Ett annat högaktuellt ämne är Cecilia Vennerstens one-hit-wonder Det Vackraste.

Året var 1995 när hon sjöng “Det vackraste jag vet är att se dig när du sover” i Melodifestivalen. Jag är fruktansvärt övertygad om att fröken Vennersten aldrig har sett mig sova. Min sovstil påminner om finesserna i Whirlpools senaste torktumlare. Jag snor, svänger och snurrar som om det inte fanns någon morgondag. Omedvetet. Jag vaknar jämnt med täcket upp-och-nedvänt, dessutom händer det ganska ofta att täcket har åkt ur själva påslakanet.

När jag väl har tagit mig upp ur sängen står mitt älskade hår åt alla världens håll. Endast en högtrycksdusch, dubbla schamponeringar och väldigt mycket fritid kan råda bot på trasslet.

Nämnde jag förresten att jag är varmare än en ångpanna när jag sover? Det är inget skämt, jag är ett levande element, vilket för med sig att jag vänder på täcke och kuddar (för att få den kalla sidan) ungefär en gång i kvarten.

Så nej, att se mig när jag sover är knappast det vackraste som finns. Underhållande ja, men inte vackert.

Vilket osökt leder mig till nästa stycke.
Cecilia Vennerstens sjuka beslutsångest.

Jag har lärt mig mycket i skolan. Det jag kan allra bäst är nog att komparera adjektiv. Ni vet vacker - vackrare -vackrast. “Vackrast” är det mest extrema stadium ett adjektiv kan uppnå. Dessutom kan bara en sak vara vackrast. Två saker kan omöjligen vara vackrast samtidigt, i så fall får de båda sakerna nöja sig med att enbart vara vackra eller möjligen vackrare (än något annat).

Cecilia Vennersten tror inte på detta fundament inom svensk grammatik. Hon är så övertygad om dess icke-existens att hon skrev en låt om det. I nästan fyra minuter ger hon förslag efter förslag på sådant som är det vackraste hon vet. Här följer utdrag från låten där Cecilias sjukdom lyser igenom.

Det vackraste jag vet, är att se mig när du sover

Att älskas utav dig, är det vackraste för mig

Vår kärleks varsamhet, är det vackraste jag vet

Det vackraste som finns, är att vara någon nära

Att älskas utav dig, är det vackraste för mig

Vår kärleks sårbarhet, är det vackraste jag vet

Att älskas utav dig, är det vackraste för mig

Och jag frågar mig: vad är egentligen det vackraste du vet Cecilia?

Är det att se mig sova? Är det vår kärleks varsamhet? Är det vår kärleks sårbarhet? Eller är det att du älskas utav mig?

Kärlek verkar vara populärt nuförtiden. Det är kön som viftas överallt på Internet och människor som ingår i de vackraste av unioner (ligger) på bästa sändningstid i kvalitetsproduktioner (Big Brother).

I min ungdoms glansdagar hade jag två stora förälskelser. Den ena hette Petra. Den andra hette Melitta. Egentligen är de varandras olikheter men de har en sak gemensamt. Båda är fiktiva karaktärer i SVT-produktioner.

Året var 1996. Jag var nio år, Madeleine Albright hade nyligen utsetts till USA:s första kvinnliga utrikesminister och årets julkalender var Mysteriet på Greveholm. Och jävlar i min stuprörsbyxa vilket mysterium vi bjöds på. Sällan har jag suttit så fastklistrad framför en serie. Spöken, skelett, och skränig skånska - det är tydligen receptet för lyckad television. Och så Melitta. Melitta... denna ljusets drottning. Denna undersköna uppenbarelse. Denna Skånes gåva till mänskligheten. Helvete vad jag kär jag blev. Så kär man kan bli i en låtsasfigur döpt efter ett kaffefilter. Jävligt kär med andra ord. Än idag rycker det i baguetten när jag ser Melitta kring jul då vi samlas hos Emelie P för att återuppleva Mysteriet på Greveholm.

Vi hoppar fram fem år. Året är 2001. Jag är fjorton år och har precis sett Eva & Adam: Fyra födelsedagar och ett fiasko. Fantastisk film förövrigt. Inte minst eftersom Shebang är med. Åh Shebang, ett av mina många musikaliska tonårssnedsteg. Dr Bombay var ytterligare ett. Smurf-Hits vol 1-12 var ett annat. Men för att göra en lång historia kort. Jag föll som en fura för Petra, den högljudda snorungen som flörtar skiten ur Adam. Det blev tyvärr ingenting mellan oss. Det hade kunnat bli lite av en Romeo och Julia-saga tror jag. Jag: ung, ovetande och hyfsat klipsk. Hon: skrikig och helt jävla dum i huvudet.

På många sätt och vis är mina två stora förälskelser riktigt otippade människor. Men samtidigt, är inte kärlek galen? When you’re crazy in love, som Jill Johnsson brukar säga.

Så ja, finge jag dejta två valfria kvinnor idag skulle det utan tvekan bli Greveholm-Melitta och Adam&Eva-Petra.




Någon som har en syster som har en vän som känner någon som känner dem?

Appropå Facebook. Vi älskar ju skiten. Det går inte att sticka under stolen. Jag vet att 90 % av er är Facebook-beroende. 5 % är socialt missanpassade och hänger på Helgon istället. Och resterande 5 % utgörs av min mamma och pappa som fortfarande är nöjda över att ha bemästrat MMS-teknologin och ännu lever lyckligt ovetande om sociala medier. Tacka fan för det.

