studentpresenter med grytor och glas i spetsen. Eller who am I kidding, antingen kommer jag att dö av svält eller så kommer jag bli jättetjock av all snabbmat.

Ja ja, den dagen den sorgen.

Ha det nu superbt de sista veckorna av sommaren, och glöm för all del inte bort att Ichthyostega var ett släkte ålderdomliga fyrfotadjur från Östgrönlands yngre devon.


Carpe diem å dylikt.



//Olle Hallberg - när pressansvarig för hovet snart står och ringer på dörrklockan