Min kärlek till Facebook är en romans som nästan blir jobbig. Det är som den gode Håkan brukar säga:

“...och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.”

Facebook alltså. Värst är nästan när jag ska försöka få det att framstå som att jag inte använder Facebook så frekvent som jag faktiskt gör. Så jag sitter där, fredag kväll, och kollar news feedsen. Helt plötsligt tjongar det till och se på fan, Pelle Jansson från klass 2 C har addat mig. Men jag kan omöjligen acceptera hans vänförfrågan. Inte för att jag har något emot Pelle Jansson, han var alltid rolig och dansade snoppdansen i omklädningsrummet efter gympan. Nej, jag kan inte acceptera hans vänförfrågan eftersom Pelle Jansson då skulle förstå att jag sitter online på Facebook en fredagkväll. Så vad gör man? Jo, jag gör som varje vettig man och kvinna i min situation skulle ha gjort. Jag låter det gå ett par dagar, en sisådär fem-sex stycken. Sedan kan jag med gott samvete acceptera Pelle Janssons vänförfrågan. Och jag är övertygad om att Pelle Jansson imponerat tänker “den där Olle, han har fan fullt upp IRL alltså” när han en vecka senare får mejlet som bekräftar mitt bekräftande.

Lite samma princip kan appliceras på Facebook-chatten. Det är fanimig dödssynd att svara för fort om någon öppnar en chatsession. Bäst är nästan att lite halvnonchalant svara “har besök, skriver sen”. Vad som inträffar då är ett polskifte. Man vänder på steken. Helt plötsligt framstår istället den andra personen som en Facebook-nörd. Där sitter han/hon i sin ensamhet och väntar på att få chatta med mig medan jag, i hans/hennes värld, har besök av någon spännande person. Jag låter det gå en stund. Två låtar eller så. Sedan kliver jag in i handlingarnas centrum och berikar den andre personens leverne genom mitt deltagande i chatten. Och ingen kunde någonsin ana att jag kollade Facebook-grupper under tiden.

Jodå, som ni säkert redan har listat ut är jag på många plan en mycket, mycket sjuk människa.
Jag är bara sjukt bra på att spela frisk.

Jag är lite kluven inför hela det här konceptet med snilleblixtar. Precis som för Spindelmannen känns det som både en gåva och en förbannelse. Nu handlar det ju i Spindelmannens fall om att det sprutar nät ur hans handleder, och i mitt fall att jag får briljanta idéer i otid. Men ja, same shit - different name.

Briljanta idéer ja. Gudarna skulle bara veta vilka sinnrika, magkittlande, ja nästan extraordinära lösningar jag har klurat ut under åren. I min tankesmedja, som jag bedriver på hobbynivå, har jag ordnat världsfred, botat aids och fått bukt på den sociala olägenheten “Foppatofflor” flera gånger om. Problemet? De bästa idéerna dyker alltid upp i otid, i tillfällen då jag inte kan sätta idéerna i aktion direkt.

Jag har löst detta genom att alltid skriva ner allt bra jag kommer på. Vilken fenomenal idé som än må poppa upp i skallen plitar jag ner i mitt elektroniska anteckningsblock så att jag kan läsa det i efterhand när jag har tid att förverkliga mina drömmar. För ska sanningen fram ploppar de bästa idéerna upp antingen på fyllan eller mitt i natten. Detta har resulterat i två saker. 1) Min mobiltelefon är antagligen fylld med mer, för mänskligheten, viktig och intressant information än NASA:s huvuddator och Jesus hemliga dagbok tillsammans. 2) Innehållet i min mobiltelefon är helt jävla omöjligt att tolka, även för mig.

Och detta leder oss osökt till mitt delikata problem. När jag i efterhand läser mina minnesanteckningar har jag inte en susning om vad jag ursprungligen menade. Att läsa mitt klotter är som att försöka dechiffrera tyskarnas Enigma-krypterade meddelanden under andra världskriget, utan att ha en kodmanual till handa.

Jag är övertygad om att idéerna var helt fantastiska på tiden då jag skrev dem. Men såhär i efterhand känns de något svårhanterade. Här är ett axplock:

“Dödssyndernas dödssynd”
“Sötsalt, inte sötsur”
“Skär inte sallad”
“Grodperspektiv nej”
“Försök inte att ändra mänskligheten, försök istället att ändra mänskligheten”
“Femton rykande pumpor”
“Fråga efter knapphålstricket”
“Klipp ej jag ringer”

Många framgångsrika människor pratar om det där specifika ögonblicket som kom att förändra hela deras liv. Jag tror att om jag bara lyckas avkoda mina meddelanden, om jag bara lyckas förstå vad det är jag menar i mina minnesanteckningar, så ska det gå vägen även för mig.

För det är som jag brukar säga (skriva):
“Försök inte att ändra mänskligheten, försök istället att ändra mänskligheten”
Genialt. Genomtänkt. Epic.

Hej! För er som inte vet det heter jag Olle Hallberg. Jag är född i Sydkorea men adopterades till Sverige när jag var en liten bäbis.

Med vetskapen om detta blir det extra spännande att vandra runt i korridorerna på Karlstads universitet. Där kan man nämligen numera beskåda såna här affischer:



"Studera i Kina", och så en bild på mig.
Vad i helvete?! Först trodde jag att det var ett skämt. Sedan förstod jag att det inte var det.

De kan ju för fan inte smälla upp första bästa asiat på bild och hoppas på att han är kines. Jag har ju inte ens varit i Kina och pluggat som utbytesstudent.
Typiskt att vi asiater alltid ska råka i trubbel.

Jag ska dock erkänna att jag tycker att det är jävligt roligt. Men på många plan känner jag mig lite som turkiska yoghurt-turken. Eller grek som det visade sig att han var.



Undrar om Aftonbladets löpsedlar imorgon kommer att lyda:
KINESEN VAR KOREAN


Karlstads universitet bjuder på vardagshumor!
Tackar!

Berättelsen om hur Facerapes kom att bli 2000-talets hartsfiol.

Det finns en jävulsk övertro i nya prylar bland jordens invånare. Så fort en ny teknisk landvinning ploppar upp sjunger alla halleluja som om Jesus Kristus hade uppstått. Men det har han ju inte, i alla fall inte på de senaste tusen åren. Vi såg det med miniryggsäcken, vi såg det med Buffaloskon och vi såg det med Tarkan. Men jag frågar er, var är de nu? Var i helvete är Buffaloskon nu?

*Förvisso en retorisk fråga, men i praktiken finner vi nog Buffaloskon på fötterna tillhörande en 40-årig blond fjortismamma, boendes i någon liten bruksort i Värmland, som fortfarande tror att hon är 18 år.

Som vi borde ha lärt oss vid det här laget är trender något som kommer och går. Det som var populärt igår kommer med allra största sannolikhet inte att vara det imorgon. Agning av barn till exempel - jävligt standard på det glada 30-talet, inte lika politiskt korrekt idag.

Med vetskapen om detta ska vi undersöka ett av de kanske mest framträdande fenomenen idag – de sociala medierna. Sociala medier är, för er som inte känner till begreppet, interaktiva webbsidor där användarna genererar innehållet. Ni vet, Facebook, Twitter, Wikipedia, YouTube, bloggar, McFeast och allt vad de heter.

Jag har inget problem med mediet som sådant. Facebook erbjuder stalkermöjligheter som världen inte skådat sedan teleskopkikaren såg dagens ljus, och YouTube låter mig njuta av samma tokroliga klipp som visas på America Funniest Home Videos bara att jag slipper plåga mig själv med Tom Bergerons närvaro i vardagsrummet.

Nej mitt problem, och gudarna ska veta att det inte är ett litet sådant, ligger i namnet som givits fenomenet. Smaka på det - SOCIALA medier.

Jag ser mig själv som en ganska stor människa. Stor, i den bemärkelsen att jag låter störande småsaker i vardagen passera mig fridfullt förbi. Det kan vara idioter som inte stänger dasslocket,  muppar som tar den sista kakan, eller ni pestens bärare som sätter er på de yttre sätena i bussen. Hur mycket jag än må störa mig på de här sakerna kniper jag käft, ler lite gulligt och lever vidare med mitt liv. Jag gör detta, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Jag gör det i mänsklighetens tjänst. Kalla mig Jehova och var gärna mina vittnen, någonstans måste alla människor dra sin gräns. Man kan omöjligt gnälla på allt och alla och ändå leva ett lyckligt liv.

Men nu jävlar är det saltade russinet gratinerat! Sociala medier – såsom Facebook, Twitter osv. - är allt annat än sociala. Den som namngav fenomenet måste ju vara helt jävla dum i huvudet, alternativt full på heltid. För påminn mig gärna igen, vari ligger det sociala när man sitter online ensam hemma 24 timmar om dygnet på ett satans webbcommunity i jakten på den perfekta kommentaren att like:a*?

*Till mamma: Om man tycker om något på Facebook kan man ”like:a/gilla” det för att visa andra vad man tycker. Läs gärna min och Sofies C-uppsats om detta fenomen.

Det Facebook och liknande sidor har gjort är snarare motsatsen. Allt som någonsin var gott och vördnadsfullt här på jorden har genom ”sociala” medier blivit... osocialt!

Jag vet att det här kan låta helt sinnessjukt, men en gång i tiden när jorden ännu var ung, kunde människor ge varandra en klapp på axeln och viska  uppmuntrande ord i örat om de tyckte att någon hade sagt något bra. Detta, mina vänner, är en svunnen tid. Om man tycker att någon säger något bra idag, ja då 1) re-tweetar man det, 2) like:ar det, eller 3) re-tweetar OCH like:ar det.

Den kanske mest sociala folkrörelsen i modern tid är skolgårdsmobbningen. Men inte ens en kulturskatt som denna har mäktat med att stå upprätt mot de sociala medierna. Lille Per som brukade bli utsatt för upphängning i lyktstolparna av ett större gäng på 15 personer får nu nöja sig med att nämnas i elaka blogginlägg från en anonym fjortistjej. Den sociala interaktionen är noll. Hur mänskligheten kunde låta något så klassiskt, anrikt och traditionellt som skolgårdsmobbning förfalla lär de lärda tvista om i tusende år framöver.

Lägerelden - en gång den centrala punkten för berättelser i byn. Det var vid lägerelden som kunskap, seder och bruk fördes vidare från generation till generation. Men nej nej, idag ska vi prompt jobba med ”sociala” medier istället. Man tar helt enkelt traditionsfanskapet, laddar upp det i en artikel på Wikipedia, sen är det klart. Jamen det är  ju jävligt socialt! De enda som fortfarande jobbar med lägereldar är hobbypyromaner och indianer, och de senare hittar nog snart en iPhone-app att ersätta elden med.

2000-talets hartsfiol
När min farfar var ung, och det ska gudarna veta inte var igår, spelade man ofta folk ett spratt, detta genom så kallade pojkstreck. Ett pojkstreck kunde i princip vara vilket enklare spratt som helst, exempelvis äppelpallning eller att säga ”pilutta dig” till någon annan. Ett typisk pojkstreck skulle resultera i att den arga mannen som blev utsatt för strecket efter en stund lugnade ner sig och tänkte ”pojkar är ju pojkar”. Ett av de mer avancerade pojkstrecken var hartsfiolen. Man spände fast en tråd från utsidan av ett fönster och gned sedan med harts (kåda) på tråden. Detta resulterade i ett öronbedövande ljud som fick husets inneboende att tro att Göteborgs Symfoniker hade öppna uttagningar i sovkammaren. Hade man tur blev pojkgänget jagat över ängarna av de upprörda husägarna.

Idag ser vi inga hartsfioler längre. Istället jobbar 2000-talets ungdomar med Facerapes. En Facerape är lika enkel som tråkig, det går helt enkelt ut på att någon glömmer att logga ut från Facebook varpå dennes humorbefriade vän skriver något så ondskefullt som ”jag gillar päron!” trots att Mårten, som är den riktige ägaren till kontot, egentligen hatar päron. En hartsfiol var, på tiden då det begav sig, något man aldrig gjorde ensam. Faceprapes däremot begås med fördel i total ensamhet. Otroligt tråkigt, osofistikerat och fruktansvärt osocialt. Facerapes har kommit att bli 2000-talets hartsfiol. Farfar hade vänt sig i graven om han visste detta.

Så ja, med vetskapen om allt detta, är det inte lite smått idiotiskt att kalla något så osocialt som sociala medier för just… sociala medier?


Nu ska jag like:a något på Facebook, tjabba!

Barn är fantastiska varelser. Inte nog med att de kommer in gratis överallt i målsmans sällskap, med deras otroliga fantasi, uppfinningsrikedom och sinnrikhet skapar de lekar och regler som är så välsnidade och genomtänkta att man kan få magsår för mindre.

"Pix-pax" är en av mina favoritregler. Gud nåde den stackars sate till femåring som råkade sätta sig på en paxad stol i matsalen. Pix-pax representerar på många sätt den respekt vi människor hyser inför universums största regler. Pix-pax är för dagisvärlden detsamma som grundlagarna är för det svenska rättsystemet.

"Mongo från Kongo" är en lek som jag första gången stötte på i mellanstadiet. Den går ut på att Person A ber Person B att säga "Mongo från Kongo". Person B förstår givetvis ingenting, men gör ändå som denne har blivit tillsagd, varpå person A sträcker fram handen för att hälsa och svarar glatt "Tjena Mongo, Kalle från Sverige".

När man blev lite äldre hände någonting med lekarna och reglerna. Allting började kretsa om homosexualitet. En av de kanske mest geniala lekarna genom tiderna är "Bögen i buren". Den går helt enkelt ut på att person A frågar person B "Är du bögen i buren?". Svarar person B "Nej" börjar person A att dansa i triumf och vråla "Bögen är lös!", svarar person B "Ja" kontrar person A med ett skrattande "Haha, du är en bög i en bur!". Ändå högkvalitativ underhållning.

Men det absoluta bästa påhittet som någonsin blivit påhittat är bögtestet. Åh, jag minns det som igår. Det var rast på mellanstadiet, klassens grabbgäng hade smugglat ut suddgummin från klassrumet. Det var dags att testa om Jesper var bög. Bögtestet är lika enkelt som det är logiskt försvarbart. Det går helt enkelt ut på att person A suddar med ett suddgummi, för allt vad han är värd, på person B:s hand. Om person B säger att det gör ont, ja då är han bög. Det är ju nästan löjligt vilka genier och underbarn det finns. Hur kan man komma på något såhär enastående genialt?

Eftersom det var så länge sedan jag blev utsatt för bögtestet kände jag att "ikväll är det fan dags". Så jag plockade fram mitt bästa suddgummi, la handen på bordet och började sudda. Efter 10 sekunder fick jag ge upp för det gjorde så jävla ont.

Svårt att argumentera mot världshistoriens mest felfria och klockrena test.
Jag är nog bög trots allt.

Så jag står där i min monter på utbildningsmässan i Stockholm. Håret fläktar som om det vore fångat av en stormvind, strålkastarna i taket reflekteras i mina vackra, mörka ögon. Och för alla som vill och orkar ta sig tid har de en fantastisk saga att berätta. Mina ögon alltså.

Jag står där och rekryterar elever till höger och vänster, bjuder på matlagningstips och delar med mig av mina studentlivserfarenheter. Helt plötsligt rycker någon mig i armen och utropar ”Olle!”

Där står en råblond nordisk prins, två dagars skäggstubb, varken t-shirt eller avklippta jeans. Han presenterade sig såsom Mats. Eller ja, det gjorde han inte alls. Jag minns faktiskt inte vad han hette, vilket är en stor skam. Förlåt.

Bredvid ”Mats” står två tjejer. Denna trio förklarar att de känner igen mig och att de läser min blogg och att de gillar den. Ett lyckorus går genom min kropp. Det är nämligen inte så många som läser min blogg. Förutom de tre vännerna är det ungefär mamma, mammas jobbarkompis samt Karin. Vem Karin är ska vi strax få veta.

Jag blir lätt rörd men tackar så hjärtligt. Sen händer något underligt. Jag börjar helt sonika att sälja in dem på Karlstads universitet. Kalla mig arbetsskadad men så kan man ju för fan inte hålla på. Så jag skärper mig. Sen får jag skriva en autograf. Pizzabagarna på Valentino i Mariestad har en livsförbrukning av Olle-autografer, men utöver kvittosammanhang händer det inte särskilt ofta att jag får signera något. Autografen är till deras vän Karin. Hej Karin!

Karin går under pseudonymen hallonsorbet. Det tycker jag är en sjukt bra pseudonym. Dels för att hallonsorbet är gott, men kanske framförallt för att det inte är så många nu levande, och mentalt säkerställt friska människor, som presenterar sig som hallonsorbet. Feta creds.

Innan vi skiljs åt blir jag förevigad på en bild med mina läsare. Hade jag inte hybris tidigare fick jag det garanterat nu. Att bli förfrågad att vara med på kort med folk som gillar det jag skriver är lite av en flickdröm för mig. Storhetsvansinnet flödar, men slutligen skiljs våra vägar åt. Jag dansar bort mot lunchlokalen, svävandes på rosa moln, lycklig över att ha få skrivit en autograf.

Jag vill tacka er, de tre vännerna och Karin. Jag vill tacka er för att ni sa hej. För att ni sa att ni tyckte om min blogg. Jag blev genuint och genomärligt glad. Det är för människor som er som jag skriver den här bloggen.

Livet är bra som fan. Hälsan är med mig, jag har underbara vänner och idag är min födelsedag. Men jag ska inte förneka att jag har lite ångest angående det här med att fylla år. 23 var ju en sån härlig ålder. Lekfull, lagom ålderdomlig och alldeles, alldeles underbar.

Men nu är det ju som så att när man har nått upp den notabla åldern av 24 har man hunnit lära sig en massa saker och samtidigt blivit jävligt vis.

På 24 år har jag lärt mig så många olika saker att det borde räknas som ett smärre mirakel. Bara i år har jag blivit fullkomligen överöst med nyvunnen kunskap. Jag har till exempel lärt mig att vattnet inte ska koka när man kokar korv, jag har lärt mig att fylle-sms kräver mer avancerad dechiffrering än tyskarnas Enigma-maskin, jag har lärt mig att jag hatar Twilight, jag har lärt mig att Håkan Mild inte alls har klarat hela beep-testet, jag har lärt mig att det är mycket tidskonsumerande att öppna konservburkar med mejsel och hammare, och senast i förrgår lärde jag mig vilket fantastiskt äcklig maträtt kåldolmar är.

Jag skulle kunna gå igenom hela listan över vad jag har lärt mig under mina 24 år, men det hade blivit minst en hel roman så jag ska bespara er det eländet. Den kommer dock som pocketutgåva om några år.

Summa summarum. Om jag nu har lärt mig såhär sjukt mycket på 24 år, hur jäkla mycket kunskap väntar då inte under de nästkommande 24 åren?

Fan jag kommer ju bli visare än Fader Forah.

Är det en sak jag gillar här i världen så är det att forska. Det är ingen lögn att påstå att jag blev lycklig som ett barn när det var forskningsdags på låg- och mellanstadiet. Det kan förvisso ha att göra med att jag faktiskt var ett barn. Men hur som helst, forskningshysterin höll i sig även under högstadiet. Jag forskade med en frenesi som forskarvärlden sällan hade skådat. Under min snart 24-åriga levnadstid har jag hunnit beta av yberintressanta ämnen såsom Triceratops, Brachiosaurus, Tyrannosaurus Rex, Stegosaurus, Pteranodon , Grekland, Spanien och Kanada. Om någon undrar var jag dinosauriefrälst på mellanstadiet.

Jag har under flera år tänkt tillägna ämnet forskning ett blogginlägg, men det har aldrig riktigt känts rätt i tiden. Förrän nu. Ni förstår, att skriva C-uppsats är ungefär höjden av forskning. Det blir inte mer skarpt läge än så här. Och efter snart tre år på universitet har jag lärt mig otroligt mycket om hur det är att forska ”på riktigt”. Men det finns en bister sanning: ju mer jag lärde mig om forskningens alla regler, ju mer saknade jag mellanstadieforskningen. Ni förstår, att forska på universitetsnivå är allt annat än en dans på rosor. Man måste ha belägg för allt man skriver. Man måste referera till mossiga gamla teoretiker. Och Gud förbjude om man skulle råka lägga in sin egen åsikt. Det är som pissa i mormors rabatt, det blir ett jävla rabalder.

Jag hatar mig själv, samt får åldersnoja, när jag behöver säga det här, men det var faktiskt bättre förr.

När man forskade på mellanstadiet, ja till och med under högstadiet, var det ingen som brydde sig om källförteckningar eller litteraturhänvisningar. Nej det enda som betydde något var att man hade med de obligatoriska elementen. Bäst var det när man forskade om länder. Då var allt irrelevant utom:

1) Yta
Landets yta skulle med fördel presenteras i kvadratkilometer. Att sen inte en jävel av 13-åringarna i klassen kunde relatera till hur stort 9 984 670 km² faktiskt var, det spelade mindre roll. Jag menar, jag hade kunnat dra till med vilka siffror som helst, Daniel hade ändå nickat instämmande åt Stina och sagt ”ja, det är ett riktigt stort land Kanada”.

2) Befolkning
Att höra om ett lands folkmängd var ganska intressant eftersom det var mer förståeligt än arealen. Men det stannade tyvärr inte där, vi föreläste även om befolkningstätheten, d.v.s. invånarantalet per kvadratkilometer. Vi rabblade upp procentuella fördelningar gällande etniska undergrupper. Och det var också viktigt att understryka hur många kvinnor respektive män som föddes varje år.

3) BNP
Ytterligare en favorit när det gäller landsforskning var BNP (Bruttonationalprodukten). Denna skulle läsas upp jävligt tidigt i presentationen för att folk skulle få ett grepp om landet. Det bör kanske tilläggas att detta utspelade sig ungefär två år innan vi lärde oss vad BNP var.

4) Större städer
Detta element är kanske det mest motiverade. Tyvärr nöjde vi oss inte med att enbart berätta om de större städerna, vi gick givetvis in på molekylnivå och berättade om invånarantal i städerna, yta i kvadratkilometer och ibland även koordinaterna (jag antar att det var ifall någon i klassen behövde mata in dem på sin iPhone).

Utöver dessa tre rubriker hade man också alltid med statskick, officiella språk, större vattendrag, nationaldag, utmärkande djur, % av ytan som är täckt av vatten, nationaldag samt tidszon.

Så nu när jag spenderar dagarna i ända med att skriva C-uppsats är det inte för inte som jag drömmer mig tillbaka till ungdomens glansdagar.

Till tiden då godis intogs på lördagar.
Till tiden då cykling var nöje, inte nytta.
Till tiden då ”yta i km²” var allt som betydde något i forskning.

Det finns ett antal saker som vi män aldrig vill råka ut för.
– Bli vald sist på gympan.
– Bli påkommen med att sjunga YMCA när man tror att man är ensam.
– Eller att tvingas be en tjej att laga cykeln åt en.

Jag har blivit utsatt för samtliga av dessa traumatiska upplevelser. Men jag överlevde, och kanske är det just dessa händelser som definierar mig, kanske är det just dessa ögonblick i livet som har format mig till den man jag är idag. Hopplös på fotboll, smyghomosexuell musiksmak och helt jävla inkompetent när det kommer till att vara händig.

Men ingen av de här sakerna kan ens mäta sig med det scenario som den här bloggen egentligen handlar om. Du förstår, käre läsare, det absolut värsta en kille kan råka ut för i livet är om han glömmer att packa rena kalsonger när han åker på träning eller match.

Du står där, svettig och jävlig efter en sjuhelsikes holmgång i något så manligt som badminton. Kläderna stinker, du stinker, och den 40-åriga gubben som tittar alldeles för mycket på dig vid pissrännan, han stinker också. Men där och då spelar sådana triviala ting ingen roll, för du vet att en uppfriskande dusch väntar. Mycket riktigt, duschen får dig att känna dig fräsch som en nyutklämd bäbis. Men det är i ögonblicket efteråt som du uppdagar det fatala missödet. Du har glömt att packa rena kallingar.

Du ställs nu inför två val. Det ena lika motbjudande som det andra. 1) Du kan dra på dig de svettiga kalsongerna från badmintonmatchen och bara hoppas på att du inte får bortamatch inom den närmsta halvtimman, eller 2) du kan dra på dig byxorna utan att köra några underkläder under.

Det är scenario #2 som fascinerar mig mest. Inte så mycket för att jag är intresserad av män som inte bär underkläder, utan snarare för att jag har uppmärksammat att detta fenomen kallas roliga saker.

Där jag kommer ifrån, inte Kina utan Mariestad, kallar vi det ”live”. Om man inte har några kalsonger under byxorna heter det att man ”kör live”. Fram till ungefär ett halvår sedan var denna livsuppfattning lika mycket sanning för mig som att solen går upp i öst (var tvungen att Googla) eller att jorden är rund. Men världen såsom jag kände den skulle för alltid komma att ändras.

En vän till mig hävdade bestämt att det heter ”commando”.  Jag tillät mig själv att fnissa högljutt i minst tio minuter. Men efter detta har flera andra vänner också påstått att det heter ”commando”. Men den stora bomben släpptes i förra veckan. Då fick jag berättat för mig att det i Falköping heter ”italiano”. Jag dog i några minuter. Av skratt. Av förundran.

Det är jobbigt när ett och samma fenomen kallas olika saker. Ett annat exempel på detta är ”mulning”. Ni vet, när man trycker upp en handfull snö i ett lämpligt offers ansikte och mosar runt. Återigen, där jag kommer ifrån säger vi att man ”mular någon”. Men jag har även hört uttryck från mindre orter i Värmland där de säger ”pula”. Och självklart ska Falköpingsborna vara säregna och ha ett eget uttryck, som med allt annat. I det här fallet ”grosa”. Varför kan vi inte enas om ett ord?

Jag inser ju själv att det finns större problem i världen än att lösa dessa ordskiljaktigheter. Men jag drömmer ändå om den dag då jag kan springa omkring live och mula folk, och människor från hela Sverige faktiskt förstår vad det är jag gör.

Den som ändå finge se den dagen.

Innan vi börjar på riktigt: lite kuriosa från mitt liv. I förra veckan var min älskade mor och far uppe i Karlstad och besökte mig. Vi käkade bakverk och byggde möbler. När jag plockade fram min skruvmejsel blev min hantverksglade far förskräckt och utropade något i stil med "Vad i helvete gör du med dina verktyg, den är ju alldeles rostig".

Jag tittade på far, sedan på mejseln, därefter på far igen.
"Det är ju bara kokosmjölk", svarade jag, som om det vore världens mest naturliga substans att beklä sina skruvmejslar med.

Och mycket riktigt, det var inte rost, bara vanlig mjölk från kokosnötens inre.
Far log. Jag log. Det är vardagshumor.
Se föregående inlägg för förklaring till "rosten".

Min bloggfrenesi är allt annat än imponerande. Sedan den 17 september har mitt matlagningsinlägg legat överst på sidan. Nu kanske ni tror att detta beror på att jag lider av någon form av kycklingmani som tvingar mig att stå i köket och flambera höns dagarna i ända. Riktigt så är inte fallet, men det var en bra gissning.

På grund av bloggtorkan har jag mottagit diverse påtryckningar, mordhot och fylleönskningar om att jag ska börja skriva igen. Men vad ni inte förstår är detta. Jag har aldrig slutat. Jag råkar bara befinna mig i... vad är det ni tjejer brukar säga nu igen... fel tid i månaden.

Just nu genomgår jag mitt livs kanske största akademiska prövning. De kallar det C-uppsats. En C-uppsats är, för er som inte känner till fenomenet, ungefär som veckans ord fast i lite större format. Man ska förklara en massa begrepp och om man gör fel blir det ett jävla liv i lärarrummet. Enda skillnaden är kanske att mamma och pappa inte kopplas in om C-uppsatsen skulle skita sig.

Men det jag egentligen ville säga var bara: Hej alla ni trogna som fortfarande besöker ollehallberg.se. Sluta för fan inte att göra det. Uppdateringar kommer som de alltid har gjort - när jag känner för't.

Inte sällan provar jag nya saker i köket. Igår tillagade jag exempelvis en riktigt magnifik läckerhet. Stekta nudlar, stekt kyckling och hemmagjord jordnötssås. Resultatet? Chockerande gott! Därför tänkte jag berika era liv med kunskapen om hur ni själva kan åstadkomma denna kulinariska smakorgasm.

Vi behöver:
Maträtten
- En jävligt småvuxen kyckling alternativt några större kycklingfiléer
- 1 paket äggnudlar
- Lite, lite sweetchilisås

Såsen
- 3 dl kokosmjölk
- 4 msk jordnötssmör
- 1 tsk soja
- 1 krm farinsocker

Vi börjar med såsen vars bas består av kokosmjölk. Viktigt att känna till är att kokosmjölk inte är som vanlig mjölk. När du väl har fått upp locket på burken, och tro mig – bara själva öppnandet är en jävla vetenskap, kommer du att mötas av en grådaskig lerliknande substans. Först blir man lite förvirrad, men sedan inser man att den goda kokosmjölken gömmer sig under leran. Så tag en skruvmejsel i lämplig storlek, penetrera leran likt en forntida runskrivare och häll upp en sisådär 3 dl kokosmjölk i en kastrull.

Kokosmjölk. Locket saknar ett "handtag" att dra loss det med.
Konservöppnare är med andra ord nödvändigt.

Eftersom inte alla singelhushåll i Sverige äger en konservöppnare demonstrerar
jag här hur det går till när man öppnar en burk med mer manliga verktyg.

En timma senare. Notera "leran".

Kokosmjölken ska vara ganska varm, som ett trevligare jacuzzibad, men den bör inte koka. Därefter dunkar man i ett par skedar jordnötssmör och en skvätt soja. Tydligen ska man även ha i ett kryddmått farinsocker. Varför vet jag inte, men eftersom jag struntade i både sambal oelek och ingefära från grundreceptet kände jag att det inte var läge att freestyla ytterligare.

Med den goda jordnötssåsen klar är det dags att ta sig an den faktiska maträtten.

Äggnudlarna kokar du upp i en kastrull. Denna process tar mellan fyra till tjugo minuter, det senare alternativet om du som jag jobbar med Stalins gamla spis. När nudlarna är mjuka och härliga dunkar du ner de i en stekhet stekpanna. I med lite, lite sweetchilisås för att få mer tryck i skiten.

Som ni ser använder jag ytterst lite sweetchili. Detta eftersom jag inte tål starkare mat än svartpeppar. Ni är givetvis välkomna att på egen risk använda fri mängd sweetchilisås, men kom inte och säg att jag inte varnade er.

Tag därefter den jävligt småväxta kycklingen och lägg ner den i samma stekpanna. Låt alltihop fräsa en bra stund eftersom vi 1) inte har bråttom, och 2) helst vill undvika diverse sjukdomar.

Ringla över den hemmagjorda jordnötssåsen som nu, på grund av en något för lång väntetid i en kall skål, antagit aggregationstillståndet trögflytande jord/cement.

Smaklig måltid!

För mina kaninvänner har jag även utvecklat en icke-animalisk variant på receptet.

Vegetarisk variant.
Du behöver:
- En handfull grönsaker

Ät skiten.

Brännboll är på många sätt en av världens bästa sporter. Få stunder i livet överträffar känslan av ett perfekt utslag, en omöjlig lyra eller lagkompisarnas jubel efter en varvning. Men det finns också tillfällen då brännboll kan vara en världens sämsta sporter. Ilskan när man blir bränd, ångesten när slår en perfekt lyrboll till motståndarlaget, eller smärtan när lagkompisen råkar slunga tre kilo brännbollsträ rakt i skallen på en.

Brännboll är en onekligen en spännande sport. Kanske framförallt tack vare dess utövares regeltolkningar. För precis som med Kubb har brännboll lika många utövare som regelvarianter. Vissa kör på tid, andra med saker. En del räknar extrapoäng på enhandslyra, andra menar att man blir bränd om man missar tredje slaget.

Men det kanske viktigaste inom brännbollens alla regler är den bestämmelse som står över alla andra. Man kan jämföra det med Sveriges grundlagar, USA:s konstitution eller Judy i ”Judys domstol”. Lagen över alla andra i brännboll.  Den stavas ”Han var i luften”. För det spelar ingen roll hur jävla långt borta en person är från att ha hunnit in i mål. Om någon åberopar ”Han var i luften” är det inte så mycket att göra. Om personen i fråga sedan var i luften är mindre relevant.

Detta fascinerar mig. På många olika plan.
1)    Det är intressant att se hur människor lider av väldigt allvarliga synfel eftersom de ropar att deras lagkompis är i luften när personen i fråga i själva verket är ungefär 10 meter från konen samtidigt som de glider på marken.

2)    Vem var idioten som outade att luften är en frizon? Det är ungefär århundradets största lögn. Jag har konsulterat med de högst officiella brännbollreglerna i Sverige och de säger att det är personens bröstkorg som måste ha passerat konen. Om man sedan glider längs marken eller befinner sig tvåtusen meter över havet spelar ingen roll.

När jag spelar brännboll nuförtiden drömmer jag mig alltid bort till ungdomens glansdagar. Kommer ni ihåg högstadiementaliteten på gymnastiklektionerna? Åh vad jag saknar den. Hur alla killar rusade fram så fort det kom en tjej på utslagsplattan. Hur man som kille vägrade svälja stoltheten och välja ”tjejträet” trots att man hade missat de två första slagen. Och hur de bästa i klassen alltid ställde sig på varannan plats i indelningsledet för att hamna i samma lag.

Nog fan var det bättre förr.

Spam-mejl är ett djävulens påfund. Det tror jag nästan att alla tycker. Daglig mejlbombardering att folk vill visa upp sina nakna semesterbilder om man bara klickar på den inte alls suspekta länken http://thiswillinfectyourcomputer.ru/?43987GSAGDb. Eller såna där mejl som berättar att man är den hundratusende besökaren och därför ska belönas med en resa till Ostasien om man bara skickar in sitt Visa-kortnummer och gärna kompletterar med pinkoden.

Hotmail* har ett inbyggt filter som, enligt utsago, automatiskt ska känna av om mottagna mejl är spam. Jag brukar dock ibland läsa de här mejlen, dels för att de oftast är ganska underhållande, men kanske framförallt för att jag har för mycket fritid.

*Hotmail är en mejltjänst, mamma. Och en mejltjänst är är vår tids motsvarighet till brevbäraren.

Nu senast var det en shejk som ville att vi skulle bli partners. Han hade ett konto på ”Hang Seng Bank Hong Kong” innehållande inte mindre än $24,500.000. Min vän shejken ville dela dessa pengar med mig, jag behövde bara klicka på en länk för att mottaga dem. Varför shejken ville dela sina pengar med mig framgick inte. Det är också oklart varför shejken inledde brevet med ”Dear Mr. or Mrs.” när han senare i brevet berättade hur extremt noga han hade följt min karriär. Spontant kan jag känna att om en person har följt en annan människa så noggrant att han är redo att dela på 24 miljoner dollar så bör man rimligtvis veta om den andre personen är man eller kvinna. Betyder detta att 1) jag ser ut som en tjej?, eller 2) shejkfanskapet vet inte vad babblar om?

Här kommer twisten.

Vore det inte sagolikt roligt om några av dessa miljontals så kallade spammejl faktiskt inte alls var spam utan helt genomseriösa utskick från godhjärtade shejker?
Tänk om man faktiskt var den där hundratusende besökaren. Tänk om man faktiskt kunde se sin kompis naken på dennes semesterbilder.

Tänk om det på andra sidan jorden faktiskt sitter shejker med alldeles för mycket pengar som de vill skänka till oss fattiga stackars européer. Och så är vi såna otacksamma jävlar att vi filtrerar deras gåvor som spam.

Vore inte det humor?

Sen kan jag även känna att en av världens mest lukrativa rörelser vore att starta en lotteriverksamhet där vinnarna meddelas per mejl. Väldigt överexalterade mejl som med fördel författas på knackig engelska.

”CONGRATULETIENS!!!!!!!!!!!1 You are lucky winner of contest!!!! To recive your lucky, lucky prize of $1.000 PLEASE click on this link.”

Högst skeptisk till att någon faktiskt skulle klicka på länken för att casha ut sin vinst. Med andra ord, jävlar vad man skulle tjäna pengar som lotteriägare.

Det får jag ta tag i om informatörsyrket skulle skita sig för mig.